RSS

Kategoriarkiv: Vänskap

Paris. Kärlek. Ost.

Paris. Kärlek. Ost.Australiensiska Victoria Brownlees debutroman handlar om Paris och en del kärlek. Och en väldans massa ost! Så titeln på boken, Paris. Kärlek.Ost, säger precis allt i det här fallet. Det är en charmig feelgood-roman, som är ovanligt välskriven för genren, tycker jag. Jag blev oerhört fascinerad av alla ostsorter som finns och det är kul att väva in vad som måste vara ett specialintresse i en roman. Det funkar faktiskt riktigt bra! Paris. Kärlek. Ost. är en berättelse med mycket charm! Det jag saknar är faktiskt kärleksbiten som gärna kunde få varit lite mer pirr och hetta. Här blir just den delen av boken ganska ljummen, tyvärr.

Ella flyr till Paris från Melbourne efter att ha fått sitt hjärta krossat av mannen hon trodde att hon skulle gifta sig med. Minnet av en resa från förr och första upplevelsen av en smakrik Comté gör att hon återvänder till den franska huvudstaden. Första stoppet blir en ostaffär där hon slår vad med den manliga expediten om att äta 365 franska ostar på ett år – det är nämligen exakt så många olika sorters ostar som sägs finnas i Frankrike. Vinnaren ska bjuda den andra på middag. Efter lite letande i Paris hittar hon ganska snabbt både bostad, jobb och vänner. I jobbet lär hon känna den sexige matskribenten Gaston och faller pladask för hans franska charm. Men är han verkligen singel eller ens intresserad?

Författare: Victoria Brownlee
Titel:  Paris. Kärlek. Ost.
Förlag: Hoi förlag
Översättning: Helena Stedman

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 november, 2019 i Böcker, Debutant, Feelgood, Kärlek, Rec.ex., Resor, Vänskap

 

The Nickel Boys av Colson Whitehead

Nickel BoysNär medborgarrättsrörelsen når den afroamerikanska befolkningen i Florida, tar en tonårig pojke som heter Elwood Martin Luther Kings ord till sitt hjärta. Han är precis lika mycket värd som en vit pojke.  Förändringens vindar blåser och ett annat liv är möjligt. Elwood övergavs tidigt av sina föräldrar och växte upp med sin mormor. Mormodern är en kärleksfull kvinna, men noga med att se till att Elwood vet vad som är rätt och fel. I skolan briljerar Elwood med sina kunskaper och han drömmer om att läsa vidare på college. Men i Jim Crows Södern med raslagarna som fortfarande begränsar och förtrycker, är ett oskyldigt misstag allt som behövs för att förstöra sin framtid. För Elwoods del blir det att få skjuts av en man, i en bil som visar sig vara stulen. Elwood döms till ungdomsvård och hamnar på en “skola”, The Nickel Academy. Syftet sägs vara att tillgodose fysisk, intellektuell och moralisk träning så att den kriminelle ungdomen kan bli en hedervärd och ärlig man. I verkligheten är The Nickel Academy en horribel miljö för pojkar med sadistiska lärare, korrupta tjänstemän, våld och sexuella övergrepp som vardag. Den pojke som ändå vågar bjuda på motstånd, försvinner lätt utan spår. Ingen vet heller riktigt hur länge man måste vara där. För att komma ut måste du klara dig till olika nivåer, som är helt godtyckliga och du kan lätt flyttas ned igen. Elwood försöker I den här miljön desperate hålla fast vid Dr. Kings ord som han själv yttrade till den vite mannen när han satt arresterad: ”Kasta oss i fängelse och vi ska ändå älska dig.” Elwoods bästa vän på skolan är Turner, som är desto mer desillusionerad. Han har för längesen insett att i den här världen kan man inte lita på någon och det enda sättet att överleva är att hålla sig på sin plats och undvika trubbel.

The Nickel Boys är en uppskakande berättelse. Fri från detaljer, men skrämmande ändå för som läsare förstår man mycket väl vad det är som sker. Kanske är det så skrämmande att det inte ens går att skriva ut i ord? The Nickel Academy och berättelsen om Elwoods öde är hämtat från verkligheten. Verklighetens skola hette Arthur G. Dozier School for Boys och har i efter hand beskrivit som ett koncentrationsläger för pojkar. Skolan var i bruk mellan åren 1900 och 2011 och när skolan stängdes så upptäcktes ca 80 omärkta gravar på området. Man tror att ungefär 100 pojkar bragdes om livet under sin vistelse på skolan. År 2017 bad staten Florida offentligt om ursäkt till överlevande och deras familjer för alla grymheter de fått utstå. Googla för mer information och bilder! Romanen kommer på svenska, på Albert Bonniers förlag, nu i november. PS. Älskar omslaget, så läckert!

Författare: Colson Whitehead
Titel: The Nickel Boys
Förlag: Little, Brown Book Group

 

Jag hade så mycket

Jag hade så mycketI Trude Marsteins roman Jag hade så mycket får vi följa Monika från hennes tonår på 70-talet fram till vår tid. Författaren gör nedslag i Monikas liv. Till en början är det längre tid som förflutit mellan kapitlen och i det allra första är Monika 13 år och har sommarlov. Solen gassar och moster Liv och kusinen Halvor är på besök. Halvor är lika gammal som Monika och därför har de automatiskt blivit lekkamrater, även fast Monika egentligen inte tycker om Halvor. Vänskapen med bästisen Anne Lovise står på paus efter att Monika haft en hemlig klubb med två andra tjejer i klassen. Moster Liv har förlorat en dotter, ändå är det hon som får passa upp på Monikas mamma när hon har migrän. Monika tar sin tillflykt till stallet där hästägaren Cato kysser henne på munnen med sina gula tänder.

Monika är ett barn av sin tid, uppvuxen med en tro på frihet och att aldrig uppoffra sig. Hade hon varit man, hade nog ingen lyft på ögonbrynen. Nu utmanar hennes livsstil inte minst de två äldre systrarna, som själva gifter sig, får barn och tar ansvar för alla. Monika avverkar män på löpande band, vill inte binda sig och är hela tiden på väg mot något annat, något bättre. Egentligen blir jag flera gånger riktigt irriterad på Monika och tycker att hon är en självupptagen idiot, men behöver man gilla huvudpersonen för att tycka om berättelsen? Uppenbarligen inte! Jag dras med i berättelsen och sugs in i Monikas värld. Det är svårt att sluta läsa, även fast det – på ytan – inte händer så mycket. Men det är ett liv jag får ta del av och person jag får lära känna och det är bra så. Riktigt bra, till och med.

Författare: Trude Marstein
Titel: Jag hade så mycket
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättning: Lotta Eklund

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 31 oktober, 2019 i Böcker, Kärlek, Rec.ex., Vänskap

 

Augustin Erba: Snöstorm

Snöstorm

Det här är en roman som jag faktiskt blev lite blown away av! Augustin Erba har skrivit en bok, Snöstorm, som jag kommer att bära med mig under lång tid framöver. En sån där läsupplevelse som stannar kvar, ni vet. Smärtsamt svacker! Och så mänsklig. Om att förstå världen och att finna sin plats i den. Och den eviga frågan: Valde jag rätt?

Tomas sitter på ett tåg. Ute snöar det och snart står tåget stilla. Tomas vet vad stoppet innebär, det kommer att dröja innan de kan åka vidare. Han beger sig mot bistrovagnen för att bunkra upp och erbjuder sig att köpa kaffe till den gamla damen som sitter bredvid honom. I korridoren hör han någon ropa hans namn och med hjärtat i halsgropen vänder han sig om. Han har känt igen rösten. Det är Livli, hans stora ungdomskärlek, som står framför honom. Efter det plötsliga mötet, backas bandet och vi får återse Tomas som en liten pojke. Åtta år gammal lever han i en trygg och kärleksfull familj, men allt förändras över en natt när hans nyfödde lillebror dör. Hans mamma flyr in i en psykos och läggs in, hans pappa lämnar landet. Kvar blir Tomas, som får flytta in hos morbor David. Uppväxten blir allt annat än lycklig och Tomas flyr in i räknandets och matematikens värld. Dagen efter att han har blivit myndig flyttar han in i en studentkorridor och börjar plugga på teknis. Det är där han träffat Livli för första gången.

Snöstorm är en melankolisk och trovärdig roman. Gestaltningen är levande och människoödet Tomas berör på djupet. Mitt Instagramflöde fullkomligt expolederade av kommentarer att Augustin Erbas andra roman Blodsbunden är så fantastisk och jag inser att jag måste – vill! – läsa!

Författare: Augustin Erba
Titel: Snöstorm
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
1 kommentar

Publicerat av på 28 oktober, 2019 i Böcker, Kärlek, Uncategorized, Ungdomar, Vänskap

 

Mysrys i Ljusskär

Bokcirkeln vid världens ände av Frida Skybäck handlar egentligen inte så mycket om en bokcirkel. Det är ett smart drag av författaren att ända välja just den titeln. Feelgodböcker med någonting bokrelaterat brukar gå hem hos läsarna, så även hos mig. Visst nämns här en del boktitlar också (bland annat en gammal favorit hos mig, Tidsresenärens hustru av Audrey Nieffenegger som tål att läsas om), men fokus är förstås på relationer och det är det Frida Skybäck är så bra på! Hennes personporträtt är alltid trovärdigt tecknade och hennes språk känns så lätt. Det känns alltid som att hennes romaner kommit till utan ansträngning, texten flödar fint över sidorna. Bokcirkeln vid världens ände växlar mellan en nutidsberättelse och en dåtida sådan. I nutiden återvänder Erika hem till sin mamma Mona i skånska Ljusskär för några veckors semester. Med sig har hon den sexåriga dottern, medan tonårsdottern och hennes man Martin är kvar hemma. Äktenskapet knakar i fogarna, främst på grund av att Martin jämt tycks sätta sitt eget företag högst på priolistan. Mona driver ett pensionat som heter Monas Bed & Breakfast & Books i sitt barndomshem och arbetar dygnet runt för att få det att gå runt. Ändå gnisslar det i rören, färgen flagnar och renoveringsbehovet är stort. Erika tänker försöka övertala sin mamma att sälja huset och gå i pension.

Samtidigt som Erika återvänder till Ljusskär, har Patricia tagit sig dit ända från USA. Hon söker efter sin sedan många år försvunna syster Madeleine som reste till Ljusskär i ett ungdomsutbyte för Frihetskyrkan och den karismatiske pastor Lindberg och sedan aldrig mer hördes av. Vi får också träffa Doris som nyligen förlorat sin älskade make sedan fyrtio år tillbaka och Marianne som växte upp i Ljusskär men som sedan dess har haft en framgångsrik karriär i Hollywood. Och Yousef förstås, trädgårdsmästaren från Turkiet.

Dåtidens berättelse utgörs av Madeleine och hennes ankomst till Ljusskär. Vi får följa henne när hon inrättar sig i Frihetskyrkans arbete och rutiner. Hon får dela rum med färgstarka Desirée som blir hennes förtrogna. Ganska snart väljs hon ut för enskilda samtal med pastor Lindberg och hon får också ansvaret för kyrkokören. Hon blir förälskad i pastorns son Jonas och drömmer om att resa till Afrika med honom för att missionera och ta hand om föräldralösa barn. Men så upptäcker Madeleine en del märkliga saker som hon inte riktigt kan få grepp om. Vad hände med Amanda som ledde kyrkokören tidigare? Och vad är det Aino har råkat ut för under ett besök inne på pastorns kontor?

Jag tycker att Frida Skybäck har skrivit en riktigt underhållande roman som skickligt knyter ihop de parallella berättelserna. Madeleines okända öde engagerar och det blir till sist ett spännande mysterium som jag anar upplösningen till, men ändå inte riktigt kan lista ut svaret på. Jag gillar helt klart den delen av romanen bäst, men befinner mig gärna på Monas pensionat också. Det är lite småputtrigt och mysigt att tänka sig det här pensionatet med alla böcker och att hänga med damerna en stund och höra dem smågnabbas. Här finns också en hel del att prata om, varför inte i en bokcirkel. På förlagets hemsida har Frida Skybäck satt ihop diskussionsfrågor som man kan använda sig utav.

Författare: Frida Skybäck
Titel: Bokcirkeln vid världens ände
Förlag: LB förlag

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 september, 2019 i Böcker, Feelgood, Släkthistoria, Spänning, Vänskap

 

Jag har läst boken med höstens vackraste bokomslag!

Och eken står där änSofia Lundbergs nya roman Och eken står där än har nog fått höstens vackraste omslag! Det är ett omslag som andas värme, höst och en gnutta vemod och stämmer fint in på denna berättelse om Esther och Rut. Esther har nyligen lämnat en destruktiv relation bakom sig och har nu delad vårdnad om sexårige sonen Adrian. Hon sörjer sitt misslyckade äktenskap och har svårt att finna sig tillrätta i den nya vardagen. Inte minst tycker hon att det är jobbigt att inte få vara med Adrian hela tiden utan vara tvungen att nöja sig med hälften. Många tankar hamnar i en känsla av att kanske ändå ha tagit fel beslut, samtidigt som hon innerst inne vet att ett liv med Adrians pappa hade varit ett olyckligt sådant. En dag träffar hon en äldre dam vid bänken under den stora eken dit hon brukar gå på sin promenad. Kvinnan heter Rut och hon matar fåglar och tycks så förnöjd med livet. Hon uppmanar Esther att försöka fundera på allt det vackra i livet och berättar samtidigt historier från hennes eget liv, nedtecknade genom dagboksanteckningar och brev. Rut som, mycket romantiskt, rymde med en italiensk diplomatson och bosatte sig i Italien. Undan för undan växer en stark vänskap fram mellan de två kvinnorna och Esther börjar längta till helgerna då hon får träffa Rut igen. Men så en dag är Rut helt försvunnen och en mäklare står på vid eken och hävdar att det närliggande huset och tomtmarken är till salu. Vad är det som har hänt med Rut? Esther är beredd att offra mycket för att få träffa Rut igen och snart sitter hon på ett flyg ner till Italien.

Det är en stillsam roman, tyvärr lite tillrättalagd emellanåt (jag tänker särskilt på avsnittet när Esther är i Italien första gången). Jag hade önskat att inte allt löste sig så smidigt till slut som det gjorde. För min del hade stråket av sorg och svärta fått finnas hela vägen till slutet. Ändå är Och eken står där än en bitterljuv roman som håller mitt intresse hela vägen. Jag tycker att det är skickligt att kunna balansera svåra och tunga ämnen med en sån lätthet som Sofia Lundberg gör. Jag känner Esthers förtvivlan över att livet blev som det blev och att priset för att älska någon blev så högt. Hon känns också trovärdig i sina känslor och sorg över att behöva lämna bort sin son veckovis till en pappa som hon inte riktigt litar på. Helt säker kan jag ändå våga säga att det här är en bok som kommer att hitta många läsare!

Författare: Sofia Lundberg
Titel: Och eken står där än
Förlag: Forum

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 september, 2019 i Böcker, Kärlek, Rec.ex., Resor, Vänskap

 

Välkommen till Flanagans!

 
 

Nu har jag också läst Pachinko!

Pachinko

Igår var det dags för månadens bok- och vinkväll igen! Jag hade valt vilken bok vi skulle ha läst. Jag valde en roman som jag varit nyfiken på länge och bara hört positivt om – Pachinko av Min Jin Lee. Det är ett otroligt vackert omslag som Sofia Scheutz har gjort. Boken är ett konstverk i sig! Som vanligt drack vi bubbel, men den här gången åt vi sushi till. Mycket passande då merparten av Pachinko utspelar sig i Japan!

Boken börjar på 1910-talet i Korea, som då fortfarande är ett och samma land. Där växer en älskad flicka upp, Sunja. Hon är dotter till ett strävsamt, men fattigt par, som länge längtat efter ett barn. I tonåren blir hon gravid med en äldre man som hon blir förälskad i. Sunja tror att allt är i sin ordning, de ska ju gifta sig! Men mannen visar sig redan vara gift och ha tre döttrar i Japan. Han erbjuder Sunja att bli hans koreanska fru, men Sunja vägrar och bryter all kontakt. När en kristen präst kommer till pensionatet som Sunjas mor driver, insjuknar han i tuberkolos, men med hjälp av Sunja och hennes mor tillfrisknar han. När han får reda på Sunjas tillstånd, erbjuder han sig att gifta sig med henne och ta med henne till Japan.

Det nygifta paret flyttar in hos makens bror och hans hustru. De är barnlösa och när Sunja föder sonen Noa blir han allas barn, högt älskad av dem alla. Så småningom föder Sunja ännu en son. Sedan inträffar katastrofen. Sunjas make blir fängslad och bortförd. Livet i Japan är svårt på många sätt, inte minst för att koreanerna föraktas av japanerna. De ses som oärliga, smutsiga och korkade av sin omgivning. De har svårt att få jobb och bor tillsammans med sina landsmän i slumområden. Enda möjligheten de har att komma någonstans är att studera vidare eller att börja arbeta med pachinko, vilket är en koreansk spelautomat.

Pachinko är en drygt 500 sidor lång episk roman. Under läsningen befinner jag mig i omväxlande Korea och Japan. Jag trivs där, låter berättelsen sjunka in. Dessutom lär jag mig en massa nya saker och det är alltid roligt! Jag får en inblick i den koreanska kulturen, till exempel visste jag inte att pachinko ens existerade innan jag läste den här boken. Men, och det finns ett litet sådant som gör att jag ”bara” ger den ett medelbetyg, både jag och L tycker att vi aldrig riktigt kommer någon av karaktärerna nära. Inte ens Sunja, som ju faktiskt är den person som står i centrum för hela berättelsen! Vi reagerar också på att romanen aldrig riktigt bränner till, trots de svåra ämnen den behandlar, som exil och identitet. Dessutom blir vi frustrerade över allas stoiskhet! De härdar ut och bär sitt ok och de som inte orkar tar livet av sig, men även det sker utan större dramatik. Vi konstaterar att det kanske ligger i den koreanska kulturen att inte förvänta sig så mycket av livet? I alla fall då, på den tiden? Romanen utspelar sig fram till 1989 så den spänner ju över sjuttio år. 

Författare: Min Jin Lee
Titel: Pachinko
Förlag: Bokförlaget Polaris
Översättning: Lars Ahlström

 

 

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En nästan perfekt dag av Mareike Krügel

En nästan perfekt dagAllt börjar som en helt vanlig fredag. Katharina roddar familjelivet som vanligt medan hennes man Costas arbetar i Berlin under veckorna. Den här helgen ska han ligga över där eftersom företaget han jobbar på ska ha nåt event som han absolut inte kan missa. Ända sen Costas började veckopendla har livet skavt lite. De båda längtar på varsitt håll till varandra och Costas dessutom till barnen, 17-årige Alex och 11-åriga Helli, men när helgen väl infinner sig blir det sällan det lyckorus som de föreställt sig. Inte sällan skiljs de åt efter att ha grälat på söndagskvällen, men under måndagen skickar Costas gulliga mess till Katharina och snart är allt som vanligt igen.

Den här fredagen ska Katharinas studiekompis komma på besök på kvällen och Katharina har planerat sin dag väl. Men så ringer de från skolan och Helli blöder näsblod igen så hon får åka och hämta henne därifrån. När de kommer hem så tar Katharina itu med tvätten och städningen. När det är dags för lunch går hon ut till brevlådan. Där möter hon grannen Theo som gestikulerar åt henne. När hon kommer närmare ser hon att han saknar tummen på ena handen…

Ja, den här fredagen blir allt annat än vad Katharina planerat, så där som livet ofta blir. Mitt i all stress och vardagsbestyr funderar Katharina på vad det blev av alla drömmar, avhandlingen som hon aldrig avslutade, relationen till Costas, hur framtiden ser ut för Helli och inte minst över det där Något som hon har upptäckt i bröstet.

Jag älskade allt med den här boken! Det vill säga, fram till en av slutscenerna. Där tyckte jag det blev too much och alldeles för amerikanskt och filmiskt över det. Jag är säker på att om du läser boken så kommer du förstå vad jag syftar på. Tyvärr drog det ner betyget, men jag håller fast vid att fram till dess är igenkänningen ändå ganska stor och jag kan spegla mig i Katharinas tankar. Kanske är det en typisk medelåldersgrej det där att börja fundera på vad man egentligen har åstadkommit så här långt i livet, men där är jag ju. Och just det här att panera något och så blir ingenting som man tänkt ändå. Det är väl både charmigt och frustrerande! Omtumlande läsning är det, men det blir aldrig tungt. Det finns en humoristisk underton i texten, ja ibland till och med lite sarkastisk, och jag kommer på mig själv att både småfnissa och nicka igenkännande.

Författare: Mareike Krügel
Titel: En nästan perfekt dag
Förlag: Albert Bonniers förlag
Översättning: Sofia Lindelöf

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 juli, 2019 i Böcker, Humor, Vänskap