Inte lika vass som den första

I maj förra året läste jag Jane Harpers debutroman Hetta och blev helt lyrisk! Att hennes andra bok, Falska vänner, kom ut strax före min semester var helt perfekt! Jag läser alltid mycket spänningslitteratur, men att få försjunka i en ny deckare när man är ledig är ju helt oslagbart! Tyvärr hanns den inte med under semestern så jag började på den samtidigt som jag gick tillbaka till jobbet igen. På så sätt var det lite tur att Falska vänner inte var riktigt så spännande som jag hade hoppats/förväntat mig/önskat. Jag älskar utgångsläget: en kvinna återvänder inte efter en vildmarkstur med sina arbetskamrater, som team building-aktivitet för arbetsgruppen. Att denna kvinna, som heter Alice, dessutom arbetar på hemligt uppdrag från polismyndigheten med att få fram dokument som visar på ekonomiska oegentligheter i företagsledningen, är ytterligare en faktor som gör hennes försvinnande extra mystiskt och intressant.

Upplägget är att poliskommissarie Aaron Falk och Carmen Cooper är de som haft kontakt med Alice innan hon försvann. De startar en utredning direkt och upptäcker att i samma område som hon försvann i, härjade en seriemördare för flera år sen. Han åkte visserligen fast för sina avskyvärda brott mot kvinnor, men det är oklart vart hans son tog vägen. Det visar sig att redan dag 2 under vildmarksäventyret fick Alice och hennes fyra arbetskamrater problem. De blev av med utrustning och missade en stig de skulle ta och gick vilse. Genom tillbakablickar i boken får läsaren reda på att det fanns stora spänningar i gruppen och att det glada fotografiet som togs av de fem kvinnorna innan de begav sig ut i vildmarken, inte alls speglade verkligheten.

Visst låter det som en oerhört spännande story? Problemet är att det aldrig blir särskilt spännande. Det byggs upp förväntningar på ett mer avancerat scenario än vad de faktiskt blir i slutändan. Så mycket kan jag säga, utan att avslöja för mycket. Liksom Hetta är Falska vänner en välskriven berättelse, men för mig saknas det där som gör att jag inte kan sluta läsa. Och faktiskt, jag kommer faktiskt fram till vad som hänt Alice innan Aaron Falk gör det!

Författare: Jane Harper
Titel: Falska vänner
Förlag: Forum

Annonser

 

Bästa sommarboken!

Konsten att hålla sig flytande av Libby Page är den perfekta sommarläsningen! En berättelse om vänskap mellan generationer, kärlek och en mysig stadsdel. I Brixton bor 86-åriga Rosemary. Här har hon bott i hela sitt liv. Många år var hon lyckligt gift med George, men tyvärr fick de aldrig några egna barn och nu är hon änka. Rosemary går flera gånger i veckan till utomhusbassängen för att simma. I vattnet blir hon en ung kvinna igen, lätt och smidig. I bassängen känner hon sig också nära George. Det var här de skapade de finaste minnena tillsammans och om Rosemary kisar lite så tycker hon fortfarande kunna se George simma sina längder i vattnet.

I Bristol bor också den unga journalisten Kate. Hon har bott i Bristol ett tag, men känner fortfarande inga personer. Lägenheten delar hon med några andra som hon knappt vet vad de heter. Kate har en hemlighet som hon gör allt för att ingen ska upptäcka. Hemligheten kallar hon Paniken. Det är den förlamande ångesten som då och då hoppar på henne och gör henne helt handlingsförlamad. På jobbet får hon skriva enklare notiser om bortsprungna hundar eller cykelstölder. En dag får hon höra talas om att utomhuspoolen i Brixton ska bli en tennisbana för ett privat seniorboende och hennes chef ger henne i uppdrag att skriva en artikel om badet. Hon träffar på Rosemary, som inte vill låta sig intervjuas om inte Kate går med på att komma och simma en morgon. Motvilligt går Kate med på det, även om blotta tanken på att klä av sig naken och visa upp sig i baddräkt får henne att tveka rejält. Men väl i bassängen upptäcker hon hur välgörande ett bad kan vara. Snart är hon inte bara en betraktare av nedläggningen – hon engagerar sig tillsammans med Rosemary och grannskapet för att rädda utomhusbadet! Förutom vänskapen med Rosemary, möter Kate också kärlek och gemenskap samt återuppväcker relationen till sin syster. Allt tack vare badet! Det är en bedårande berättelse med hög mysfaktor. Perfekt att läsa på stranden i sommar!

Jag älskar att läsa om olika generationer som möts, det händer alltför sällan i det verkliga livet! Kärlekshistorien som beskrivs mellan Rosemary och George är så fin att jag vill gråta. Den stora kärleken till Brixton och bad som författaren känner lyser också genom hela texten. Visst är det lite förutsägbart, men ibland är det skönt att veta att allt kommer att sluta lyckligt. Såna berättelser behövs också! Och vet du, en liten, yttepytte gnutta längtan till att gå och simma i en pool väcks till och med inom mig. Jag, som egentligen avskyr simning och tycker att det är dötråkigt! Du förstår själv att det här är en bok du måste läsa!

Författare: Libby Page
Titel: Konsten att hålla sig flytande
Förlag: Piratförlaget

 

Tilltrasslad deckare och förmodligen den sista jag läser

Annars skjuter jägaren mig är den tredje deckaren av Nele Neuhaus på svenska. Jag föll pladask för den första Snövit ska dö, som jag lyssnade på som ljudbok i bilen. Den andra boken, Stora stygga vargen var inte riktigt lika bra, tyckte jag. Nu har jag alltså läst den tredje i serien om kriminalinspektör Pia Kirchhoff och hennes chef Oliver von Bodenstein och den börjar väldigt lovande. Pia Kirchhoff har gift sig i hemlighet med sin djurparksföreståndare Christoph och de är i färd med att bege sig på bröllopsresa över jul och nyår. Men en mördare går löst och tillintetgör Pias planer. Först skjuts en äldre kvinna ihjäl när hon är ute med sin hund på kvällen. Kort därefter dödas en kvinna på liknande sätt i sitt kök, skjuten av en prickskytt genom fönstret framför ögonen på sitt barnbarn. Ingen av kvinnorna tycks ha några fiender. Tvärtom tycks de båda två vara mycket omtyckta av sin omgivning. Motiv till morden saknas därför helt och polisen famlar i blindo. En analytiker från delstatspolisen kallas in som expert och retar upp alla på stationen med sin arrogans och besserwisserattityd. Först när ett tredje dödsoffer påträffas, en ung man som har fått ett nytt hjärta för tio år sen, finner de ledtrådarna som leder dem vidare i utredningen. Fallen har väckt stor publicitet och rädslan ute i samhället är stor, men mördaren tycks inte välja sina offer planlöst utan tvärtom följa en noggrant utarbetad plan.

Tyvärr tappar berättelsen sitt tempo efter drygt halva boken. Nele Neuhaus vecklar in sig i en massa spår som är svåra för läsaren (mig) att hålla reda på och dessutom så ägnas sida upp och sida ner åt uttjatat utredningsarbete som går framåt i snigelfart. Plötsligt är det en massa personer att hålla reda på och intrikata händelseförlopp från det förflutna presenteras. Den intressanta etiska aspekten ägnas knappt alls någon uppmärksamhet. Som om inte det vore nog upptäcker jag plötsligt flera översättningsmissar som irriterar (”jobsposter”? s. 309, ”utvakat”? s. 317). Förmodligen för att intrigen inte intresserar mig tillräckligt, men det drar ju ner läsupplevelsen ytterligare.

Men angående rubriken på detta blogginlägg, nej, jag kommer förstås inte att sluta läsa deckare, men några fler böcker i den här serien blir det sannolikt inte för mig. Att Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein känns befriande normala poliser, är tyvärr inte tillräckligt. Halvdana deckare väljer jag gärna bort när det finns så många andra fina böcker att läsa!

Författare: Nele Neuhaus
Titel: Annars skjuter jägaren mig
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

Hippiespåret av Fredrik Sandberg

Fredrik Sandbergs debutroman, Hippiespåret, utspelar sig i en backpackermiljö i Europa och Asien. Miljön är ovanlig och jag kan inte minnas att jag läst någon roman tidigare som på samma sätt utspelar sig under en resa. Jag backpackade aldrig som ung, men hade kompisar som gjorde det och jag känner igen mig i historierna som de berättade. Alla märkliga personer som de träffade under sin resa, oväntade situationer som uppstod och problem som måste lösas. Då fanns inga mobiltelefoner heller. Jag är ungefär jämngammal med bokens huvudperson Jack. Han beger sig på sin backpackerresa 1992, året innan jag gick ut gymnasiet och jag och mina vänner reste ut i världen för en tid. Han ska ut på det ultimata backpackeräventyret: att resa landvägen till Indien, The hippie trail! Jack är en individ som är mån om att inte vara som alla andra, gärna tänja på gränserna och är dessutom ganska självupptagen. Han är otroligt kärlekskrank men har fobi för (vackra) kvinnor, Ingenting går som planerat, i den mån Jack har planerat något överhuvudtaget, ska tilläggas. Hans resesällskap hoppar av och i Prag rånar han en man på 600 dollar, vilket blir upptakten till Jacks alla eskapader. Under sin resa möter han ett stort antal udda personer och flera av dem tycks dessutom råka illa ut efter att de har träffat Jack. Antingen försvinner de spårlöst eller så dör de. Ryktet går om att en backpackerkiller härjar. Är Jack nästa offer på listan?

Jag fick erbjudandet av författaren själv att läsa och blogga om hans debutbok. Jag tackade ja av nyfikenhet. Detta lät som något nytt och fräscht i thrillergenren. Tyvärr tycker jag inte att Hipiespåret kan definieras som thriller riktigt. Det finns inte tillräckligt mycket spänning och det är svårt att ta Jack riktigt på allvar. Däremot tycker jag att det är en riktigt underhållande berättelse och att läsa om backpackerkulturen är fascinerande och intressant. Det som drar ner betyget är dels att boken med sina drygt 500 sidor är alldeles för lång, dels att den innehåller en hel del språkliga brister som stavfel och uteblivna kommatecken, bland annat. Dessutom känns den emellanåt lite rörig med alla personer som nämns vid namn en gång för att sen aldrig mer dyka upp i berättelsen. Det är lite synd att författaren inte lagt lite mer krut på redigeringen, tycker jag, även om romanen getts ut på egen hand. Berättarglädjen finns ju där! Och på sina ställen är den riktigt rolig med sin svarta humor!

Fredrik Sandberg är sedan 25 år tillbaka en väletablerad fotograf och arbetar bland annat för nyhetsbyrån TT.

Författare: Fredrik Sandberg
Titel: Hippiespåret
Förlag: Type & Tell

 

 

 

Silvervägen av Stina Jackson

Jag gillar precis allt med den här Silvervägen av Stina Jackson: stämningarna, miljön och inte minst lelle, som letar förtvivlat efter sin dotter Lina som försvann spårlöst för tre år sedan. Det är en sån vacker beskrivning av faderskärleken. Den där som varar i evighet, oavsett. Jag är full av beundran hur författaren lyckas skriva så levande om en plats som måste vara så väsensskild från Denver, USA där hon själv bor. Det är ett slags stillsam spänning genom hela boken. Det är kusligt och illavarslande. Berättelsen kryper under huden på mig och jag vill inte sluta läsa. Otroligt att kunna skriva så här bra som debutant!

Silvervägen – eller riksväg 95 – går från norra delen av Västerbotten till mellersta Lappland och upp till norska gränsen ut till Bottenviken. Den kallas så i folkmun eftersom det var på den som silver- och blymalm forslades förr i tiden. På den vägen kör Lelle med sin lastbil varje natt sen Lina försvann. Han bockar av platser han varit och letat efter henne på en karta. Annette, hans fru, lämnade honom efter att Lina försvann. Kanske skyllde hon allt på honom, han var ju den som såg henne sist, den där morgonen när han släppte av henne vid busshållplatsen. Dessutom klarade Annette inte av att han aldrig har släppt tanken på att hitta Lina. Men hur skulle han kunna acceptera att hon aldrig någonsin kommer tillbaka?

Så försvinner ytterligare en ung flicka spårlöst. Lelle ser många likheter med Linas försvinnande. Inte minst är den nya flickan kusligt lik Lina. När han förstår att polisen inte har en susning om vart de ska börja leta, är det som om mardrömmen börjar om.

Till samma lilla ort kommer Meja med sin psykiskt instabila mamma. Hon är 17 år. Lika gammal som Lina när hon försvann. Meja är van att kuska runt med sin mamma och har bott på fler platser än hon kan räkna upp. Varje gång är det för att hennes mamma har träffat en ny karl. Nu ska de bo hos Torbjörn som bor på en enslig gård mitt ute i skogen. Han verkar ok, men Meja har lärt sig att hålla sig på sin kant. Man vet aldrig om man kommer att behöva freda sig från ovälkomna blickar och händer.

Stina Jackson (född 1983) är uppvuxen i Skellefteå, men bor nu i Denver, USA. Silvervägen nominerades nyligen till Studieförbundet Vuxenskolans författarpris.

Författare: Stina Jackson

Titel: Silvervägen

Förlag: Albert Bonniers förlag

 

Liten tvåa med potential

Sofia är en ung Stockholmstjej som är fullt upptagen med sitt krävande jobb inom finanssektorn och sin pojkvän Oliver, även han en framgångsrik karriärist. Hon lever med andra ord Det Perfekta Livet. Att ha kontroll är väldigt viktigt för Sofia. Nyligen köpte hon en tvårummare med visst renoveringsbehov och eftersom hon alltid har varit intresserad av att teckna så bestämmer hon sig för att rita om lägenheten. När snickaren Arvid äntligen knackar på dörren, redo att hugga i, är det den mest irriterande personen Sofia träffat på länge. Han har åsikter om allt, ofta går de dessutom stick i stäv med Sofias egna. Han nöjer sig inte med att anmärka på hur hon har tänkt renovera sin lägenhet, utan har många synpunkter över hur Sofia lever sitt liv. Tyvärr är han också snygg och sexig, vilket gör det svårare att avfärda honom.

Sofia och Arvid är varandras totala motsatser. De har båda två förutfattade meningar om varandra. Det skaver emellan dem, men samtidigt känner de en dragning till varandra. Sofia har för övrigt stora likheter med Emma, som är huvudperson i Camilla Davidssons andra romantrilogi. Förmodligen är de båda två ett alter ego till författaren, för Camilla lyckas gå förbi den något klyschiga bilden av en ung kvinna i karriären, tycker jag. Jag får sympati för Sofia och förstår henne, även om hon inte alls är jag. Överhuvudtaget är Camilla Davidsson väldigt duktig på att blanda feelgood med svärta och det är då denna genre blir allra bäst, tycker jag. Liten tvåa med potential är en perfekt sommarbok, även om en del av berättelsen utspelar sig i ett snötungt Dalarna. Min läsning är ren avkoppling och eskapism! För en stund befinner jag min i ett helt annat liv, någon helt annanstans. Visst är det en förutsägbar historia, men på något sätt förväntar man sig inte något annat heller av den här sortens litteratur. Tvärtom är det riktigt mysigt att ana hur det kommer att sluta. Men riktigt allt vet jag inte när sista sidan är utläst för det ska komma ytterligare böcker om Sofia. Det ser jag framemot!

PS. Extra roligt att jag är blurbad på boken! 🙂

Författare: Camilla Davidsson
Titel: Liten tvåa med potential
Förlag: Printz Publishing

 

Alla vill till Wigtown

Vet du inte var Wigtown ligger? Efter att ha läst lite ur En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell så kommer du ha googlat namnet och funnit ut att orten för bokälskare ligger i Skottland, i en region som heter Dumfries and Galloway. Wigtown har knappt 1000 invånare, men utnämndes 1998 till Scotland´s National Book Town eftersom ovanligt många företagen är bokrelaterade. Här driver Shaun Bythell ett antikvariat som rätt och slätt heter The Bookshop sedan 2001. Livet som bokhandlare är inte alltid bekvämt, men verkar vara mycket varierande. Människor ringer och vill sälja böcker från dödsbon och Shaun får ge sig av till avlägsna platser för att inventera boksamlingar. Amazon är ett stort monster som hotar att sluka allt i dess väg mot herravälde över bokbranschen och kunder är… kunder. Alla vi som arbetar i serviceyrken känner igen typerna. De som frågar efter den röda boken med ett hus på framsidan eller som gärna håller en föreläsning i varför kärnkraft är dåligt, de som försöker sätta dig på plats med kluriga frågor och blir irriterade när de misslyckas. Det finns så mycket konstigt folk! Samtidigt är det ju också det som är charmen med att arbeta i yrken där man träffar många olika sorters typer. Jag fnissar ganska mycket igenkännande och älskar Shaun Bythells observationer och bitska kommentarer, inte minst om sin egen personal. Här finns den färgstarka Nicky som hittar sitt fredagsgodis i en container och ständigt placerar böcker utifrån sitt eget (o)logiska system och flera extraarbetare som kommer in vid behov, bland annat Bethan som bor i husvagn och tiggde sig till en anställning under den årliga festivalen i staden. Det finns en hel del klipp på Youtube från The Bookshop, om du är nyfiken.

Som bok är den dock emellanåt lite upprepande och allra bäst gör den sig nog i lagom portioner. Boken består av kortare dagboksanteckningar och helt förståeligt så händer det inte nya saker precis varje dag. Ändå måste jag medge att Shaun Bythells vardag är väldigt mycket mer omväxlande än min! Jag blir vansinnigt sugen att gå med i Slumpbokklubben som enligt hemsidan även skickar böcker till övriga Europa för 99 GBP. Då får man en bok som man inte vet vilken den är skickad till sig varje månad i ett helt år. Och viktigast av allt, man stöttar en oberoende bokhandlare!

Ett litet smakprov från Tisdagen 2 september:

”När jag sorterade igenom boklådorna från Haugh of Urr träffade jag på ett exemplar av Collins The French Phrasebook. Semestern måste verkligen vara riktigt bedrövlig om man ska ha användning av följande fraser:

´Någon har ramlat i vattnet.´
´Kan ni spjäla ett ben?´
´Hon har blivit överkörd.´
´Hjälp mig att bära honom.´
´Jag skulle vilja bli röntgad.´
´Lämna mig ifred.´
´Jag gillar inte det här.´
´Städerskan kommer aldrig när jag ringer.´
´Jag var här 1940.´
´Elva av gisslan blev skjutna här.´”

Författare: Shaun Bythell
Titel: En bokhandlares dagbok
Förlag: Natur och kultur