Uppföljaren är bättre!

Jag tyckte om Lina Bengtsdotters debutroman Annabelle, men tyckte att den hade några brister. Särskilt tänkte jag på att storyn breddades lite för mycket och handlade till slut inte så mycket om Annabelles försvinnande utan mer om polisen Charlie Lagers barndomshistoria. Kanske var den nödvändig för att uppföljaren, Francesca*, skulle bli så bra? Jag har precis sträckläst och tycker att intrigen håller ihop bättre i den här boken. Även denna handlar om en ung tjejs spårlösa försvinnande.

Francesca är Annabelles motsats, åtminstone när de kommer till yttre jämförelser. Hon är dotter till det förmögna paret Mild som äger herrgården Gudhammar utanför Gullspång. Hon och hennes äldre syster är elever på internatskolan Adamsberg strax utanför samhället. Där passar hon inte alls in med de strikta koderna för uppförande, men tillsammans med vännen Paul så står hon i alla fall ut. Men så hittas Paul död, drunknad. Ett självmord, säger alla, med Francesca vet att Paul aldrig skulle ta livet av sig utan att lämna ett brev till henne efter sig. Dessutom vet hon vad hon såg den där balkvällen. Henrik och hans kompisar hade blöta byxben och Pauls gula ros låg slängd vid deras fötter. Men Henrik är även storasysterns pojkvän och en av de populära killarna på skolan. Ingen vill lyssna på Francescas anklagelser och när hon skickas hem efter att ha skurit sig svårt i armen, bestämmer hon sig för att fortsätta sökandet efter svar. Kort därpå försvinner Francesca från hemmet och man antar att hon rymt hemifrån så utredningen läggs ner.

Charlies barndomskompis Susanne mår dåligt efter skilsmässan från sin man. Hon orkar inte riktigt med livet och sina fyra söner. När Charlies chef är på henne att ta semester bestämmer hon sig för att passa på att åka tillbaka till Gullspång och hjälpa Susanne. Att Charlie precis fått höra om Francescas mystiska försvinnande för trettio år sen, spelar också in. Hon tycker sig minnas vissa vaga minnen från sin egen uppväxt som kan ha kopplingar till Francesca. Till sin hjälp har hon journalisten Johan, han som höll på att kosta henne hela sin karriär förra gången.

Boken är skriven växelvis ur Charlies och Francescas perspektiv, med korta kapitel. Det är svårt att sluta att läsa och jag kan inte riktigt lista ut hur allt förhåller sig innan det avslöjas på de allra sista sidorna. Det är skickligt! Att jag är svag för hemvändarberättelser är inget nytt och Lina Bengtsdotter skriver med en psykologisk trovärdighet som förstärker känslan av att detta skulle kunna ha hänt på riktigt. Dessutom är jag ju svag för litterära referenser och texterna som skickas från Paul till Francesca, som innehåller en massa tyst information. Vem hade inte älskat att få såna meddelanden från sin bästis? Charlie Lager är också en komplex själ vars uppväxt gör mig vansinnigt nyfiken på Gullspång. Denna lilla ort som känns som ett otäckare, mörkare Midsummer. Jag ser fram emot att få återvända dit, i fiktionen!

*) I bokinformationen på adlibris ser jag att det står att Francescas vän heter Noah. Men jag lovar, han heter Paul. 🙂

Författare: Lina Bengtsdotter
Titel: Francesca
Förlag: Forum

Annonser

 

En finstämd roman att njuta långsamt

Tessa Hadleys Syskonen blurbas fint på omslaget av storheter som Chimamanda Ngozi Adichie och Hilary Mantel, vilket förstås skapar förväntningar. Samtidigt väcker det ett litet uns av misstänksamhet hos mig. En författare som Tessa Hadley, professor i kreativt skrivande och kritikerrosad i hemlandet Storbritannien ska väl inte behöva den extra skjutsen? Men det är klart, här i Sverige är hon mera okänd och Syskonen är faktiskt den första som översatts till svenska.

Mitt samlade intryck är lite blandat. Dels hade jag trott att det skulle vara en mer händelsedriven roman. När jag läste om boken och att den skulle handla om fyra syskon som återvänder till sitt barndomshem för att bestämma vad de ska göra med huset: behålla eller sälja, tänkte jag mig en mer högljudd berättelse än denna. Jag insåg ganska snart att det här är en berättelse där läsningen måste få ta tid, då kommer romanen till sin fulla rätt. Tempot är långsamt och på ett yttre plan händer det inte så mycket, Vi får följa dagarna utifrån varje syskon, dess bonusbarn, respektive och barn. De olika perspektiven berikar läsupplevelsen och jag tänker på hur olika människor tolkar och upplever situationer. När semestern är till ända har mycket förändrat dem på ett djupare plan och kanske är det också då de verkligen kan se varandra. Det är en svår bok att återge så här i ett blogginlägg. För mig var den allra bäst när jag avslutat den. Det låter kanske lite konstigt. Jag menar inte att jag inte njöt av läsningen under tiden, men att helheten definitivt var större än delarna i denna roman. Det finns vissa passager som säger så mycket, som när Harriet, den äldsta systern, kommer hem från sin sedvanliga vandring och ska möta Pilar, brodern Rolands fru, för första gången. Känslan av utanförskap när hon upptäcker att hon är den som alla väntar på, eller i alla fall känns det så och hur jobbigt det kan kännas att införliva en ny person i gemenskapen. En gemenskap av sinsemellan väldigt olika individer som en familj kan vara.

Det blir en stor utmaning att försöka göra Syskonen rättvisa när jag ska ha bokprat med Afternoon Tea på jobbet om en dryg vecka, men jag ska göra mitt yttersta. Jag tror att det är en roman som kan intressera väldigt många om de bara lyckas vila i det långsamma berättartempot.

Författare: Tessa Hadley
Titel: Syskonen
Förlag: Wahlström & Widstrand

 

Till minne av en villkorslös kärlek

Redan från första början etableras ett särskilt förbund mellan modern Ingegärd och hennes son Jonas. När han föds drabbas Ingegärd av akut bukhinneinflammation till följd av en brusten blindtarm. Sjukhuspersonalen är säker på att hon inte ska överleva och låter henne därför hålla Jonas nära sig i sängen. Hon viskar och småsjunger psalmer och böner, hennes gudstro är stark. Kanske är det kärleken till sonen, det lilla ynkliga knyte som hon inte kan överge, som gör att hon överlever mot alla odds. Bandet dem emellan ska komma att bestå under en stor del av uppväxten. När Jonas ljuger om en näsoperation han skulle ha gjort för sina klasskamrater, sätter hon på ett plåster på näsan ”som bevis”. Men så en sommardag när de är vid badplatsen, knuffar hon honom ner i det mörka kalla vattnet och därmed är deras heliga förbund brutet.

Till minne av en villkorslös kärlek är en roman om Jonas Gardells mor Ingegärd, denna svårfångade och lite excentriska kvinna som hela sitt liv suktade efter en frihet som aldrig kom till henne. Delvis beroende av tidens konventioner och en make som aldrig höll sina löften om att de två skulle bytas av när barnen var större och hon skulle få satsa på sin forskning om adoptioner. När tiden väl kom, lämnade han henne för sin yngre sekreterare och fick dessutom Ingegärd att ta på sig skulden för detta. Om man nu ska tro Jonas Gardell. Boken är ingen renodlad biografi och som skönlitterärt verk kan författaren tillåtas att ta ut svängarna och det finns inga sanningskrav. I en intervju med honom i Babel påtalade han också att inte alla syskonen hade låtit sig intervjuas inför skrivandet av den här romanen och att det oundvikligen var Jonas egen minnesbild över barndomens händelser som fick råda. Och alla som själva har syskon vet ju hur man kan tolka händelseförlopp olika.

Jonas Gardell är också inskriven i berättelsen som författaren som redan i inledningen är med om något oerhört dramatiskt. Anslaget och tonen blir därför något pompös när berättaren ska analysera författaren Jonas Gardells tidigare verk. Boken om en mor blir därför oundvikligen en berättelse om Jonas Gardell. Han har nog lite svårt att stå tillbaka ändå och är det inte lite typiskt för honom ändå? Likaså kan jag känna att han ältar vissa saker om och om igen. Mycket känns ju igen från hans tidigare romaner. Men ändå, åh vad jag tycker om den här romanen! Vissa scener är så otroligt starka (inte minst den vid vattnet, men också beskrivningen av fadern som försvinner över torget i Enköping, ja, det finns förstås många fler)! Han förmår uttrycka stämningar med bara några få ord så att huden knottrar sig på mig. Ingegärd fascinerar och skrämmer, Bertil far förbi som en ganska tragisk varelse. Skoningslöst skildrar han båda sina föräldrars tillkortakommanden och konstaterar krasst att de två aldrig borde ha fått några barn. Förljugenheten är familjens signum. Att frisera verkligheten så att den passar den uppdiktade familjeberättelsen.

”Jag har tidigt i den här texten konstaterat att familjen Gardell säkert var en bra familj på många sätt men att den inte trodde på svaghet. Och eftersom man inte var svag kunde sådan händelser där familjen av någon anledning framstod som just svag inte berättas, helt enkelt för att de inte kunde vara sanna. (…) Det som man inte fick tala om i familjen förträngdes, förvrängdes eller förnekades, medvetet eller omedvetet, och kring de hemligheter eller icke önskvärda sanningar som måste skyddas, byggdes upp legender och vävdes alltmer komplicerade konstruktioner av lögner.” (s. 372)

Fadern har för längesen upphört att vara en betydelsefull person i Jonas Gardells liv, om han någonsin varit det. Kärleken till modern är stark och när hon långsamt försvinner in i dimman prövas den verkligen, men står ändå stadigt. På hennes gravsten finns några väl varda ord som syskonen enats kring: Till minne av en villkorslös kärlek

Författare: Jonas Gardell
Titel: Till minne av en villkorslös kärlek
Förlag: Norstedts

 

Flygfärdig – om när barnen lämnar boet av Linda Skugge

Flygfärdig – om när barnen lämnar boet av Linda Skugge är en bok att omfamna! Jag tyckte så mycket om den, kunde relatera till mycket och älskade verkligen blandningen mellan allvar och underfundigheter. Det här är en bok jag vill äga! För tyvärr så kunde jag inte stryka under, för eller över i biblioteksboken och det gjorde mig lite frustrerad under läsningen. Det blev en hel del små lappar istället, nedtecknade i all hast med mina egna reflektioner och små citat som jag tycker sa så mycket.

Linda Skugge har tre döttrar och den äldsta är i färd med att flytta hemifrån och det får författaren att fundera över vad som blir kvar sen när alla barnen lämnat hemmet. Vad blir det för slags relation egentligen? Har du lyckats göra barnen flygfärdiga, redo att möta all världens besvikelser som onekligen lurar där ute? Hur vet man det, innan det är för sent att göra något åt det? ”Det är bäst att tänka att you’re on your own, då blir du inte lika besviken på livet. Och lär dig ljuga varje dag om saker som kan uppfattas som duktiga och därmed stötande.” (s. 123)

Hon tar också upp sin egen golgatavandring med den kroniska sjukdomen Addison, som ger kortisolbrist (typ kronisk utmattning). Det är drabbande läsning, smärtsam och naken. Jag tänker det är tur att hon har sina böcker, men det ligger faktiskt en hel del i det. Läsningen blir både en flykt och en stunds vila från kroppens mankemang. Det är så fint när Linda Skugge beskriver hur litteraturintresset förmedlats till sina döttrar, hur de besöker biblioteket och lånar med sig ryggsäcken full av böcker och hur hon minns kvällspromenaderna när de var små och hon förklarade en massa svåra ord för dem, ord som tvaga och imundiga. Hur de skrattar tillsammans åt alla de knasiga meningar de bildar av de nya, ovana orden. Det är så fina ögonblick som hon beskriver, så mycket kärlek.

Så kom då dagen då mitt äldsta barn skulle flytta hemifrån. Känslan av att nu tar en annan tid vid. Jag hoppas att jag har gjort henne beredd på livet, nyfiken på allt, men också eftertänksam. Att hon vet att jag alltid finns där för henne, redo att komma farandes vid minsta fingervinkning. Att jag mer än gärna ger tvättråd och fixar matlådor till frysen. Att jag kommer att höra av mig alldeles för ofta antagligen och skicka många brev med små överraskningar. Men framförallt, att hon känner hur älskad hon är för sin egen skull. För att hon är hon.

Boken passar alla som väntar barn, vill ha barn, lever med barn, stora som små. En dag kommer den där dagen då allting oundvikligen förändras. Då erbjuder Linda Skugges klokskaper lite tröst!

Författare: Linda Skugge
Titel: Flygfärdig – om när barnen lämnar boet
Förlag: Volante

 

 

De försvunna Lori Roy

När det tjugoåriga äktenskapet tar slut, återvänder Lane Fielding till barndomshemmet i Florida med sina två döttrar, Annalee och Talley. Det stora Fielding Plantation väcker starka känslor i staden. Lanes far drev under flera år ett pojkhem i trakten. På senare år har flera av dessa pojkar trätt fram i sociala medier och vittnat om fasansfulla upplevelser från sin tid där. Sedan dess tisslas och tasslas det om familjen Fielding. Detta drabbar också framförallt Talley som har svårt att hitta kompisar i sin nya hemstad. Därför är hon tacksam för Daryl, en äldre kille som är den ende som visar något intresse för henne. Lane själv bär på minnen från en skrämmande händelse som inträffade när hon var tretton och som också gjort att stadens invånare alltid har hållit en viss distans från henne.

Så försvinner en collegestudent (med svenskt påbrå!) som brukade komma och hjälpa till med praktiskt arbete på Fielding Plantation. Kort därefter hittas också Annelees bil övergiven och hennes tillhörigheter slängda i leran strax intill. Man finner också vissa blodspår inne i bilen, men Annalee själv är spårlöst försvunnen. De två försvunna flickorna väcker tankarna på en seriemördare som en gång härjade i området. Talley vet saker om Annalee som hon inte vågar berätta för sin mamma. Hon vet att Annalee ljuger om en massa saker och Talley såg henne åka iväg i sin bil den där natten. Talley såg också hur en bil följde efter henne på avstånd. Lane gör förstås allt för att finna sin äldsta dotter. Vid sin sida har hon Mark som en gång i tiden var hennes ungdomskärlek. Det komplicerar saker och ting. Dessutom fylls staden av nyfikna journalister som gärna vill rota mer i familjen Fieldings mörka förflutna.

Det här är en liten snårigt berättad historia som kräver en koncentrerad läsare. Det är många personer att hålla reda på och berättelsen rör sig över flera olika tidsplan, vilket gör att tempot blir lite långsamt för en thriller. Men det gör absolut ingenting, tycker jag! Författaren Lori Roy håller mig verkligen på halster och jag får vänta länge innan jag får några svar, men som den här berättelsen håller ihop från början till slut! Jag får lite gåshud emellanåt för att det är så mörkt och en isande kyla griper om mig ju mer jag får veta om de inblandade. Till slut är det svårt att veta vem som egentligen är mest ond av dem alla. Och så är det väldigt mycket Södern över stämningarna och miljön så det är ett extra plus! Jag ger den 4/5 på Goodreads – en riktigt bra bok!

Författare: Lori Roy
Titel: De försvunna
Förlag: Modernista

 

Finstämt om en överlevare

Jag fick det här tipset av kollega L att jag borde läsa och då gjorde jag det. Det är sällan jag får tips –  jag ger mest –  men uppskattar det verkligen. Jenny Jägerfelds mellanåldersbok (som i vanlig ordning kan läsas av alla, inklusive drygt 40-åriga bibliotekarier som jag) Comedy Queenhandlar om den sorg och skuld de efterlevande ofta känner efter att en nära anhörig begått självmord och som de måste brottas med för att kunna gå vidare. Det är en angelägen bok på många sätt.

Huvudpersonen heter Sasha Rein, 12 år. Sashas mamma tog livet av sig efter att ha varit svårt deprimerad en längre tid. Hon hade ingen ork att fortsätta leva. Sasha är livrädd för att mammans självmord ska smitta henne så att hon inte heller vill leva längre. Alla säger ju att Sasha är så väldigt lik sin mamma. Ibland hör Sasha hur hennes pappa gråter i duschen när han tror att hon inte hör. För att hålla döden borta gör Sasha en lista med sju punkter. En av punkterna handlar om att bli stå upp-komiker. Det vore underbart att göra folk glada istället för att de ska vara ledsna. Sashas mamma pratade alltid om att personer antingen har ”funny bones”, det vill säga att det roliga är medfött, eller också har de inte det. Sasha hoppas att hon är en av dem, men hon vet inte. Kanske hennes bästis Märta bara skrattar åt Sashas skämt för att vara snäll? Andra punkter på listan handlar om att inte läsa böcker, för det kan få en att tänka sorgliga tankar och undvika att älska, eftersom det gör så ont att mista. I skolan har Sasha precis börjat lära sig det periodiska systemet. Siffrorna för varje ämne fascinerar henne. Sashas mamma blev 36 år. Trettiosex är atomnumret för krypton. Det är en ädelgas som är välditg sällsynt i jordens atmosfär. Precis som Sashas mamma.

Det är fint att läsa om alla fina vuxna Sasha har omkring sig. Både pappan och morbrodern gör så gott de kan för att finnas där för henne, på olika vis, och Märta är verkligen en önske-bästis! Jag gillar också Linn på BUP som inte värjer för de ledsna känslorna och möter Sasha på precis rätt sätt. Och visst har Sasha ”funny bones”! Henens skämt lättar upp allt det sorgliga för läsaren. När jag slår igen boken har jag en härligt varm känsla i hjärttrakten och vet att Sasha kommer att klara sig.

Författare: Jenny Jägerfeld
Titel: Comedy Queen
Förlag: Rabén & Sjögren

 

Arvets bojor

Det här är säkert årets snyggaste omslag, formgivet av Lisa Zahrisson! Min solblekta bild gör det inte rättvisa. Det är blankt och silvrigt och boken är i danskt band. Oerhört tjusigt! Rich boy handlar om tre generationer kvinnor: Gully, Marianne och Annika. Det är fruktansvärt mörka kvinnoöden som skildras. Gully lever ett gott liv med sin man och deras fyra barn, när maken plötsligt avlider och lämnar Gully kvar med ett ansvar hon inte förmår bära. Allra hårdast blir smällen för Marianne som är det barn som Marianne minst orkar ge sin kärlek till. Marianne i sin tur söker bekräftelse hos en man, Kaj, som själv brottas med sina egna demoner, ivrigt påhejade av alkohol och droger. Med Kaj känner Marianne att hon är någon. Egentligen hade hon hellre varit med Pia, men Annika vet att så bra kan man inte ha det i livet. Hon kan inte vänta sig mer än att vara ihop med någon kille och hoppas att han är snäll mot henne ibland, det har livet lärt henne. Kaj vill egentligen inte binda sig, men när Marianne blir gravid så gifter de sig i ändå. Äktenskapet blir stormigt och våldsamt. De får en son, som dör i en olycka, som direkt eller indirekt har med Kaj att göra. Det lämnas till läsaren att själv fundera över. Marianne går ner sig i sin sorg, men snart är hon gravid igen. När dottern Annika föds är Marianne rädd för att älska henne, skräckslagen att mista henne. Hon vet hur ont sorg gör. Hur det sliter hjärtat itu. Men Marianne hittar däremot kraft att lämna Kaj och tar dottern med till Skåne för att börja om. Uppväxten präglas av Annika som är oförmögen att älska. Hon träffar en man, Johan, men hon kan inte känna någonting för honom. Johan är dock säker på sina känslor för Annika, men till slut blir frustrationen över Annikas likgiltighet för stor och han träffar en annan kvinna och lämnar Annika. Först då är det som om Annika inser att hon nog borde ha älskat Johan och förnedrar sig fullständigt i sina försök att få honom tillbaka. Johan å sin sida, utnyttjar Annikas desperation för en stunds sex, men äcklas efteråt över hennes patetiska kärleksförklaringar. Annikas förhållande till sin mamma Marianne är i det närmaste obefintligt, annat än att Marianne då och då förser Annika med ångestdämpande tabletter som ska Annika att må bättre. Mormodern Gully däremot var en som hon kunde fly till, när det blev odrägligt hemma hos pappa Kaj, de få gånger hon besökte honom i Stockholm under sin uppväxt.

Som sagt, det är en oerhört mörk berättelse som Caroline Ringskog Ferrada-Noli skrivit. Ibland blandar hon in lite humoristiska tongångar, men de känns ofta malplacerade i den här tunga kontexten, tycker jag. Jag både gillar och inte gillar den här boken. Jag tycker först och främst att den är alldeles för lång, blir tyvärr lite repetitiv emellanåt. Språket är ojämnt. Ibland tycker jag att författaren får till det klockrent, men ofta störs jag av den lite konstaterande tonen i texten. Slutet öppnar eventuellt upp för en smula hoppfullhet, annars är det få ljusglimtar i den här berättelsen. Jag blir sorgsen och nedstämd av att läsa den, ändå berörs jag av personerna. Jag känner för dem och i viss mån förstår jag dem. Även om jag emellanåt håller på att bli tokig på Annikas offermentalitet. Hon låter verkligen saker drabba henne, men det är lite oklart om en taskig uppväxt endast är förklaringen till hennes passivitet. Mest nyfiken är jag på Gully, kanske för att hon också är den som ges minst utrymme. Varför titeln Rich boy? Jag vet faktiskt inte. Jag har funderat på om det beror på att karlarna i boken alltid tycks överleva på bekostnad av kvinnorna? Men till vilka liv? Ingen av dem tycks det minsta lycklig, varken Kaj eller Johan och den förste maken dog ju tämligen ung. Det finns inga vinnare här, de är alla förlorare, som jag ser det.

Författare: Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Titel: Rich boy
Förlag: Natur och kultur