Språkpolisen läser habil deckare i Lundamiljö

Vit syrén är en debut, skriven av Cecilia Sahlström som har en spännande bakgrund inom socialtjänsten, men har också arbetat som både kulturvetare och polis. Boken är första delen i en planerad serie om kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker och utspelar sig i Lund. Ett extra plus att författaren väljer att ha två kvinnor som radarpar istället för som det vanligen är med en kvinnlig och en manlig polis!

Intrigen är riktigt skickligt vävd! En ung flicka hittas brutalt misshandlad och med tungan halvt avskuren i ett buskage i stadsparken av en ung kille, tillika Sara Valléns son. I offrets ena hand finns en vit syrén av den lite mer sällsynta sorten. Sara Vallén tilldelas fallet, men ser till en början ut att bli av med det på grund av jäv eftersom hennes son snabbt blir huvudmisstänkt. Detta sporrar henne förstås ännu mer i arbetet att lösa fallet. Hon måste ju rentvå sin son! Fler offer hittas med tungan avskuren och en vit syrénkvist i handen och polisen tycks famla i blindo. Tills en dag då ett plötsligt samband mellan offren kan anas som härrör från deras barndom.

Polisarbetet skildras trovärdigt och som läsare förstår man direkt att författaren vet hur polisarbetet faktiskt går till i verkligheten. När det gäller Sara Vallén tycks hon ha ett mörkt förflutet som anas mellan raderna. Kanske får vi veta mer om det i nästkommande böcker? Hon lever frånskild med sina tonåriga barn och träffar en kollega, som visar sig vara ett riktigt svin. Just den delen av boken tycker jag brister lite i trovärdighet, å andra sidan kan Saras reaktioner kanske förklaras utifrån vad hon tidigare upplevt. Rita Anker tycks vara en handlingskraftig, jordnära kvinna som vi inte lär känna lika väl. Kanske får hon också mer utrymme längre fram i serien?

So far so good, men tyvärr finns en hel del språkliga brister som drar ner mitt betyg (jag ger den två av fem stjärnor på Goodreads). Jag får intrycket att den är dåligt korrekturläst och när jag väl lagt märke till några av dem, så dyker fler upp. Som exempel kan dessa nämnas:

När Sara får veta att hennes son är misstänkt, pratar hon i telefon med Rita (s. 43-44). Hon säger att det är outhärdligt och Rita tröstar med att de nog ska få ordning på detta. ”Det gör så ont, sa hon bara innan hon la på. Hon kröp ihop på golvet. Smärtan var övermäktig. Hon skrek rätt ut.” Jag vet inte, men det känns inte som en rimlig reaktion. Särskilt inte med tanke på det samtal som föregår. Att skrika rätt ut av smärta för att man är orolig för sin son? Kanske skrika rätt ut i ångest i så fall, tänker jag.

”Det burrade till i telefonen” (s. 58) Burrade? Tänker att författaren menar brummade eller surrade. Burra (upp sig) betyder ju något helt annat.

Både Klara (dotter till Sara) och Jonny (poliskollega) tänker och använder sig av uttrycket saved by the bell. Det känns lite fantasilöst (s. 60 respektive s. 136).

Det är trist när en bra story kommer i skymundan på det här sättet.

Författare: Cecilia Sahlström
Titel: Vit syrén
Förlag: Bokfabriken

 

 

Det finns inga monster

Det damp ner en bok som jag inte hade hört nåt om, men av en författare som jag vagt kände till. Boken hette Det finns inga monster och författaren heter Liselott Willén. Jag älskar att få upp ögonen för nya författarskap och det är spännande att öppna en bok och inte ha en aning om hurdan den är!

Lite grann påminner Det finns inga monster om Caroline Erikssons roman De försvunna. Stämningen är precis lika suggestiv och huvudpersonen går inte riktigt att lita på. I Willéns roman är det Alice som flyttar tillbaka till huset vid havet som de inte varit i på 10 år. Anledningen till flytten är att Alice har mått allt sämre psykiskt och tanken är att denna förändring ska hjälpa henne att må bättre. Läsaren får se glimtar av Alice problematik. Bland annat har hon till synes oprovocerat misshandlat en skolkamrat och hon tar ångestdämpande medicin. Men miljöombytet tycks få helt motsatt effekt. Huset vid havet väcker bortträngda barndomsminnen till liv. Hon börjar få minnesbilder av dagen då hennes pappa försvann. Hon minns en blodig hammare och att hennes pappa var nerblodad.

I byn finns flera personer som inte är så glada i att Alice och hennes mamma är tillbaka. De viskas och tisslas om dem och folk kastar ogillande blickar mot dem. I skogen finns ett hus där Alice ser en flicka i gulmönstrad klänning. Hon får en känsla av att flickan behöver hjälp, men ingen verkar veta vem hon är. Och så finns Jonathan, mannen som väcker känslor i henne, men som hon inte vet riktigt om hon kan lita på. Och just den här osäkerheten förs också över till läsaren. Inte heller jag vet riktigt vem som är tillförlitlig. Och kan man lita på en huvudperson som Alice, som plötsligt slutar ta sin medicin och tycks se sådant ingen annan ser?

Det finns mycket att tycka om i den här psykologiska spänningsromanen. Jag gillar verkligen den kusliga stämningen som finns där redan på första sidan och jag är mycket förtjust i den osäkerhet som författaren får mig att känna. Däremot hade jag önskat att upplösningen inte kom så abrupt och att berättelsen hade varit lite lättare att komma in i. Den bjuder på visst motstånd, vilket inte alls behöver vara negativt, men det vore synd om det innebär att andra läsare ger upp för att den är lite svår att få grepp om till en början.

Liselott Willén )född 1972) är uppvuxen på Åland, men bor nu i Örebro där hon kombinerar författarskapet med läkaryrket. Hon har tidigare gett ut fem romaner. Jag blir definitivt sugen på att läsa fler av henne!

Författare: Liselott Willén
Titel: Det finns inga monster
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

Hur man löser ett spaningsmord

Joakim Palmkvist är kriminalreporter och har lång erfarenhet av att granska kriminalitet. Nu har han skrivit en dokumentär om brottsutredningen kring den förmögne lantbrukaren Göran Lundblad som försvann spårlöst från sin gård i norra Förlösa, Kalmar län, i augusti 2012. Boken heter Hur man löser ett spnaingsmord. Therese Tangs berättelse. En brottsutredning som drog ut på tiden eftersom man ganska tidigt misstänkte ett brott, men saknade en död kropp. Tidigt i utredningen föll misstankarna på den äldsta dottern Sara. Hon betedde sig underligt på flera sätt: hon gjorde sig tidigt av med pappa Görans saker och renoverade hans lägenhet för att själv kunna flytta in. Dessutom betedde hon sig underligt i sina kontakter med polisen. Hennes kärleksrelation med grannpojken Martin Törnblad var också en nagel i ögat på Göran, som låg i släktfejd med familjen Törnblad sedan lång tid tillbaka om en bit mark som de båda familjerna sett som sin. Martin Törnblads egen far hade stora problem att få sin gård att gå ihop sig ekonomiskt och kort efter Görans försvinnande förde Sara över en stor summa pengar till hans konto utan att några formella papper skrevs.

Det är här Therese Tang kommer in i bilden. Hon har en brokig bakgrund som både modell och stylist innan hon sadlade om och utbildade sig som säkerhetsvakt. Hon var involverad i sökandet efter Linda Cheng i Falun, eftersom hon jobbade ihop med en kvinna vars man var bror till Linda Cheng. På grund av den erfarenheten blev hon engagerad i organisationen Missing People som precis skulle starta i Kalmar och blev en av de ansvariga för detta.

Som privatperson har Therese Tang större möjligheter att kontakta de misstänkta och framförallt att manipulera vittnen. På olika sätt knyter hon Martin Törnblad till sig, ibland genom halvsanningar och genom att plantera idéer. Sara och Martin får en son och därefter uppstår problem i relationen. Dessutom inleder Sara en kärleksaffär med en man i Stigtomta, utanför Nyköping där Göran ägde flera fastigheter. Martin fattar intresse för Therese och hon balanserar på en skör tråd för att få ut så mycket information av honom som möjligt, men utan att riskera sitt eller sin familjs liv. Therese är nämligen helt övertygad om att hon har med en mördare att göra och Martins humörsvängningar visar att han är under stark psykisk press. Missing People fyller också en enormt viktig funktion genom att kunna erbjuda resurser som oförtrutet fortsätter att söka igenom området efter Görans kropp, när polisen måste omdirigera sin personal till andra brottsutredningar.

Det är en mycket intressant berättelse och Joakim Palmkvist guidar läsare genom en ganska snårig brottsutredning som grenar ut i en massa olösta konflikter som funnit i Görans liv, men även nya som uppstår i den lilla byn där Görans gård ligger. Det som drar ner betyget lite är att jag saknar ett personregister. Som sagt, det är ganska snårigt med många personer inblandade eller som förekommer i periferin. Jag hade också gärna sett att det funnits kartor över områdena som nämns. Det är mycket med tomtgränser, taggtrådsstängsel, småvägar, fastigheter och avloppsledningar och jag har lite svårt att skapa mig en bild av hur det faktiskt ser ut och hur stora avstånd vi talar om till de olika fastigheterna. Kanske hade också foton varit intressant, men de finns ju å andra sidan lättillgängliga på nätet.

Författare: Joakim Palmkvist
Titel: Hur man löser ett spaningsmord. Therese Tangs berättelse
Förlag: Albert Bonniers Förlag

 

När varje morgon är ett nytt liv

Fredrik Backman publicerade först Och varje morgon blir vägen hem längre och längre som en novell på sin blogg. Där låg den drygt ett år med uppmaning till alla läsare att skänka en slant till Hjärnfonden, en stiftelse som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Fredrik Backman skriver i inledningen att novellen ”var bara ett försök att sortera något som pågick i mig (…)”. Nu har novellen blivit en bok och alla pengar som författaren tjänar på boken kommer att gå till Hjärnfonden.

Titeln som Fredrik Backman har valt är så vacker och uttrycksfull tycker jag. Den beskriver så väl vad demens handlar om. Varje dag så blir sträckan till alla minnen och erfarenheter längre och längre för den som drabbats, liksom för de anhöriga.

En pojke och hans farfar sitter på ett torg. Farfar försöker förbereda pojken, sitt barnbarn, på hur det kommer att bli när hjärnan dör före kroppen. Att han, farfar, kommer att glömma bort allt och kanske inte känna igen sin älskade pojke igen. Det är inte lätt att begripa, men pojken är klok:

”- Och jag tror inte att du behöver vara rädd för att glömma mig, fastslår pojken efter viss betänketid.

– Inte?

Pojkens mungipor snuddar örsnibbarna.

– Nej. För om du glömmer mig så får du chansen att lära känna mig igen. Och du kommer att gilla det, för jag är faktiskt en rätt grym person att få lära känna.

Farfar skrattar så att torget skakar. Ingen välsignelse har varit honom större.”

Det finns också tillbakablickar på ett kärleksfullt äktenskap som är som bomull kring hjärtat att läsa. Om två stycken som älskade och respekterade varandra, trots sina olikheter. Där det fanns utrymme att vara sig själv och växa tillsammans. Här finns lite berättat om relationen till sin son Ted, pojkens far, som inte verkar ha helt okomplicerad. Mycket på grund av att farfar alltid jobbade så mycket när Ted växte upp, men kanske också för att man, som pappa, generellt inte tog sig tid för sina barn på samma sätt som idag.

Jag tycker verkligen att Fredrik Backman har ett vackert språk, små formuleringar som rör vid hjärttrakten på mig när jag läser. Och flera gånger läste jag berättelsen innan jag lämnade tillbaka den på biblioteket. Så mycket klokheter här finns! Jag kan verkligen, verkligen rekommendera den till alla som har en person i sin närhet som börjar få längre och längre väg hem. Både som tröst, men också som en förberedelse för att säga hej då.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Förlag: Forum

 

En dikt om dagen

Jag försöker ju läsa mer lyrik! För ett tag sen hittade jag den ultimata prenumerationstjänsten: A Poem a Day som organisationen The Academy of American Poets erbjuder! Varje dag kommer det en dikt (på engelska) i min mejl. Om jag vill kan jag besöka hemsidan och få den uppläst för mig. Suveränt! Och diktmejlen blir också en påminnelse till mig att inte glömma bort den där lyriken som jag så gärna vill försöka skapa ett slags band till…

Idag är fick jag en dikt av Joy Ladin, Tarot Readings Daily:

They’re reading Tarot cards right now,

in the little pink house with the sign in the yard.

Shadows spider across still-green lawn

whose fate, so far, defies the frosts
Someone asks the right question,

draws the right card.

Many cups in the immediate future;

radiance pouring down.

 

They know the future,

the creatures in the yard:

night, thirst, frost.

Only the sapiens in the house believe

 

fire, water, air, and earth

would bother to reveal

when to fear and love.

The one who’s paying

 

draws another card.

Outside, in the yard,

a squirrel noses seed that fell

like radiance, from above.

Jag blir glad i själen för dessa dagliga mejl! De får mig att stanna upp, fundera lite och känna efter. Alldeles gratis är det också!

 

Gick obemärkt förbi

Egentligen läste jag ut Gick obemärkt förbi redan för en vecka sen, men jag har gått och funderat lite på hur jag ska kunna skriva om den på ett rättvist sätt. Jag blev så känslomässigt tagen av Ingrid Hedströms vackra, tragiska, grymma berättele! Vi har börjat med såna där ”Jag läser-skyltar” på jobbet. Under de dagar jag gick med den med den här boken på, så pratade jag ständigt om hur f a n t a s t i s k bok det var! När jag sen berättade för kollegor och låntagare att berättelsen handlar om hur vi behandlade ”sinneslöa”, eller idioter som de också kallades vid den här tiden, i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem, var det en del som såg förfärade ut och frågade om det inte var en otroligt mörk och dyster läsning. Och det klart, jag läser med både ilska och sorg i bröstet. Men en klar ljuspunkt är ändå alla de sympatiska människorna som finns omkring dessa barn i boken. Som till exempel prästen Gösta Lidelius. Han är själv en person som inte är som alla andra, även om han döljer det väl. Ibland pockar ångesten på och då tar han till flaskan, noga med att bevara även den hemligheten inför omvärlden. Sen har vi också de familjer som de här tre barnen som vi får följa tillhör. Kärleksfulla, rejäla familjer som inget hellre vill än att ta hand om sina missanpassade barn, men som tvingas böja sig inför myndighetsbestämmelser. Relativt godtyckligt väljs barnen ut att skickas till olika anstalter, varav en av de värsta tycks vara Haggården i Hedemora. Därifrån kommer i stort sett ingen och dödstalen är skyhöga bland de intagna.

Vi får följa tre barn och deras familjer Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 – 1941) och deras familjer. Alla tre barnen avslutar sina korta liv på Haggården. En annan gemensam nämnare är att de alla föds in i fattiga familjer, inte sällan har den ena föräldern dessutom avlidit. Mer förmögna familjer kunde lättare gömma undan sina söner och döttrar som inte riktigt var som andra. Hemskolning kunde lösas och man kunde avlöna någon som tog hand om dem, till skillnad från fattiga familjer som inte kunde avsätta tid och resurser på samma sätt till dessa barn. Klassperspektivet blir således väldigt tydligt.

Ingrid Hedström har skrivit en otroligt läsvärd, välformulerad roman. Kanske till och med årets viktigaste! Definitivt borde den vara obligatorisk läsning bland politiker och fungera som avskräckande exempel! Det är väldigt svårt och mentalt utmattande att inse vidden av den rasbiologiska politiken som var så dominerande ändå i 1930-talets Sverige. Det tycks som om både högerorienterade politiker och socialdemokrater var skrämmande överens om vikten av att rensa ut störande element ur den svenska befolkningsstammen. Det visar också att det fanns en tydlig schism inom arbetarrörelsen där anarkister och syndikalister var mer tveksamma till den rasbiologiska ideologin. Även liberalerna tycktes tveka inför att skicka iväg värnlösa barn till anstalter på livstid. Flera verkliga personer omnämns i boken, som t. ex. den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som hade det yttersta politiska ansvaret för Haggården och rasbiologen Gustaf Ankarcrona. Här och där finns också autentiska citat. Ingrid Hedström tycks ha gjort en gedigen research och bifogar en förteckning över de källor hon hämtat sina faktauppgifter ifrån. Snälla, läs och förfasas! Det är en obegriplig del av vår svenska historia, låt oss se till att den aldrig kommer igen!

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Gick obemärkt förbi
Förlag: Alfabeta

 

Jag har läst en av årets bästa deckare

Det är lite vanskligt att läsa en bok som alla, precis alla, har hyllat. Förväntningarna blir skyhöga och risken för att bli besviken är stor. Så lite vånda hade jag allt inför läsningen av Jane Harpers deckare Hetta. Men du kan vara lugn, berättelsen höll vad den hade lovat!

Det är inget rafflande tempo, ändå tycks sidorna vilja vända blad själva. Det är svårt att sluta läsa, jag sögs in i berättelsen och helgens sommarväder utgjorde en perfekt fond. Hetta utspelar sig nämligen i det lilla australienska samhället Kiewarra mitt under den svåraste torkan i mannaminne. Skördar förstörs och djur dör av vattenbrist vilket leder till tuffa levnadsförhållanden för alla bönder som utgör merparten av det lilla samhället. Hettan tär också psykiskt på befolkningen och alla tycks ha nerverna utanpå kroppen, redo för strid.

”Du ljög. Kom på begravningen.”

Poliskommissarie Aaron Falk återvänder till Kiewarra, som han en gång i tiden hastigt tvingades lämna, för att närvara vid hans bäste vän Luke Hadlers begravning. Luke misstänks ha mördat sin fru och sin son innan han sköt sig själv. De två vännerna har haft endast haft sporadisk kontakt under de senaste åren, men de två delar en mörk hemlighet tillsammans. För tjugo år sen dog en av deras närmaste vänner genom drunkning och Aaron blev genast misstänkt eftersom hans namn stod skrivet på en lapp som den döda hade. Tillsammans gav de varandra alibi för tiden för dödsfallet, men allt vilade på en lögn. De två var aldrig tillsammans och Aaron har aldrig slutat tänka på vart Luke egentligen var den där dagen. Den planerade snabbvisiten blir till ett längre besök då stadens polischef ber Aaron att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen hemma hos Luke. Ju mer information de lyckas nysta fram, desto tydligare blir det att ingenting är vad det synes vara. Samtidigt är det flera i staden som provoceras av Aarons närvaro och de har inte glömt varför de tvingade bort Aaron och hans pappa en gång i tiden.

Det är grymt spännande och stämningen är mycket olycksbådande! Vad hände egentligen den där dagen för tjugo år sen och har det något samband med den brutala dödsskjutningen av familjen Hadler? Vem är det egentligen som inte vill att mörka hemligheter dras fram i ljuset? Var och en av invånarna tycks sitta på information som de inte vill avslöja och redo att gå långt för att skrämma den som söker svar. Hetta kommer definitivt att finnas med på min lista över årets bästa deckare!

Författare: Jane Harper
Titel: Hetta
Förlag: Forum