Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Karin Smirnoff har ett alldeles eget språk. Hon skippar kommatecken och stor bokstav på personnamn. Valet känns självklart och jag tycker att det finns en fin symmetri mellan språk och innehåll. Det går förvånansvärt lätt att läsa ändå. Och trots att författaren även blandar in en hel del dialektala uttryck är det inga svårigheter för en sörlänning som jag själv att hänga med i texten. Det finns en bra, stadig rytm. Ibland en underfundig sorts humor. Dessutom är själva intrigen spännande som en thriller. Och otäck! Det är modigt av Karin Smirnoff att våga skriva så råbarkat om byns invånare i norr. Ingen direkt reklam för Norrland, även om jag inte för ett ögonblick tror att våldsamheten och förtigandet skulle vara något typiskt norrländskt. Tvärtom, det finns nog i de flesta mindre samhällen. Kanske är just den där tystnaden om hemskheter som man vet om andra nödvändiga att förtiga? Hur skulle man annars kunna fortsätta leva så nära inpå varann?

Berättelsen börjar dramatiskt med en snöstorm. Janakippo, som huvudpersonen heter, är på väg hem till sin bror, som bor kvar i barndomshemmet. Vädret ställer till bekymmer för Jana och hon undsätts av en vildsint och hemlighetsfull man som också är konstnär. Han har, ska det visa sig, haft full koll på Jana då hon själv bodde uppe i Smalånger, som byn heter, och har målat sånt som han har sett och hört. Maria är död. Blev hon mördad och är hon verkligen Janas och Brors syster?

Janas bror är deprimerad och alkoholiserad. Hemmet ser ut som en soptipp och Jana gör det hon är bäst på, städar. Deras våldsamma uppväxt har satt djupa spår i dem båda, men de hanterar det olika. Jana var först med att försöka slå ihjäl fadren, som deras far kallades, men det var Janas bror som till sist lyckades. Deras mor, som aldrig kallades annat än modren, var djupt religiös och hukade sin rygg i tystnad, förmådde inte skydda vare sig själv eller barnen.

Jag for ner till bror är en synnerligen imponerande debut! Nästan olagligt bra, faktiskt! Det är inga konstigheter med att Jag for ner till bror nominerades till årets Augustpris. Jag, för min del, höll den som vinnare, men även fast boken inte vann tror jag nog att den får många läsare, omskriven och hyllad som den blivit! Jag tycker att den är måste-läsning för alla litteraturälskare!

Författare: Karin Smirnoff
Titel: Jag for ner till bror
Förlag: Polaris

 

Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg

Årets Augustprisnomineringar överraskade rejält på mig och många andra. Ingen av de ”givna” kandidaterna Sara Stridsberg och Jonas Hassen Kehmiri fanns med, men däremot flera böcker som inte hade uppmärksammats särskilt mycket bland bokrecenscenter. En av dessa, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, har jag fått chansen att läsa. Jag gillar verkligen novellsamlingar, men läser dem alldeles för sällan. Noveller är perfekt lunchläsning till exempel! Och det allra bästa är om man inte läser dem i ett sträck utan vilar lite mellan varje så att den verkligen får sjunka in, innan man påbörjar nästa. Så gjorde jag med Socialdemokratiska noveller!

Titeln är verkligen speciell. Jag har läst lite varstans att flera tycker att den är tråkig. Jag tycker mer den är udda, men på ett bra sätt. Namnet sticker ut! Flera kända socialdemokrater dyker också upp i novellerna. I några som huvudpersoner (Kata Dahlström, Tage och Aina Ehrlander), i andra som bipersoner (Olof Palme) eller som föremål för beundran (Mona Sahlin). Jag tänker också att titeln kanske har en djupare mening. Socialdemokratin har i mångt och mycket format vårt samhälle under flera decennier och därmed också påverkat människorna som levt under den här tiden. Är dessa små korta berättelser också en bild över vår historia, vår samtid? Hade de kunnat berättas i en annan kontext?

Jag tycker att samlingen är något ojämn. Bäst tycker jag om de två första novellerna, Risgrynet och Verkligheten, samt de två sista Dubbel mollbergare i pik och Thermopyle. I de två första får vi träffa en upprorisk överklassflicka, Kata, som revolterar mot internatskolans krav på konformitet och mot samhällsordningen genom att ha ett förhållande med en arbetargrabb. Socialdemokratins ideal har ännu inte satt sin prägel på hela samhället. I de två sista står ett självmord i fokus. Två systrar där den ena minns något som gått förlorat, medan den andra upplevs som mer rotlös i tillvaron och där Mona Sahlins avhopp ses närmast som ett personligt svek. Ett par av novellerna säger mig faktiskt ingenting, men jag inser att det är för att jag kanske inte kan min (socialdemokratiska) historia tillräckligt väl.

Jag tror inte att det blir ett Augustpris för Björn Runeborg i år, men jag är glad att jag fick möjligheten att läsa hans noveller.

Författare: Björn Runeborg
Titel: Socialdemokratiska noveller
Förlag: Modernista