Just nu är jag här

Imorgon kl. 18 får vi veta vem som vinner Augustpriset i de tre olika kategorierna: skönlitteratur, facklitteratur samt barn- och ungdomslítteratur. Och så förstås vinnaren av Lilla Augustpriset! En extra tumme hålls för Saga Miketinac från Ronneby som med sin mamma gick på samma mammabarngymnastik som jag och min ena dotter en gång i tiden. Världen är liten!

När jag fick erbjudande att få läsa en av de augustprisnominerade titlarna, tackade jag förstås ja med entusiasm! Jag älskar Augustpriset och tycker alltid det ´är så spännande med nomineringarna, Vem som faktiskt vinner till slut är inte alls lika intressant, tycker jag, men de utvalda titlarna håller alltid en hög kvalité. Dessvärre har jag inte tagit mig tid att läsa dem i år. Recensionsexen som vällt in (tack alla fina förlag!) har varit tillräcklig läsning för mig som haft ovanligt låg energi den här hösten. Jag har i alla fall önskat mig Anyurus roman i julklapp, men det är flera andra jag har varit sugen på, bland annat den jag fick möjlighet att läsa: Just nu är jag här av Isabelle Ståhl som faktiskt är en debutant! Isabelle Ståhl (1988) är född i Ängelholm och arbetar som litteraturkritiker och krönikör på Svenska Dagbladet, men har också skrivit för andra tidningar. Dessutom är hon doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Huvudpersonen i Just nu är jag här heter Elise och läser en fristående kurs vid Stockholms universítet. En hel del av hennes vakentid läggs på mobilen och appen Tinder. Ofta med GPS-funktionen på så att hon kan se vilka av hennes matchningar som finns i närheten av henne. Ångesten och livsledan dämpas effektivt med alkohol, sömnmedel och kravlösa ligg. I alla fall tillfälligt, men det räcker för Elise som inte har några planer med sitt liv. Tvärtom, livet tycks vara helt utan mening. Vi lever ett tag, sen dör vi (oftast alldeles för sent).

”Det finns något så äckligt med naturen när den är så här färsk och nyvaken, något febrigt, kletigt, den söta doften från syrenerna påminner om ruttet kött. Det är så grönt att det ser overkligt ut, konstgjort, som en datoranimation. Det finns något outhärdligt med naturen, den är så ödslig och väldig och likgiltig. Jag får svindel när jag tittar för länge på världen utanför telefonskärmen. Jag skräms av dess djup.”

Isabelle Ståhl har skrivit en vemodig generationsroman om en ung kvinna som ljuger och iscensätter för att slippa vara äkta och därmed blotta sig själv. Hon brottas med känslor av otillräcklighet och meningslöshet, har svårt att engagera sig i något beständigt. Koncentrationen tryter. Vare sig det är pojkvänner eller livsplaner. Gränsen mellan det digitala livet och det verkliga livet har luckrats upp. Bekräftelse och likes på sociala medier slår det autentiska genslaget med hästlängder. Kanske för att det är något som du kan gå tillbaka och kontrollera i efterhand, kanske till och med känna samma känsla av eufori över att du faktiskt räknas. Dessutom är det viktigt att ständigt vara uppkopplad, påkopplad. FOMO (the Fear Of Missing Out) är högst verklig. Men så träffar hon Viktor, advokaten som är hennes kurskamrat och fem år äldre. Han som inte tycks ha några bekymmer och vars liv har en klar, utstakad riktning. Nu ska hon väl ändå äntligen kunna bli lycklig?

Jag känner mig märkligt gammal med mina 43 år när jag läser den här romanen. Texten talar egentligen aldrig till mig. Jag skräms av Elises passivitet och desillusion. Det är så sorgligt att läsa om hennes jakt på bekräftelse och hur hon ständigt tycks komma tillbaka till samma punkt hon utgick ifrån, som en stressad hamster i ett hjul. Samtidigt säger berättelsen förstås en hel del om vår samtid och därför är det fascinerande läsning, men det är snarare en dystopi jag får ta del av än en utopisk betraktelse. Det är läsning som gör mig illa till mods att läsa, men samtidigt berör den ju och får mig att känna någonting. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Det är svårt med läsning som gör en så nedstämd och ledsen. Skickligt berättad är Just nu är jag här i alla fall. Det tycker jag helt säkert.

Författare: Isabelle Ståhl
Titel: Just nu är jag här
Förlag: Natur och kultur

 

 

När Johannes Anyuru kom till stan

I förrgår kväll blev jag lite förälskad faktiskt. Eller ja, helt betagen är nog en mer korrekt beskrivning. Johannes Anyuru gästade Växjö stadsbibliotek för att prata om sitt skrivande och sin senaste, augustprisnominerade roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Direkt när han ska börja prata skriker ett par tanter längst bak i publiken att mikrofonen som han har på sig inte hörs ordentligt (varför sätter sig de med sämst hörsel alltid sig längst bak?) och det blir ett litet avbrott när ljudet ska korrigeras. Till slut får Anyuru helt enkelt byta mick innan han kan fortsätta där han blev avbruten, nämligen med sin uppväxt i Araby i Växjö där han bodde från det att han var sju tills dess att han fyllt 18. Han berättade om ögonblicket där han blev poet och det var fint. Det var på Katedralskolan där han satt med sin lärare Sture och hade svenskalektion. Anyuru bläddrade i en antologi som fanns i klassrummet och hittade ett kapitel med rubriken Underground poesi  som fångade hans uppmärksamhet. För precis som alla andra sjuttonåringar kände Anyuru en frihetslängtan, en längtan ut i världen. Han och hans kompis Martin var medlemmar i ett hiphopband som kallade sig Red October efter ubåtsfilmen Jakten på Röd oktober. Anyuru kände också en riktningslös ilska, som kom sig mycket av pappans olyckliga bbbakgrund och det faktum att han tvingades i exil just när han hade utbildat sig till sitt drömjobb (något Anyuru skriver om i sin roman En storm kom från paradiset). Men där, just då i klassrummet, upptäckte Anyuru poesin. Dikten som grep tag i honom och gjorde så starkt intryck var skrivet av beat-generationsförfattaren Allen Ginsberg och sårbarheten i meningen ”jag gråter för jag inte hittar rätt ord”. Det vill säga, precis som Anyuru själv känt så finns det något bortom materien, det osynliga. Lär du dig se det osynliga, kommer du se det i livet som är vackert. Ungefär så berättade Johannes Anyuru om det ögonblicket. Fantastiskt gripande och vacker historia!

Sen fortsatte han att tala om hans författarblivande och hade en kul anekdot om när det endast kom en enda åhörare vid en diktuppläsning på ABF i Sundbyberg utanför Stockholm när han hade debuterat med sin diktsamling Det är bara gudarna som är nya. Denna debut vann han dessutom ett författarstipendium från restaurang Prinsen i Stockholm och sade upp sig från sitt jobb inom vården. Men titeln på diktsamlingen visade sig vara för lång och besvärlig för att berätta om och ledde hela tiden till en massa missförstånd, så därför fick nästa diktsamling kort och gott heta Omega, som kom ut i skuggan av hans bäste väns bortgång i cancer. Sedan pratade han också om sitt religiösa uppvaknande. För 10 år sen konverterade han till islam, som han fått inblick i via sin far som själv hade konverterat från katolicismen till islam. Anyuru beskrev väldigt fint om vad religionen betydde för honom och refererade till Tranströmers rader ur dikten Vermeer:

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen. Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss och viskar:
”Jag är inte tom, jag är öppen.”

Hans senaste bok heter alltså De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och handlar bland annat om ett terrorattentat som avstyrs av en ung tjej från framtiden. Läskigt nog kom den ut endast två månader före terrorattentatet i Stockholm då en lastbil körde över människor på Drottninggatan. Ändå är Johannes Anyuru positiv till framtiden och tror att det vi upplever nu med ökade grupperingar i samhälle. Det är en naturlig utveckling av ett samhälle i stark förändring som vårt är. Vi är den första generationen som ska lära oss att leva med personer från andra kulturer i en långt större utsträckning än tidigare och att det i sin tur leder till friktion är inte alls konstigt, men att vi, majoriteten av alla människor, trots allt vill varandra väl och att vår naturliga instinkt är att skydda och ta hand om varandra.

Själv är jag mer en försiktig optimist kanske, men Anyrus ord kändes trygga och precis vad som behövdes en fuktig och mörk novemberkväll. Dessutom fick han en massa frågor om varför muslimska länder inte har mänskliga rättigheter och demokrati i samma utsträckning som kristna länder…! Oerhört komplexa frågor, men han lyckades formulera ett klokt svar, som jag inte tänker gå in på här. Överhuvudtaget imponerades jag väldigt av hans välformulerade rfamträdande och att han var så rapp i tanken. Trots att ganska allvarliga ämnen avhandlades, så fick vi ändå skratta vid flera tillfällen. En fantastisk kväll! PS. Utan att ha läst boken så är jag väldigt säker på att Johannes Anyurus bok vinner Augustpriset i år! PS2. Fasiken vad snygg han är!