Människan bakom rubrikerna

Den trettioåriga journalisten Kim Wall föll offer för en sällsynt kallhamrad mördare. Hon som åkt ensam med motorcykel genom Burma och besökt den tamilska gerillan i Sri Lanka skulle slutligen möta döden i danska farvatten av en känd, dansk uppfinnare. Vilken grym ironi! Alla har vi läst om u-båten, den försvunna kroppen och Peter Madsen, uppfinnaren som också visade sig vara en mördare. Men personen Kim Wall var för många, även mig, okänd. Hennes föräldrar, Ingrid och Joachim Wall, berättar i den här boken om människan bakom alla tidningsrubriker. Peter Madsen skymtar förstås förbi, men tillåts inget större utrymme. Han reduceras till en tämligen ointressant bifigur.

Boken om Kim Wall : när orden tar slut är först och främst berättelsen om en älskad dotter. Stoltheten över henne, spiller över på sidorna. En otroligt driftig ung kvinna med två masters examina och med hela världen som arbetsplats. Dagen efter intervjun ombord på u-båten skulle hon och hennes pojkvän Ole flyttat till Kina. Hon var full av livslust och huvudet fullt av framtida arbetsprojekt. När nyheterna kom om hennes tragiska död, hölls minnesstunder runt om i hela världen för henne. Hon tycktes besitta en alldeles särskild lyskraft och en vilja som kunde försätta berg. Det är oundvikligt att boken blir en alltigenom ljus skildring av henne, hon är ju deras älskade dotter, men jag tycker om tanken på att skriva ett porträtt som motvikt till alla försök att reducera henne som brottsoffer i första hand. Ingrid och Joachim Wall är beundransvärda som de orkar skapa en fond i hennes namn och skriva en bok, samtidigt som de sörjer sin dotter oerhört. De lyckas också med sin avsikt, tycker jag. Själv kommer jag att tänka så mer på Kim Walls oerhörda driv och hennes journalistiska gärningar än på det fruktansvärda sätt hon miste livet, när jag ser hennes namn i tidningarna framöver.

Författare: Ingrid & Joachim Wall
Titel: Boken om Kim Wall: när orden tar slut
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

”Innan vi pratade om det, visste jag precis vad jag läst”

Rubriken är en underbar kommentar som dök upp spontant under dagen hos en av deltagarna på utbildningen ”Hur leder man en bokcirkel?” som jag var på idag. Vi bibliotekarier som var där skulle läsa en novell av Jonas Hassen Khemiri, med världens (?) längsta titel Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog, inför dagen och den diskuterades sedan i mindre grupper (mer om den i ett senare inlägg). Vi hade också finbesök av bokcirklarnas drottning Immi Lundin, som skrivit två böcker i ämnet, samt Hanna Johansson, Regionbiblioteket i Stockholm och en av projektledarna bakom bokcirklar.se

Egentligen var det mest av allt en inspirationsdag för oss som antingen redan har eller funderar på att starta upp bokcirkel på biblioteket. Jag har redan en sen drygt två år tillbaka på mitt bibliotek. Man kan ha en bokcirkel på många olika sätt. Min fungerar så här: Vår cirkel består av jag och 10 läsvänner. Vi väljer en författare gemensamt. Ofta har jag några på förslag, men det har också hänt att deltagarna själva har föreslagit en. Därefter väljer jag ut några titlar och så läser minst två personer i gruppen, ofta 3-4 st., samma titel som vi sedan diskuterar gången efter. Först valde jag det här upplägget av enkelhet. Det är helt enkelt knepigt att få tag i 11 likadana böcker varje gång, men nu ser jag andra fördelar. Det är inte sällan så att deltagarna lockas av att läsa det någon annan läst och berättar om. Dessutom får man en bredare bild av ett författarskap. Ett utmärkt exempel är Aino Trosell, som vi läste till förra gången. Hon har ju skrivit både thrillers och historiska arbetarromaner. Vi förvånades så över hennes mångsidighet! Vi har inget tvång på att boken ska bli utläst, men man ska ha gjort ett ordentligt försök så att man vet vad man inte tyckte om. Ofta är mina cirkeldeltagare så plikttrogna så de läser ut böckerna som de inte gillar ändå. Vi har så trevligt när vi träffas och det ger mig så stort utbyte att leda bokcirkeln. Jag hade gärna haft fler om jag bara känt att jag hade tid (både att läsa men också ha utrymme till det i min tjänst).

Jag blev lite lockad av att testa att anordna en virtuell bokcirkel på bokcirklar.se, även om jag ser vissa begränsningar med att cirkla virtuellt. Först och främst så tror jag att en stor del av charmen med bokcirklar är att deltagarna träffas face-to-face. Dessutom så är det ofta svårare att formulera sina tankar i skrift. Det blir lätt kravfullt och det är svårt att veta på vilken språklig nivå man ska lägga sig eftersom man kanske inte vet något om deltagarna. Dessutom kan det bli väldigt tidskrävande eftersom det också bygger på att man ska läsa igenom det andra har skrivit. Annars blir det ingen dialog utan bara korta redovisningar över var och ens funderingar. Sist men inte minst, jag tror att det finns ett visst teknikmotstånd som gör det svårt att locka vissa läsare. Å andra sidan innebär en virtuell bokcirkel att fler kan delta när man inte måste infinna sig någonstans på en viss tid. Någon av de andra bibliotekarierna nämnde också möjligheten att använda bokcirklar.se som ett komplement till den fysiska bokcirkeln. En plats där bibliotekarien kunde skriva lite om vad som diskuterades. Ifall någon var tvungen att stå över en träff kunde hen enkelt följa diskussionerna som varit där. Dessutom finns det en annan möjlighet. Genom att komplettera med en virtuell bokcirkel kan samtalet kring läsupplevelsen fortsätta långt efter själva träffen!

Ja, bokcirklar är ett ämne som engagerar mig! Jag tror absolut att biblioteken har en viktig roll som litteraturförmedlare som säkert kommer bli alltmer betonad framöver om e-boksutlåningen så småningom går om utlåningen av pappersböcker. Tack Immi Lundin, Hanna Johansson och länsbiblioteket för en intressant utbildningsdag!