F a n t a s t i s k !

Vår älskade av Kamila Shamsie är en fantastisk roman! Författaren lyckas levandegöra fyra sinsemellan helt olika karaktärer så att läsaren förstår och känner med dem alla. En oerhört viktig roman i vår polariserade samtid där det tycks så lätt att tycka en massa, men mycket svårare att försöka förstå varandra.

Isma är knappt vuxen när modern dör och hon tar hand om sina yngre syskon, tvillingarna Aneeka och Parvaiz. Deras far var jihadist och dog på vägen till Guantánamofängelset. Trots detta har Isma fått visum till USA där hon ska fortsätta sina studier i sociologi. Äntligen är syskonen så självständiga att hon kan börja tänka på sin egen framtid! I USA lär hon känna en annan britt på ett café. Hon vet direkt vem han är, men låtsas inte om något. Mannen, Eamonn, är son till Englands inrikesminister Karamat Lone. En man som Isma och hennes syskon avskyr på grund av hans ambition att visa att han inte är en muslim som alla andra. Karamat Lone är däremot en ny älskling i det politiska etablissemanget på grund av hans moderata muslimska tolkning. Isma och Eamonn tillbringar en hel del tid i varandras sällskap och när Eamonn återvänder till London har han med sig en present från Isma till deras granne. I stället för att posta den som det var tänkt, beslutar han sig för att överlämna presenten personligen istället. Där möter han Aneeka och blir blixtförälskad och de två inleder en hemlig kärleksrelation. Tvillingbrodern Parvaiz har försvunnit utomlands. Han är inte hos släktingar i Pakistan, som det var bestämt, men dyker då och då upp på Skype. Den enda han har lite kontakt med är Aneeka, men inte ens hon vet var han är eller vad han gör.

Förra året mottog författaren Kamila Shamsie (född 1973), som själv har pakistanskt ursprung, Women´s Prize for Fiction för den här romanen (Home Fire heter den på originalspråk). Det är hennes åttonde roman och jag blir naturligtvis väldigt nyfiken på hennes andra sju. Vår älskade är, trots sitt starka politiska tema, väldigt lättläst och slutet är brutalt överraskande. Jag får en inblick i hur svårt det kan vara att leva som muslim i en värld där terrorister har lagt beslag på ens religion. Att de ständigt måste vakta på sig själva och t. ex. inte bli en GM, Googlande Muslim, som aktar sig för att söka information om sådant som kan väcka misstankar. Det är en berättelse som vidgar mina vyer och som påminner mig om att inte döma för fort. Allt är sällan svart eller vitt. Och ett vet jag säkert, romanens fyra huvudpersoner kommer att finnas i mitt liv ett tag framöver. Skynda er och läs!

Författare: Kamila Shamsie
Titel: Vår älskade
Förlag: Polaris bokförlag

 

De hemlösa katterna i Homs

”Först hade Sami svårt att urskilja sitt hus bland de övriga. Missilerna hade slagit ner i fasaden ut mot gatan. Det var som att titta in i ett dockskåp. Rummen låg blottade förutom den översta våningen som vikits platt, som en pappkartong.”

Sami växer upp i ett tryggt medelklasshem i Homs, Syrien. Uppe på den soliga takterrassen har Sami och hans syskon ofta djur som de räddat undan olika faror, som t. ex. en sparv som fastnat i klistret på de pappkartonger utanför huset som deras föräldrar smetat klister på, för att hålla mössen borta. Sami längtar efter att bli äldre. I skolan avbryts lektioner ständigt med hyllningar av president al-Assad i högtalarsystemet. Alla vet att det är viktigt att vakta sin tunga med vad man säger angående det styrande Baathpartiet. Det finns angivare överallt. Och så en dag möter Samir Sarah, som studerar arabisk litteratur och engelsk litteraturhistoria, på ett café och blir förälskad. Sarah kommer från en kristen familj och tillsammans flyr de den grå vardagen på helgerna genom att ta bilen till havet eller titta på tv-serier tillsammans. Tillsammans med sin kompis Rami startar han ett förbjudet nätverk för internet. Tillsammans med en elektriker klättrar de på niovåningshus och lägger kablar på taket. Olagligt förstås, regimen har monopol på kontakten med omvärlden. En dag när han beger sig till polisstationen för att hämta ut sitt pass för att kunna resa till Dubai och arbeta, blir han arresterad för att inte ha gjort den obligatoriska militärtjänsten. Det blir början på en två år lång värnplikt, fylld med våld och tortyrliknande förhållanden. Under tiden har han nästan ingen kontakt med Sarah eller sin familj. Han rekryteras till kartritare och hamnar tillsammans med två andra unga män på ett kontor i Homs. Där blir Sami varse militärens våldsamma aktioner för att slå ner på de rebeller som vågat utmanat presidenten och partiet och beslutar sig för att fly vid första bästa tillfälle.

De hemlösa katterna i Homs av Eva Nour beskriver verkligen en stads nedstigning i det helvete som blir följden av ett krig. Skildringen av misären: matbristen, kylan, bomberna och prickskyttarna är fruktansvärd. Nu har kriget pågått i åtta långa år och det mänskliga lidandet som det har inneburit är ofattbart. Eva Nour skriver under pseudonym. Hon har skrivit berättelsen som en gåva till Sami för att hans berättelse ska spridas, men av hänsyn till honom och hans släktingar som fortfarande finns kvar i Syrien, har hon valt anonymiteten. Eva Nour och Sami bor nu tillsammans i Paris.

Författare: Eva Nour
Titel: De hemlösa katterna i Homs
Förlag: Wahlström & Widstrand

 

Bitterljuv kärlek

Dorit Rabinyans roman Alla floder flyter mot havet har blivit bannlyst i hemlandet Israel på grund av dess kontroverisella innehåll. Boken handlar nämligen om en kärleksförbindelse mellan en israelisk kvinna (judinna), Liat, och en palestinsk man (muslim), Hilmi. De båda träffas i New York av en tillfällighet och deras kärlek hålls hemlig. Särskilt Liat är väldigt noggrann med att inte prata i telefon med sin familj i Israel när Hilmi är i närheten. Deras kärlek vore inte möjlig i Israel, men i New York är de båda på neutral mark, även om de emellanåt låter storpolitiken tränga sig emellan dem. Båda två vet att deras tid tillsammans är lånad tid, att allt har ett fastställt slut när Liats studentvisum går ut och hon måste resa tillbaka till Tel Aviv. Vilket beslut kommer Liat och Hilmi fatta om framtiden? Vi får följa deras berättelse i ett helt år, från höst till vår i New York, till sommaren i Israel då författaren väljer att byta berättarperspektiv från ett ”jag” till ett ”du” och sen tillbaka till ”jag” igen. Det är väldigt effektfullt och jag läser de sista sidorna långsam, noga med att inte gå miste om något.

Det är en fantastisk roman! Jag tänker på hur knäppt det är att situationen i Israel och Palestina ser ut som den gör. Att Liat älskar havet, men att Hilmi aldrig ens sett det eftersom Israel har skurit av den lilla havsremsan som de skulle kunna haft tillgång till. Jag tycker att Liat är feg som inte vågar stå upp för sin kärlek till Hilmi, men vem är jag att döma? Hur påverkas man av att växa upp med ett ständigt hot över sig och med vetskapen att världen en gång lät utplåna sex miljoner judar i koncentrationsläger innan man fick ett slut på det? För att inte tala om alla förföljelser och pogromer mot judar under historien, som förstås gjort det än viktigare för det judiska folket att hålla samman och inte förlita sig på andra. Men så har vi å andra sidan palestinierna som fördrivits från det land där de har sin historia. Som blivit andra klassens medborgare med sämre utbildning, arbetsmöjligheter och livsvillkor i stort. Det ryms så mycket i den här romanen! En perfekt bok att diskutera med andra i en bokcirkel, till exempel. Det är en mycket vacker historia som Dorit Rabinyan vävt ihop och som påminner mig om varför litteraturen är så viktig i ett samhälle. Den här boken ställer frågor och lyfter ämnen som bränns och känns. Det är inte konstigt att vissa makthavare blir rädda. För vad skulle ske om judar och muslimer faktiskt började umgås och kanske till och med börja älska varandra?

Författare: Dorit Rabinyan
Titel: Alla floder flyter mot havet
Förlag: Norstedts

 

Homegoing eller Vända hem

I somras var jag på roadtrip i Kalifornien och besökte en hel del bokhandlar (as per usual).  I en av dem, i mysiga La Jolla, såg jag Homegoing av Yaa Gyasi och tjuvlyssnade lite när bokhandelsbiträdet pratade om den som en av de bästa han läst i år. Jag tror också att den hade omnämnts i någon av de amerikanska bokpoddarna jag lyssnar på också, för jag kände igen titeln så väl. Hur som helst, Homegoing hamnade så småningom i min att läsa-hög, där den fick ligga alltför länge…

Det här är en fantastisk roman! Både hur den är konstruerad, vilka viktiga tankar den väcker om ursprung och identitet och kanske framför allt när det gäller att belysa en del av den afroamerikanska historien! Vi får följa två systrar som föds i Ghana sent 1700-tal. De två systrarna skiljs åt. Den ena systern Effia växer upp i en by i Fanteland, där man gör affärer med britterna. Främst när det gäller slavar som de tagit som krigsfångar från ett annat stamfolk, Asante. Hennes pappa har planer för henne att hon ska giftas bort med byns främste man, men hennes mamma har andra planer och får henne istället bortgift med en vit förmögen, engelsk guvernör, som förstås redan har en annan familj hemma i England. Den andra systern, Esi, växer upp i Asanteland och tas som ung tonåring till fånga och säljs som slav. Hon hålls fången i källarhålorna under slottet där Effia bor, ovetande om systerns existens. Efter några månader av svält och övergrepp så skickas hon över havet till Amerika, där hon säljs till en plantageägare i Alabama.

I kapitel om ca 30 sidor får vi sedan följa en ättling till systrarna ur varje generation fram till våra dagar. Yaa Gyasi lyckas ge röst och väcka varje karaktär till liv på ett sätt som gör att romanen nästan tycks dokumentär. Hon håller ihop familjehistorierna väl och visar tydligt hur tidigare generationers umbäranden, men också strävan, har betydelse för kommande. Att arv och miljö samverkar i formandet av en människa. Berättelsen är förstås också en odyssé genom historien där kolonialismen och dess efterverkningar i högsta grad begränsar även människors liv idag.

Författaren Yaa Gyasi föddes i Ghana men bor nu i Kalifornien. Homegoing är en debutroman, vilket känns helt otroligt. Det sägs att den utlöste ett budgivningskrig bland de amerikanska förlagen. I Sverige har den just kommit på svenska på Norstedts förlag med titeln Vända hem.

Titel: Homegoing
Författare: Yaa Gyasi
Förlag: A. A. Knopf

 

Kall kall jord

Första boken att bli utläst 2017 blev denna: Kall kall jord av Adrian McKinty. Denne irländske författare är nykomling på svenska och han har skrivit flera böcker om kriminalinspektör Sean Duffy och detta är den första i serien (Tack! Modernista för att ni översätter och ger ut böckerna i ordning). Lite kul kuriosa är att Adrian McKinty är ett stort fan av Tom Waits och alla hans böcker bär titlar från dennes låttexter! Sen tycker jag att kall kall jord (The Cold Cold Ground) verkligen är synnerligen lyckad deckartitel!

Det som är extra häftigt med Kall kall jord är att den utspelar sig på Nordirland under 80-talet. Jag som var barn då minns en hel del ”rubriker” från konflikten (inbördeskriget!) mellan protestanter och katoliker. Jag har inte tänkt på det på många år, men så sjukt att det här pågick för inte alls så längesen. Jag tycker tiden som McKinty har placerat sin berättelse i verkligen tillför något alldeles extra till den här deckaren. Många händelser tycks helt autentiska och det är levande beskrivet. Som t. ex. hur poliserna checkar av ett område innan de går in. Hur fe hela tiden är beredda på falsklarm för att locka dem till platser där förövarna ligger i bakhåll och poliserna själva är de tänkta offren.

Det är två till synes helt separata mord som inleder den här berättelsen. Den ena är en ung man som lämnas i en övergiven bil. Hans hand är avskuren och gärningsmannen verkar vilja sända ett budskap till någon. I alla fall är det en mördare som vill att hans offer ska hittas. Det andra är en ung kvinna som hittas hängd. Ingen tycks sakna henne men obduktionen visar att hon nyligen fött ett barn som hon har ammat. Naturligtvis hör de två så till synes olika händelserna ihop med varandra, vilket kriminalinspektör Sean Duffy strax upptäcker.

För en deckarälskare som jag är det här en nyfunnen bekant som jag direkt känner att jag klickar med. Lite påminner han faktiskt om en annan av mina favoriter, Ian Rankin, Det är verkligen samhällets bakgård som skildras och poliserna är inte alltid de hjältar vi tror dem vara. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge tills jag återser Sean Duffy igen!

Författare: Adrian McKinty

Titel: Kall kall jord

Förlag: Modernista

 

Tillbaks i tiden

Katarinas bok är den andra delen i trilogin om de tre prästdöttrarna Ulrika, Katarina och Ebba i Bohuslän på 1600-talet. Författaren är Maria Gustavsdotter som främst skriver historiska romaner. Jag läser väldigt sällan böcker som utspelar sig för länge sen, men de här tycker jag riktigt mycket om. Kanske för att de har ett så tydligt kvinnohistoriskt perspektiv. När jag läser om Katarina och Sten i Klevas omöjliga kärlekshistoria och hur begränsad en ogift kvinna var, är jag så otroligt tacksam att vi kommit så långt som vi har idag i kampen för jämställdhet mellan könen (men vet också att det är en bra bit kvar). Jag tänker också hur knepigt det måste ha varit med en jämngammal styvmor som Anna Theodora är till Katarina, i det här fallet till och med hennes tidigare väninna, och skillnaden i ställning som en hustru besitter jämfört med en dotter. Och så har vi då den gamle prästen Morlandeus som egentligen inte vet så mycket om vad som pågår i hushållet, men vaktar på moralen och ett sedesamt leverne. Och det sorgliga i att en mycket äldre make man inte känner ändå kan innebära ett slags frihet och en möjlighet att komma iväg hemifrån.

Det är visserligen Katarinas bok det här, men vi får också ta del av glimtar av Ulrikas och Ebbas liv. Ulrika har fullt upp på gården och talar aldrig med någon om det förflutna, även om hon ofta tänker på sina systrar. Skräcken är stor över att kungens man ska komma och hämta styvsönerna och låta de bli krigsgossar. Det dagliga livet är monotont och Katarina är ständigt trött. Varje dag återupprepas samma sysslor som under gårdagen. Det är tur att hon har en så omtänksam och kärleksfull make ändå. Ebba är drabbad av fallandesjukan och får regelbundna anfall då hon försvinner en stund. Hon är extramor till sin halvbror Gabriel som skriker dagarna i ända. Anna Theodora tvingar alla att kalla henne för söta mor, men Ebba tycker inte alls om henne. Ofta är det Ebba som måste avsluta de halvfärdiga arbeten som Anna Theodora lämnat. Ebba är duktig på att väva och drömmer om att få plats någonstans och lära sig sköta ett hushåll, men kanske ännu mer för att komma iväg från hemmet. Även brodern Magnus drömmer sig bort från sin plats som informator. På en sådant tjänst kan man inte försörja en familj och han har redan bestämt sig för vem han vill gifta sig med. Men vad har han att erbjuda en kvinna som är van vid ett annat sorts liv?

Det händer en hel del på dessa nära 400 sidor, ändå upplever jag att tempot är långsammare i Katarinas bok och det är inte en  lika fängslande berättelse som jag tyckte att Ulrikas bok var. Jag hade önskat ett större fokus på Katarina och tycker till exempel inte att delarna om Andreas och de två danska bröderna är så intressanta. De skildrar visserligen krigets fasor, men jag läser heller om kvinnorna och det är i dialogerna som jag tycker att författarens största styrka ligger. Maria Gustavsdotter är mästerlig på att visa på styrkeförhållanden och underliggande motiv i vanliga samtal och det ger mig en stark närvarokänsla, lite som om jag själv stått med örat mot dörren och lyssnat. Det ska bli väldigt spännande att se vad Ebba kommer att ta för sig. Hon är ju den yngsta systern och kanske att hon kan slå sig fri från konventioner och förväntningar på hur en kvinna ska vara, hoppas jag. Del tre, Ebbas bok, ä planerad att ges ut under nästa år.

Författare: Maria Gustavsdotter
Titel: Katarinas bok
Förlag: Historiska media

 

 

 

Omtalad och hyllad, men jag säger ”Nja!”

All the Light We Cannot See av Anthony Doerr talades det mycket om på olika amerikanska bokbloggar och artiklar och alla verkade helt eniga om att This is a masterpiece! Att romanen också hamnade på National Book Award´s shortlist, gjorde förstås sitt till och ett tag var den till och med utsåld i en av bokhandlarna där jag bor. En given bok på min önskelista till jul, förstås! Och som vanligt såg älskade Herr E till att fixa…

Det blev årets första utlästa bok för min del! Intrigen känns uppfinningsrik och speciell, den påminner inte om något jag tidigare läst om. 12-åriga Marie-Laure drabbades för en ögonsjukdom för några år sen, vilket ledde till att hon blev helt blind. Hon lever i Paris med sin far som arbetar på Nationalmuseum. Han ser till att bygga miniatyrer av de olika miljöer som Marie-Laure vistas i så att hon ska kunna lära sig vägarna och hindren innan hon beger sig ut på riktigt. Hon är ett ensamt barn, som gillar att läsa böcker, men Braille-skrift är sällsynt och kostar mycket pengar så därför är födelsedagspresenten varje år en ny bok. Så intar nazisterna Paris och Marie-Laure och hennes far bestämmer sig för att fly och hamnar så småningom hos en släkting i Saint-Malo, alldeles vid havet. Vad Marie-Laure inte vet är att pappan har en värdefull sten med sig från muséet på uppdrag av museichefen för att förhindra att den faller i tyskarnas händer.

Samtidigt i en tysk gruvstad så växer en barnhemspojken Werner upp tillsammans med sin yngre syster. Deras stora glädje är en radio som de hittar och som Werner blir expert på att laga. En av nunnorna på barnhemmet pratar franska med dem och berättar historier om Frankrike. Tillvaron är trots allt ganska ljus för de båda barnen. Men allt förändras när Tyskland går in i Polen och andra världskriget bryter ut. Plötsligt blir Werners specialkunskaper i radioapparater värdefull och hans tekniska förmåga hjälper honom att komma in i den åtråvärda skolan som Hitler grundat för särskilt begåvade pojkar. Det är en hård miljö som Werner möter med kamratuppfostran och sträng disciplin. Men Werner härdar ut, övertygad om att det här är hans chans till att bli något annat än bara kolgruvearbetare. Och så kommer dagen då han måste ut i kriget och använda sina radiokunskaper och försöka spåra radiosignaler från motståndsrörelsen.

Man behöver inte ha alltför stor fantasi för att begripa att dessa unga tu förstås kommer att stöta på varandra någonstans i berättelsen och att deras öden kommer att sammanflätas på ett för båda avgörande vis.

Tyvärr tycker jag att berättelsen är bättre som idé än vad den blir i färdig roman. Mycket på grund av att jag tycker att valet att låta Marie-Laure och Werner berätta sin historia i vartannat kort kapitel (varje kapitel består av ca 3-6 sidor) gör att berättelsen blir alltför upphackad i små episoder. Jag känner inte att jag kommer någon av dem särskilt nära, vilket egentligen är ytterst märkligt eftersom här finns en mängd anledningar att ömma särskilt för dem: ensam blind flicka, ensamt barnhemsbarn men tyvärr, jag blir inte så berörd som jag borde. Även Anthony Doerrs språk har fått stor uppmärksamhet eftersom det sägs vara så vackert, nästan poetiskt. Tyvärr säger jag ”nja” även där. Jag tycker helt enkelt inte att det är så speciellt och då är jag en sån som älskar att få syn på vackra meningar och formuleringar, gärna stryka under dem och läsa dem högt för mig själv. Här hittar jag inga sådana. Det jag tycker är exceptionellt bra är intrigen, men det räcker inte. Det blir aldrig någon riktig bokkärlek mellan mig och All the Light We Cannot See.

Författare: Anthony Doerr
Titel: All the Light We Cannot See
Förlag: Scribner

 

Vårens måsten!

Jodå, Svensk bokhandels katalog över vårens böcker hittade ända hit till USA också och lycklig är jag över det! Jag har bläddrat och njutit av alla nya böcker som snart är här och som varje säsong tänkt Men åh! Jag har ju inte hunnit läsa allt som kom förra säsongen! Men det är ju en bibliofils eviga dilemma: Så mycket böcker, så lite tid. Hur som, en lista över böcker (hårt sållad!)som pockar lite extra på min uppmärksamhet är gjord här är den:

Januari

Dick Harrison: Slaveriets historia (Historiska Media)
Måste ju bara läsas om man som jag befinner sig i amerikanska Södern och där slaveriet var som allra mest utbrett! Och rasfrågan är ju fortfarande brännande aktuell, tyvärr.
Maria Gustavsdotter: Katarinas bok (Historiska Media)
Jag gillade den första boken om Ulrika mycket och ser fram emot att få läsa om den andra prästdottern.
Sabine Durrant: Allt att förlora (Lind & co.)
Den verkar helt enkelt jäkligt spännande!
Beate Grimsrud: Evighetsbarnen (Bonniers)
Tyckte väldigt mycket om En dåre fri, som jag lyssnade på när hon läste själv. Föll för hennes språk och ton.

Februari
Olivia Bergdahl: Efter ekot (Ordfront förlag)
En spännande debutant!

Mars
Megan Abbott: Om du vågar (Bokfabriken)
Hela #boblmaf verkar ju ha läst The Fever, utom jag, och älskat!
Alice Petrén: Made in France (Atlantis bokförlag)
Känns som en given bok, jag har ju börjat att försöka lära mig det här språket och när en dröm om att kanske flytta till Frankrike en dag…
Assaf Gavron: Uppe på höjden (Natur och kultur)
Det är något med mig och författare från Israel, alltså…
Anna McPartlin: Rabbit Hayes sista dagar (Printz Publishing)
Låter fruktansvärt sorglig, men så där så att man blir lite varm i själen på samma gång.
Gaute Heivoll: Över kinesiska havet (Norstedts)
Tror att den är riktigt bra, faktiskt.
Lianne Moriarty: Öppnas i händelse av min död (Bonniers)
Populär författare här i USA som jag aldrig läst något av. Än.
Lucie Whitehouse: Före dig (ETTA förlag)
Verkar ruggigt spännande!

April
Paula Hawkins: Kvinnan på tåget (Massolit förlag)
Läst mycket om i amerikanska medier. Känns som ett säkert kort.
Anna Lihammer: Än skyddar natten (Historiska Media)
Vem är inte sugen på att läsa fortsättningen?!
Kristina Ohlsson: Milos blues (Piratförlaget)
Se ovan.
Paul Auster: Rapport från insidan (Bonniers)
Favoritförfattare, men vill nog hellre läsa den på engelska, ändå.
Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet (Forum)
Hoppas så på att hon ska skriva en bättre deckare den här gången, jag vet ju att hon kan!
Ian Rankin: Helgon eller syndare (Forum)
Böckerna om Malcolm Fox blev så mycket bättre när John Rebus gjorde entré. Och Ian Rankin är favoritförfattare inom genren sen lång tid tillbaka.
Caroline Kepnes: Du (Forum)
Tror mycket på denna.
Niklas Källner: Tills man dör lever man (Bonnier Fakta)
Om man som jag lider av en lätt dödsångest, känns Niklas från Skavlan som ett fint sällskap när man ska närma sig detta ämne.
Nora Ephron: Jag minns (Printz Publishing)
Läser gärna memoarer om jag tror att personen kommer att kunna skriva intressant. Tvekar inte alls när det gäller Nora Ephron.
E. Lockhart: Den ökända historien om Frankie Landau-Banks (LavenderLit)
Roman i internatskolemiljö, say no more…

Vilka böcker ser du fram emot att få läsa i vår?

 

Dora Bruder

Charleston, ja. Vi bodde alldeles utanför stan, precis vid stranden. Alldeles, alldeles underbart! Och eftersom vädret var mycket regn, lite sol så fann vi oss tillrätta i lobbyn på kvällarna för lite avkoppling. Här läste jag till exempel ut Dora Bruder av årets nobelpriskandidat Patrick Modiano. Jag fick boken av en släkting i födelsedagspresent och det var den första jag läste av honom. Åh vad jag tyckt om den!

Boken handlar om författaren själv som en dag i slutet av 80-talet får syn på en notis i en kvällstidning från 1941 om en försvunnen 15-årig flicka. Flickan heter Dora Bruder och hon anmäls saknad av sina föräldrar i Paris, mitt under den tyska ockupationen. Patrick Modiano kan inte släppa tanken på Dora Bruder och vad som hände henne. Kom hon någonsin igen till rätta? Därför ägnar han de kommande n i o åren till att försöka ta reda på så mycket som möjligt om hennes öde.

Likt en detektiv bedriver han sina efterforskningar runt Paris gator, en stad han känner utan och innan. Märkliga samband upptäcks mellan författarens egen far, själv jude som överlevde judeutrensningen genom att aldrig registrera sig som jude och bedriva obskyra affärer med sällsynta handelsvaror. Till exempel torde de två vid minst ett tillfälle ha befunnit sig på samma plats, polisstationen. Utan att författaren ens själv verkar vara medveten om det, så blir porträttet av Dora också ett försök att närma sig sin egen far. Men till skillnad från Patrick Modianos far skulle Dora Bruder inte överleva. I december skickades hon först till lägret Drancy i Paris och därifrån så småningom vidare till Auschwitz där hon avled.

Dora Bruder är också en kärleksförklaring till staden Paris och har du någon gång varit där så kommer du att känna igen dig. Jag nickar igenkännande åt platser och gatunamn och funderar om Paris har ändrat sig under åren eller om det är människorna som format staden. Jag gillar att jag får följa författaren på ett sätt som nästan känns omedelbart. Jag får veta mer om Dora Bruder samtidigt som Patrick Modiano. Naturligtvis är det inte så men jag gillar känslan av det. Dock är jag faktiskt inte superimponerad av språket, som är ganska okomplicerat, men texten flyter fint. Det blir absolut fler romaner av honom för min del!

Författare: Patrick Modiano
Titel: Dora Bruder
Förlag: Elisabeth Grate Förlag

 

Drabbande debut om kvinnlig värnplikt i Israel

Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu är den senaste boken vi läste i bokcirkeln som jag är med i. Jag hann faktiskt inte riktigt läsa ut den till vår träff, hade 120 sidor kvar i boken när det var dags och det beror helt enkelt på att jag hade underskattat den. Den var mer svårläst än jag hade trott. Egentligen inte språkmässigt sett, men till innehållet. Jag kände att den här romanen krävde sin tid och eftertanke och att bara rusa igenom den kändes inte rätt. Särskilt eftersom författaren gömmer mycket information i sina textrader, mer än det som tycks synligt först. Och så är formatet faktiskt lite förvirrande med perspektivbyten och bihistorier om personer som bara nämns i berättelsen vid ett enstaka tillfälle. Jag skräms av den vardaglighet som är krig och terror i dagens Israel och fascineras mycket av hur landet tycks vara en mix ytterligheter. Både religiositet och militarism är kännetecknande för Israel och deras obligatoriska värnplikt för såväl mäns som kvinnor är väl i stort sett unik? En värnplikt som dessutom pågår under två långa år utan någon större ersättning för de inkallade. Om du är kvinna kan du klara dig undan värnplikten om du är gift eller gravid (helst inte det förra utan det första, förstås), annars sker den på lika villkor.

Avishag, Lea och Yael är tre kvinnor som växer upp tillsammans. De är inte särskilt goda vänner egentligen, mer har de följts åt genom uppväxten i den lilla israeliska by på gränsen till gränsen mot Libanon. De är alla nitton år och efter gymnasiet väntar värnplikten. Avishag får postering som gränsvakt. Att kolla lastbilarna som passerar igenom är en daglig rutin. Det är smuggelgods, trafficking men allt får passera utan åtgärd. Kontrollerna är mest för syns skull. Avsiahgs överordnade Nadav, som hon dessutom har en sexuell relation till, låter dem inte gripa någon, pappersarbetet det skulle innebära att rapportera det man upptäcker, avskräcker. Förmodligen förekommer mutor.

” ‘Det är orättvist’, sa Avishag, men rösten hade redan slutat bära igen. ‘Det är orättvist mot mig också, som måste hålla på och dalta med alla tjejsoldater’, sa Nadav. Han höll för hennes mun med handen. ‘Tror du att jag tycker om att föra befäl över det här experimentet med kvinnliga infanterister? att jag valde det här? Vissa dagar är du enda anledningen till att jag orkar dra på mig uniformen.’ Han fortsatte att hålla för hennes mun, trots att det inte behövdes. Avishag tänkte inte prata. När hon låg där på soffan undrade hon varför vår värld ens ger oss ord.”

Lea är militärpolis och vaktar gränsen mot Palestina. En dag blir hon vittne till att en kollega får sitt huvud botblåst av en gevärskula när han sticker in det i bilfönstret, något som är helt emot säkerhetsföreskrifterna. Yael beslutar sig för att bli officer och därmed få övertaget. Hon utbildar unga män till skickliga skyttar.

Det eviga folket är inte rädda rymmer både tragiska händelser och en märklig sorts vardag där tjejerna ibland tillåter sig att vara lekfullt barnsliga och supa till för att mäkta med. Mycket av deras värnplikt föregås av en känsla av meningslöshet och lång väntan. Livet går i stå så länge, trycks på paus, för att sen återupptas när de två långa åren äntligen är över. Men att återanpassa sig är inte alldeles enkelt. De militära erfarenheterna efterlämnar sår och en ångest som behöver stillas.

Jag tycker om romanen, men det är ingen upplyftande och munter läsning direkt. Och som sagt, inte särskilt lätt att läsa. Men berättelsen är mödan värd och jag konstaterar att jag fått ännu en inblick i det fascinerande landet Israel. Mitt betyg blev 6 av 10 poäng, men det gavs när 120 sidor återstod att läsa, och med boken utläst så vill jag höja den ett snäpp till en sjua.

Författare: Shani Boianjiu
Titel: Det eviga folket är inte rädda
Förlag: Natur och Kultur