RSS

Kategoriarkiv: Mellanöstern

Vårens måsten!

Jodå, Svensk bokhandels katalog över vårens böcker hittade ända hit till USA också och lycklig är jag över det! Jag har bläddrat och njutit av alla nya böcker som snart är här och som varje säsong tänkt Men åh! Jag har ju inte hunnit läsa allt som kom förra säsongen! Men det är ju en bibliofils eviga dilemma: Så mycket böcker, så lite tid. Hur som, en lista över böcker (hårt sållad!)som pockar lite extra på min uppmärksamhet är gjord här är den:

Januari

Dick Harrison: Slaveriets historia (Historiska Media)
Måste ju bara läsas om man som jag befinner sig i amerikanska Södern och där slaveriet var som allra mest utbrett! Och rasfrågan är ju fortfarande brännande aktuell, tyvärr.
Maria Gustavsdotter: Katarinas bok (Historiska Media)
Jag gillade den första boken om Ulrika mycket och ser fram emot att få läsa om den andra prästdottern.
Sabine Durrant: Allt att förlora (Lind & co.)
Den verkar helt enkelt jäkligt spännande!
Beate Grimsrud: Evighetsbarnen (Bonniers)
Tyckte väldigt mycket om En dåre fri, som jag lyssnade på när hon läste själv. Föll för hennes språk och ton.

Februari
Olivia Bergdahl: Efter ekot 
(Ordfront förlag)
En spännande debutant!

Mars
Megan Abbott: Om du vågar (Bokfabriken)
Hela #boblmaf verkar ju ha läst The Fever, utom jag, och älskat!
Alice Petrén: Made in France (Atlantis bokförlag)
Känns som en given bok, jag har ju börjat att försöka lära mig det här språket och när en dröm om att kanske flytta till Frankrike en dag…
Assaf Gavron: Uppe på höjden (Natur och kultur)
Det är något med mig och författare från Israel, alltså…
Anna McPartlin: Rabbit Hayes sista dagar (Printz Publishing)
Låter fruktansvärt sorglig, men så där så att man blir lite varm i själen på samma gång.
Gaute Heivoll:
Över kinesiska havet (Norstedts)
Tror att den är riktigt bra, faktiskt.
Lianne Moriarty: Öppnas i händelse av min död (Bonniers)
Populär författare här i USA som jag aldrig läst något av. Än.
Lucie Whitehouse: Före dig (ETTA förlag)
Verkar ruggigt spännande!

April
Paula Hawkins: Kvinnan på tåget (Massolit förlag)
Läst mycket om i amerikanska medier. Känns som ett säkert kort.
Anna Lihammer: Än skyddar natten (Historiska Media)
Vem är inte sugen på att läsa fortsättningen?!
Kristina Ohlsson: Milos blues (Piratförlaget)
Se ovan.
Paul Auster: Rapport från insidan (Bonniers)
Favoritförfattare, men vill nog hellre läsa den på engelska, ändå.
Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet (Forum)
Hoppas så på att hon ska skriva en bättre deckare den här gången, jag vet ju att hon kan!
Ian Rankin: Helgon eller syndare (Forum)
Böckerna om Malcolm Fox blev så mycket bättre när John Rebus gjorde entré. Och Ian Rankin är favoritförfattare inom genren sen lång tid tillbaka.
Caroline Kepnes: Du (Forum)
Tror mycket på denna.
Niklas Källner: Tills man dör lever man (Bonnier Fakta)
Om man som jag lider av en lätt dödsångest, känns Niklas från Skavlan som ett fint sällskap när man ska närma sig detta ämne.
Nora Ephron: Jag minns (Printz Publishing)
Läser gärna memoarer om jag tror att personen kommer att kunna skriva intressant. Tvekar inte alls när det gäller Nora Ephron.
E. Lockhart: Den ökända historien om Frankie Landau-Banks (LavenderLit)
Roman i internatskolemiljö, say no more…

Vilka böcker ser du fram emot att få läsa i vår?

 

Drabbande debut om kvinnlig värnplikt i Israel

Det_eviga_folket_-r_inte_r-dda_mind

Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu är den senaste boken vi läste i bokcirkeln som jag är med i. Jag hann faktiskt inte riktigt läsa ut den till vår träff, hade 120 sidor kvar i boken när det var dags och det beror helt enkelt på att jag hade underskattat den. Den var mer svårläst än jag hade trott. Egentligen inte språkmässigt sett, men till innehållet. Jag kände att den här romanen krävde sin tid och eftertanke och att bara rusa igenom den kändes inte rätt. Särskilt eftersom författaren gömmer mycket information i sina textrader, mer än det som tycks synligt först. Och så är formatet faktiskt lite förvirrande med perspektivbyten och bihistorier om personer som bara nämns i berättelsen vid ett enstaka tillfälle. Jag skräms av den vardaglighet som är krig och terror i dagens Israel och fascineras mycket av hur landet tycks vara en mix ytterligheter. Både religiositet och militarism är kännetecknande för Israel och deras obligatoriska värnplikt för såväl mäns som kvinnor är väl i stort sett unik? En värnplikt som dessutom pågår under två långa år utan någon större ersättning för de inkallade. Om du är kvinna kan du klara dig undan värnplikten om du är gift eller gravid (helst inte det förra utan det första, förstås), annars sker den på lika villkor.

Avishag, Lea och Yael är tre kvinnor som växer upp tillsammans. De är inte särskilt goda vänner egentligen, mer har de följts åt genom uppväxten i den lilla israeliska by på gränsen till gränsen mot Libanon. De är alla nitton år och efter gymnasiet väntar värnplikten. Avishag får postering som gränsvakt. Att kolla lastbilarna som passerar igenom är en daglig rutin. Det är smuggelgods, trafficking men allt får passera utan åtgärd. Kontrollerna är mest för syns skull. Avsiahgs överordnade Nadav, som hon dessutom har en sexuell relation till, låter dem inte gripa någon, pappersarbetet det skulle innebära att rapportera det man upptäcker, avskräcker. Förmodligen förekommer mutor.

” ‘Det är orättvist’, sa Avishag, men rösten hade redan slutat bära igen. ‘Det är orättvist mot mig också, som måste hålla på och dalta med alla tjejsoldater’, sa Nadav. Han höll för hennes mun med handen. ‘Tror du att jag tycker om att föra befäl över det här experimentet med kvinnliga infanterister? att jag valde det här? Vissa dagar är du enda anledningen till att jag orkar dra på mig uniformen.’ Han fortsatte att hålla för hennes mun, trots att det inte behövdes. Avishag tänkte inte prata. När hon låg där på soffan undrade hon varför vår värld ens ger oss ord.”

Lea är militärpolis och vaktar gränsen mot Palestina. En dag blir hon vittne till att en kollega får sitt huvud botblåst av en gevärskula när han sticker in det i bilfönstret, något som är helt emot säkerhetsföreskrifterna. Yael beslutar sig för att bli officer och därmed få övertaget. Hon utbildar unga män till skickliga skyttar.

Det eviga folket är inte rädda rymmer både tragiska händelser och en märklig sorts vardag där tjejerna ibland tillåter sig att vara lekfullt barnsliga och supa till för att mäkta med. Mycket av deras värnplikt föregås av en känsla av meningslöshet och lång väntan. Livet går i stå så länge, trycks på paus, för att sen återupptas när de två långa åren äntligen är över. Men att återanpassa sig är inte alldeles enkelt. De militära erfarenheterna efterlämnar sår och en ångest som behöver stillas.

Jag tycker om romanen, men det är ingen upplyftande och munter läsning direkt. Och som sagt, inte särskilt lätt att läsa. Men berättelsen är mödan värd och jag konstaterar att jag fått ännu en inblick i det fascinerande landet Israel. Mitt betyg blev 6 av 10 poäng, men det gavs när 120 sidor återstod att läsa, och med boken utläst så vill jag höja den ett snäpp till en sjua.

Författare: Shani Boianjiu
Titel: Det eviga folket är inte rädda
Förlag: Natur och Kultur

 

 

 

 

Krig och religiös extremism i en bländande vacker berättelse

Nadeem Aslam är en författare som ursprungligen kommer från Pakistan ursprungligen, men som bott många år i England. År 2004 nådde han stora framgångar med sin roman Kartor för vilsna älskande som jag ä l s k a d e. I vår har han kommit med en ny roman på svenska. Den blinde mannen utspelar sig i en fiktiv stad i Pakistan, alldeles i skuggan av 11 september-attackerna. I tidningarna skrivs det om talibanernas och USA:s krig i Afghanistan och hur civilbefolkningen hamnar i skottlinjen och såras. Den unge medicinstuderande Jeo beslutar sig för att resa dit, utan att involvera varken familjens överhuvud Rohan eller sin hustru Naheed om sina planer i förväg. Fosterbrodern Mikal, som älskar Naheed över allt annat, följer med. Men under resan blir de förrådda av chauffören och sålda till en ökänd krigsherre för att skickas in i en planerad attack mot de amerikanska trupperna.

Hemma väntar Rohan på svar vad som har hänt de unga männen. Omkring sig ser han hur samhället har förändrats. Skolan han en gång byggde upp, men sen sålde vidare,är nu en plantskola för unga jihad-krigare. Islamismen frodas och omgivningens attityder blir allt hårdare. Samtidigt blir Rohans syn allt sämre och han vet att han snart kommer att vara helt blind. Det enda som kanske skulle kunna rädda synen är en dyr operation och de pengarna har inte Rohan. En förmögen, men mycket äldre herre i byn vill att Naheed gifter sig med honom. I gengäld lovar han att hjälpa Rohan att återfå sin syn. Men Naheed är övertygad om att Mikal lever och vägrar ge upp hoppet. Samtidigt vacklar hon i sitt beslut, hon vill ju gärna hjälpa sin svärfar.

Nadeem Aslam skriver rått och osentimentalt om hur krig kan drabba en familj och kanske framförallt hur lätt religionen kan spåra ur och bli extremistisk, en viss religionskritik tycker jag mig kunna läsa in, absolut. Men hans språk är skimrande vackert, nästan lite poetiskt och bildar en skarp kontrast till den krassa verklighet han beskriver. Jag tycker att han är fantastiskt duktig på att sätta sig in i människors medvetande och bevekelsegrunder. Oavsett vem han skildrar – talibaner, amerikanska soldater, Naheed eller Rohan – så gör han det väldigt bra och låter oss läsare förstå varför de gör och säger som de gör. Därför blir personerna i romanen väldigt levande och ingen är alltigenom ond, eller god heller, för den delen. Berättelsen väcker många tankar hos mig, framförallt när det gäller hanteringen av krigsfångar, vilken sida det än gäller och det blir än mer tydligt att det i krig bara finns förlorare. Samtidigt är det en vacker skildring av kärlek och vänskap och den strimma hopp som aldrig tycks överge människan.

Författare: Nadeem Aslam
Titel: Den blinde mannens trädgård
Förlag: Forum bokförlag

 

Och bergen svarade

khaledJag blev jättepepp när jag hörde att Khaled Hosseini skulle komma med en ny roman på svenska och när jag dessutom läste N.Y. Times recension blev längtan än större och så blev jag faktiskt lite lättad. Det kändes som om Och bergen svarade skulle vara minst lika bra som hans två föregående, Flyga drake och Tusen strålande solar.

Imorse – midsommardagen – låg jag kvar i sängen och läste klart den medan Herr E och sonen fixade frukost nere i köket. 🙂 Tyvärr tyckte jag inte så mycket om den som jag hade trott. Varför? Jo, jag tycker att den inte riktigt håller ihop som en roman. Khaled Hosseini är fortfarande en gudabenådad författare, men jag önskar att han hade dröjt kvar vid ett par-tre stycken av berättelserna och utvecklat dem. I stället väljer han att skildra flera människoöden av personer som är löst knutna till varandra.

Den första berättelsen handlar om en far som av fattigdom – och kanske med insikten om att dottern kan få ett bättre liv någonannanstans – säljer sin fyraåriga dotter Pari till ett barnlöst och förmöget par i Kabul. Därmed skiljs Pari från sin älskade storebror Abdullah som i praktiken varit den som har tagit hand om henne sen modern gick bort. Det är Abdullah som har tröstat henne när hon slagit sig och tröstat när hon drömt mardrömmar. Mellan de två syskonen finns ett alldeles särskilt band, trots den stora ålderskillnaden. Abdullah växer upp med en ständig sorg över förlusten av en älskad syster och Pari, som är för liten för att minnas bär på en känsla av ett stort tomrum i hjärtat.

Sen får läsaren ta del av Abdullahs styvmor Parwanas berättelse. Parwana som alltid stått i skuggan av sin vackrare tvillingsyster, men som ser till att finna ett sätt att få det hon vill, med fruktansvärda konsekvenser. Därpå följer Nabis historia. Nabi, som är morbror till Pari och Abdullah och som arbetar som chaufför och kock hos det barnlösa paret.  Nabi är hemligt förälskad i frun i huset och det var han som kom med idén att hon skulle köpa Pari. Bröderna Timur och Idris har rest till Aghanistan från sitt hem i USA. Officiellt för att höja amerikanernas medvetenhet om afghanernas lidande och på så sätt ge tillbaka något till landet de lämnade som små barn. En verklig anledning är att kräva tillbaka egendom som tillhört deras far. Sen får vi möta en vuxen Pari som flyttade till Paris med modern. Det materialla välståndet och möjligheten att göra vad hon vill av livet uppväger inte den känslomässiga saknad som hon känt efter en mor som älskat henne reservationslöst. i stället blev Pari en accessoar, en hobby, för en mycket självupptagen och nyckfull kvinna. Adel är sonen till en knarkkung som gjort sig rik på olagliga fabriker. Om detta vet han inget och han högaktar sin far som han ser hur alla i byns ser upp till. Samma by som Abdullah och Pari kommer ifrån, där Adel och hans föräldrar bor  i det största huset ,som är omgädat av larmanordningar, höga staket och en bemannad vaktkur. En jämnårig pojke från ett flyktingläger dyker upp i närheten av bostaden och tvingar Adel att se på sin far och deras välstånd på ett helt annat sätt än tidigare. Markos är en medelålders plastikkirurg från Grekland som är i Kabul för att hjälpa krigets offer till ett bättre liv. Hans berättelse löper från barndomen fram till nu och ett återförenande med en mor, vars förväntningar på honom aldrig tycks ha varit möjliga att leva upp till. Slutligen får läsaren möta en åldrad Abdullah som tas om hand om sin enda dotter, Pari, som känner till faderns stora förlust  i livet.

Och bergen svarade rymmer en mängd gripande livsöden, var och en av dem rymmer stoff till en hel roman. Tyvärr ger det intryck av att Khaled Hosseini inte riktigt vet vilken berättelse han har velat skriva. När han är som bäst skriver han detaljerat och fördjupat, men han är lite ojämn och det känns inte som han har engagerat sig lika mycket i alla sina romankaraktärer. Till exempel tycker jag att berättelsen om bröderna Timur och Idris bara skrapar på ytan och inte heller att Adels historia kommer till sin rätt fullt ut. Båda känns lite hafsiga, tyvärr. Bäst tycker jag om Nabis historia där jag tycker att författarens goda berättarförmåga verkligen lyser. Det är det något lösryckta berättandet som får mig att fundera över om jag ändå inte hade gillat romanen bättre om det just inte hade varit en roman, utan en novellsamling? Jag tror faktiskt det.

Författare: Khaled Hosseini
Titel: Och bergen svarade
Förlag: Wahlström & Widstrand

 

Glad att jag inte gav upp!

grossmanDet här är maj månads bokcirkelbok: På flykt från ett sorgebud av David Grossman. Jag har inte läst något av Grossman tidigare, men känner till honom. Den här boken har jag gått och sneglat lite på, men avskräckts av sidantalet. Pocketutgåvan är på 716 sidor! Men det fina med bokcirklar är att man ibland tvingas att läsa böcker som man kanske aldrig hade läst annars!

Jag började hoppfullt min läsning. Baksidestexten lockade: Tre tonåringar som isoleras samtidigt på ett sjukhus under sexdagarskriget 1967. En livslång vänskap mellan de tre som inte är helt okomplicerad. Ora, vars son drygt trettio år senare ger sig ut i kriget mot Libanon och den vandring hon gör tillsammans med Avram för att hålla sonen vid liv enligt principen ”får-de-inte-tag-i-mig-så-kan-de-inte-ge-mig-ett-sorgebud-och-då-kan-han-inte-dö”.

Det är något oerhört gripande med den tanken och hur underlig logiken än kan tyckas vara är det väl såna besvärjelser vi alla tar till ibland? Under vandringen i Galiléen berättar hon för Avram vem hennes son är och därmed också vem hon själv har blivit efter alla år av tystnad mellan dem.

Men ärligt talat så var det segt och tungläst till en början. Jag tyckte att texten var alldeles för omständlig och ordrik. Det hände ingenting. Jag fick inget sammanhang och persongestaltningen av de tre tycktes smälta samman så att jag fick svårt att hålla isär dem. Jag hade sms-konversationer med två andra bokcirkeldeltagare som också suckade och läste annat. Själv insåg jag att det var tur att jag hade börjat i god tid före vår nästa träff – det här skulle ta tid!

Men så hände det något efter ungefär 200 sidor. Plötsligt flöt texten fram och jag tänkte inte längre på hur många sidor som återstod. Jag var fast! Och de sista 500 sidorna läste jag på bara ett par dagar. Så här efteråt är jag glad att jag inte gav upp, men hade det inte varit en bokcirkelbok så hade jag aldrig läst ut den. Och då hade jag ju gått miste om en fantastiskt fin berättelse som verkligen dröjer sig kvar inom mig. David Grossmans efterord gjorde att håren restes på mig. Och jag tänker på landet Israels bräckliga grund och väldigt komplicerade tillvaro. Jag lärde mig många saker, t ex att israeliska barn lärs sig arabiska i skolan (!) och att Israel hade kunnat hamna i Afrika, som också fanns som förslag när statens skulle grundas. Nu ser jag verkligen fram emot onsdagens bokcirkelträff och diskussioner om På flykt från ett sorgebud. Inte minst för att höra vad de andra tänker om slutet..!

PS till mrs Bookpond: Ibland frångår jag – tack och lov – mina egna principer!

Författare: David Grossman
Titel: På flykt från ett sorgebud
Förlag: Bonnier Pocket

 

#Englander: Novell nr 8 – den sista!

Nu börjar nätbokcirklandet om Nathan Englanders fina novellsamling gå mot sitt slut. Den allra sista novellen i Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Gratis frukt till unga änkor. Öppningsscenen är konflikten kring Suezkanalen 1956 då menige Shimmy sitter och äter med fyra andra vid ett bord närmenige Tandler rusar in och skjuter ihjäl de fyra männen. Förklaringen är kort: De var egyptier. Shimmy blir både häpen och förfärad över att Tandler inte sett något alternativ till att kallblodigt avrätta dem och slagsmål utbryter mellan de två.

Flera år senare är Shimmy grönsakshandlare och Tendler har blivit professor. Historien om männen som sköts ihjäl och det efterföljande bråket har gått i arv till Shimmys son Etgar som inte kan förstå varför professorn alltid får gratis grönsaker, som krigsänkorna. Men ju äldre sonen blir, desto mer komplicerad blir berättelsen:

”Vill du veta hur det kommer sig att jag bryr mig om en man som misshandlade mig? Därför att varje historia utspelas i en kontext. Det finns alltid en kontext att tänka på i livet.”

Och jag tror detta är novellens budskap, att vi inte ska vara för snabba att döma varandra, att en människa är så mycket mer än ens handlingar. Och att om vi vill ha tolerans så måste vi se till varandras brister också och dessa kan ha sina förklaringar. Det är en fin tanke, men Englander utmanar läsaren ordentligt när han låter Tendler handskas med sitt eget trauma på ett sånt brutalt sätt. Är våld någonsin acceptabelt? Och har vi inget ansvar hur vi handskas med våra dåliga erfarenheter av livet? Det finns mycket att fundera på kring den här sista novellen.

Slutligen, jag hoppas att jag lyckats finna nya, nyfikna läsare till Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank för det är en fanatstisk samling noveller på många sätt! Som läsare får man tänka till och se fenomen och händelser ur helt nya perspektiv! Jag tackar alla som bokcirklat med mig om boken och tipsar än en gång om att noveller är utmärkta att bokcirkla om! Over ‘n out!

 

#Englander: Novell nr 6 och 7

(Jag är hopplöst efter i novellbloggandet, jag vet. Men nu tar jag mig tid!)

Den sjätte novellen i Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Sommarlägret Solnedgången. Vi var ganska överens om att det här är en novell som har etsat sig fast. Det finns många intressanta trådar att nysta vidare på här. Solnedgången är ett rekreationscenter för seniorer där Josh är föreståndare. Som sådan står hans dörr alltid öppen när gästerna har bekymmer. En dag kommer Agnes och Arnie in. De är båda i 70-års åldern. De är bekymrade och upprörda. De säger sig känna igen en av de andra gästerna som en nazistisk lägervakt. Doley Falk, som mannen heter, beskrivs av Josh som

”(…) hur försynt och vän som helst. Han är inte en av bråkmakarna som beklagar sig för Josh dagarna i ända, från morgon till kväll, för vilka livet har förvandlats till en enda lång missräkning. Han är bara en seriös gammal bridgspelare från Toledo i Ohio och som inte vill något annat än att äta koshermat och spela kort (…).”

Men de äldre paret ger sig inte, de är övertygade om Doley Falks skuld. De minns kanske inte när barnbarnen fyller år, men ansiktena från lägret glömmer de aldrig. De dyker ständigt upp i medvetande när man minst anar det. Paret kräver att Josh tar tag i saken och vill ha en rättegång. Som Agnes säger till Josh: ”Om han är skyldig så är han din nazist också”.

Parallellerna till det oskyldiga sommarhemmet och förintelselägren blir tydliga. I sin jakt på upprättelse blir offren förövarna och blotta misstanken om att en av gästerna kan ha gjort sig skyldig till fasansfulla övergrepp räcker för att piska upp stämningen och till slut verkar det inte spela någon roll att man inte har några bevis – han är redan dömd på förhand.

Den sjunde och näst sista novellen heter Läsaren har en ganska sorgsen och uppgiven ton. Den handlar om en Författare utan läsare, förutom en man som troget besöker hans uppläsningar och fortfarande lyssnar uppmärksamt till honom och uppmanar honom att läsa vidar ur sina verk.

”Läs vidare, ja, men hur länge? Författaren är en man som lever på minnen och på prestigens dunster. (…) ´Den här boken´, säger Författaren, ´är inte en roman; den är en gravsten. Varför inte slå ner den i marken ovanför mitt huvud? Mitt namn står redan på den.”

Ärligt talat har jag lite svårt att förstå vad Englander vill säga med den här novellen. Kanske att så länge någon lyssnar har vi en skyldighet att tala?