När författaren missar att förklara något väsentligt

Det är så snyggt omslag till Vendela Vidas roman När dykaren lämnar sin kläder! Men sanningen är att jag hade svåra problem med den här boken i början. Faktiskt var jag nära att ge upp, vilket jag försöker att undvika så långt det går. Men med facit i hand, det hade inte varit en särskilt stor förlust! Berättelsen är skriven i ett du-tilltal och dessutom i presens! Det kändes jätteavigt att läsa, särskilt när man dessutom inte har en aning om vem ”du” är! Sen blev det lite bättre, när jag väl kom in i handlingen.

En amerikansk kvinna landar i Casablanca, Marocco. Redan vid incheckningen på hotellet blir hon bestulen på sin ryggsäck. I den har hon alla sina värdesaker som mobil och plånbok. Hela hennes identitet. Den lokale polischefen lovar att hjälpa till efter att kvinnan ljugit om att hon skriver för New York Times och inte tvekar att varna sina läsare för att turista på orten. När han så småningom ger henne en färgglad ryggsäck och säger att de hittat hennes väska, spelar kvinnan med, trots att ryggsäcken inte är hennes. Passet i väskan föreställer en okänd kvinna som trots allt inte är så olik henne själv. Hon spelar kvinnan på passet ett tag, men byter sen till sin systerdotters namn, av rädsla för att bli påkommen med identitetsstölden. Frågan som läsaren ställer sig är förstås: Vem är hon egentligen och varför befinner hon sig i Casablanca?

När dykaren lämnar sina kläder av Vendela Vida beskrivs som ”rolig” i baksidestexten. Det är alltid knepigt med ”roliga” böcker. Det som är roligt för någon, behöver inte alls vara det för dig. Och faktiskt, jag ser inget roligt alls med den här boken. Den är definitivt sorglig och oroande mer än humoristisk. Dessvärre slutar den också i ett frågetecken och jag känner mig otillfredsställd när jag slår ihop boken. Dessutom finns det en stor invändning i mig som gnager. På sidan 17, alltså precis i början vid hotellets incheckningsdisk, skriver författaren att kvinnan tar fram passet ur ryggsäcken och fyller i sin information på hotellets blankett. Strax därpå blir ryggsäcken stulen, men passet ligger ju inte i ryggsäcken utan på disken!? Således tycks en identitetsstöld tycks helt onödig från början. Kvinnan kan ju bevisa vem hon är! Och frågan om vart passet tar vägen sen, lämnas obesvarad. Det borde ju rimligtvis ha tagits om hand av hotellpersonalen, eller hur? Såna här inkonsekvenser stör mig nåt oerhört och det drar också ner min läsupplevelse.

Vendela Vida (född 1971) bor i Kalifornien. Hon har en svensk mamma och är gift med författaren Dave Eggers. Tillsammans har de två barn. Vendela Vida har skrivit fem böcker och är också lärare i kreativt skrivande.

Författare: Vendela Vida
Titel: När dykaren lämnar sina kläder
Förlag: [etta]

 

Homegoing eller Vända hem

I somras var jag på roadtrip i Kalifornien och besökte en hel del bokhandlar (as per usual).  I en av dem, i mysiga La Jolla, såg jag Homegoing av Yaa Gyasi och tjuvlyssnade lite när bokhandelsbiträdet pratade om den som en av de bästa han läst i år. Jag tror också att den hade omnämnts i någon av de amerikanska bokpoddarna jag lyssnar på också, för jag kände igen titeln så väl. Hur som helst, Homegoing hamnade så småningom i min att läsa-hög, där den fick ligga alltför länge…

Det här är en fantastisk roman! Både hur den är konstruerad, vilka viktiga tankar den väcker om ursprung och identitet och kanske framför allt när det gäller att belysa en del av den afroamerikanska historien! Vi får följa två systrar som föds i Ghana sent 1700-tal. De två systrarna skiljs åt. Den ena systern Effia växer upp i en by i Fanteland, där man gör affärer med britterna. Främst när det gäller slavar som de tagit som krigsfångar från ett annat stamfolk, Asante. Hennes pappa har planer för henne att hon ska giftas bort med byns främste man, men hennes mamma har andra planer och får henne istället bortgift med en vit förmögen, engelsk guvernör, som förstås redan har en annan familj hemma i England. Den andra systern, Esi, växer upp i Asanteland och tas som ung tonåring till fånga och säljs som slav. Hon hålls fången i källarhålorna under slottet där Effia bor, ovetande om systerns existens. Efter några månader av svält och övergrepp så skickas hon över havet till Amerika, där hon säljs till en plantageägare i Alabama.

I kapitel om ca 30 sidor får vi sedan följa en ättling till systrarna ur varje generation fram till våra dagar. Yaa Gyasi lyckas ge röst och väcka varje karaktär till liv på ett sätt som gör att romanen nästan tycks dokumentär. Hon håller ihop familjehistorierna väl och visar tydligt hur tidigare generationers umbäranden, men också strävan, har betydelse för kommande. Att arv och miljö samverkar i formandet av en människa. Berättelsen är förstås också en odyssé genom historien där kolonialismen och dess efterverkningar i högsta grad begränsar även människors liv idag.

Författaren Yaa Gyasi föddes i Ghana men bor nu i Kalifornien. Homegoing är en debutroman, vilket känns helt otroligt. Det sägs att den utlöste ett budgivningskrig bland de amerikanska förlagen. I Sverige har den just kommit på svenska på Norstedts förlag med titeln Vända hem.

Titel: Homegoing
Författare: Yaa Gyasi
Förlag: A. A. Knopf

 

Komma och gå

Äntligen ny dator! Dock med amerikanskt tangentbord = inga ÖÄÅäåö och helt plötsligt blir jag medveten om hur otroligt många ord i svenskan som innehåller just dessa bokstäver! Knepigt minst sagt! Ska försöka att hitta alla ÖÄÅäåö och korrigera i efterhand, tror det blir enklast. Jag undrar hur Lingonhjärta och Mind the Book gör? Men nu är det dags att få lite fart i bloggandet, har en massa finingar att skriva om!

Till exempel Taiye Selasis debutroman Komma och gå, som min kära vän L skickade till mig från Sverige eftersom det var den boken som var min bokcirkels val till december. Tyvärr hade jag franska när de träffades sa jag kunde inte vara med på Skype den här gången, sa därför vet jag inte vad de andra tyckte om den. Jag gillade den jättemycket! Kanske inte helt lätt att komma in i först, trots en f a n t a s t i s k första mening! Lyssna bara: ”Kweku dör barfota en söndag före soluppgången, tofflorna står vid dörren intill sovrummet som två små hundar.” Smått genial, eller hur? Vem är Kweku (en kirurg från Ghana) och varför har han dött (hjärtat)? Ligger han kvar i sängen fortfarande (nej) eller varför har han inte sina tofflor på sig (han ville inte väcka sin hustru när han smög upp ur sängen)?

Kwekus död mer eller mindre tvingar samman en familj som är splittrad och där familjemedlemmarna inte längre har någon kontakt med varandra. Vi får läsa om en lycklig familj som faller samman då Kweku en dag kliver ut genom dörren för att aldrig återvända. Om yngsta dottern som överlevde sin födelse mot alla odds, om tvillingarna som skickades bort till morbrorn för att få en utbildning men som istället fick ärr for livet. Och slutligen om den äldste sonen, som gått i sin pappas fotspår och blivit läkare och den enda som också vet orsaken till faderns svek, en hemlighet han burit tungt under alla år. Komma och gå är också en roman om migration. Hur påverkas vi av att byta hemland, är en viss rotlöshet alltid given och var är hemma någonstans? Jag funderade mycket på detta under läsningens gång. Dessutom tröttnar jag nog aldrig på att läsa om familjedramer! Familjen måste ju ända vara den ultimata scenen for dramatik! Sa mycket inbyggda spänningar och förväntningar som finns, sa mycket vi inte vet om varandra! Slutbetyget blir 8 poäng av 10 möjliga, en väldigt fin debut som förtjänar många läsare!

Författare: Taiye Selasi
Titel: Komma och gå
Förlag: Månpocket

 

Projekt längtan

Projekt längtan heter Marika Kings efterlängtade uppföljare till debutromanen Supernova, som jag tyckte så mycket om. Det har gått fyra år sen dess och jag har förstått att skrivprocessen varit omständlig den här gången och att annat kommit emellan. Men nu är Projekt längtan äntligen här och den tar vid några månader efter att Supernova slutade (men det är inte livsnödvändigt att läsa dem i följd, även om jag tycker att du ska börja med Supernova).

Huvudpersonen Lisa har kommit tillbaka till konsultfirman efter en kort tids sjukskrivning. Men något har hänt och hon saknar den riktiga glöden i arbetet. Trots att hon trivs så är det något annat hon längtar till, men vad? Hennes känslor för Mattias, den gifte mannen hon hade en kärleksaffär med i Supernova, är komplicerade. Hon vill inte ge efter och låta sig dras in i något som aldrig kan bli något seriöst förhållande, men det är svårt när han så tydligt visar att han inte glömt henne. Svaret på  Lisas våndor blir att försöka göra skillnad och därför ansöker hon om att bli volontär i Ghana. Men inte ens det blir som Lisa har planerat när hon upptäcker att ett stort biståndsprojekt inte alls har den täckta finansiering det borde ha. Och så dyker Ben från Australien upp, som är en gammal vän från förr. Är han svaret på hennes längtan?

Det finns en del jag verkligen tycker om i Projekt längtan. Marika King skriver så bra och levande. Språket har ett driv och dialogerna känns så naturliga. När jag läser dem känns det som om jag lyssnar på ett verkligt samtal mellan människor. Och så tycker jag om Lisa! Hon är intelligent och modig, men samtidigt lite vilse i livet. En pretentiös fröken Duktig som ibland har lite för bråttom – hon vill ju så mycket hela tiden! Dessvärre känner jag inte lika mycket för Projekt längtan, som jag gjorde för Supernova och det är helt enkelt för att inte berättelsen intresserar mig så mycket. Marika King skriver väldigt initierat (så vitt jag kan avgöra, det vill säga) om ekonomiska analyser och affärsbeskrivningar, men det är tyvärr något av de tråkigaste jag vet. Jag orkar inte riktigt engagera mig i läsningen och tappar intresset, trots att det skulle kunna vara väldigt intressant. Ytterst handlar det ju om biståndsprojekt och hur de bästa förutsättningarna kan stjälpas om man inte har någon kännedom om de verkliga förhållandena. Men det hjälper inte, jag önskar ändå att Marika King hade valt en annan historia att berätta! Kanske är det dags att släppa taget om Lisa nu?

Författare: Marika King
Titel: Projekt längtan
Förlag: Damm

 

 

 

Mattias Boström: Nybörjarguide till Sherlock Holmes

Det finns två sätt att lära sig allt av vikt om Sherlock Holmes.
Det första innebär att du läser de fyra romaner och femtiosex noveller om detektiven som skrevs av sir Arthur Conan Doyle. Plus ett urval facklitteratur om både Holmes och hans skapare. Du behöver förstås inte läsa all facklitteratur som finns, absolut inte, utan det räcker att plöja igenom kanske de hundra viktigaste verken, eller tusen för att vara på den säkra sidan. Någon brist på material finns inte.
Det andra sättet kan upplevas som något snabbare, eftersom det endast innebär att du läser det här blogginlägget. Du väljer själv det alternativ som passar dig bäst.

Låt oss sammanfatta det hela i tio punkter.
1. Författaren Arthur Conan Doyle grep inte Sherlock Holmes helt ur luften. Han hade haft en lärare under sin läkarutbildning i Edinburgh, en viss dr Joseph Bell som var mästare på att utifrån detaljer i människors utseende, klädsel, gångstil etc. kunde dra en mängd slutsatser om personens yrke, intressen, geografiska härkomst och även ställa en första, ögonblicklig diagnos om eventuella sjukdomar. Conan Doyle ansåg att om detta tillvägagångssätt fungerade för en läkare i verkligheten så borde det fungera för en detektiv i fiktionen.

2. Sherlock Holmes blev alls inte någon omedelbar succé. De två första romanerna passerade relativt obemärkt förbi. Det var först när Conan Doyle började skriva noveller om Holmes som han på ytterst kort tid blev en av Englands mest kända författare och namnet Sherlock Holmes var på var mans läppar.

3. Att Conan Doyle tröttnade på sin detektiv och tog död på honom i novellen ”The Final Problem” är hyfsat vida känt. Redan innan dess hade han dock försökt ta livet av honom, men blev då stoppad av sin mamma. Och flera gånger förkunnade Conan Doyle att han skrivit sin sista Holmesberättelse. Han var lite som berömda sångare som åker ut på en sista tack-och-farväl-turné – år efter år.

4. Det som fick Conan Doyle att ständigt skriva vidare om Holmes var rent konkret författarens ekonomi. Först för att han var en fattig ung läkare, senare för att han behövde pengar att renovera sitt nyinköpta stora hus och i slutet av sitt liv för att finansiera missionerandet av spiritismen – den övertygelse Conan Doyle hade under sitt sista decennium. Sina historiska romaner ägnade Conan Doyle ibland flera år åt att förbereda. Holmeshistorierna kunde han däremot skriva klart på en förmiddag eller två. Enkelt intjänade pengar alltså.

5. Redan någon månad efter att den första Sherlock Holmes-novellen publicerades 1891 dök den första parodin på detektiven upp. Och den följdes av många fler. Sherlock Holmes började leva ett parallellt liv, och ett liv där Conan Doyle sällan blev tillfrågad vad han tyckte. Denna parallell-Holmes – som kunde ta sig allsköns former i skrift, på teater, på film – blev minst lika populär som originalen. Och hade det inte varit för parallell-Holmes är det frågan om detektiven blivit så starkt rotad i populärkulturen.

6. Den viktigaste personen för omtolkandet och nyskapandet av Sherlock Holmes var den amerikanske skådespelaren, pjäsförfattaren och regissören William Gillette. Hans pjäs om Holmes från 1899 blev en gigantisk succé i USA och Europa. I pjäsen bar Gillette den sedermera klassiska, dubbelbrättade Sherlock Holmes-mössan (deerstalker), eftersom han råkat se den på en illustration med Holmes. Huvudbonaden fanns dock inte nämnd i originalhistorierna. Inte heller fanns den böjda pipan nämnd, men den lade Gillette till för att kunna framföra sina repliker utan att behöva hålla handen framför munnen, som hade varit fallet med en rakskaftad pipa. Inte ens repliken ”Elementary, my dear Watson” var Conan Doyles uppfinning, utan kom att florera som en följd av Gillettes pjäs. Till och med professor Moriarty kan tacka Gillette för sin popularitet. Om inte Gillette hade använt honom som skurk i pjäsen är det frågan om han hade kunnat bli den urtyp för mästerförbrytare som han sedan dess blivit. Conan Doyle själv hade ju knappt nämnt honom mer än i ett fåtal scener.

7. När vi idag ser BBC:s tv-serie Sherlock noterar vi förstås att den är uppdaterad och förlagd till modern tid. Det var dock exakt så som man gjorde Sherlock Holmes-filmer under de första decennierna på 1900-talet. Inte förrän 1939 kom det en film – Baskervilles hund med Basil Rathbone – där handlingen mer korrekt utspelade sig under senviktoriansk tid. Några år senare var man dock tillbaka till den mer invanda varianten och lät därför Sherlock Holmes kämpa mot nazister i andra världskriget.

8. En motsvarighet till dagens Sherlock Holmes-boom rådde även under 1970-talet. Bakgrundshistorien var följande: När Conan Doyle dog 1930 tog hans söner över arbetet med rättigheterna. Och de var två synnerligen vanartiga söner, utan vare sig utbildning eller yrke, men med en förkärlek för snabba bilar och livets goda. De behövde sålunda pengar och sålde därför Sherlock Holmes-rättigheter så dyrt de kunde, samtidigt som de aktade sig för att urholka Holmesfiguren, varför de skydde Holmespastischer av andra författare (men när den ena sonen själv skrev sådana gick det tydligen bra). Efter att båda sönerna dött blev fältet därför fritt för dylika pastischer. Amerikanen Nicholas Meyer skrev en sådan, den blev en internationell succé och sålde två miljoner exemplar. Det utgjorde startskottet för en mängd nytolkningar av Holmesfiguren, typiska exempel på parallell-Holmes. Hade det inte varit för Granadas originaltrogna tv-serie med Jeremy Brett i huvudrollen i mitten på 1980-talet hade utvecklingen kunnat leda väldigt långt bort från Conan Doyles ursprungliga intentioner.

10. Conan Doyles Holmesberättelser är fulla med inkonsekvenser, logiska luckor och faktafel. Som en hyllning till detta saknar min tiostegslista nr 9, ett typiskt slarvfel som Conan Doyle också kunde ha gjort. Det är dock tack vare Conan Doyles många misstag som det finns ett släkte harmlösa galningar (inberäknat mig själv) som kallar sig för sherlockianer och som forskar i Holmesberättelserna. Lika mycket på skoj som på allvar. För sherlockianerna gäller det att fylla i luckorna och förklara inkonsekvenserna. Att dr Watsons krigsskada förflyttade sig från axeln i en berättelse till benet i en annan, det försöker sherlockianerna hitta en plausibel förklaring till. Eller räkna ut hur många fruar dr Watson egentligen hade, eftersom han kronologiskt sett var gift, inte gift, gift, inte gift, och så vidare. Det är en kvasiakademisk lek och ack så förtjusande att ägna lediga stunder åt.

Sådärja, det här blev ett helt blogginlägg utan att jag nämnt namnet Benedict Cumberbatch. Men nu har jag gjort det också.

Mattias Boström kom 21 augusti ut med sin populärhistoriska berättelse ”Från Holmes till Sherlock”. ”Den nördigaste bok jag någonsin läst”, som recensenten i Helsingborgs Dagblad glatt kunde konstatera och sedan fortsätta att hylla boken i samma stil.

Det här är andra gästblogginlägget under Mattias bloggturné. Läs mer om turnéschemat på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne

 

Trovärdighetsproblem!

Igår var det träff med min bokcirkel igen! Vi hade läst Henning Mankells Minnet av en smutsig ängel och diskuterade den. Som vanligt började vi med att à la Bulleribock sätta betyg på boken. Jag höll upp fem fingrar och tillsammans gav vi den mellan tre och sju poäng (av 10 alltså). Det var många år sen jag läste Mankell. Jag har inte läst hans romaner tidigare, bara Wallander-böckerna (men inte den sista). Eftersom Minnet av en smutsig ängel utspelar sig huvudsakligen i dåvarande Portugisiska Östafrika och Mankell själv har stor kunskap om just den afrikanska kolonialiseringen, hade jag en viss förväntan på denna roman. Jag tyckte att den började starkt med unga Hanna som år 1904 måste lämna gården långt uppe i Norrland, för att inte maten räcker till de små annars, och hur hon hamnar i ”storstaden” (genom Hannas ögon sett) Sundsvall hos nyfrälste handelsmannen Forsman erbjuder henne en plats i köket. Där lär hon känna Berta som blir hennes närmaste förtrogna och tillsammans lär de sig läsa. Hanna får dessutom tag i en portugisisk ordbok som hon läser i varje kväll. Samme Forsman skickar sedan iväg henne på ett fraktfartyg som ska segla ända till Australien, som kocka och ensam kvinna i besättningen. Så småningom hamnar hon i på ett sjaskigt hotell, som snart visar sig vara en bordell, i hamnstaden Lourenço Marques och precis här, mina vänner, får jag stooooora problem med trovärdigheten. Ett axplock ur mina invändningar:

1. Hanna, som nyligen lärt sig läsa, har lärt sig så mycket portugisiska genom en ordbok att hon, nästan utan svårigheter, kan konversera om rasism och lyssna på mytologiska berättelser. Allt på en dialekt som sannolikt skiljer sig markant från ”skolportugisiskan”.

2. Hanna, som växt upp i en ganska isolerad by under mycket enkla förhållanden, reagerar inte nämnvärt på den svarta hudfärgen. Tvärtom genomskådar hon genast rädslan för varandra hos både den svarta befolkningen och de vita kolonisatörerna. Själv tror hon förstås på alla människors lika värde. Hon för komplicerade resonemang med sig själv över arrogansen hos de vita härskarna och lider av hur de behandlar ursprungsbefolkningen.

3. Hanna är aldrig någonsin rädd, trots att hon hamnar på en bordell, råkar ut för ett våldtäktsförsök, är den enda kvinnan i en manlig kontext.

4. En plötsligt uppblossande ”vänskap” med en mörkhyad kvinna som fängslas för mord får henne att riskera allt i sina försök att befria kvinnan. Dessutom är hon redo att offra den förmögenhet som hon kommit över ganska lättvindigt.

Listan kan göras mycket längre och tyvärr får detta mig att tappa intresset för Hannas öde. Jag köper inte Hanna! För mig blir det en enda långt påhitt som inte ger mig särskilt mycket. Visst, boken är lättläst och har bra flyt. Jag hade gärna läst om Hannas äventyr, men det känns mer som om jag läser Mankells egna politiska funderingar. Hanna känns inte verklig, trots att Mankell valt att fantisera kring en svensk kvinna som dyker upp i historiska dokument från tiden och enligt knapphändiga uppgifter betalade en hel del pengar i skatt varje år. Jag kan inte annat än att bli besviken och känna mig utsatt för ett bedrägeriförsök. Det håller inte!

Författare: Henning Mankell
Titel: Minnet av en smutsig ängel
Förlag: Pocketförlaget

 

Den stulna romanen

Det var min tur att välja bok till kvällens bokcirkel och jag hade valt Den stulna romanen av Nawal el Saadawi. Ända sen jag hörde henne på bokmässan för ett par år sen har jag varit nyfiken på hennes författarskap. Så otroligt karismatisk, så väldigt modig och frispråkig men så har hon ju också varit bannlyst i hemlandet Egypten och suttit fängslad. När jag läser Den stulna romanen är det inte svårt att se vad som upprört regimen så. Det svämmar över av regimkritik och boken är snarare en politisk pamflett än en roman. Personerna i boken framställs nästan som karikatyrer och vi får inte tränga in i någon av dem på djupet. Själva storyn känns sekundär, det är inte den författaren vill berätta för oss utan hon vill tala med oss om strukturellt våld och manlig maktutövning. Dessutom säger hon en massa om hur sårbart ett samhälle som är byggt på auktoriteter är. Det är inte lätt att vara en samhällsmedborgare som kastas mellan olika direktiv varje vecka. Och det är lätt att göra fel och bli straffad för det. Bäst är nog kapitlen där Nawal el Saadawi visar på hur alla tre religioner – kristendomen, judendomen och islam – faktiskt ger mannen fria tyglar till att härska över kvinnan. Heder är manligt, skam är kvinnligt. Och som fadern till bokens huvudperson Bodour säger:

”En flickas heder är som en tändsticka. Den brinner bara en enda gång. En gång. Har du förstått?

Men att våldta halta gatupojkar ses bara som att mannen tar sig sin rätt. Mitt i allt detta är bokens huvudpersoner medlemmar av samhällseliten och framstående journalister och skribenter vid universitetet. På fritiden ägnar de sig gärna åt golf eller ligger på soffan hos psykiatern och pratar om sina ynkliga liv. Det är inte svårt att bli förbannad och upprörd över sakernas tillstånd och dubbelmoralen som råder.

Oerhört intressant, inte helt lättläst då texten hoppar mellan tid och berättarperspektiv. Bodours romangestalt och alter ego dyker upp och dröm och verklighet blandas om vartannat. Men det underliggande ger mer att fundera över än själva intrigen så ett tips är att fokusera på det i stället på att försöka hänga med i alla svängar. Betyget blev mellan 2 och 8 poäng. Jag gav den en femma.

Författare: Nawal el Saadawi
Titel: Den stulna romanen
Förlag: Ordfront

 

Förväntningarna infriades med besked

Jo, Agaat var precis så fantastisk och gripande som jag hade förväntat mig! Jag gick och suktade efter den här romanen jättelänge. Inte minst blev jag väldigt inspirerad till läsning efter att ha sett författaren berätta om sin roman i Babel. Och av Bokmanias surftåg, förstås. När jag så uppvaktades med bland annat boken på Mors Dag så gav jag mig i kast med den redan. Visserligen är det någon dryg vecka sen jag avslutade den, men Agaat tog sin tid och krävde sin läsare. Jag läste den långsamt med flit för det här är ingen roman man hastar igenom. Inte var den särskilt svårläst egentligen, men krävande. Jag förstår att en del av de låntagare som jag har sett har lånat den, har kommit tillbaka några dagar senare och sagt att ”det här var ingenting för mig”. Men det är väldigt synd, för Agaat blir bara bättre och bättre ju längre man in man kommer i boken. Och jag tycker slutet är helt magnifikt när Marlene von Niekirk äntligen låter Agaats egen röst höras i en epilog. Ju mer man läser förstår man också romanens komplexitet. De yttre politiska skeendena i landet speglas i familjen de Wets egna sönderfall och Agaat blir en symbol för det nya Sydafrika.

Det har skrivits mycket om Agaat, inte minst bland bloggare: Nattens bibliotek sammanfattar romanens upplägg bra, och dagarna går hyllar van Niekirks sinnliga språk (och jag håller med!), Bokmania hyllar översättaren Niclas Wahl som inte kan ha haft det helt lätt med texten men som gjort ett fantastiskt jobb!

Författare: Marlene van Niekirk
Titel: Agaat
Förlag: Weyler förlag

 

Små solfåglar långt borta

Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta vann Costa First Novel Award, ett av Storbritanniens finaste pris för debutanter, förra året. Den utspelar sig i Nigeria och mina tankar innan jag började läsa gick förstås till En halv gul sol som jag tyckte så mycket om. Nigeria är helt klart ett fascinerande land med många olika folkslag och där vi inte alls vet mycket om oljebolagens smutsiga affärer, men kan ana dess konsekvenser för människorna som bor i de oljerika områdena. Det verkar också finnas enorma skillnader mellan städer och landsbygd och att ett fåtal rika styr över en majoritet av fattiga. Ibland blossar också oroligheter upp och rättsäkerheten känns låg. Ungefär samma bild av Nigeria ger den brittiska författaren Christie Watson i sin roman. Hon verkar vara välbekant med landet eftersom hon är gift med en nigerian och har tillbringat mycket tid där. Men det är lätt att bli lite skeptisk när en vit, akademisk västerlänning ska skildra en 12-årig nigeriansk flickas liv och svåra umbäranden, eller hur?

12-åriga Blessing, som flickan heter, rycks brutalt upp ur sin ekonomiskt sätt  trygga barndom då mamman ertappar sin make med en annan kvinna. Skilsmässan blir snabb, maken vill bryta upp från sitt äktenskap och satsa helhjärtat på det nya förhållandet. För Blessing och hennes storebror Ezikiel återstår inget annat än att flyttamed sin mor bort från det moderna huskomplexet i Lagos, ut till morföräldrarna på landsbygden. Trots att hennes morfar är ganska välbeställd, med byns mått mätt, är standarden mycket enkel. Inget rinnande vatten. Inget kylskåp. Ingen inomhustoalett.

Medan Blessing drömmer om att hennes pappa ska återvända och hämta hem dem, försöker hon inrätta sig till det nya livet. I skolan så tvekar inte lärarna att slå eleverna och hennes älskade storebror får svåra problem med sin astma. Mormor har inte råd att köpa den dyra olivoljan och till köttet ,som måste stekas ordentligt innan det tillagas, finns bara jordnötsolja som Ezikiel är mycket allergisk mot. Hans kost blir bara ris och buljong och han blir allt svagare, medan Blessing förstås bekymrar sig allt mer. Pengar är en ständig bristvara och Blessing tvingas till slut sluta skolan. I stället får  hon gå i lära hos sin mormor för att bli barnmorska. Längre ut i bushen finns många kvinnor som behöver hjälp att förlösas, inte minst på grund av olika omskärelser. När mamman äntligen får jobb på ett hotell i närheten där oljearbetarna gärna spenderar sina pengar, ser allt ljusare ut, men säg den lycka som varar för evigt. Ändå slutar berättelsen så småningom ganska lyckligt (och på ett trovärdigt sätt).

Det råder ingen tvekan om att Små solfåglar långt borta är en intressant och gripande berättelse, men det är ändå något som saknar för att den ska bli den där fantastiska läsupplevelsen! Jag har funderat några dagar på varför – jag nästan sträckläste boken för att jag inte kunde sluta läsa, så berättelsen fångade mig verkligen – men nu tror jag att jag vet vad jag saknar. Den känns inte! Hela tiden inser jag att farligheterna lurar i periferin, men kommer aldrig att komma riktigt nära. Berättelsen bränner aldrig riktigt till! Kanske beror det på att huvudpersonen bara är 12 år och saknar förmågan att reflektera på djupet över det som håller på att ske. Å andra sidan funkar inte den ursäkten heller eftersom Room klarade det med en femåring i huvudrollen…

Författare: Christie Watson
Titel: Små solfåglar långt borta
Förlag: Damm

 

Svenskt folkhem i Afrika

Oavbrutet intressant roman som får läsaren att känna Afrikas fuktiga värme och kylan i ett familj där man i stort sett har slutat kommunicera med varandra. Så skulle jag kunna sammanfatta Gunnar Ardelius roman Friheten förde oss hit. Gunnar Ardelius är nog mest känd som ungdomsförfattare och det här är faktiskt hans första roman för vuxna. Jag har inte läst honom tidigare, men kikat lite i hans böcker och direkt fastnat för språket. Han är något av en stilistiskt supermänniska. Jag vet inte riktigt vad det är i hans text som gör att jag får känner för varenda karaktär i boken. Till och med den elake svenske gruvchefen kan jag faktiskt förstå. Visst är det häftigt?

Familjen lämnar den trygga, men lite väl tråkiga vardagen i Nacka för att uppleva äventyret tillsammans i Afrika när pappa Hektor får jobb som platschef för det svenska gruvföretaget LAMCO i Liberia. Mamma Margot har haft en hemlig kärleksaffär men blivit dumpad bryskt av sin älskare. Ibland tänker hon praktiskt: det var lika bra att det tog slut innan Hektor fattade något, men ofta så sörjer hon sin älskare som hennes livs största kärlek. Sjuttonårige sonen Mårten är upprorisk och förespråkar solidaritet bland världens arbetare (men från början handlade hans politiska arrangemang mest om att få hänga med vänstergänget som verkade ha så kul ihop).

Mötet med Afrika blir inte alls som de har tänkt sig. Fukten och hettan är ständigt närvarande. Att ha tjänstefolk som väntar på att få uppgifter tilldelade känns dubbelt, samtidigt som de förstår att de på så sätt ser till att försörja flera familjer är de obekväma med att ha andra att göra saker de tidigare gjorde själva. Margot sippar mest cocktails och knaprar piller för att stå ut. Hektor är inte hemma särskilt mycket och personalen är inte alls lika lätthanterlig som hemma i Sverige. Mårten blir vän med husets ”boy” och engagerar sig i gruvarbetarnas taskiga arbetsvillkor, men när det så småningom blir strejk förmår han inte stå upp för sina ideal utan utnyttjar sitt svenska medborgarskap för att fly när det blir allvar på riktigt. Till slut blir också Hektor varse att hans arbetsgivare inte alls bidrar med utvecklingen bland befolkningen utan snarare är en förlängd arm av kolonialismen.

Intressant är att Gunnar Ardelius har utgått från historiska fakta när han skrivit romanen. Jag visste ingenting om gruvföretaget LAMCO:s affärer i Liberia och den stora gruvstrejken 1966, men romanen fick mig att vilja veta mer. Jag har inte alls gjort Friheten förde oss hit rättvisa med mitt inlägg. Den innehåller så mycket mer! Men jag hoppas att jag har väckt nyfikenheten hos någon framtida läsare. För det här är litteratur när den är som bäst och boken förtjänar stor uppmärksamhet!

Författare: Gunnar Ardelius
Titel: Friheten förde oss hit
Förlag: Norstedts