RSS

Kategoriarkiv: Övergrepp

Far och dotter i en dödlig katt- och råttalek

Träskkungens dotterKaren Dionnes thriller Träskkungens dotter var en sån bok som jag visste direkt att jag skulle gilla, första gången jag hörde talas om den! Mina föraningar stämde! Annars kan det ju vara lite vanskligt med de där förväntningarna…

”Om jag talade om för dig vad min mor hette skulle du känna igen namnet direkt. Mor var berömd, trots att det aldrig var någon hon hade drömt om. Hennes berömmelse var inte    av ett slag som någon    skulle önska sig.”

Orden ovan är Helenas. När hon var 12 år gammal flydde hon och hennes mamma ifrån den man som rövat bort modern som tonåring. Helena växte upp i en fallfärdig stuga, omgiven av träskmark i Michigan. Hennes pappa var Träskkungen, en man som styrde sin lilla familj med järnhand och inte tvekade att dela ut tortyrliknande bestraffningar om han tyckte sig nödgad. Helena lever sina första tolv år fullständigt isolerad från omvärlden, utan moderniteter som elektricitet och rinnande vatten. Av sin far lär hon sig följa spår i naturen och flå kaniner som hon fångat i fällor. Det är först som vuxen som hon förstår vidden av det hennes far gjorde mot dem. Nu har han rymt från fängelset och Helena misstänker att han kommer att försöka ta kontakt med henne, trots att det gått många år sen de träffades sist. Därför vill hon se till att förekomma honom och få tag i honom först. Helena har byggt upp en bräcklig tillvaro. Hon har aldrig berättat sanningen om hennes bakgrund för sin familj.

Det här är en psykologisk trovärdigt skildrad thriller som jag hade svårt att släppa! Både den hjärtat-i-halsgropen fyllda katt- och råttaleken mellan Helena och hennes otäcke far och tillbakablickarna till en skrämmande uppväxt håller mig i fast grepp! HC Andersens saga Dykungens dotter bildar en suggestiv fond till berättelsen. Men jag måste erkänna att dessa partier läser jag skyndsamt. Här finns så mycket annat intressant och jag tycker lika mycket om den nutida skildringen, som tillbakablickarna från barndomen.

Författare: Karen Dionne
Titel: Träskkungens dotter
Förlag: NoNa

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 maj, 2018 i Övergrepp, Barn, Rec.ex., Spänning

 

Vit krysantemum

Det dök upp ett erbjudande om att läsa en bok jag inte hade hört talas om tidigare, Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht. Jag är oerhört glad att jag fick det, vilken fantastisk roman! Omtumlande, rörande och fruktansvärd på en och samma gång! Inga superlativ i världen räcker till för att beskriva denna underbara berättelse, jag sträckläste på mindre än ett dygn! Jag kunde bara inte sluta, jag kämpade mot tårarna och förfasade mig över att en viss del av berättelsen faktiskt är sann, nämligen de koreanska kvinnorna som kidnappades och fördes som sexslavar till japanska soldater på bordeller. Överhuvudtaget känner jag enbart till de stora dragen i Koreas historia och senare konflikten som skulle dela landet i ett nord och ett syd. Därför var det här även en nyttig historielektion för mig och jag lärde mig en hel del nytt. Men framförallt en stor, episk roman! Och vit krysantemum kommer för alltid få mig att tänka på sorg framöver.

Boken är indelad i en nutid (Sydkorea 2011) och en dåtid (Korea 1943). Det börjar med en dramatisk händelse vid stranden 1943. Sextonåriga Hana och hennes mor är haenyeo, havets kvinnor, och de försörjer familjen genom att dyka efter skaldjur i havet som de sen säljer på marknaden. Hanas lillasyster väntar på stranden eftersom hon ännu är för liten för att dyka. Hanas mor har lärt henne att frukta de japanska soldaterna som ockuperat ön och hålla sig undan dem, men när Hana tittar upp mot stranden ser hon en soldat komma gåendes mot hennes lillasyster. Hon simmar så fort hon kan för att hinna upp ur vattnet innan han upptäcker lillasystern och hinner precis före. Mannen är korpral Marimoto och han tar med henne på en resa till Manchuriet. På överfarten över havet våldtar han Hana, som bara är en av hundratals andra kvinnor som blivit tillfångatagna och väntar på sitt fruktansvärda öde, att bli sexslav på någon av alla de bordeller som den japanska militären förfogar över. När hon väl kommer fram till värdshuset, möter hon de andra kvinnorna. Alla har de fått håret avklippt och nya namn efter blommor. Ovanför dörren till deras rum sitter deras foto och ett nummer. Sent på kvällarna kommer soldaterna dit. Varje soldat har 30 minuter på sig, befälen en timme. Sex dagar i veckan, 20 soldater per natt. Söndag är städ- och tvättdag. Ibland kommer läkaren och ser till dem så att de inte drabbats av veneriska sjukdomar. Den kalla, distanserade tonen gör det än värre att läsa och äcklet tränger in i mig. Hur kan en man överhuvudtaget genomföra ett samlag när kvinnan/flickan ligger och blöder med trasigt underliv? För mig är det obegripligt, det går bara inte att förstå.

Sydkorea 2011. Emi har under mer än sextio år försökt förtränga bilderna av en älskad syster som försvann. Nu har hon vuxna barn och en sonson som bor i Seoul. Det ska bli hennes sista resa dit. Kroppen är trött och hjärtat utslitet. Hon har inte lång tid kvar att leva. Ändå vill hon så gärna besöka onsdagsdemonstrationen där kvinnor manifesterar varje vecka för att de avskyvärda övergrepp som de utsattes för att japanerna ska erkännas och uppmärksammas. I vimlet söker hennes blick efter systern. Skulle hon känna igen henne om hon såg henne idag? Och så får hennes blick syn på något som väcker minnena till liv.

Författaren Mary Lynn Bracht är amerikan, men med koreanska rötter. Hon bor i London och har en master i antropologi. När hon höll på att utbilda sig till stridspilot, fick hon för första gången höra historien om trösterskorna, som de koreanska sexslavarna kallades. Trots att hon vuxit upp bland koreanska kvinnor, var det ingenting hon kände till och något som aldrig nämndes. Hon började skriva boken efter ett beslk i sin mors hembygd som ett sätt att belysa den skamfyllda historien och ge de drabbade kvinnorna upprättelse för de grymma övergrepp de utsatts för.

Vit krysantemum är en bok du absolut inte får missa!

Författare: Mary Lynn Bracht
Titel: Vit krysantemum
Förlag: Bookmark

 

En bok jag nästan inte orkar läsa

En av pojkarnaEn av pojkarna av Daniel Magariel handlar om två söner och en far. En uppslitande skilsmässa leder till att de flyttar från mamman i Kansas till New Mexico för att börja ett nytt liv tillsammans. Eller som pappan uttrycker det: ”göra slut på kriget”. Men allt är inte riktigt som det tycks vara på ytan. Pappans drogmissbruk accelererar och i långa perioder låser han in sig i sitt sovrum, där ingen har tillträde om han inte uttryckligen sagt det. De två bröderna får klara sig själva, bäst de kan. Den äldre brodern börjar arbeta extra i en affär för att tjäna lite pengar till familjen då faderns affärer går allt sämre. Drogberoendet gör att hemmet blir en otrygg plats och fadern försöker spela ut bröderna mot varandra. Han söker hela tiden bekräftelse på att de är ”en av pojkarna”, det vill säga lojala mot honom till varje pris och redo att se till att ingen får veta hur illa det är ställt med dem. Även den fysiska misshandeln blir värre och värre. Till slut finns det alla anledning att frukta för sina liv. Då och då knackar polisen på dörren och pappan har lärt sina pojkar hur de ska agera då, det vill säga huka sig så att de inte syns i fönstret och vara alldeles tysta. Då åker snart polisen därifrån och lämnar dem ifred. Den fasansfulla tillvaron hemma gör att en plan om att rymma tillbaka till mamman tar form i pojkarnas huvud. Men när de väl lyckas rymma, slutar allting i en katastrof.

Det är en otroligt mörk barndomsskildring och att läsa den känns som att ha en kall hand som kramar sönder hjärtat. På riktigt smärtsam läsning! Författaren skildrar trovärdigt skräcken för att göra något som misshagar pappan som pojkarna lever med. När jag läser att Daniel Magariel har använt stoff från sin egen uppväxt i berättelsen, blir jag alldeles kall, men förstår samtidigt att man inte kan skriva så här bra om man inte vet vad man talar om. Jag har svårt att uppskatta den så mycket som jag förmodligen borde, just för att den känns så himla tung. En liten ljusglimt anas i slutet, men det är inte tillräckligt, tycker jag. Det är svårt att veta vem jag skulle kunna tipsa om den här boken. Kanske någon som arbetar med utsatta barn i missbrukande familjer? Just för att förstå lite av det helvete de lever i. Imorgon ska jag på kurs i biblioterapi. Med hjälp av en terapeut skulle man säkert kunna använda den i samtalsgrupper..?

Författaren Daniel Magariel är född i Kansas City och bor numera i New York. Han har studerat på Columbia University och Syracuse University. En av pojkarna är hans debutroman.

Författare: Daniel Magariel
Titel: En av pojkarna
Förlag: Brombergs

 
 

Jag är Fiona som dödar

Jag är Fiona som dödar av Urban Johansson påminner lite om Helen Zahavis En jävla helg. På samma sätt är de båda ett slags hämndlitteratur med starka kvinnliga huvudpersoner. I Urban Johanssons Jag är Fiona som dödar är det 18-åriga Fiona som vi får följa i hennes korståg mot män som tagit hennes själ och roat sig med hennes kropp. De har dessutom gjort det utan någon som helst synbar ånger. Sina planer för männen lägger hon upp på youtube i inspelade videoklipp. Språket i boken är humoristiskt och underfundigt. Det funkar så där, tycker jag. Å ena sidan lättar de slagfärdiga formuleringarna upp det tunga innehållet ibland, å andra sidan känns de emellanåt något malplacerade. Kanske att författaren hade behövt rensa lite bland sina ”darlings”? Ibland slår formuleringskonsten nästan kullerbyttor. Här är några exempel:

Den svarta insekt som byggt bo i mitt huvud viskar att det finns fler kulor i geväret, passa på, ta chansen. Jag morrar att om du inte håller tyst ringer jag Anticimex och bokar hjärntvätt.

Jag köper ett kontantkort på centralen till den Nokia som en före detta pojkvän glömde när han sa tack och hej och vände och gick. Det var förresten en lustig typ. Efter två dagar ville han att vi skulle gifta oss. Stick och brinn, sa jag, jag är redan gift. Som i råttgift.

En annan sak som stör läsningen lite grann är bristen på dialoger. Visst, de förekommer dialoger men då är de inte markerade med t.ex. talstreck och det gör att texten upplevs som lite kompakt. Jag har också lite svårt för att jag inte vet riktigt vilken tid jag befinner mig i. Ibland ges återblickar men det tar ett tag innan jag förstår att de är just återblickar. På samma sätt byts berättarperspektivet emellanåt, men det är inte alltid helt tydligt.

Jag är lite kluven till vad jag egentligen tycker. Det jag upplever som brister med berättandet har jag redan tagit upp. Men det finns också sånt jag gillar: Ämnet! Trots att Fiona tar till väldigt grovt våld så är det ett jäkla statement hon gör! Slutet! Inte riktigt som jag väntade mig och får mig att fundera över vad Fiona gjorde sen. Jag hoppas att hon fyllt livet med sånt som hon tycker om.

Författare: Urban Johansson
Titel: Jag är Fiona som dödar
Förlag: Grim förlag

 

 
 

Gastkramande läsning!

Det här är boken som fick mig att ligga vaken alltför länge en torsdagskväll för ett par veckor sen: Blodlokan av Louise Boije af Gennäs! Den var så spännande, så krypande obehaglig och det gick inte att sluta läsa innan jag fått svar på alla mina frågor! Så jäkla bra, helt enkelt! Och kanske det bästa av allt, läsäventyret är inte slut än! det kommer att komma ytterligare två böcker i den här Motståndstrilogin. Jag är redan otroligt pepp på fortsättningen och nästa del kommer redan i september och heter Skendöda. Skönt att jag inte behöver vänta så länge!

Palmemordet. Bordellhärvan. Boforsskandalen. Det är några av våra politiska skandaler i svensk nutidshistoria. Gåtor och mörkläggningar som gäckat journalister, polisen och andra i årtionden, men som av olika anledningar aldrig blivit lösta. Trots att det bör finnas en hel del personer som sitter inne med viktiga pusselbitar. Dessa verkliga rättsfall bildar en fond till Louise Boije af Gennäs thriller som utspelar sig i ett samtida Stockholm dit Sara, en ung tjej från Örebro, flyttar för att fly sina traumatiska upplevelser. Saras pappa omkom nyligen i en tragisk brand och efterlämnade en bunt papper som Sara hittar och börjar läsa i. Samtidigt sker en massa mystiska händelser runt Sara och det är här det börjar krypa ordentligt i kroppen. Vad är verkligt och vad är inbillningar? Kan jag lita på att Sara är trovärdig? Slitet på caféet och rummet i Vällingby byts strax ut mot ett drömjobb och en lägenhet i innerstan när Sara möter Bella. Hon arbetar med olika events för kändisar och rika personer och allting är lite för bra för att vara sant. Sara vacklar lite över sin förmåga att räcka till, men bländas av det glamourösa livet och tycks så svältfödd på vänskap och allmänt flyt att hon sväljer allt med hull och hår. När hoten runt Sara ökar, är det svårt att veta vem hon, eller jag som läser, kan lita på. Mycket av det som inträffar verkar ha kopplingar till hennes fars anteckningar och urklipp. Det är så häftigt att allt material från pappans pappershög är autentiskt! jag var tvungen att avbryta läsningen och googla emellanåt för att jag blev så nyfiken och upptäckte då att allt verkligen är korrekt återgett, så coolt!

Mer än så vill jag inte berätta om handlingen. Jag läste boken själv utan att ha så mycket föreställningar om den innan och blev så överraskad och indragen i händelserna som man bara kan önska av läsupplevelse! Jag kan inte nog beskriva hur jag nästan bokstavligt talat, tittade mig över axeln och tände en extra lampa under läsningen. Jag fick gåshud av vissa partier! Helt underbart när läsningen blir så där fysisk, tycker jag! Slutet lämnar en del frågetecken som jag hoppas rätas ut i nästa bok. Åh, så jag längtar!

Författare: Louise Boije af Gennäs
Titel: Blodlokan
Förlag: Bookmark

 

 

 

 

 

 
 

Deckare med otäck verklighetsförankring

Jag läser ganska mycket deckare och thrillers. Ändå var Lisa Bjurwald en helt okänd författare – och person! – för mig. Förra årets debuterade hon med den första deckaren om specialpolisen Rebecka Born, Tills bara aska återstår. Lisa Bjurwald själv är även en prisbelönt journalist och något av en expert på främlingsfientlighet. Hon är också chefsredaktör för tidskriften Författaren. När jag fick möjlighet att läsa hennes andra bok, Ta min hand, som just kommit ut, var jag väldigt pepp på att läsa.

Det är en mörk och otäck berättelse som utspelar sig under den stora flyktingströmmen till Europa för något år sen. Två bröder bor med sin släkting i ett grekiskt flyktingläger. Men så kommer det en man och för bort dem. När pojkarna vaknar upp befinner de sig med två andra män i en bil på väg norrut genom Europa. Samtidigt befinner sig specialpolis Rebecka Born i ett slags ingenmansland. För tillfället är hon avstängd från sin tjänst vid Sektionen för särskilda hot (SSH). Då kommer ett anonymt tips angående försvunna flyktingbarn. Hennes första reaktion är att avfärda tipset. Det är för det första tämligen vagt. För det andra har hon nog med sig själv och att reda ut den situation hon hamnat i. Men så kommer ett liknande tips. Den här gången från en mer betrodd källa och nyfikenheten väcks. Vart har alla försvunna barn egentligen tagit vägen? Rebeckas efterforskningar leder in till internets mörkaste vrå, Darknet.

Samtidigt varvas berättelsen också med de båda bortrövade brödernas öden och en pedofil som kallar sig Vargen. Det är en fruktansvärt skrämmande läsning. De inre bilder som kommer upp är ohyggliga, ändå är Lisa Bjurwald noga med att inte lägga krut på en massa sadistiska detaljer, vilket är klokt. Läsaren har ändå inga svårigheter att föreställa sig de fruktansvärda scenarion som utspelar sig i dessa pedofilnätverk. Jag tycker att Ta min hand är välskriven på många sätt. Det märks att Lisa Bjurwald har stora kunskaper i ämnet och känner ett genuint engagemang i dessa frågor. Det jag saknar är lite mer information om Rebecka Born, vem hon är som person och vad hon har varit med om. Kanske borde jag helt enkelt ha läst den första delen innan. Efterordet är det mest otäcka av allt. Här visar författaren att verkligheten ligger väldigt nära fiktionen.

Författare: Lisa Bjurwald
Titel: Ta min hand
Förlag: Bladh by Bladh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2017 i Övergrepp, Barn, Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

1793 av Niklas Natt och Dag – och en intervju!

1793Jag har läst Niklas Natt och Dags fantastiska debutroman 1793! Jag, som sällan läser historiska romaner, fastnade rejält i den här berättelsen. Vilken häftig debut! Otroligt att någon lyckas så väl med en roman vid första försöket! Emellanåt var 1793 dock så otäck och ruskig att jag nästan inte förmådde läsa. Boken är inget för klenmagade! Jag levde mig in i boken och kunde inte sluta prata om den med min man, som ju inte har läst den (än)… Helt hopplöst! Nu har jag köpt in den till ”mitt” bibliotek och ser fram emot att hitta nya läsare till den! Det är en bladvändare av högsta klass!

Året är 1793 (förstås). Stockholm är skitigt och kallt. Vintern 1793 ska bli den kallaste på länge. I sjön Fatburen på Södermalm hittas en svårt lemlästad man av en polispalt vid namn Cardell. Han kontaktar Stockholms poliskammare och Cecil Winge tar över fallet. Trots att han är döende i lungsoten är han fast besluten att ta reda på mannens identitet och vem som bragt honom om livet. Hans efterforskningar leder honom in i samhällets mörkaste vrår. Genom fyra olika berättelser, väver Niklas Natt och Dag ihop ett slags gotisk mordmysterium. Det är väldigt spännande på många plan! Här finns alla samhällsklasser representerade och deras olika öden väver ihop intrigen på ett mycket uppfinningsrikt sätt. Miljöbeskrivningen är otroligt bra! Den tacksamheten jag känner, efter avslutad läsning, att jag faktiskt lever idag – 2017 – och inte då, är väldigt stor! Inte minst som kvinna, eftersom det, i kombination med fattigdom, innebar en enorm risk att råka illa ut på alla tänkbara sätt.

Jag fick också möjligheten att ställa några frågor till författaren. Stort tack för det till både Niklas och Forum bokförlag! Här är vår mejlkonversation:

Stort tack för att jag får skriva till dig och ställa några frågor! Men först och främst, tusen tack för en fantastisk läsupplevelse! Vilken makalös debutroman du har skrivit! Jag älskade den, även om jag stundtals hade svårt att läsa vissa scener, och jag kände ett sånt behov av att prata om min läsning med min omgivning! Stackarna har ju inte läst boken än, men jag vet att jag gjort dem nyfikna! Jag har också köpt in boken till ”mitt” bibliotek, där jag jobbar som bibliotekarie. Här ska boktipsas! Det är verkligen en berättelse som kom mig nära. Jag hade svårt att släppa tankarna på den, även efter att jagar slutat läsa. Ja, och så bloggar jag om min läsning också på Fru E:s böcker sen nio år och det är där jag kommer publicera dina svar tillsammans med min ”recension”. Hoppas att det är ok?

– Det är jag som ska tacka!

Ok, första frågan kommer här: Du skriver i efterordet att du trodde att du skulle behöva tvinga in din berättelse i verklighetens 1793, men upptäckte att det ofta blev precis tvärtom. Jag är väldigt nyfiken på hur din skrivprocess såg ut. Varför blev det en historisk roman? Hur länge har du skrivit på den här berättelsen? Hade du hela berättelsen klar i huvudet innan du började skriva eller utvecklades intrigen allt eftersom?

– Som barn, ung vuxen och – handen på hjärtat – än idag är jag både en stor anhängare och produkt av fantasy och science fiction. Jag såg alltid den historiska romanen som en nära släkting till dessa genrer; de har gemensamt en exotisk miljö som kräver viss fokus på detaljer för att hjälpa till att göra läsaren hemmastadd. För att nämna några har jag fått väldigt starka läsupplevelser av James Clavell, av Patrick O’Brian, av Hilary Mantel (kanske främst A Place of Greater Safety), av Alan Moores From Hell och – främsta referensen bakom 1793 vad mig anbelangar – av Umberto Ecos Rosens Namn, och titlar som dem inspirerade mig att skriva historiskt. Sedan trodde jag i och för sig inte riktigt att 1793 skulle bli publicerad, utan att det mest var en personlig helig ko jag var tvungen att slakta för att kunna gå vidare och skriva någonting annat.

Berättelsen var från början inte speciellt klar. Jag visste hur den började och hur den slutade, hur den skulle kännas och hur jag ville ha stämningen. Sedan gjorde jag det lätt för mig genom att dela upp skeendet i fyra delar som liksom utgjorde egna separata mikrokosmos och kunde bearbetas var för sig. Anna Stinas del, den nästa sista, var från början den mest diffusa, då det enda viktiga för övriga handlingen är dess slut, och länge utgjordes de första nittio procenten av den delen av en snabb anteckning som löd ungefär ”spännande saker händer här, ca 80 sidor”. Och det var där verkligheten klev in och räddade mig mer än någon annanstans: Det hände en hel del spännande saker på spinnhuset just det året, av en märklig slump som jag aldrig lär bli klok på. Kristofer Blix del, den andra, som är den enda som är berättad i första person och i imperfekt, var den enklaste och snabbaste att skriva, och också den som är minst förändrad från första till sista utkast. Jag tror att det beror på att han är den karaktär som har mest av mig själv – åtminstone som jag var en gång – i sig.

Tidsmässigt? Det tog ett år att skriva första utkastet och ytterligare tre år att få det publicerat, med många refuseringar, en del uppmuntrande lektörsutlåtanden, diverse olika förlagskontakter, omskrivningar, strykningar och tillägg. Jag gick i vad jag förstått är den fälla som drabbar många som försöker skriva någonting historiskt: För mycket historia. Du hittar mängder av detaljer som du förälskar dig i och försöker få in din prosa på bekostnad av tempot. Redan i version två rök 250 000 tecken, nästan en tredjedel av första utkastet, av mer eller mindre ovidkommande historiebeskrivning.

Har du alltid varit historieintresserad? Var det något i dina efterforskningar som överraskade dig särskilt?

– Allt började med Carl Michael Bellman för mig. En i raden av mina många plastbrorsor läste på 90-talet mycket Arne Anka, seriealbum som kanske var lite i mognaste laget för mig då, men Charlie Christensen, som både skrev och tecknade serien, var en stor Bellmanbeundrare, och mitt bland alla tecknade djur som söp, slogs och låg runt i Stockholms uteliv kunde det plötsligt dyka upp en illustrerad Fredmansepistel med ett väldigt annorlunda anslag. Det gjorde mig intresserad, och fick mig att köpa min första skiva: Fred Åkerströms Vila Vid Denna Källa. Därpå snodde jag en Bellmanantologi från mitt högstadiebibliotek och lärde mig spela gitarr efter ackordanalysen på sista sidan. Efter tjugo år av Bellmanlyssning kändes nog 1700-talet aningen mindre exotiskt för mig än många andra eror, och därför föll det sig naturligt att skriva om just denna tid.

Den stora överraskningen var nog hur mycket av 1700-talets Stockholms som finns kvar än idag, även om man bortser från Gamla Stan. Jag tränade inför Stockholm Maraton kring den tid då jag skrev som mest, och på träningsrundorna gick det att springa mellan malmgårdar byggda under stormaktstiden som står kvar än idag. Bara ett stenkast från mitt kontor på Odenplan finns Observatoriet, nedanför ligger en idag väldigt anonym vägkorsning som heter Spelbomskans Torg efter en kvarn som en gång stod där, på andra sidan kullen ligger det som idag kallas Spökslottet, lite längre ner ligger Adolf Fredriks kyrka, på väg hem går jag förbi ett främmande träd på Hälsingegatan som fäller underligt fjärilsformade löv om höstarna, som visade sig vara en kvarleva från den forna bergianska trädgården från 1700-talet, som flyttades ut till Brunnsviken i takt med att staden bredde ut sig.

Dessutom införde stadsarkitekten i början av 1700-talet tvång på inlämning av ritningar för bygglov, och hela den samlingen finns kvar i Riksarkivet, idag klassad som världsarvsminne. Det är helt fantastiskt: Varje version av Stockholm från 1713 och framåt, sparad på papper!

När jag läser 1793 så lever jag mig in mycket i händelserna och dina beskrivningar av miljön gör att jag huttrar av kyla, rynkar på näsan åt stanken. Min läsning blir nästan en fysisk upplevelse! Hur har du gjort för att komma dåtiden så nära?

– Hur nära dåtiden jag faktiskt kommit går ju inte att veta. Jag har utgått från historiska källor, och målsättningen är att om en detalj nämns i boken – gata, hus, politiska skeenden, krogar, maträtter, klädesplagg och så vidare – ska det i möjligaste mån spegla faktiska förhållanden, och många faktiska förhållanden framstår som väldigt grisiga med våra dagars mått mätt. Hygienrutiner och medicin höll inga berömvärda nivåer. Stockholm växte snabbt, och man visste ingenting om hur en gryende storstad behövde administreras för att fungera, från latrinlogistik och så vidare.

Men så mycket handlar ju också om vilket perspektiv du väljer som berättare: Luktar Moodgallerian i Stockholm parfym, nybakt bröd, ekologisk vegomat? Eller luktar den ospolad pissränna och hundbajs som någon dragit in från gatan? Det får du välja själv, beroende på vilken stämning du eftersträvar i din historia. Jag har valt att fokusera på samhällets avigsidor, och eventuell säger det mer om mig än om året 1793. Frågar du Christopher O’Regan, som är historiker och expert på just den här perioden, lär du få en helt annan bild, inte nödvändigtvis mer eller mindre sann. Men igen, jag kommer från Bellmandiktningen, och den är bitvis väldigt hemsk, något som ofta glöms bort när man ska sjunga Fjäriln Vingad Syns På Haga på skolavslutningen. Hans skildring av lungsot är nästan klinisk, och oändligt otäck, och dess enda botemedel är en sista fylla före graven: ”Drick ur ditt glas/se döden på dig väntar/slipar sitt svärd, och vid din tröskel står…/guldguler hy, matt blomstrande små kinder/nedkramat bröst och platta skulderblad./Lät se din hand, var ådra blå och trinder/ligger så sväld och fuktig som i bad;/handen är svettig och ådrorna stela/knäpp nu och spela! /Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad…”

En annan sak jag tänkte på var hur våldet ständigt fanns närvarande på den tiden. Slagsmål var vardagsmat och tänderna rök ofta. Cardell känns väldigt representativ. Medan Cecil Winge är mer atypisk med sitt mer analyserande och resonerande sätt. Har det med hans sjukdomstillstånd att göra? Skulle en frisk Winge vara mer våldsam, tror du? Å andra sidan känns han också väldigt osjälvisk som mer eller mindre förmår sin hustru att bli kär i en annan man. 

– Cecil Winge och jag har en rätt komplicerad historia. Till att börja med tror jag inte att jag har skrivit hans namn en enda gång utan att slinta med mitt vänstra ringfinger så att efternamnet blir Einge. Varenda gång. Jag har ingen rimlig förklaring till varför. Han ändrade också personlighet minst en gång under skrivandet. I det första utkastet – det sista och även publicerade har numret åtta – hade han exempelvis humor och var inte rädd för att använda den, och han fick i slutändan bara behålla två väldigt torra små skämt, ett i första delens sista kapitel och ett i del fyra som handlar om Cardells favoriträtt. Han är på gott och ont bokens huvudperson, och för att berättelsen alls skulle fungera behövde han bli någon som jag kunde hysa verkliga känslor för, vilket ju är förutsättningen för att försöka lura också en läsare att känna samma sak. Det var svårt. Jag vet inte hur väl det lyckats, heller.

Det sena 1700-talet är en ganska välexploaterad mark för historiska skildringar, och jag inbillar mig att anledningen är brytpunkten mellan gammalt och nytt. Å ena sidan har vi ett nästan medeltida feodalsamhälle där titlar och mark går i arv, klassamhället är en självklarhet, de mänskliga rättigheterna ett skämt och rättsskipningen brutal och skoningslös. Å andra sidan, upplysningen! Alla de idéer som under de kommande två seklen skulle förändra samhället i grunden, och som blev plattform för allt vad vi har av humanism och demokrati. Cecil Einge – men för helvete! – Winge var tänkt att vara en upplysningsman ut i fingerspetsarna, och som sådan främmande för våld. I delar som sedermera ströks var Winges stora käpphäst en milanesisk filosof vid namn Cesare Beccaria, som redan 1764 skrev ett verk om brott och straff där han noterade att tortyr – som fortfarande förekom – var ett helt värdelöst sätt att få fram information, åtminstone om det var sanningen man var ute efter: Gör du någon tillräckligt illa kommer hen att säga precis vad som helst, erkänna vad som helst. Så själva tortyren blir en garant för att aldrig få veta sanningen, helt kontraproduktiv. Men hur rätt Cesare än hade så brydde sig ingen förstås förrän långt senare (och många fortsätter att inte bry sig än idag). Hur som helst: I min värld är Winges principer oberoende av hans åkomma. Däremot får den honom under berättelsens gång att tvivla på sin livslånga övertygelse.

Vissa scener är rent plågsamma att läsa. Jag tänker särskilt på stympningen och Drakens plågsamma dans. Hur var det att skriva om detta? Var du också tvungen att pausa från alla otäckheter och skriva om mer oskyldiga saker emellanåt?

– Från det att jag började skriva 1793 till dess att den blev publicerad hann jag få två barn. Det är lite skillnad, tycker jag, på att skriva på den typen av scener före och efter man förökat sig. Kanske får man lite mer respekt för livet. Men om 1793 kändes lite väl svart ibland fanns det i alla fall minst en bebis inom räckhåll, i vars sammetslena underhudsfett man kunde borra ner näsan. Under de knappt nio månader jag hann skriva barnlös vill jag tröstmässigt utöver min hustru nämna Mozart Katt, min mycket kärvänliga, sex och ett halv kilo tunga sibiriska katt, och om ingen om dem fanns till hands fanns ju alltid My Little Pony: Friendship is Magic på Netflix.

Till sist, när får vi läsa nästa bok av dig? Har du en berättelse som väntar på att bli skriven redan? Blir det en ny historisk roman, tror du?

– Jag håller på att avveckla delar av mitt yrkesliv för att friställa tid att skriva mer skönlitterärt, och planen är att börja skriva på vad jag tror kommer bli 1794 – eller vad den nu kommer heta – efter årsskiftet. Min förhoppning är att den kommer bli klar under 2018, baserat på att den är ungefär lika färdig i huvudet nu som 1793 var när jag började, men det beror ju helt och hållet på hur väl skrivandet flyter på, och hur nöjd jag blir med resultatet. Jag har ingen som helst lust att släppa ifrån mig någonting som jag inte själv tycker lika bra om som 1793, så det får ta den tid det tar. Och går det inte alls hoppas jag att det blir något annat i stället.

Tusen tack för alla frågorna och för att jag fick tillfälle att svara på dem!

Författare: Niklas Natt och Dag
Titel: 1793
Förlag: Forum bokförlag