RSS

Kategoriarkiv: Övergrepp

En annorlunda barndom, minst sagt

Allt jag fått lära migAllt jag fått lära mig av Tara Westover är en bok som jag sett i mitt sociala flöde väldigt länge. Först på de amerikanska bloggarna/instagrammarna och sen på de svenska dito. Hyllningskören har varit stark och enad – alla tycks älska den här boken, till och med den förre amerikanske presidenten Barack Obama! Det kan vara lite vanskligt att börja läsa en sådan hyllad bok, att drabbas av brustna förhoppningar när man väl börjat läsa, men jag tycker faktiskt att Tara Westovers memoar är n ä s t a n så fantastisk som alla säger!

Tara Westover växer upp med sin familj på ett skrotupplag i delstaten Idaho. Hennes föräldrar är mormoner, men inte riktigt som de andra mormonerna. Hennes far är övertygad om att regeringen, sjukhuset, militären, ja hela samhällsapparaten är en konspiration av några han kallar Illuminati och som hotar deras existens. Endast Gud är tillförlitlig och hans vilja har alltid en mening. Till och med när de handlar om när den ene sonen, Luke, svårt brännskadar sitt ben i en olycka. Eller som när bilen hamnar på taket och modern blir svårt skallskadad efter en tur till Arkansas för att hälsa på släktingar. Vid dessa tillfällen vore en oförlåtlig synd att vända sig till sjukvården och istället vårdas både sonen och modern hemma med diverse örttinkturer. Hemmet är våldsamt och otryggt. Allra värst är brodern Shawn som tycks ha en förkärlek för våld och att förnedra andra människor. Tara råkar värst ut och han terroriserar henne både fysiskt och psykiskt för att visa sin makt. Ingen ingriper, alla tystar ner våldsamheterna och Tara själv hanterar det genom att försöka skratta åt Shawns tokerier. Oerhört drabbande läsning som är som ett knytnävsslag i magen på läsaren. Under hela sin barndom sätter Tara aldrig sin fot i skolan. Emellanåt får hon en viss hemundervisning av modern, men ofta hjälper hon sin far med skroten eller arbetar extra för att bidra till hushållet. Först när hon är 16 bestämmer hon sig för att försöka komma in på ett college i närheten och lyckas få tillräckligt med poäng för att antas. Det blir starten på Taras uppvaknande och sakta med säkert börjar hon reflektera över sin uppväxt. I takt med insikten om allt hon gått miste om och vacklandet i sin egen tro, förändras hon. Så småningom inser hon att hon inte längre kan låtsas att allt är normalt kring sin familj, men hur gör man det utan att förlora dem man älskar mest?

Det är en fascinerande historia som Tara Westover berättar. Hennes bildningsresa är nästan osannolikt och numera kan hon dessutom titulera sig doktor. Hon besitter ett stort mod och texten är skriven utan bitterhet, vilket imponerar stort på mig. Jag tycker kanske att den är lite tillrättalagd ibland. Kanske beror det på att författaren själv har en distans numera till sin egen historia. Jag saknar också mer information om hur svårt det var att hänga med i början. Kanske lite fler exempel på situationer som var svåra? Det är till största delen när hon skriver om relationen till sina föräldrar och syskon som jag sitter som fastnaglad och inte kan sluta läsa, men jag hade också velat att hennes akademiska erfarenheter fick samma glöd i texten. Annars är detta en oerhört intressant skildring som förtjänar sin uppmärksamhet!

Författare: Tara Westover
Titel: Allt jag fått lära mig
Förlag: Natur och kultur
Översättning: Peter Staffansson

Annonser
 

Testamente av Nina Wähä får högsta betyg!

I onsdags var det återigen dags för bok- och vinklubb med min vän L. Till träffen hade vi läst Nina Wähäs Testamente och vi var eniga om att det förtjänade ett högt betyg. Jag gav den faktiskt årets första femma! Är mäkta imponerad över romanbygget, hur Nina Wähä lyckas få ihop alla delar och alla röster. Varje karaktär känns som en egen individ och trots att de flesta av dem inte får så många sidor att höras på, lyckas författaren ändå få mig att uppleva att jag känner dem väl. Tack Nina!, för registret i början, det underlättade mycket. De tornedalska personnamnen var inte helt enkla att hålla reda på. Slutet då, fanns det någon skyldig? Eller var det en olycka? Där var vi inte riktigt överens. Ett litet minus i kanten, tyckte vi att Penttis brev till Annie var. Det kändes inte riktigt som hans ord. Var han kapabel att känna så mycket och förstå vad han utsatt Siri för? Där tvekade vi lite och hade hellre sett att advokaten sagt att han hade skrivit ner vad Pentti sa istället. Då hade vi förstått varför texten skilde sig så mycket från hur vi uppfattat Pentti.

Det här är en myllrande familjesaga, som mestadels utspelar sig i början på 80-talet långt uppe i Tornedalen i byn Aapajärvi. Äldsta dottern Annie kommer till jul för att hälsa på i barndomshemmet. I magen växer ett foster som hon inte riktigt bestämt sig för om hon vill ha eller inte. I Stockholm väntar barnets far på att de ska flytta ihop och att de ska bli en liten familj tillsammans. En efter en återvänder alla syskonen och ett oväntat uppdrag utkristalliseras. De ska rädda modern undan den våldsamme och hatiske Pentti, fadern som alla tippar på tårna runt för att inte väcka uppmärksamhet. Men först måste hon övertalas om att det är det enda rätta. Alla barnen är djupt präglade av den dysfunktionella uppväxten, men på olika sätt. Någon har själv gått i faderns våldsamma spår, en annan har flytt till akademikervärlden i Helsingfors och gör sitt bästa för att klippa alla band. En annan har gift sig och nyligen fått besked att hon har en allvarlig sjukdom, men vill inte berätta det för någon. Ytterligare en annan har ett sällsynt band till skogen och alla dess djur, men har svårare för människor. Och så Annie då, som genast tar på sig storasysterrollen och vill styra upp allt, trots att hon har sitt eget liv att fundera över. Julbesöket blir upptakten till en berättelse som slutar i ett mord. Eller hur som helst, med ett oväntat dödsfall och ett testamente, som drastiskt kastar om rollerna i familjen.

Vi är bara i början av 2019, men jag hoppas – och tror – på en augustnominering i höst för den här fantastiska romanen!

Författare: Nina Wähä
Titel: Testamente
Förlag: Norstedts

 

De hemlösa katterna i Homs

De hemlösa katterna i Homs

”Först hade Sami svårt att urskilja sitt hus bland de övriga. Missilerna hade slagit ner i fasaden ut mot gatan. Det var som att titta in i ett dockskåp. Rummen låg blottade förutom den översta våningen som vikits platt, som en pappkartong.”

Sami växer upp i ett tryggt medelklasshem i Homs, Syrien. Uppe på den soliga takterrassen har Sami och hans syskon ofta djur som de räddat undan olika faror, som t. ex. en sparv som fastnat i klistret på de pappkartonger utanför huset som deras föräldrar smetat klister på, för att hålla mössen borta. Sami längtar efter att bli äldre. I skolan avbryts lektioner ständigt med hyllningar av president al-Assad i högtalarsystemet. Alla vet att det är viktigt att vakta sin tunga med vad man säger angående det styrande Baathpartiet. Det finns angivare överallt. Och så en dag möter Samir Sarah, som studerar arabisk litteratur och engelsk litteraturhistoria, på ett café och blir förälskad. Sarah kommer från en kristen familj och tillsammans flyr de den grå vardagen på helgerna genom att ta bilen till havet eller titta på tv-serier tillsammans. Tillsammans med sin kompis Rami startar han ett förbjudet nätverk för internet. Tillsammans med en elektriker klättrar de på niovåningshus och lägger kablar på taket. Olagligt förstås, regimen har monopol på kontakten med omvärlden. En dag när han beger sig till polisstationen för att hämta ut sitt pass för att kunna resa till Dubai och arbeta, blir han arresterad för att inte ha gjort den obligatoriska militärtjänsten. Det blir början på en två år lång värnplikt, fylld med våld och tortyrliknande förhållanden. Under tiden har han nästan ingen kontakt med Sarah eller sin familj. Han rekryteras till kartritare och hamnar tillsammans med två andra unga män på ett kontor i Homs. Där blir Sami varse militärens våldsamma aktioner för att slå ner på de rebeller som vågat utmanat presidenten och partiet och beslutar sig för att fly vid första bästa tillfälle.

De hemlösa katterna i Homs av Eva Nour beskriver verkligen en stads nedstigning i det helvete som blir följden av ett krig. Skildringen av misären: matbristen, kylan, bomberna och prickskyttarna är fruktansvärd. Nu har kriget pågått i åtta långa år och det mänskliga lidandet som det har inneburit är ofattbart. Eva Nour skriver under pseudonym. Hon har skrivit berättelsen som en gåva till Sami för att hans berättelse ska spridas, men av hänsyn till honom och hans släktingar som fortfarande finns kvar i Syrien, har hon valt anonymiteten. Eva Nour och Sami bor nu tillsammans i Paris.

Författare: Eva Nour
Titel: De hemlösa katterna i Homs
Förlag: Wahlström & Widstrand

 

Far och dotter i en dödlig katt- och råttalek

Träskkungens dotterKaren Dionnes thriller Träskkungens dotter var en sån bok som jag visste direkt att jag skulle gilla, första gången jag hörde talas om den! Mina föraningar stämde! Annars kan det ju vara lite vanskligt med de där förväntningarna…

”Om jag talade om för dig vad min mor hette skulle du känna igen namnet direkt. Mor var berömd, trots att det aldrig var någon hon hade drömt om. Hennes berömmelse var inte    av ett slag som någon    skulle önska sig.”

Orden ovan är Helenas. När hon var 12 år gammal flydde hon och hennes mamma ifrån den man som rövat bort modern som tonåring. Helena växte upp i en fallfärdig stuga, omgiven av träskmark i Michigan. Hennes pappa var Träskkungen, en man som styrde sin lilla familj med järnhand och inte tvekade att dela ut tortyrliknande bestraffningar om han tyckte sig nödgad. Helena lever sina första tolv år fullständigt isolerad från omvärlden, utan moderniteter som elektricitet och rinnande vatten. Av sin far lär hon sig följa spår i naturen och flå kaniner som hon fångat i fällor. Det är först som vuxen som hon förstår vidden av det hennes far gjorde mot dem. Nu har han rymt från fängelset och Helena misstänker att han kommer att försöka ta kontakt med henne, trots att det gått många år sen de träffades sist. Därför vill hon se till att förekomma honom och få tag i honom först. Helena har byggt upp en bräcklig tillvaro. Hon har aldrig berättat sanningen om hennes bakgrund för sin familj.

Det här är en psykologisk trovärdigt skildrad thriller som jag hade svårt att släppa! Både den hjärtat-i-halsgropen fyllda katt- och råttaleken mellan Helena och hennes otäcke far och tillbakablickarna till en skrämmande uppväxt håller mig i fast grepp! HC Andersens saga Dykungens dotter bildar en suggestiv fond till berättelsen. Men jag måste erkänna att dessa partier läser jag skyndsamt. Här finns så mycket annat intressant och jag tycker lika mycket om den nutida skildringen, som tillbakablickarna från barndomen.

Författare: Karen Dionne
Titel: Träskkungens dotter
Förlag: NoNa

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 maj, 2018 i Övergrepp, Barn, Rec.ex., Spänning

 

Vit krysantemum

Det dök upp ett erbjudande om att läsa en bok jag inte hade hört talas om tidigare, Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht. Jag är oerhört glad att jag fick det, vilken fantastisk roman! Omtumlande, rörande och fruktansvärd på en och samma gång! Inga superlativ i världen räcker till för att beskriva denna underbara berättelse, jag sträckläste på mindre än ett dygn! Jag kunde bara inte sluta, jag kämpade mot tårarna och förfasade mig över att en viss del av berättelsen faktiskt är sann, nämligen de koreanska kvinnorna som kidnappades och fördes som sexslavar till japanska soldater på bordeller. Överhuvudtaget känner jag enbart till de stora dragen i Koreas historia och senare konflikten som skulle dela landet i ett nord och ett syd. Därför var det här även en nyttig historielektion för mig och jag lärde mig en hel del nytt. Men framförallt en stor, episk roman! Och vit krysantemum kommer för alltid få mig att tänka på sorg framöver.

Boken är indelad i en nutid (Sydkorea 2011) och en dåtid (Korea 1943). Det börjar med en dramatisk händelse vid stranden 1943. Sextonåriga Hana och hennes mor är haenyeo, havets kvinnor, och de försörjer familjen genom att dyka efter skaldjur i havet som de sen säljer på marknaden. Hanas lillasyster väntar på stranden eftersom hon ännu är för liten för att dyka. Hanas mor har lärt henne att frukta de japanska soldaterna som ockuperat ön och hålla sig undan dem, men när Hana tittar upp mot stranden ser hon en soldat komma gåendes mot hennes lillasyster. Hon simmar så fort hon kan för att hinna upp ur vattnet innan han upptäcker lillasystern och hinner precis före. Mannen är korpral Marimoto och han tar med henne på en resa till Manchuriet. På överfarten över havet våldtar han Hana, som bara är en av hundratals andra kvinnor som blivit tillfångatagna och väntar på sitt fruktansvärda öde, att bli sexslav på någon av alla de bordeller som den japanska militären förfogar över. När hon väl kommer fram till värdshuset, möter hon de andra kvinnorna. Alla har de fått håret avklippt och nya namn efter blommor. Ovanför dörren till deras rum sitter deras foto och ett nummer. Sent på kvällarna kommer soldaterna dit. Varje soldat har 30 minuter på sig, befälen en timme. Sex dagar i veckan, 20 soldater per natt. Söndag är städ- och tvättdag. Ibland kommer läkaren och ser till dem så att de inte drabbats av veneriska sjukdomar. Den kalla, distanserade tonen gör det än värre att läsa och äcklet tränger in i mig. Hur kan en man överhuvudtaget genomföra ett samlag när kvinnan/flickan ligger och blöder med trasigt underliv? För mig är det obegripligt, det går bara inte att förstå.

Sydkorea 2011. Emi har under mer än sextio år försökt förtränga bilderna av en älskad syster som försvann. Nu har hon vuxna barn och en sonson som bor i Seoul. Det ska bli hennes sista resa dit. Kroppen är trött och hjärtat utslitet. Hon har inte lång tid kvar att leva. Ändå vill hon så gärna besöka onsdagsdemonstrationen där kvinnor manifesterar varje vecka för att de avskyvärda övergrepp som de utsattes för att japanerna ska erkännas och uppmärksammas. I vimlet söker hennes blick efter systern. Skulle hon känna igen henne om hon såg henne idag? Och så får hennes blick syn på något som väcker minnena till liv.

Författaren Mary Lynn Bracht är amerikan, men med koreanska rötter. Hon bor i London och har en master i antropologi. När hon höll på att utbilda sig till stridspilot, fick hon för första gången höra historien om trösterskorna, som de koreanska sexslavarna kallades. Trots att hon vuxit upp bland koreanska kvinnor, var det ingenting hon kände till och något som aldrig nämndes. Hon började skriva boken efter ett beslk i sin mors hembygd som ett sätt att belysa den skamfyllda historien och ge de drabbade kvinnorna upprättelse för de grymma övergrepp de utsatts för.

Vit krysantemum är en bok du absolut inte får missa!

Författare: Mary Lynn Bracht
Titel: Vit krysantemum
Förlag: Bookmark

 

En bok jag nästan inte orkar läsa

En av pojkarnaEn av pojkarna av Daniel Magariel handlar om två söner och en far. En uppslitande skilsmässa leder till att de flyttar från mamman i Kansas till New Mexico för att börja ett nytt liv tillsammans. Eller som pappan uttrycker det: ”göra slut på kriget”. Men allt är inte riktigt som det tycks vara på ytan. Pappans drogmissbruk accelererar och i långa perioder låser han in sig i sitt sovrum, där ingen har tillträde om han inte uttryckligen sagt det. De två bröderna får klara sig själva, bäst de kan. Den äldre brodern börjar arbeta extra i en affär för att tjäna lite pengar till familjen då faderns affärer går allt sämre. Drogberoendet gör att hemmet blir en otrygg plats och fadern försöker spela ut bröderna mot varandra. Han söker hela tiden bekräftelse på att de är ”en av pojkarna”, det vill säga lojala mot honom till varje pris och redo att se till att ingen får veta hur illa det är ställt med dem. Även den fysiska misshandeln blir värre och värre. Till slut finns det alla anledning att frukta för sina liv. Då och då knackar polisen på dörren och pappan har lärt sina pojkar hur de ska agera då, det vill säga huka sig så att de inte syns i fönstret och vara alldeles tysta. Då åker snart polisen därifrån och lämnar dem ifred. Den fasansfulla tillvaron hemma gör att en plan om att rymma tillbaka till mamman tar form i pojkarnas huvud. Men när de väl lyckas rymma, slutar allting i en katastrof.

Det är en otroligt mörk barndomsskildring och att läsa den känns som att ha en kall hand som kramar sönder hjärtat. På riktigt smärtsam läsning! Författaren skildrar trovärdigt skräcken för att göra något som misshagar pappan som pojkarna lever med. När jag läser att Daniel Magariel har använt stoff från sin egen uppväxt i berättelsen, blir jag alldeles kall, men förstår samtidigt att man inte kan skriva så här bra om man inte vet vad man talar om. Jag har svårt att uppskatta den så mycket som jag förmodligen borde, just för att den känns så himla tung. En liten ljusglimt anas i slutet, men det är inte tillräckligt, tycker jag. Det är svårt att veta vem jag skulle kunna tipsa om den här boken. Kanske någon som arbetar med utsatta barn i missbrukande familjer? Just för att förstå lite av det helvete de lever i. Imorgon ska jag på kurs i biblioterapi. Med hjälp av en terapeut skulle man säkert kunna använda den i samtalsgrupper..?

Författaren Daniel Magariel är född i Kansas City och bor numera i New York. Han har studerat på Columbia University och Syracuse University. En av pojkarna är hans debutroman.

Författare: Daniel Magariel
Titel: En av pojkarna
Förlag: Brombergs

 
 

Jag är Fiona som dödar

Jag är Fiona som dödar av Urban Johansson påminner lite om Helen Zahavis En jävla helg. På samma sätt är de båda ett slags hämndlitteratur med starka kvinnliga huvudpersoner. I Urban Johanssons Jag är Fiona som dödar är det 18-åriga Fiona som vi får följa i hennes korståg mot män som tagit hennes själ och roat sig med hennes kropp. De har dessutom gjort det utan någon som helst synbar ånger. Sina planer för männen lägger hon upp på youtube i inspelade videoklipp. Språket i boken är humoristiskt och underfundigt. Det funkar så där, tycker jag. Å ena sidan lättar de slagfärdiga formuleringarna upp det tunga innehållet ibland, å andra sidan känns de emellanåt något malplacerade. Kanske att författaren hade behövt rensa lite bland sina ”darlings”? Ibland slår formuleringskonsten nästan kullerbyttor. Här är några exempel:

Den svarta insekt som byggt bo i mitt huvud viskar att det finns fler kulor i geväret, passa på, ta chansen. Jag morrar att om du inte håller tyst ringer jag Anticimex och bokar hjärntvätt.

Jag köper ett kontantkort på centralen till den Nokia som en före detta pojkvän glömde när han sa tack och hej och vände och gick. Det var förresten en lustig typ. Efter två dagar ville han att vi skulle gifta oss. Stick och brinn, sa jag, jag är redan gift. Som i råttgift.

En annan sak som stör läsningen lite grann är bristen på dialoger. Visst, de förekommer dialoger men då är de inte markerade med t.ex. talstreck och det gör att texten upplevs som lite kompakt. Jag har också lite svårt för att jag inte vet riktigt vilken tid jag befinner mig i. Ibland ges återblickar men det tar ett tag innan jag förstår att de är just återblickar. På samma sätt byts berättarperspektivet emellanåt, men det är inte alltid helt tydligt.

Jag är lite kluven till vad jag egentligen tycker. Det jag upplever som brister med berättandet har jag redan tagit upp. Men det finns också sånt jag gillar: Ämnet! Trots att Fiona tar till väldigt grovt våld så är det ett jäkla statement hon gör! Slutet! Inte riktigt som jag väntade mig och får mig att fundera över vad Fiona gjorde sen. Jag hoppas att hon fyllt livet med sånt som hon tycker om.

Författare: Urban Johansson
Titel: Jag är Fiona som dödar
Förlag: Grim förlag