RSS

Kategoriarkiv: Övergrepp

Gick obemärkt förbi

Gick obemärkt förbiEgentligen läste jag ut Gick obemärkt förbi redan för en vecka sen, men jag har gått och funderat lite på hur jag ska kunna skriva om den på ett rättvist sätt. Jag blev så känslomässigt tagen av Ingrid Hedströms vackra, tragiska, grymma berättele! Vi har börjat med såna där ”Jag läser-skyltar” på jobbet. Under de dagar jag gick med den med den här boken på, så pratade jag ständigt om hur f a n t a s t i s k bok det var! När jag sen berättade för kollegor och låntagare att berättelsen handlar om hur vi behandlade ”sinneslöa”, eller idioter som de också kallades vid den här tiden, i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem, var det en del som såg förfärade ut och frågade om det inte var en otroligt mörk och dyster läsning. Och det klart, jag läser med både ilska och sorg i bröstet. Men en klar ljuspunkt är ändå alla de sympatiska människorna som finns omkring dessa barn i boken. Som till exempel prästen Gösta Lidelius. Han är själv en person som inte är som alla andra, även om han döljer det väl. Ibland pockar ångesten på och då tar han till flaskan, noga med att bevara även den hemligheten inför omvärlden. Sen har vi också de familjer som de här tre barnen som vi får följa tillhör. Kärleksfulla, rejäla familjer som inget hellre vill än att ta hand om sina missanpassade barn, men som tvingas böja sig inför myndighetsbestämmelser. Relativt godtyckligt väljs barnen ut att skickas till olika anstalter, varav en av de värsta tycks vara Haggården i Hedemora. Därifrån kommer i stort sett ingen och dödstalen är skyhöga bland de intagna.

Vi får följa tre barn och deras familjer Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 – 1941) och deras familjer. Alla tre barnen avslutar sina korta liv på Haggården. En annan gemensam nämnare är att de alla föds in i fattiga familjer, inte sällan har den ena föräldern dessutom avlidit. Mer förmögna familjer kunde lättare gömma undan sina söner och döttrar som inte riktigt var som andra. Hemskolning kunde lösas och man kunde avlöna någon som tog hand om dem, till skillnad från fattiga familjer som inte kunde avsätta tid och resurser på samma sätt till dessa barn. Klassperspektivet blir således väldigt tydligt.

Ingrid Hedström har skrivit en otroligt läsvärd, välformulerad roman. Kanske till och med årets viktigaste! Definitivt borde den vara obligatorisk läsning bland politiker och fungera som avskräckande exempel! Det är väldigt svårt och mentalt utmattande att inse vidden av den rasbiologiska politiken som var så dominerande ändå i 1930-talets Sverige. Det tycks som om både högerorienterade politiker och socialdemokrater var skrämmande överens om vikten av att rensa ut störande element ur den svenska befolkningsstammen. Det visar också att det fanns en tydlig schism inom arbetarrörelsen där anarkister och syndikalister var mer tveksamma till den rasbiologiska ideologin. Även liberalerna tycktes tveka inför att skicka iväg värnlösa barn till anstalter på livstid. Flera verkliga personer omnämns i boken, som t. ex. den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som hade det yttersta politiska ansvaret för Haggården och rasbiologen Gustaf Ankarcrona. Här och där finns också autentiska citat. Ingrid Hedström tycks ha gjort en gedigen research och bifogar en förteckning över de källor hon hämtat sina faktauppgifter ifrån. Snälla, läs och förfasas! Det är en obegriplig del av vår svenska historia, låt oss se till att den aldrig kommer igen!

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Gick obemärkt förbi
Förlag: Alfabeta

 

Homegoing eller Vända hem

img_0385I somras var jag på roadtrip i Kalifornien och besökte en hel del bokhandlar (as per usual).  I en av dem, i mysiga La Jolla, såg jag Homegoing av Yaa Gyasi och tjuvlyssnade lite när bokhandelsbiträdet pratade om den som en av de bästa han läst i år. Jag tror också att den hade omnämnts i någon av de amerikanska bokpoddarna jag lyssnar på också, för jag kände igen titeln så väl. Hur som helst, Homegoing hamnade så småningom i min att läsa-hög, där den fick ligga alltför länge…

Det här är en fantastisk roman! Både hur den är konstruerad, vilka viktiga tankar den väcker om ursprung och identitet och kanske framför allt när det gäller att belysa en del av den afroamerikanska historien! Vi får följa två systrar som föds i Ghana sent 1700-tal. De två systrarna skiljs åt. Den ena systern Effia växer upp i en by i Fanteland, där man gör affärer med britterna. Främst när det gäller slavar som de tagit som krigsfångar från ett annat stamfolk, Asante. Hennes pappa har planer för henne att hon ska giftas bort med byns främste man, men hennes mamma har andra planer och får henne istället bortgift med en vit förmögen, engelsk guvernör, som förstås redan har en annan familj hemma i England. Den andra systern, Esi, växer upp i Asanteland och tas som ung tonåring till fånga och säljs som slav. Hon hålls fången i källarhålorna under slottet där Effia bor, ovetande om systerns existens. Efter några månader av svält och övergrepp så skickas hon över havet till Amerika, där hon säljs till en plantageägare i Alabama.

I kapitel om ca 30 sidor får vi sedan följa en ättling till systrarna ur varje generation fram till våra dagar. Yaa Gyasi lyckas ge röst och väcka varje karaktär till liv på ett sätt som gör att romanen nästan tycks dokumentär. Hon håller ihop familjehistorierna väl och visar tydligt hur tidigare generationers umbäranden, men också strävan, har betydelse för kommande. Att arv och miljö samverkar i formandet av en människa. Berättelsen är förstås också en odyssé genom historien där kolonialismen och dess efterverkningar i högsta grad begränsar även människors liv idag.

Författaren Yaa Gyasi föddes i Ghana men bor nu i Kalifornien. Homegoing är en debutroman, vilket känns helt otroligt. Det sägs att den utlöste ett budgivningskrig bland de amerikanska förlagen. I Sverige har den just kommit på svenska på Norstedts förlag med titeln Vända hem.

Titel: Homegoing
Författare: Yaa Gyasi
Förlag: A. A. Knopf

 

Någonstans på den svenska landsbygden

bjornstad-inb-low

Jag har älskat Fredrik Backmans tidigare romaner, just för att han blandar humorn med ett uns svärta och det blir så bra. Hans senaste roman heter Björnstad och är mörkare än de tidigare. Den är heller inte särskilt rolig, men åh! så makalöst bra! Jag blev riktigt berörd av berättelsen och personerna jag fick träffa. Här finns så många vackra ögonblick av olika sorters kärlek: kärlek till ett lag, kärlek till en bygd, kärlek till sitt barn, moderskärlek, romantisk kärlek, kärlek till en förebild… men också destruktivitet, småsinthet och en machokultur som gör mig mörkrädd.

Allt kretsar kring det lilla samhället Björnstad där bygden lever för sin hockey och där hockeylaget är allas stolthet och kanske den faktorn som ska göra Björnstad till något större än alla andra svenska glesbygdssamhällen. Tiden är inne för juniorlaget. Om det går upp i högsta serien så kommer det innebära stora förändringar för den lilla orten. Ett efterlängtat hockeygymnasium kommer att startas och locka till sig nya invånare. För att inte tala om den nageln i ögat det vore på den något större grannorten Hed.

Jag vill inte skriva så mycket om handlingen egentligen, för jag önskar att du visste lika lite som jag om den, när jag började läsa. Den här berättelsen vecklar ut sig allt eftersom. Ibland får läsaren en hint i en framtidsblick av en okänd berättare som liksom är på plats och observerar det som sker med människorna i Björnstad. Jag ä l s k a r sport, men även om du inte skulle vara det minsta sportintresserad så lovar jag dig, Björnstad är inte en bok om hockey! Av de 470 sidorna består kanske 25 av skildringar från isrinken. För ungefär på samma sätt som inte religionen kan lastas för alla krig (nej, det är människans begär efter makt, resurser eller territorium som orsakar krig, religionen är oftast ett svepskäl för att kunna definiera sig som tydlig grupp och något att samlas kring, anser jag), kan inte heller hockeyn lastas för vad som går så fruktansvärt snett i berättelsen om Björnstad. Tvärtom är det mänskliga tillkortakommanden, rädslor och  en mansdominerad kultur som får styra i det lilla samhället Björnstad. I kombination med en tystnad från de som ändå förmår se, blir katastrofen ett faktum. Med eller utan ett starkt hockeylag.

Det här är en jäkligt stark berättelse! Så sorglig, hemsk och fin! Och jag vill inte vänta på en uppföljning! En enda liten invändning är att den där allvetande rösten emellanåt blir lite för stark och liksom ska förklara vad det är vi läsare bevittnar. Det gör mig lite irriterad. Fredrik Backman, du skulle ha ägnat lite mer tid åt att gestalta i stället för att förklara. Dina läsare är tillräckligt smarta för att förstå ändå. Ha tilltro att de förstår dina poänger.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Björnstad
Förlag: Piratförlaget

 

 

Skarpögd och feministisk debut

FlickornaEmma Clines debutroman Flickorna tog mig bara ett par dagar att läsa, trots att jag egentligen hade en massa annat i tankarna. Men jag upplsukades av Evie Boyds berättelse och av kulten kring Charles Manson och hans kvinnor. Det är skönlitteratur, men känns som om det lika väl skulle kunna vara en självbiografi. Det är så välbeskrivet allt: miljöerna, lukterna, kläderna att det känns som om det är riktiga minnen som nedtecknats. Det är en fantastiskt fin debut!

Evie Boyd har bråkat med sin bästa (läs: enda) kompis när Suzanne dyker upp i affären. De har träffats hastigt någon dag tidigare, men det minns bara Evie. När Suzanne inte har pengar till att betala toalettpappret och butiksägaren kommer på henne med att försöka sno det, ser Evie sin chans till kontakt. Hon köper toalettpappret och springer ikapp Suzanne. Suzanne låter henne följa med till tältlägret där den karismatiske ledaren Russell lever med sitt sällskap. Och därefter blir de allihop som en familj för Evie, i alla fall är det den lilla trygghet hon har kvar efter att pappan lämnat familjen för en yngre kvinna och mamman som är fullt upptagen med sina karlar. Det är så kärleksfattigt runt Evie, att mitt hjärta går sönder när jag läser! Men det är ju också det som gör att hon först dras till Suzanne och Russell.

Det är mycket trovärdigt skildrat från en ung tjejs perspektiv. Evie är både brådmogen och naiv på samma gång. Men jag känner ett krypande obehag som aldrig riktigt lämnar mig, inte ens när det är den äldre Evie som berättar. Flickorna blottlägger hur utsatt en flicka är, just på grund av att hon är flicka eftersom det också innebär att hon vet med sig vissa saker redan från tidig ålder. Till exempel att en mans bekräftelse är en trofé som automatiskt höjer din status. Även om den bekräftelsen innehåller tvång och övergrepp så är det bättre än ingen bekräftelse alls. Emma Cline visar skickligt hur en ung tjej navigerar sig i en värld dikterad av män. Eller som Evie själv säger: ”Jag väntade på att få veta vad som var bra med mig”. Och det är männen som ger svaret.

Författare: Emma Cline
Titel: Flickorna
Förlag: Natur & Kultur

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 4 oktober, 2016 i Övergrepp, Böcker, Debutant, Ungdomar, Vänskap

 

Fotografiet

Bergfeldt_Fotografiet_Cover3DWEB-286x447Jag tycker väldigt mycket om Carina Bergfeldts texter. Hon skriver alltid engagerat men utan att pådyvla sin läsare en massa åsikter. Hon får mig alltid att stanna upp och reflektera. Hennes senaste alster är en psykologisk deckare. Fotografiet är också en fristående fortsättning på hennes debutroman Fadersmord. Annat verkar ha kommit emellan och jag gissar att det egentligen inte var meningen att det skulle dröja så här länge mellan de två böckerna. Åtminstone så känns motvilligheten närvarande i Fotografiet. Det är en väldigt bra story med lagom många sidospår och trådar att hålla reda på, men tyvärr är det något som saknas för att jag ska bli helt fast. Det kanske bara är BS, men jag tror inte att Carina Bergfeldt hade särskilt roligt när hon skrev denna. Rena spekulationer, javisst, men någonting skaver.

Platsen är återigen Skövde, en ort som författaren känner väl. Julia Almliden är fortfarande journalist på lokaltidningen och håller på att läka efter att hennes pappa försvann mystiskt och spårlöst. När polisassistenten Anna Eiler blir kontaktad av en orolig kvinna som saknar sin man som inte kom hem från en afterwork, tror hon och hennes kolleger att det handlar om det klassiska att mannen vaknat upp hos en annan kvinna och nu håller sig undan frivilligt. Julia däremot, känner direkt att det finns något i försvinnandet som tyder på att allt inte är så enkelt. När sedan kroppsdelar från en människa flyter upp i plastpåsar i sjön är det många traumatiska minnen som väcks till liv. Anna Eiler blir ansvarig att utreda fallet, men hennes trassliga och inte helt okomplicerade förhållande till kollegan Patrik distraherar tankarna.

Trots att det här inte får mig helt på fall, är det en habil deckare. Som sagt, intrigen är intressant och Carina Bergfeldt är en god stilist. Återigen lyser Carina Bergfeldts samhällsengagemang genom berättelsen. Intrigen känns noga vald och det inledande citatet från World Health Organization visar hur horribel verkligheten faktiskt är:

”Var tredje kvinna i världen kommer antingen att våldtas eller misshandlas under sitt liv”.

Författare: Carina Bergfeldt
Titel: Fotografiet
Förlag: Bookmark förlag

 
1 kommentar

Publicerat av på 3 januari, 2016 i Övergrepp, Böcker, Deckare, Rec.ex.

 

Mary av Aris Fioretos

maryGranatäpplet pryder omslaget till Augustprisnominerade romanen Mary av Aris Fioretos. Den är en återkommande symbol som används i boken. Dess hårda skal och ett inre kärnhus utan centrum. Det är precis så huvudpersonen Maria, Mary kallad av sin älskade, vill bygga framtida urbana miljöer. Tätt packade, men ändå åtskilda. Mary är arkitektstuderande vid universitetet i Staden där studentupproret rasar mot militärjuntan i november 1973. Trots att det aldrig skrivs ut förstår läsaren att det är Aten och Grekland som avses, även om det förstås kunde vara vilken plats som helst i världen där förtryck råder. Den geografiska platsen saknar på så sätt betydelse, förtrycket finns överallt och utlöser samma mekanismer hos människor.

Mary tillfångatas av militären i ett bakhåll när hon är på väg till universitetet för att ta reda på vad som hänt hennes pojkvän Dimos. Hon har samma dag varit hos läkaren och fått reda på att hon väntar barn. Under tretton fasansfulla dygn hålls hon fången hos den beryktade säkerhetstjänstens kvarter där terrorn och tortyren förkläs i vardagliga ord som tebjudning, kakor, Himlen och Minus Två. Allt de vill ha är namn, men Mary kan inte förråda sitt ofödda barns far, sin stora kärlek. Inte heller vågar hon tala om sitt eget namn. Hon förstår också att det är absolut livsnödvändigt att säkerhetstjänstemännen inte får reda på att hon är gravid och hon gör vad hon kan för att skydda sin hemlighet. Efter de tretton dygnen förflyttas hon tillsammans med några andra kvinnor och en liten pojke till Ön där deras uppgift blir att städa och röja undan i en byggnad som förbereds för att kunna ta emot politiska fångar.

Det är fruktansvärt obehaglig läsning, ovissheten om vad som kan komma att hända vilar som ett tungt täcke över berättelsen. Kvinnornas utsatthet är fruktansvärd och särskilt Mary, som vägrat uppge sitt namn. Hon är helt osynlig i alla register och papper. Ingen vet att hon befinner sig där hon är. Hon skulle så lätt kunna upphöra att existera. Samtidigt väntar hon barn och utsätts för både svält och övergrepp. Vissa sidor klarar jag inte av att läsa, blicken sveper hastigt över sidorna men förmår inte dröja kvar vid de smärtsamma meningar som beskriver Marys och hennes medfångars umbäranden. Aris Fioretos skriver utan förmaningar och överlåter till läsaren att själv fundera över etiska ställningstaganden. Hans språk kräver sin läsares uppmärksamhet och har en egen klang. I all grymhet ryms både solidaritet och kärlek. Han ville ju undersöka hur en kvinna upplever sin graviditet och jag måste säga att han lyckas göra det på ett trovärdigt sätt. Jag tycker mycket om Mary och en Augustprisnominering känns ytterst välförtjänt.

Författare: Aris Fioretos
Titel: Mary
Förlag: Norstedts

 

 

Litterär onsdag

IMG_3837I onsdags var det extra mycket litteratur i mitt liv. På eftermiddagen var jag på bloggträff på Svenska Tantens trädgårdscafé. Otroligt mysig miljö och väldigt roligt att återse Vicky, Ylva och Marie igen. Det var tre år sen sist, men det märktes inte. Vi pratade förstås en hel del om böcker, författaren Cilla Naumann (som är en av Vickys favoritförfattare och jag har aldrig läst en enda av henne), USA och de fantastiska bokhandlarna, geocashing (Maries nya hobby) och så en del om Cdon (som bygger megastort lager i Ljungby).

Tyvärr kunde jag bara vara med en timme, för sen var det dags för bokcirkelträff på PM Tak, den första riktiga på drygt ett år (jag har ju varit med några gånger på Skype när jag bodde i USA)! Så himla roligt att återse mina bokcirkelvänner! Boken vi diskuterade hade M valt och det var Stål av Silvia Avallone. Det är en sån där bok som jag ville läsa så fort den kom ut och ändå så blev det aldrig så… Men nu så! Och jag tyckte väldigt mycket om den!

Skildringen av vänskapen mellan Anna och Francesca i den nedslitna kuststaden Piombino är så vacker och fint skildrad. Det var ju precis så här det var att ha en bästis! Det var vi mot världen och alla som hotade vårt starka band upplevdes som hotfulla, särskilt pojkvänner. Anna och Francesca befinner sig precis i brytningstiden mellan barn och ungdom. Helt plötsligt en sommar är allt förändrat. Deras kroppar drar åt sig pojkarnas och männens blickar och flickorna njuter av all uppmärksamhet de får. Det är ett spel som de vill spela på sina villkor, efter sina regler och den nya känslan av makt berusar. Samtidigt drömmer de sig bort från det trista livet runt stadens stålverk. Anna har stora planer på en yrkeskarriär och vill läsa vidare på universitet. Francesca drömmer om att bli velina, en av alla de vackra kvinnor som visar upp sig i TV-shower eller som modeller. De vet att de inte vill bli som deras mödrar, tidigt gravida och vara tvungen att gifta sig in i tröstlösa äktenskap. De är dubbelt utsatta, både som kvinnor och arbetarklass, men vill inte låta sig begränsas. Det är mörkt och skitigt, men där finns också sprickor av hopp.

Bokcirkeln gav den höga betyg, mellan 6 och 10 poäng. Jag gav den en åtta och det som drog ner betyget var att jag tyckte att personporträtten kanske var lite stereotypt tecknade. Undantaget är brodern Alessio, som verkligen får illustrera den dubbelhet som hela romanen genomsyras av och, skulle jag vilja säga, är så typiskt för Italien (om man nu kan generalisera så efter att ha bott där i sex månader). Till sist vill jag bara säga att om du händelsevis inte har läst Stål än, så gör det! Det är en fantastisk roman!

Författare: Silvia Avallone
Titel: Stål
Förlag: Natur och kultur

 

 

 

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 29 augusti, 2015 i Övergrepp, Böcker, Debutant, Kärlek, Sorg, Ungdomar, Vänskap