RSS

Kategoriarkiv: Nyheter

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej, här är jag igen!

För snart två veckor sen var jag ute på en kvällspromenad med vår hund Tintin. Av någon anledning tyckte jag att det var en god idé att gå på skogsvägen bakom vårt hus i mörkret. NÄR DET ÄR ISIGT OCH HALT. Plötsligt föll jag huvudstupa bakåt på ryggen, jag hann inte alls reagera förrän bakhuvudet studsade upp och ner ett par gånger mot marken. När jag öppnade ögonen igen, snurrade talltopparna uppe i himlen och huvudet värkte. Jag fick fram min mobiltelefon som låg i vänsterficka, samtidigt som jag fortfarande höll hårt i hundkopplet med höger hand, men fick byta hand direkt och släppa kopplet. Min höger hand värkte något så infernaliskt! Jag lyckades ringa min dotter M, som körde mig till jourläkarcentralen och sen satt vi på akuten till kl. 2 på natten. Diagnos: brutet båtben och gips i 12 veckor (och förmodligen sjukskriven lika länge)!

Som tur är har smärtan minskat väsentligt och nu kan jag koncentrera mig när jag läser igen. Planen är också att väcka liv i min kära bokblogg. Energin har fattats mig denna känslomässigt turbulenta senhöst, men nu kanske tillfället är här.

PS. Dagens insikt: Det tar förbaskat lång tid att skriva med en hand och jag blir väldigt trött i axel och rygg av det.

PS2. Skulle väldigt gärna sätta detta inlägg under kategorin ”Dystopi” för det är lite så mitt liv känns just nu.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 22 januari, 2017 i Nyheter

 

Augustpriset söker ambassadörer!

bild-ambassadorer-sokesDet här dök upp i mitt flöde förra veckan! Augustpriset söker ambassadörer! Det är vid såna här tillfällen som jag förbannar min lättja som svept in över mitt bloggliv det här året. Hur kul hade inte detta varit? År 2012 var jag bloggambassadör för Bokmässan i Göteborg och det var verkligen jätteroligt! Förra året fick jag flera av de nominerade böckerna att läsa och skriva om (du hittar dem under kategori ”Augustpriset 2015”). Också det superkul!

De söker ambassadörer som skriver regelbundet och intresseväckande om litteratur i sociala medier. Du får VIP-inbjudan och pressackreditering plus recensionsexemplar. Jag vet några som var med på både nomineringseventet och galan förra året och det var tydligen helt fabulous! Så ta chansen! Anmälan senast 21 september till jenny@augustpriset.se Och här kan du läsa mer om det prestigefyllda uppdraget.

Så även om jag själv inte kvalificerar det här året, så tycker jag att det ska bli väldigt kul att följa rapporteringen! Jag ä l s k a r Augustpriset!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 september, 2016 i Augustpriset 2016, Nyheter

 

Jag läser Augustprisnominerade!

Yes, please! Om man får en förfrågan om att läsa böcker som blivit nominerade till Augustpriset, är det väl klart man tackar ja! Nu har fyra fina hittat hem till mig och min älskade brevlåda, en köpte jag ju själv för några veckor sen. Ikväll börjar jag läsa – ole dole doff! Jag tänker att det nog blir Mary av Aris Fioretos, men har inte riktigt bestämt mig. Underbara litteratur, vad livet vore futtigt utan dig! ❤ Här hittar du hela listan på de 18 nominerade böckerna till årets Augustpris. Den 23 november tillkännages vilka som vann.

PS. Har du läst någon av de nominerade? Har du någon favorit till vinsten?

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2015 i Böcker, Facklitteratur, Nyheter, Rec.ex.

 

Grattis Svetlana Aleksijevitj!

I torsdags tillkännagav Svenska akademiens val av årets nobelpristagare i litteratur. Priset tilldelas den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj

”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Visserligen känner jag till henne sen innan, men jag har inte läst någon av hennes böcker. Som tur var slutade jag kl. 12 och kunde följa rapporteringen från Börshuset live och snabbt som attan klicka hem en av hennes böcker. Jag valde den sist utkomna, De sista vittnena, och nu hoppas jag bara att jag var tillräckligt snabb så att boken snart kommer till mig!

IMG_3927

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 oktober, 2015 i Böcker, Nyheter

 
Citat

Ända sen jag läste om nomineringarna till 2015 Edgar Awards för någon vecka sen, har jag tänkt att jag måste skriva ett inlägg av två olika anledningar: 1. Julia Dahl är nominerad för Invisible City (som är en av förra årets bästa deckare, enligt mig!) och så är även Wiley Cash´s This Dark Road to Mercy, vars debut A Land More Kind Than Home jag just har läst! Dessutom var jag på ett författarsamtal med honom i höstas, mycket intressant! Mer om det kommer snart i en blogg nära dig…

Edgar Awards är ett pris till författaren Edgar Allen Poes minne och delas ut i hela 14 (!) kategorier. Jag tycker att Best Novel och Best First Novel är de mest intressanta, men vill du läsa mer om nomineringarna så kan du göra det här.

De nominerade är…

Best Novel:

ed1 ed2 ed3 ed6ed4 ed5

Best First Novel:

ed11 ed7 ed8 ed9 ed10 ed11 ed12

Många fina deckartips! Vilka är du mest nyfiken på? Jag säger Wiley Cash´s, förstås. Och Ian Rankin är ju en gammal favorit som jag helt hade missat att han kommit med nytt! The Life We Bury får högt betyg på Goodreads (3.96) och handlar om en student som för ett skolarbete intervjuar en morddömd f.d. Vietnamsoldat och blottlägger hans bakgrund och vad som ledde fram till fängelsedomen.

Vinnarna presenteras den 29 april.

Edgar Awards – nomineringarna!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 januari, 2015 i Böcker, Nyheter

 

Vårens måsten!

Jodå, Svensk bokhandels katalog över vårens böcker hittade ända hit till USA också och lycklig är jag över det! Jag har bläddrat och njutit av alla nya böcker som snart är här och som varje säsong tänkt Men åh! Jag har ju inte hunnit läsa allt som kom förra säsongen! Men det är ju en bibliofils eviga dilemma: Så mycket böcker, så lite tid. Hur som, en lista över böcker (hårt sållad!)som pockar lite extra på min uppmärksamhet är gjord här är den:

Januari

Dick Harrison: Slaveriets historia (Historiska Media)
Måste ju bara läsas om man som jag befinner sig i amerikanska Södern och där slaveriet var som allra mest utbrett! Och rasfrågan är ju fortfarande brännande aktuell, tyvärr.
Maria Gustavsdotter: Katarinas bok (Historiska Media)
Jag gillade den första boken om Ulrika mycket och ser fram emot att få läsa om den andra prästdottern.
Sabine Durrant: Allt att förlora (Lind & co.)
Den verkar helt enkelt jäkligt spännande!
Beate Grimsrud: Evighetsbarnen (Bonniers)
Tyckte väldigt mycket om En dåre fri, som jag lyssnade på när hon läste själv. Föll för hennes språk och ton.

Februari
Olivia Bergdahl: Efter ekot 
(Ordfront förlag)
En spännande debutant!

Mars
Megan Abbott: Om du vågar (Bokfabriken)
Hela #boblmaf verkar ju ha läst The Fever, utom jag, och älskat!
Alice Petrén: Made in France (Atlantis bokförlag)
Känns som en given bok, jag har ju börjat att försöka lära mig det här språket och när en dröm om att kanske flytta till Frankrike en dag…
Assaf Gavron: Uppe på höjden (Natur och kultur)
Det är något med mig och författare från Israel, alltså…
Anna McPartlin: Rabbit Hayes sista dagar (Printz Publishing)
Låter fruktansvärt sorglig, men så där så att man blir lite varm i själen på samma gång.
Gaute Heivoll:
Över kinesiska havet (Norstedts)
Tror att den är riktigt bra, faktiskt.
Lianne Moriarty: Öppnas i händelse av min död (Bonniers)
Populär författare här i USA som jag aldrig läst något av. Än.
Lucie Whitehouse: Före dig (ETTA förlag)
Verkar ruggigt spännande!

April
Paula Hawkins: Kvinnan på tåget (Massolit förlag)
Läst mycket om i amerikanska medier. Känns som ett säkert kort.
Anna Lihammer: Än skyddar natten (Historiska Media)
Vem är inte sugen på att läsa fortsättningen?!
Kristina Ohlsson: Milos blues (Piratförlaget)
Se ovan.
Paul Auster: Rapport från insidan (Bonniers)
Favoritförfattare, men vill nog hellre läsa den på engelska, ändå.
Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet (Forum)
Hoppas så på att hon ska skriva en bättre deckare den här gången, jag vet ju att hon kan!
Ian Rankin: Helgon eller syndare (Forum)
Böckerna om Malcolm Fox blev så mycket bättre när John Rebus gjorde entré. Och Ian Rankin är favoritförfattare inom genren sen lång tid tillbaka.
Caroline Kepnes: Du (Forum)
Tror mycket på denna.
Niklas Källner: Tills man dör lever man (Bonnier Fakta)
Om man som jag lider av en lätt dödsångest, känns Niklas från Skavlan som ett fint sällskap när man ska närma sig detta ämne.
Nora Ephron: Jag minns (Printz Publishing)
Läser gärna memoarer om jag tror att personen kommer att kunna skriva intressant. Tvekar inte alls när det gäller Nora Ephron.
E. Lockhart: Den ökända historien om Frankie Landau-Banks (LavenderLit)
Roman i internatskolemiljö, say no more…

Vilka böcker ser du fram emot att få läsa i vår?