RSS

Kategoriarkiv: Böcker

Hur man löser ett spaningsmord

Hur man löser ett spaningsmord : Therese Tangs berättelse

Joakim Palmkvist är kriminalreporter och har lång erfarenhet av att granska kriminalitet. Nu har han skrivit en dokumentär om brottsutredningen kring den förmögne lantbrukaren Göran Lundblad som försvann spårlöst från sin gård i norra Förlösa, Kalmar län, i augusti 2012. Boken heter Hur man löser ett spnaingsmord. Therese Tangs berättelse. En brottsutredning som drog ut på tiden eftersom man ganska tidigt misstänkte ett brott, men saknade en död kropp. Tidigt i utredningen föll misstankarna på den äldsta dottern Sara. Hon betedde sig underligt på flera sätt: hon gjorde sig tidigt av med pappa Görans saker och renoverade hans lägenhet för att själv kunna flytta in. Dessutom betedde hon sig underligt i sina kontakter med polisen. Hennes kärleksrelation med grannpojken Martin Törnblad var också en nagel i ögat på Göran, som låg i släktfejd med familjen Törnblad sedan lång tid tillbaka om en bit mark som de båda familjerna sett som sin. Martin Törnblads egen far hade stora problem att få sin gård att gå ihop sig ekonomiskt och kort efter Görans försvinnande förde Sara över en stor summa pengar till hans konto utan att några formella papper skrevs.

Det är här Therese Tang kommer in i bilden. Hon har en brokig bakgrund som både modell och stylist innan hon sadlade om och utbildade sig som säkerhetsvakt. Hon var involverad i sökandet efter Linda Cheng i Falun, eftersom hon jobbade ihop med en kvinna vars man var bror till Linda Cheng. På grund av den erfarenheten blev hon engagerad i organisationen Missing People som precis skulle starta i Kalmar och blev en av de ansvariga för detta.

Som privatperson har Therese Tang större möjligheter att kontakta de misstänkta och framförallt att manipulera vittnen. På olika sätt knyter hon Martin Törnblad till sig, ibland genom halvsanningar och genom att plantera idéer. Sara och Martin får en son och därefter uppstår problem i relationen. Dessutom inleder Sara en kärleksaffär med en man i Stigtomta, utanför Nyköping där Göran ägde flera fastigheter. Martin fattar intresse för Therese och hon balanserar på en skör tråd för att få ut så mycket information av honom som möjligt, men utan att riskera sitt eller sin familjs liv. Therese är nämligen helt övertygad om att hon har med en mördare att göra och Martins humörsvängningar visar att han är under stark psykisk press. Missing People fyller också en enormt viktig funktion genom att kunna erbjuda resurser som oförtrutet fortsätter att söka igenom området efter Görans kropp, när polisen måste omdirigera sin personal till andra brottsutredningar.

Det är en mycket intressant berättelse och Joakim Palmkvist guidar läsare genom en ganska snårig brottsutredning som grenar ut i en massa olösta konflikter som funnit i Görans liv, men även nya som uppstår i den lilla byn där Görans gård ligger. Det som drar ner betyget lite är att jag saknar ett personregister. Som sagt, det är ganska snårigt med många personer inblandade eller som förekommer i periferin. Jag hade också gärna sett att det funnits kartor över områdena som nämns. Det är mycket med tomtgränser, taggtrådsstängsel, småvägar, fastigheter och avloppsledningar och jag har lite svårt att skapa mig en bild av hur det faktiskt ser ut och hur stora avstånd vi talar om till de olika fastigheterna. Kanske hade också foton varit intressant, men de finns ju å andra sidan lättillgängliga på nätet.

Författare: Joakim Palmkvist
Titel: Hur man löser ett spaningsmord. Therese Tangs berättelse
Förlag: Albert Bonniers Förlag

 

När varje morgon är ett nytt liv

Och varje morgon blir vägen hem längre och längreFredrik Backman publicerade först Och varje morgon blir vägen hem längre och längre som en novell på sin blogg. Där låg den drygt ett år med uppmaning till alla läsare att skänka en slant till Hjärnfonden, en stiftelse som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Fredrik Backman skriver i inledningen att novellen ”var bara ett försök att sortera något som pågick i mig (…)”. Nu har novellen blivit en bok och alla pengar som författaren tjänar på boken kommer att gå till Hjärnfonden.

Titeln som Fredrik Backman har valt är så vacker och uttrycksfull tycker jag. Den beskriver så väl vad demens handlar om. Varje dag så blir sträckan till alla minnen och erfarenheter längre och längre för den som drabbats, liksom för de anhöriga.

En pojke och hans farfar sitter på ett torg. Farfar försöker förbereda pojken, sitt barnbarn, på hur det kommer att bli när hjärnan dör före kroppen. Att han, farfar, kommer att glömma bort allt och kanske inte känna igen sin älskade pojke igen. Det är inte lätt att begripa, men pojken är klok:

”- Och jag tror inte att du behöver vara rädd för att glömma mig, fastslår pojken efter viss betänketid.

– Inte?

Pojkens mungipor snuddar örsnibbarna.

– Nej. För om du glömmer mig så får du chansen att lära känna mig igen. Och du kommer att gilla det, för jag är faktiskt en rätt grym person att få lära känna.

Farfar skrattar så att torget skakar. Ingen välsignelse har varit honom större.”

Det finns också tillbakablickar på ett kärleksfullt äktenskap som är som bomull kring hjärtat att läsa. Om två stycken som älskade och respekterade varandra, trots sina olikheter. Där det fanns utrymme att vara sig själv och växa tillsammans. Här finns lite berättat om relationen till sin son Ted, pojkens far, som inte verkar ha helt okomplicerad. Mycket på grund av att farfar alltid jobbade så mycket när Ted växte upp, men kanske också för att man, som pappa, generellt inte tog sig tid för sina barn på samma sätt som idag.

Jag tycker verkligen att Fredrik Backman har ett vackert språk, små formuleringar som rör vid hjärttrakten på mig när jag läser. Och flera gånger läste jag berättelsen innan jag lämnade tillbaka den på biblioteket. Så mycket klokheter här finns! Jag kan verkligen, verkligen rekommendera den till alla som har en person i sin närhet som börjar få längre och längre väg hem. Både som tröst, men också som en förberedelse för att säga hej då.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 31 maj, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek, Noveller, Sorg, Vänskap

 

Gick obemärkt förbi

Gick obemärkt förbiEgentligen läste jag ut Gick obemärkt förbi redan för en vecka sen, men jag har gått och funderat lite på hur jag ska kunna skriva om den på ett rättvist sätt. Jag blev så känslomässigt tagen av Ingrid Hedströms vackra, tragiska, grymma berättele! Vi har börjat med såna där ”Jag läser-skyltar” på jobbet. Under de dagar jag gick med den med den här boken på, så pratade jag ständigt om hur f a n t a s t i s k bok det var! När jag sen berättade för kollegor och låntagare att berättelsen handlar om hur vi behandlade ”sinneslöa”, eller idioter som de också kallades vid den här tiden, i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem, var det en del som såg förfärade ut och frågade om det inte var en otroligt mörk och dyster läsning. Och det klart, jag läser med både ilska och sorg i bröstet. Men en klar ljuspunkt är ändå alla de sympatiska människorna som finns omkring dessa barn i boken. Som till exempel prästen Gösta Lidelius. Han är själv en person som inte är som alla andra, även om han döljer det väl. Ibland pockar ångesten på och då tar han till flaskan, noga med att bevara även den hemligheten inför omvärlden. Sen har vi också de familjer som de här tre barnen som vi får följa tillhör. Kärleksfulla, rejäla familjer som inget hellre vill än att ta hand om sina missanpassade barn, men som tvingas böja sig inför myndighetsbestämmelser. Relativt godtyckligt väljs barnen ut att skickas till olika anstalter, varav en av de värsta tycks vara Haggården i Hedemora. Därifrån kommer i stort sett ingen och dödstalen är skyhöga bland de intagna.

Vi får följa tre barn och deras familjer Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 – 1941) och deras familjer. Alla tre barnen avslutar sina korta liv på Haggården. En annan gemensam nämnare är att de alla föds in i fattiga familjer, inte sällan har den ena föräldern dessutom avlidit. Mer förmögna familjer kunde lättare gömma undan sina söner och döttrar som inte riktigt var som andra. Hemskolning kunde lösas och man kunde avlöna någon som tog hand om dem, till skillnad från fattiga familjer som inte kunde avsätta tid och resurser på samma sätt till dessa barn. Klassperspektivet blir således väldigt tydligt.

Ingrid Hedström har skrivit en otroligt läsvärd, välformulerad roman. Kanske till och med årets viktigaste! Definitivt borde den vara obligatorisk läsning bland politiker och fungera som avskräckande exempel! Det är väldigt svårt och mentalt utmattande att inse vidden av den rasbiologiska politiken som var så dominerande ändå i 1930-talets Sverige. Det tycks som om både högerorienterade politiker och socialdemokrater var skrämmande överens om vikten av att rensa ut störande element ur den svenska befolkningsstammen. Det visar också att det fanns en tydlig schism inom arbetarrörelsen där anarkister och syndikalister var mer tveksamma till den rasbiologiska ideologin. Även liberalerna tycktes tveka inför att skicka iväg värnlösa barn till anstalter på livstid. Flera verkliga personer omnämns i boken, som t. ex. den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som hade det yttersta politiska ansvaret för Haggården och rasbiologen Gustaf Ankarcrona. Här och där finns också autentiska citat. Ingrid Hedström tycks ha gjort en gedigen research och bifogar en förteckning över de källor hon hämtat sina faktauppgifter ifrån. Snälla, läs och förfasas! Det är en obegriplig del av vår svenska historia, låt oss se till att den aldrig kommer igen!

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Gick obemärkt förbi
Förlag: Alfabeta

 

Jag har läst en av årets bästa deckare

HettaDet är lite vanskligt att läsa en bok som alla, precis alla, har hyllat. Förväntningarna blir skyhöga och risken för att bli besviken är stor. Så lite vånda hade jag allt inför läsningen av Jane Harpers deckare Hetta. Men du kan vara lugn, berättelsen höll vad den hade lovat!

Det är inget rafflande tempo, ändå tycks sidorna vilja vända blad själva. Det är svårt att sluta läsa, jag sögs in i berättelsen och helgens sommarväder utgjorde en perfekt fond. Hetta utspelar sig nämligen i det lilla australienska samhället Kiewarra mitt under den svåraste torkan i mannaminne. Skördar förstörs och djur dör av vattenbrist vilket leder till tuffa levnadsförhållanden för alla bönder som utgör merparten av det lilla samhället. Hettan tär också psykiskt på befolkningen och alla tycks ha nerverna utanpå kroppen, redo för strid.

”Du ljög. Kom på begravningen.”

Poliskommissarie Aaron Falk återvänder till Kiewarra, som han en gång i tiden hastigt tvingades lämna, för att närvara vid hans bäste vän Luke Hadlers begravning. Luke misstänks ha mördat sin fru och sin son innan han sköt sig själv. De två vännerna har haft endast haft sporadisk kontakt under de senaste åren, men de två delar en mörk hemlighet tillsammans. För tjugo år sen dog en av deras närmaste vänner genom drunkning och Aaron blev genast misstänkt eftersom hans namn stod skrivet på en lapp som den döda hade. Tillsammans gav de varandra alibi för tiden för dödsfallet, men allt vilade på en lögn. De två var aldrig tillsammans och Aaron har aldrig slutat tänka på vart Luke egentligen var den där dagen. Den planerade snabbvisiten blir till ett längre besök då stadens polischef ber Aaron att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen hemma hos Luke. Ju mer information de lyckas nysta fram, desto tydligare blir det att ingenting är vad det synes vara. Samtidigt är det flera i staden som provoceras av Aarons närvaro och de har inte glömt varför de tvingade bort Aaron och hans pappa en gång i tiden.

Det är grymt spännande och stämningen är mycket olycksbådande! Vad hände egentligen den där dagen för tjugo år sen och har det något samband med den brutala dödsskjutningen av familjen Hadler? Vem är det egentligen som inte vill att mörka hemligheter dras fram i ljuset? Var och en av invånarna tycks sitta på information som de inte vill avslöja och redo att gå långt för att skrämma den som söker svar. Hetta kommer definitivt att finnas med på min lista över årets bästa deckare!

Författare: Jane Harper
Titel: Hetta
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 maj, 2017 i Böcker, Deckare, Spänning

 

En annan Albin

Omslagsbild: En annan AlbinJag har läst En annan Albin av Johan Unenge. Albin går på mellanstadiet. Han bor ihop med sin mamma och pappa. Det finns en storebror också, men han pluggar på annan ort. Albin är ett sånt där barn som ingen tycks se. Han är nästintill osynlig, till och med inför hans egen familj. Hans pappa verkar ständigt bli besviken på Albin. Kanske för att Albin inte alls är en sån kille som pappa var. En sån som var jättebra på fotboll, till exempel. Det är bara farmor som verkligen tycks se honom, men hon ligger på sjukhus och är inte alltid så pigg. Det bästa med farmor är att hon verkligen ser Albin och dessutom älskar han när hon berättar historier från förr. Det gör ingenting att han hört dem flera gånger tidigare. Albin är ensam i skolan också. Inte direkt mobbad, men heller ingen som hör till. Han brukade umgås en hel del med Emma när han var mindre, men nu pratar de knappt längre.

Så blir det friluftsdag och hela skolan ska orientera. Albin hamnar tillsammans med två andra killar som brukar vara rätt taskiga. Väl ute i skogen så lämnar de Albin när han har fastnat med ena skon i mossen. Medan han försöker ta sig loss hinner de försvinna helt utom synhåll för Albin. Till en början är han ganska lugn, men snart kommer paniken. Tänk om han inte hittar de andra! Sen kommer mörkret och Albin förstår att det är ingen som letar efter honom. Han tvingas övernatta i skogen. När han vaknar nästa morgon, kurrar magen av hunger. Som tur är hittar han några bär att äta. Bär som påminner till utseendet om blåbär, men är några helt andra…

När sökpatrullen hittar Albin är han omtöcknad, trött och ledsen. Ännu mer ledsen blir han när han förstår att det dröjde länge innan någon saknade honom. Inte ens hans mamma och pappa undrade var han var förrän när det blev kväll. I skolan vet rektorn inte ens vad han heter och försöker skyla över sitt ansvar för hur en elev kunde bli kvarglömd i skogen. Men annars är något helt förändrat. Plötsligt tycks alla vilja prata med Albin: klasskompisar, fröken, journalister. Albin njuter av den nya rollen han har fått och är överväldigad av all uppmärksamhet. Det är bara Emma som inte tycks vara så förtjust i den här nya Albin. Men vem är det egentligen som förändrats? Alla andra eller Albin själv? Kanske har allting med de mystiska bären han åt att göra?

Jag gillar Albin jättemycket och tänker att såna som han vimlar det av ute på skolorna. Barn som är där, men ändå inte riktigt syns och hörs. Som varken är utanför eller hör till gemenskapen. I första hand tror jag att En annan Albin funkar bäst som högläsningsbok. Målgruppen är mellanstadiet, alltså ca 10-13 år. Själva texten är ganska kompakt och jag tror många barn kan uppleva den som lite svårläst. Tempot är inte högt och det är ingen bok där bladen vänder sig själva direkt. I grund och botten är det en ganska dyster historia, hjärtknipande emellanåt. Dess största styrka tycker jag är alla tankar boken väcker och här finns en massa att diskutera tillsammans med barn och elever. Det finns mycket att prata om när det gäller frågor som identitet och makt. Och hur blir man egentligen en person som både trivs med sig själv och är omtyckt av andra?

Författare: Johan Unenge
Titel: En annan Albin
Förlag: Rabén & Sjögren

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 maj, 2017 i Barn, Böcker, Vänskap

 

Där Satan har sin tron

Jag har läst någon av Unni Lindells tidigare böcker, men det känns som en evighet sen. Jag fick Där Satan har sin tron i påskpresent av förlaget. Mycket uppskattat! Cato Isaksen figurerade i den så namnet var bekant från läsning förr, däremot var Marian Dahle en helt ny karaktär för mig. Både Isaksen och Dahle arbetar vid Oslopolisen. Där Satan har sin tron är första delen i en nysatsning där Marian Dahle är tänkt att få huvudrollen. Därför gör det inget om man inte är bekant med Unni Lindells tidigare böcker eller, om man som jag, inte läst dem på väldigt länge. Berättelsen kan läsas helt fristående och läsaren får information om de tidigare händelser som behövs för att hänga med, allteftersom.

Marian Dahle har varit med om en brand och skadats svårt så därför har hon en hel del ärr i ansiktet. Dessutom lider hon av ångestattacker emellanåt och självmedicinerar med lite för mycket alkohol emellanåt. Hon har köpt sig en lägenhet i ett gammalt trähus och fått två nya grannar. En gammal tant som sällan lämnar sitt hem och en konstnär som sökt henne vid ett flertal tillfällen, men Marian har aldrig öppnat för honom.

En ung man som heter Andreas blir en helt vanlig vardagskväll kidnappad av ett par i svarta skinnställ och bortförd till en enslig plats i skogen. Där väntar en väl förberedd tortyr på honom. Förövarna har planerat sin hämnd noggrant, men Andreas tycks helt ovetande om det hat som de två känner för honom. Men Andreas är bara den första personen i deras mörka hämndplan.

Marian återvänder till sin tjänst vid Oslopolisen när hon får erbjudandet att arbeta med ett så kallat cold case. Fallet gäller en liten sexårig flicka som försvann spårlöst vid ett kolonilottsområde för många år sen. Av en slump får mamman syn på en lapp med flera handskrivna namn. Ett av namnen är Andreas, som anmälts som försvunnen av anhöriga för flera dagar sen. Men ingen förutom Marian Dahle tycks se att det finns ett samband mellan Andreas och den lilla flickans försvinnande.

Jag gillar Marian Dahle och att läsaren får veta lite mer om den komplexa personen allteftersom. Hon känns lite opålitlig, minst sagt, ockuperad av sina egna demoner som hon är. Därför tvivlar jag ibland på vad som är verkligt och vad som bara finns inne i Marians eget huvud. Särskilt sympatisk är hon inte heller. Men våldet som beskrivs i boken är rått och emellanåt nästan outhärdligt att läsa om. Då scannar mina ögon snabbt igenom texten, utan att dröja alltför mycket vid vidrigheterna som beskrivs. Det är väldigt spännande, men så plötsligt avslöjas gärningsmännen för läsaren och jag tappar lite av intresset för händelseutvecklingen. Jag menar, jag vet ju faktiskt redan att Marian Dahle kommer att överleva och lösa fallen! Det drar ner mitt omdöme till en helt okej deckare. Med detta sagt – jag kanske inte kastar mig över nästa del i serien när den kommer, men kan absolut tänka mig att läsa den!

Författare: Unni Lindell
Titel: Där Satan har sin tron
Förlag: Piratförlaget

 

Fel bok eller fel läsare, kanske

Poliskommissarie Iris Riverdal kallas till utryckning i ett förmodat lägenhetsbråk. När hon kommer fram till lägenheten hittar hon en död kvinna och hinner se en snabb skymt av den förmodade mördaren. Plötsligt känner hon att pistolen som hon håller i sin hand riktas mot kvinnan istället för mot den flyende gärningsmannen. Hon förstår inte alls vad som händer med henne. Det är som om en osynlig kraft försöker styra henne och ta över hennes kropp och sinne. Därefter hittas fler lik som inte tycks ha något samband med varandra till en början, men ju mer Iris Riverdal nystar i fallen, desto fler trådar hittar hon som bottnar i ett mörkt förflutet. Mörkermännen tycks vara tillbaka.

När jag började läsa De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter så trodde jag att det skulle vara en ”vanlig” deckare, men insåg en bit in i boken att det här förmodligen skulle dra åt skräck och det övernaturliga = inte riktigt min kopp te! Därför är jag egentligen inte rätt person att recensera den här boken. Jag hyser så att säga alltid en viss skepsis mot den här genren och är ganska svårflörtad… Jag är oerhört picky när det gäller den här typen av litteratur och måste vara på rätt humör för att kunna uppskatta den. För mig blir därför den här berättelsen inte det minsta spännande, eftersom jag inte köper intrigen. Däremot tror jag att för rätt läsare kan den här boken säkert vara en riktig bladvändare!

Det är mycket som händer i berättelsen och stundtals blir det lite rörigt, tycker jag. Det jag verkligen känner att jag kan lyfta fram är språket som är välskrivet och har fint flyt! Att det är två författare märks inte och den lite korthuggna tonen matchar innehållet väl. Stämningen är tät och lite rå. Dessutom är karaktärerna fint tecknade och trovärdiga. Jag blir allt lite nyfiken på personerna och deras drivkrafter! De mörkermärkta är första delen i en planerad trilogi och som sig bör lämnar författarna en hel del obesvarade frågor inför nästa del.

Författare: Mattias Leivinger & Johannes Pinter
Titel: De mörkermärkta
Förlag: Piratförlaget

 
4 kommentarer

Publicerat av på 14 maj, 2017 i Böcker, Rec.ex., Skräck