Jag läser väldigt sällan lyrik, tyvärr. Egentligen vill jag vara en sån som njuter obehindrat av lyrik, men sanningen är att bortsett från enstaka verser så finns det ingen lyrik i mitt liv. Till stor del vill jag faktiskt skylla detta på svenskalektionerna på gymnasiet där det alltid fanns ett rätt och ett fel sätt att tolka en dikt på. Och ofta så hade jag förstås helt fel. Nu är jag vuxen och försöker i stället njuta av vackra formuleringar och underfundigheter och inte fundera så mycket på budskap och så, utan mer på känslan. Jag vill gärna läsa mer lyrik och därför gav jag mig på Inger Christensens verk Alfabet, som precis kommit i nyöversättning (Ida Linde & Marie Silkeberg) på förlaget Modernista.
Jag hade väldigt få förkunskaper om Inger Christensen, men jag visste att hon 1. var död 2. kom från Danmark och 3. tippades flera gånger som nobelpristagare, men tilldelades aldrig priset. Nu vet jag lite mer. Alfabet består av en mängd små dikter (Eller så är det en enda lång dikt kanske?). Längst bak i boken finns en notförteckning där läsaren bland annat informeras om att de olika avsnittens längd är bestämda av Fibonaccis talföljd (se där! utbrister jag lite ironsikt, för visst är det såna här überintellektuella blinkningar som gör att lyrik kan kännas lite pretto?). Inger Christensen skönsjunger naturen. Men mitt i allt det vackra finns också vätet. Först konstateras bara dess närvaro:
”bergbräken finns; och björnbär, björnbär
och brom finns; och vätet, vätet”
men ju mer man läser i Alfabet, desto mer hotfull tycks dess närvaro. Vätet som också kan bli en bomb, som förgör allt liv. Alfabet gavs ut första gången 1981, mitt under det kalla kriget men är ju lika aktuell idag. Jag läser Alfabet utan den minsta insikt över underliggande betydelser. En hel del går mig helt förbi, en del upplever jag som besynnerligt, men jag njuter ändå av språket:
”det händer ibland
när snön smälter bort
att allt vad den gömde
kommer fram så att själen kan ses
liksom döden först
riktigt blir synlig
när någon betraktar den gåva
den döde fick med sig i graven
den innehåller inget mer
än ett mynt
en fingerborg av silver
en tand och en tom liten flaska
men dess doft när
man öppnar den
uppfyller allt
som solen vid midnatt
så har jag tänkt mig
föreställningsförmågan
som ett klart kristallrum
som omsluter dödslägret
där den döde först
riktigt liknar sig själv
genom att dö ifrån de andra”
Gott så, eller hur? (Men ändå, jag länkar till en person som ofta förstår sånt som går mig förbi, Bernur. Läs gärna hans fina recension här.)
Författare: Inger Christensen
Titel: Alfabet
Förlag: Modernista
Albert Bonniers förlag hade en tävling på Instagram. Vinsten var en tygpåse med citat ur Marie Lundquists bok Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. I kommentarsfältet skulle du skriva vad du helst vill bära i kassen, om den skulle bli din. Jag skrev:
