RSS

Kategoriarkiv: Barn

En annorlunda barndom, minst sagt

Allt jag fått lära migAllt jag fått lära mig av Tara Westover är en bok som jag sett i mitt sociala flöde väldigt länge. Först på de amerikanska bloggarna/instagrammarna och sen på de svenska dito. Hyllningskören har varit stark och enad – alla tycks älska den här boken, till och med den förre amerikanske presidenten Barack Obama! Det kan vara lite vanskligt att börja läsa en sådan hyllad bok, att drabbas av brustna förhoppningar när man väl börjat läsa, men jag tycker faktiskt att Tara Westovers memoar är n ä s t a n så fantastisk som alla säger!

Tara Westover växer upp med sin familj på ett skrotupplag i delstaten Idaho. Hennes föräldrar är mormoner, men inte riktigt som de andra mormonerna. Hennes far är övertygad om att regeringen, sjukhuset, militären, ja hela samhällsapparaten är en konspiration av några han kallar Illuminati och som hotar deras existens. Endast Gud är tillförlitlig och hans vilja har alltid en mening. Till och med när de handlar om när den ene sonen, Luke, svårt brännskadar sitt ben i en olycka. Eller som när bilen hamnar på taket och modern blir svårt skallskadad efter en tur till Arkansas för att hälsa på släktingar. Vid dessa tillfällen vore en oförlåtlig synd att vända sig till sjukvården och istället vårdas både sonen och modern hemma med diverse örttinkturer. Hemmet är våldsamt och otryggt. Allra värst är brodern Shawn som tycks ha en förkärlek för våld och att förnedra andra människor. Tara råkar värst ut och han terroriserar henne både fysiskt och psykiskt för att visa sin makt. Ingen ingriper, alla tystar ner våldsamheterna och Tara själv hanterar det genom att försöka skratta åt Shawns tokerier. Oerhört drabbande läsning som är som ett knytnävsslag i magen på läsaren. Under hela sin barndom sätter Tara aldrig sin fot i skolan. Emellanåt får hon en viss hemundervisning av modern, men ofta hjälper hon sin far med skroten eller arbetar extra för att bidra till hushållet. Först när hon är 16 bestämmer hon sig för att försöka komma in på ett college i närheten och lyckas få tillräckligt med poäng för att antas. Det blir starten på Taras uppvaknande och sakta med säkert börjar hon reflektera över sin uppväxt. I takt med insikten om allt hon gått miste om och vacklandet i sin egen tro, förändras hon. Så småningom inser hon att hon inte längre kan låtsas att allt är normalt kring sin familj, men hur gör man det utan att förlora dem man älskar mest?

Det är en fascinerande historia som Tara Westover berättar. Hennes bildningsresa är nästan osannolikt och numera kan hon dessutom titulera sig doktor. Hon besitter ett stort mod och texten är skriven utan bitterhet, vilket imponerar stort på mig. Jag tycker kanske att den är lite tillrättalagd ibland. Kanske beror det på att författaren själv har en distans numera till sin egen historia. Jag saknar också mer information om hur svårt det var att hänga med i början. Kanske lite fler exempel på situationer som var svåra? Det är till största delen när hon skriver om relationen till sina föräldrar och syskon som jag sitter som fastnaglad och inte kan sluta läsa, men jag hade också velat att hennes akademiska erfarenheter fick samma glöd i texten. Annars är detta en oerhört intressant skildring som förtjänar sin uppmärksamhet!

Författare: Tara Westover
Titel: Allt jag fått lära mig
Förlag: Natur och kultur
Översättning: Peter Staffansson

Annonser
 

Testamente av Nina Wähä får högsta betyg!

I onsdags var det återigen dags för bok- och vinklubb med min vän L. Till träffen hade vi läst Nina Wähäs Testamente och vi var eniga om att det förtjänade ett högt betyg. Jag gav den faktiskt årets första femma! Är mäkta imponerad över romanbygget, hur Nina Wähä lyckas få ihop alla delar och alla röster. Varje karaktär känns som en egen individ och trots att de flesta av dem inte får så många sidor att höras på, lyckas författaren ändå få mig att uppleva att jag känner dem väl. Tack Nina!, för registret i början, det underlättade mycket. De tornedalska personnamnen var inte helt enkla att hålla reda på. Slutet då, fanns det någon skyldig? Eller var det en olycka? Där var vi inte riktigt överens. Ett litet minus i kanten, tyckte vi att Penttis brev till Annie var. Det kändes inte riktigt som hans ord. Var han kapabel att känna så mycket och förstå vad han utsatt Siri för? Där tvekade vi lite och hade hellre sett att advokaten sagt att han hade skrivit ner vad Pentti sa istället. Då hade vi förstått varför texten skilde sig så mycket från hur vi uppfattat Pentti.

Det här är en myllrande familjesaga, som mestadels utspelar sig i början på 80-talet långt uppe i Tornedalen i byn Aapajärvi. Äldsta dottern Annie kommer till jul för att hälsa på i barndomshemmet. I magen växer ett foster som hon inte riktigt bestämt sig för om hon vill ha eller inte. I Stockholm väntar barnets far på att de ska flytta ihop och att de ska bli en liten familj tillsammans. En efter en återvänder alla syskonen och ett oväntat uppdrag utkristalliseras. De ska rädda modern undan den våldsamme och hatiske Pentti, fadern som alla tippar på tårna runt för att inte väcka uppmärksamhet. Men först måste hon övertalas om att det är det enda rätta. Alla barnen är djupt präglade av den dysfunktionella uppväxten, men på olika sätt. Någon har själv gått i faderns våldsamma spår, en annan har flytt till akademikervärlden i Helsingfors och gör sitt bästa för att klippa alla band. En annan har gift sig och nyligen fått besked att hon har en allvarlig sjukdom, men vill inte berätta det för någon. Ytterligare en annan har ett sällsynt band till skogen och alla dess djur, men har svårare för människor. Och så Annie då, som genast tar på sig storasysterrollen och vill styra upp allt, trots att hon har sitt eget liv att fundera över. Julbesöket blir upptakten till en berättelse som slutar i ett mord. Eller hur som helst, med ett oväntat dödsfall och ett testamente, som drastiskt kastar om rollerna i familjen.

Vi är bara i början av 2019, men jag hoppas – och tror – på en augustnominering i höst för den här fantastiska romanen!

Författare: Nina Wähä
Titel: Testamente
Förlag: Norstedts

 

Drabbande berättelse från verkligheten

Till DanielSonen Daniel har regressiv autism. Han utvecklades normalt de första tre-fyra åren, men sen gick han plötsligt tillbaka i sin utveckling. Från att ha pratat oavbrutet till att nästan inte tala alls. Hans personlighet ändras också totalt. Han får ofta har hörselskydd på sig för att stänga ute alla intryck som pockar på uppmärksamhet och tar så mycket energi. Boken är en roman, men förstås är det mycket av det som beskrivs självupplevt. Olaug Nilssen skriver i boken Till Daniel rakt och osentimentalt om hur det kan vara att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning. En vardag med slag, bett eller ingen kontakt alls. Ansatsen är inte att läsaren ska tycka synd om henne, men jag läser med stor respekt för de utmaningar som hon ställs inför. Inte nog med att hon ska bearbeta sorgen över att Daniel inte är som andra barn. Hon tampas också med pappersbyråkratin och ringer mängder med telefonsamtal till myndigheter och vårdinstanser för att både få rätt hjälp, men också för att kunna ge Daniel det stöd han behöver.

Det är svårt att förstå hur hon orkar, men så är det förstås, man orkar väldigt mycket när det handlar om ens barns bästa. Texten tar andan ur läsaren. Boken genomsyras av kärleken hon känner för till sin son och hon skildrar en verklighet som är okänd för de flesta av oss, men som är högst verklig för många. Det är ju en av de fina sakerna med litteratur, att vi får en inblick i andra människors liv. En väldigt fin, drabbande berättelse som förtjänar att läsas av många.

Författare: Olaug Nilssen
Titel: Till Daniel
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättning: Joar Tiberg

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 april, 2019 i Barn, Böcker, Kärlek, Rec.ex., Sorg

 

Förlåt för hålet

Jag läser ju sällan böcker för barn och unga numera. Mina egna barn har blivit för stora och i mitt jobb ligger fokus på vuxna läsare. Men så fick jag erbjudande av Hanna Landahl att läsa hennes nya mellanåldersbok, Förlåt för hålet, och tackade ja. Mycket på grund av att jag har tyckt mycket om hennes båda vuxenromaner, Välkommen till Himmelsta och Under två timmar. Jag gillar verkligen Hannas sätt att gestalta! Hennes karaktärer känns alltid genuina och trovärdiga. Trots deras brister finns det en värme omkring dem som jag tycker mycket om. Det känns som om Hanna skriver om personer som hon själv är väldigt mån om och det smittar av sig på mig som läser. Så även i denna lilla pärla, Förlåt för hålet.

Här är det 10-årige Aston som är berättelsens huvudperson. Han har en liten annorlunda tillvaro eftersom han bor i långa stunder ensam med sin morfar medan hans mamma är ute i världen och rapporterar om katastrofer. Givetvis saknar han sin mamma mycket och vykorten hon skickar är inte tillräckliga. När bästisen Hugo sviker, gör det som allra ondast inuti Hugo och då gör han något han vet att han inte får. Han karvar i väggen med en blyertspenna. Varje gång han gör det blir hålet i väggen större, men det onda inom Hugo lindras och känns inte lika mycket efteråt. Ibland hjälper det också att kolla på skateboardfilmer på youtube. Aston har sin klara favorit. En tjej i hans egen ålder som gör de mest grymma tricken. Kan det verkligen vara samma tjej som flyttat in i huset bredvid Aston och morfar? Han är inte säker, men tycker i alla fall att hon är väldigt, väldigt lik henne.

Aston är en helt underbar kille med Adhd och autism. Det gör att han måste ta mediciner för att orka med vardagen och få tankarna att sakta ner lite. Det är ett fint porträtt av en kille som inte är som andra på många sätt, men som är väldigt lik oss också. Tänker att det är viktigt med såna karaktärer i böcker som vänder sig till barn. Så skönt att få känna igen sig, tänker jag, och att man inte måste vara bara stökig och utagerande om man har den här funktionsnedsättningen. Morfar i boken får också full pott! Han är varm och inkännande. En sån som förstår direkt, utan att en massa ord behöver sägas. Fint med en vuxen som faktiskt finns där för en. Boken är lättläst, men rymmer mycket innehåll. Blyertsillustrationer av Linda Mickelsson bryter av texten, men tillför inte något extra till berättelsen. Läs Förlåt för hålet och känn värmen!

Författare: Hanna Landahl
Illustrationer: Linda Mickelsson
Titel: Förlåt för hålet
Förlag: Idus förlag

 

 
 

Finstämt om en överlevare

Omslagsbild: Comedy Queen

Jag fick det här tipset av kollega L att jag borde läsa och då gjorde jag det. Det är sällan jag får tips –  jag ger mest –  men uppskattar det verkligen. Jenny Jägerfelds mellanåldersbok (som i vanlig ordning kan läsas av alla, inklusive drygt 40-åriga bibliotekarier som jag) Comedy Queenhandlar om den sorg och skuld de efterlevande ofta känner efter att en nära anhörig begått självmord och som de måste brottas med för att kunna gå vidare. Det är en angelägen bok på många sätt.

Huvudpersonen heter Sasha Rein, 12 år. Sashas mamma tog livet av sig efter att ha varit svårt deprimerad en längre tid. Hon hade ingen ork att fortsätta leva. Sasha är livrädd för att mammans självmord ska smitta henne så att hon inte heller vill leva längre. Alla säger ju att Sasha är så väldigt lik sin mamma. Ibland hör Sasha hur hennes pappa gråter i duschen när han tror att hon inte hör. För att hålla döden borta gör Sasha en lista med sju punkter. En av punkterna handlar om att bli stå upp-komiker. Det vore underbart att göra folk glada istället för att de ska vara ledsna. Sashas mamma pratade alltid om att personer antingen har ”funny bones”, det vill säga att det roliga är medfött, eller också har de inte det. Sasha hoppas att hon är en av dem, men hon vet inte. Kanske hennes bästis Märta bara skrattar åt Sashas skämt för att vara snäll? Andra punkter på listan handlar om att inte läsa böcker, för det kan få en att tänka sorgliga tankar och undvika att älska, eftersom det gör så ont att mista. I skolan har Sasha precis börjat lära sig det periodiska systemet. Siffrorna för varje ämne fascinerar henne. Sashas mamma blev 36 år. Trettiosex är atomnumret för krypton. Det är en ädelgas som är välditg sällsynt i jordens atmosfär. Precis som Sashas mamma.

Det är fint att läsa om alla fina vuxna Sasha har omkring sig. Både pappan och morbrodern gör så gott de kan för att finnas där för henne, på olika vis, och Märta är verkligen en önske-bästis! Jag gillar också Linn på BUP som inte värjer för de ledsna känslorna och möter Sasha på precis rätt sätt. Och visst har Sasha ”funny bones”! Henens skämt lättar upp allt det sorgliga för läsaren. När jag slår igen boken har jag en härligt varm känsla i hjärttrakten och vet att Sasha kommer att klara sig.

Författare: Jenny Jägerfeld
Titel: Comedy Queen
Förlag: Rabén & Sjögren

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 augusti, 2018 i Barn, Böcker, Kärlek, Sorg, Vänskap

 

Far och dotter i en dödlig katt- och råttalek

Träskkungens dotterKaren Dionnes thriller Träskkungens dotter var en sån bok som jag visste direkt att jag skulle gilla, första gången jag hörde talas om den! Mina föraningar stämde! Annars kan det ju vara lite vanskligt med de där förväntningarna…

”Om jag talade om för dig vad min mor hette skulle du känna igen namnet direkt. Mor var berömd, trots att det aldrig var någon hon hade drömt om. Hennes berömmelse var inte    av ett slag som någon    skulle önska sig.”

Orden ovan är Helenas. När hon var 12 år gammal flydde hon och hennes mamma ifrån den man som rövat bort modern som tonåring. Helena växte upp i en fallfärdig stuga, omgiven av träskmark i Michigan. Hennes pappa var Träskkungen, en man som styrde sin lilla familj med järnhand och inte tvekade att dela ut tortyrliknande bestraffningar om han tyckte sig nödgad. Helena lever sina första tolv år fullständigt isolerad från omvärlden, utan moderniteter som elektricitet och rinnande vatten. Av sin far lär hon sig följa spår i naturen och flå kaniner som hon fångat i fällor. Det är först som vuxen som hon förstår vidden av det hennes far gjorde mot dem. Nu har han rymt från fängelset och Helena misstänker att han kommer att försöka ta kontakt med henne, trots att det gått många år sen de träffades sist. Därför vill hon se till att förekomma honom och få tag i honom först. Helena har byggt upp en bräcklig tillvaro. Hon har aldrig berättat sanningen om hennes bakgrund för sin familj.

Det här är en psykologisk trovärdigt skildrad thriller som jag hade svårt att släppa! Både den hjärtat-i-halsgropen fyllda katt- och råttaleken mellan Helena och hennes otäcke far och tillbakablickarna till en skrämmande uppväxt håller mig i fast grepp! HC Andersens saga Dykungens dotter bildar en suggestiv fond till berättelsen. Men jag måste erkänna att dessa partier läser jag skyndsamt. Här finns så mycket annat intressant och jag tycker lika mycket om den nutida skildringen, som tillbakablickarna från barndomen.

Författare: Karen Dionne
Titel: Träskkungens dotter
Förlag: NoNa

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 maj, 2018 i Övergrepp, Barn, Rec.ex., Spänning

 

I hemmets trygga vrå

Sharon och Barry Mason bor i ett välrenommerat bostadsområde tillsammans med sina två barn, Daisy och Leo. En kväll har de en stor fest för boende i området. Åttaåriga Daisy klär ut sig till en tusensköna, men sent på kvällen ringer föräldrarna till polisen och anmäler henne försvunnen. Trots otaliga vittnen så tycks ingen ha någon information som kan ge svar på vart Daisy tagit vägen. När poliserna granskar bilderna som togs från festen, upptäcker de att den lilla flicka som de trodde var den utklädda Daisy i själva verket är en helt annan. Plötsligt kan de inte ens vara riktigt säkra på att Daisy ens var på festen. Kriminalkommissarie Adam Fawley, som leder utredningen, kommer snart underfund med att inget med familjen Mason är som det ser ut att vara. Vad vet egentligen storebror Leo om Daisys försvinnande? Varför ljuger Sharon om till synes ovidkommande saker? Och vilket slags förhållande hade egentligen Barry till sin dotter? Adam Fawley blir dessutom mer känslomässigt engagerad än han borde då fallet påminner honom om det barn han själv förlorat.

Jag gillar att boken hoppar mellan olika tidsperioder. Visst ställer det vissa krav på läsaren, till exempel att man noggrant läser tidsangivelsen i början, annars blir det knepigt att hänga med, men jag gillar deckarförfattare som försöker förnya sättet att berätta en historia på. Jag tycker dock att Cara Hunter är lite övertydlig emellanåt med vilken social bakgrund paret Mason har, att de är uppkomlingar som inte kan alla sociala koder för överklassen etc. Kanske är det hennes brittiska påbrå som är orsaken till att det lyfts fram otaliga gånger i texten? Hur som, jag ryser av obehag när jag läser om familjen Mason. Redan från början anar jag att något inte står rätt till i den familjen, kan jag säga. *burr* Författaren lyckas väldigt väl med att gestalta karaktärerna, tycker jag.

I hemmets trygga vrå är Cara Hunters första bok i serien om Adam Fowley. Jag kommer definitivt att läsa de kommande böckerna!

Författare: Cara Hunter
Titel: I hemmets trygga vrå
Förlag: Louise Bäckelin Förlag

 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 mars, 2018 i Barn, Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning