Res till Nice med en kemiprofessor och en högst motvillig pojke

Noah är änkling, en pensionerad kemiprofessor med franskt påbrå som bor i New York. Det är några dagar innan han ska åka till Nice och återse sina barndomstrakter när han får ett telefonsamtal. Det är en kvinna från socialtjänsten som ringer. Noah är närmast anhörig till 11-årige Michael som behöver ett akuthem då hans mamma hamnat i fängelse. Mycket motvilligt och med stor skepsis träffas de alla tre och Noah går med på att ta hand om Michael några veckor tills man hittat en mer långsiktig lösning. Kravet är att Michael då måste få följa med till Frankrike för Noah inser att om han inte reser nu, kommer det kanske att bli för sent. Det är inte bara Noah som känner motvilja. Michael är ett barn som inte alltid är så lätt att ha att göra med. Till en början har de svårt att överhuvudtaget prata med varandra. De rör sig i helt separata världar och Michael vägrar att släppa skärmen. Förhållandet skaver, de tjafsar eller är tysta tillsammans. Men långsamt närmar de sig varandra från varsitt håll: Noah med ett oändligt tålamod och varsamhet, Michael när han blir mer och mer nyfiken på sin äldre släkting. De landar i Frankrike med kvarlåtenskapen efter Noahs mor för att följa i hennes fotspår. Bland annat finns där en fågel och några fotografier som blir viktiga pusselbitar för att få ihop Noahs bakgrund, samtidigt som de upplever att de är ett fint team tillsammans.

Jag tyckte mycket om Fränder av Emma Donoghue! Noah är en sådan fin man och fortfarande nyfiken på livet. Trots hans akademiska bakgrund inom kemifältet, där allt går att bevisas och förklaras är han ändå ödmjuk inför att han inte vet och kan allt. Jag skulle vilja säga att han har en tro på människor och inte minst Michael, även om han gör livet så mycket mer besvärligt för Noah. Michael är faktiskt ganska odräglig till en början och även om jag anar att hans liv inte varit så lätt, blir jag irriterad på att han är så otacksam! Författaren Emma Donoghue imponerade stort på mig i romanen Room och jag minns att det var särskilt skildringen av den lille pojken som fick mig att känna så mycket. Här är det Michael med alla hans typiska ”nästan tonåring”-fasoner som känns så på pricken. Dessutom är det så härligt att resa till Frankrike och Nice i tanken. Emma Donoghue skriver så levande om staden och dess historiska platser! Fränder är en fin roman som söker svar på vad som definierar en familj och vad släktband egentligen betyder med en stor portion humor. Hjärtevärmande läsning!

Författare: Emma Donoghue
Titel: Fränder
Översättning: Birgitta Wernbro Augustsson
Förlag: LB förlag

 

 

 

En helt annan sorts Sverigevänner

Vintern 1986 befinner sig en femårig pojke på en flyktingförläggning i Laxå. En förskolefröken uppmuntrar pojken, som heter Arash Sanari, att skriva ned sina känslor i en dagbok. Till en början är det mest enstaka ord och en massa teckningar. Arash vill inte alls skriva dagbok, men då börjar även hans pappa skriva och sen gör det de sida vid sida under flera år. Det är när Arash som vuxen får läsa sin pappas dagboksanteckningar som han inser att här finns en historia att berätta. Den om en pappa som gör allt för att hans barn ska integreras och bli svenska, men som förlorar mycket av sin egen identitet på vägen.

Det är just för att bli en hundraprocentig svensk familj som Arash och hans familj flyttar till Tjörn ett år senare. På Tjörn är de ensamma om att se ut som de gör. Arash pappa tar reda på allt som svenskar gör och härmar. De inför lördagsgodis, åker på skidsemester och Arash får börja på flera idrotter, för så gör svenska barn. Under en period tränar han både ishockey och isdans och blandar mitt under en pågående match ihop de olika sporterna. Familjen lär sig paddla kanot och går ut i skogen på helgerna, för det är så svenskar gör. Det svenska samhället är svårbegripligt, inte minst språket. Arash pappa lär sig att som svensk är det något fint att bete sig ”osvenskt”. Då är man en charmig, generös person som lätt får kontakt med andra. Men som invandrare vill du inte vara ”osvensk”. Då är betydelsen negativ. Det är inte alltid lätt att förstå sig på oss svenskar, men Arash gör allt för att slippa sticka ut.

Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn är en dråplig bok, men med en stor portion svärta. Den sätter fingret på själva integrationens förutsättningar. De invandrare som vill integreras och bli svenska, klarar inte av att göra det på egen hand. Det krävs också en motpart, att vi svenskar börjar umgås med invandrare.

Författare: Arash Sanari
Titel: Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn
Förlag: Volante

 

 

En bok man läser med andan i halsen

David Ärlemalms debutroman Lite död runt ögonen är en nutida samhällsskildring ifrån ett lite oväntat perspektiv. Huvudpersonen Arto är nämligen en före detta missbrukare och nu ensamstående pappa till sexåriga dottern Bodil. Arto har lyckats ganska väl ändå med föräldraansvaret. Han knegar på och har en tillfällig anställning i matbespisningen på en skola. Men den trygga tillvaron är skör och välts på ända när Arto anklagas för att ha försökt sälja droger till en elev. Plötsligt slutar pengarna komma in och Arto vet att hans tidigare liv inte lämnar utrymme för några misstag för då kommer samhället ingripa och Bodil tas ifrån honom.

Desperationen leder Arto tillbaka på en väg han trodde han hade lämnat för gott. Tillsammans med en far och son som äger en bilverkstad, ingår han en pakt. Han ska stjäla 10 bilar under fem nätter och sen är det slut. Då får han tillräckligt med pengar för att klara sig och Bodil till restaurangjobbet han blivit lovad om någon månad, tar vid. Och Arto är bra på att ta sig in i dyra lyxbilar och uppdraget flyter på bra. Tills en natt då han upptäcker något i bakluckan på bilen han stulit i det fashionabla villaområdet…

Det är en spännande och samtidigt sorglig berättelse. Gestaltningen av den sexåriga Bodil är fin och inkännande. Mor- och dotterrelationen är så otroligt fin. Även om det saknas mycket annat i Bodils liv så vet hon att hennes pappa älskar henne väldigt mycket. Hela tiden när jag läser blir jag frustrerad på Arto – måste han ställa till det så för sig?! – samtidigt som han förstås väcker min sympati. Så klart att jag håller på Arto! Däremot önskar jag att han skulle lita mer på socialsekreterarna och berätta om den svåra sits han befinner sig i, istället för att försöka klara ut problemen på egen hand. Men så är det väl i verkligheten också, att de som haft med myndigheter att göra ofta skyr dem och känner en rädsla inför dem. Trots det svåra ämnet, är det en lättläst bok. Underhållande och svår att släppa!

Författare: David Ärlemalm
Titel: Lite död runt ögonen
Förlag: Bokförlaget Forum

 

 

Daniel Dencik: Jag väntar i snön

Det här är en speciell bok jag kände mig lite kluven inför efter att jag hade läst klart! Som roman betraktat gillar jag den oerhört. Det är ett bra upplägg och ett vackert språk. Berättelsen bygger på en sann historia. Bokens jag heter Alexander och är frånskild. Han har delad vårdnad om parets sexåriga tvillingar. Han bor i Danmark, hon i Sverige, men umgänget funkar ändå relativt väl.  Och så plötsligt en dag när Alexander är i Stockholm för att hämta sina barn får han reda på att han inte får träffa sina barn mer. Barnen säger sig vara rädda för honom och Alexander förstår ingenting. Det är en obegriplig chock! Grova anklagelser om våld och övergrepp riktas mot honom och när han försöker ta reda på vad det är som händer, möts han av en enorm ovilja från alla inblandade. Det blir en kafkaliknande tillvaro, fylld av ångest och utan möjlighet att bemöta anklagelserna. Det hela går till en rättegång. Mamman företräds av en känd svensk stjärnadvokat och har hela Myndighetssverige bakom sig, men trots det så kvarstår faktum: Det finns inga blåmärken, inga bevis annat än barnens påstådda rädsla för sin pappa. Ändå får han inte träffa sina barn.

Det som gör mig lite kluven med den här boken är att det smyger sig in ett korn av misstänksamhet mot Alexander. För inte kan det väl gå så här långt utan att det finns någon substans i anklagelserna? Eller? Att så ensidigt bara få ta del av den ena partens upplevelser gör att jag ställer mig lite skeptisk. Daniel Dencik säger själv att det är en självbiografisk roman och har till och med gett sig själv ett annat namn i boken, Alexander. Så hur mycket fakta saknas i boken?

Författare: Daniel Dencik
Titel: Jag väntar i snön
Förlag: Bokförlaget Polaris
Översättning: M. Andersson

 

Fransk deckare med överraskande slut

Jag har läst med ögonen och öronen den här gången. Michel Bussis andra deckare på svenska, Svarta näckrosor, är en helt fristående berättelse som utspelar sig i Claude Monetland, det vill säga i den franska byn Giverny. Där hittas en man död i ån. Mannen, som heter Jérôme Morval är en stor konstkännare och en riktig kvinnotjusare. Kriminalinspektörerna Sérénac och Bénavide kallas till platsen och relativt snabbt kan det konstatera att mannen dött genom tre olika metoder: dränkning, ett kraftigt slag mot huvudet samt ett knivhugg. Var och en vore de tillräckliga för att ha ihjäl Morval. Övervåldet tyder på att gärningspersonen måste ha avskytt Morval och verkligen velat se honom död.

Svarta näckrosor kretsar kring tre kvinnor, vilka alla spelar en stor roll för utgången. Det är en gammal änka som bor i det som bland byborna går under namnet Häxans kvarn ung, en vacker lärarinna samt en konstbegåvad skolelev. Jag fastnar direkt efter det första inledande stycket:

”Tre kvinnor bodde i en by. Den första var elak, den andra var lögnaktig, den tredje var egoistisk. (…) De var inte heller i samma ålder. Inte alls. Den första var över åttio år och änka. Eller nästan. Den andra var trettiosex år och hade aldrig bedragit sin man. Än så länge. Den tredje var snart elva år och alla pojkarna i hennes skola ville vara ihop med henne. Den första var alltid klädd i svart, den andra gjorde sig vacker för sin älskade, den tredje hade håret i tofsar som flög i vinden.”

Och slutet! Det finns inget annat ord än magnifikt! Jag blir ordentligt överraskad och får läsa noggrant för att riktigt förstå det. När det faller på plats blir jag helt tagen. Nästan gåshud på armarna. Det är så snyggt!

Man får bortse från en hel del sunkinga, sexistiska yttranden från de manliga karaktärerna och från författaren själv, som till exempel är väldigt glad i att beskriva de kvinnliga karaktärernas utseenden och använder en del lustiga liknelser. Bland annat beskrivs ett par kvinnoben som att de har samma färg som en croissant… Det är helt enkelt en väldigt fransk deckare, på gott och ont ,men mest på gott. Här ryms en massa fina miljöbeskrivningar och Bussi utbildar oss läsare också i Claude Monets liv och leverne. Jag vill genast resa till Giverny och gå runt i den berömda trädgården!

Tidigare har jag också lyssnat på Michel Bussis första deckare på svenska, Trollsländan. Jag tyckte att den här var mycket bättre, men gillar verkligen hans sätt att berätta en historia. Det är ett ovanligt poetiskt språk, ibland med ett direkt tilltal till läsaren. I höst kommer den tredje boken ut på svenska. Titeln är Tiden dödar långsamt och berättelsen utspelar sig på Korsika. Den ser jag fram emot att läsa!

Författare: Michel Bussi
Titel: Svarta näckrosor
Förlag: Bokförlaget Polaris
Översättning: Christina Norrman

 

 

När orden inte räcker till

Det här blogginlägget har jag gått och dragit på i nästan en månads tid. För hur kan jag skriva något som gör den här fantastiska romanen rättvisa? Är inte säker på att jag kan säga någonting om den som ens kommer i närheten av vad jag kände när jag läste den här boken. Vilken bok jag talar om? Årets bästa läsupplevelse! Det vill säga Pojke slukar universum av Trent Dalton. Boken som gjort succé runt om i världen och som delvis bygger på författaren Trent Daltons egen barndom, hans debutroman! Den är så makalöst bra att jag redan är sugen på att läsa om den!

Inledningsvis grep den inte alls tag i mig, det ska jag villigt erkänna. Jag kände en gnutta skepsis och tänkte att kanske har hyllningskören ändå fel den här gången. Vad var det som var så speciellt med detta? Men när vändningen väl kom, gjorde den det med besked och jag kunde nästan inte sluta läsa (vilket var extremt opassande eftersom jag var på weekendsemester med min käre Herr E)! Jag försökte berätta för min man vad som var så fantastiskt med boken, men märkte att vad jag än sa så lät det inte alls så lockande som jag önskade.  Hur pratar man om en bok som känns i hela kroppen när man läser? En bok som fascinerar, förbryllar och fångar läsaren i sin egna värld som både är verklig, men också ett slags fantasi? Jag gör väl ett försök, men lyckas jag inte få dig som läser detta att begripa att det här är något alldeles, alldeles extra, så har jag misslyckats.

Pojke slukar universum är en hjärtskärande coming-of-age-berättelse om 12-årige Eli som lever i en sjaskig förort till Brisbane där det finns mer droger än mat. Han bor i ett hus tillsammans med sin bror Gus som slutade prata den dagen deras riktige pappa stack. I stället skriver han meddelande med fingret i luften och iakttar omgivningen med en skarpsynt blick. Dessutom tycks han kunna förutspå framtiden. Hans mamma har en ny kille, som langar heroin, men som borde haft ett annat liv och vill alla väl. Elis bäste vän är en ökänd kriminell som heter Slim, men som paradoxalt nog också är den mest pålitlige vuxna personen runt Eli. Det är en cynisk och våldsam miljö för ett barn och Eli kämpar förtvivlat med att vara en god människa, vad det nu är, men omgivningen för det inte enkelt för honom. Han drömmer om att en dag arbeta som journalist och skriva om brott. När styvpappan plötsligt försvinner, blir situationen än mer desperat för Eli och han beslutar sig för att rädda sin mamma, samtidigt som han blir kär för första gången i sitt unga liv.

Pojke slukar universum är en roman som blandar alla möjliga genrer. Jag skulle kunna beskriva den som en kärleksroman, en uppväxtberättelse, en thriller, magisk realism eller en våldsam samhällsskildring och allting skulle vara lika rätt! Här ryms alla känslor och läsupplevelsen är en riktig berg-och-dalbana till åktur!

Trent Dalton är numera prisbelönt reporter på The Weekend Australian Magazine, men har tidigare varit redaktör för The Courier-Mail.

Författare: Trent Dalton
Titel: Pojke slukar universum
Förlag: HarperCollins
Översättning: Tove Hellbom

 

 

 

En annorlunda barndom, minst sagt

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en bok som jag sett i mitt sociala flöde väldigt länge. Först på de amerikanska bloggarna/instagrammarna och sen på de svenska dito. Hyllningskören har varit stark och enad – alla tycks älska den här boken, till och med den förre amerikanske presidenten Barack Obama! Det kan vara lite vanskligt att börja läsa en sådan hyllad bok, att drabbas av brustna förhoppningar när man väl börjat läsa, men jag tycker faktiskt att Tara Westovers memoar är n ä s t a n så fantastisk som alla säger!

Tara Westover växer upp med sin familj på ett skrotupplag i delstaten Idaho. Hennes föräldrar är mormoner, men inte riktigt som de andra mormonerna. Hennes far är övertygad om att regeringen, sjukhuset, militären, ja hela samhällsapparaten är en konspiration av några han kallar Illuminati och som hotar deras existens. Endast Gud är tillförlitlig och hans vilja har alltid en mening. Till och med när de handlar om när den ene sonen, Luke, svårt brännskadar sitt ben i en olycka. Eller som när bilen hamnar på taket och modern blir svårt skallskadad efter en tur till Arkansas för att hälsa på släktingar. Vid dessa tillfällen vore en oförlåtlig synd att vända sig till sjukvården och istället vårdas både sonen och modern hemma med diverse örttinkturer. Hemmet är våldsamt och otryggt. Allra värst är brodern Shawn som tycks ha en förkärlek för våld och att förnedra andra människor. Tara råkar värst ut och han terroriserar henne både fysiskt och psykiskt för att visa sin makt. Ingen ingriper, alla tystar ner våldsamheterna och Tara själv hanterar det genom att försöka skratta åt Shawns tokerier. Oerhört drabbande läsning som är som ett knytnävsslag i magen på läsaren. Under hela sin barndom sätter Tara aldrig sin fot i skolan. Emellanåt får hon en viss hemundervisning av modern, men ofta hjälper hon sin far med skroten eller arbetar extra för att bidra till hushållet. Först när hon är 16 bestämmer hon sig för att försöka komma in på ett college i närheten och lyckas få tillräckligt med poäng för att antas. Det blir starten på Taras uppvaknande och sakta med säkert börjar hon reflektera över sin uppväxt. I takt med insikten om allt hon gått miste om och vacklandet i sin egen tro, förändras hon. Så småningom inser hon att hon inte längre kan låtsas att allt är normalt kring sin familj, men hur gör man det utan att förlora dem man älskar mest?

Det är en fascinerande historia som Tara Westover berättar. Hennes bildningsresa är nästan osannolikt och numera kan hon dessutom titulera sig doktor. Hon besitter ett stort mod och texten är skriven utan bitterhet, vilket imponerar stort på mig. Jag tycker kanske att den är lite tillrättalagd ibland. Kanske beror det på att författaren själv har en distans numera till sin egen historia. Jag saknar också mer information om hur svårt det var att hänga med i början. Kanske lite fler exempel på situationer som var svåra? Det är till största delen när hon skriver om relationen till sina föräldrar och syskon som jag sitter som fastnaglad och inte kan sluta läsa, men jag hade också velat att hennes akademiska erfarenheter fick samma glöd i texten. Annars är detta en oerhört intressant skildring som förtjänar sin uppmärksamhet!

Författare: Tara Westover
Titel: Allt jag fått lära mig
Förlag: Natur och kultur
Översättning: Peter Staffansson

 

Testamente av Nina Wähä får högsta betyg!

I onsdags var det återigen dags för bok- och vinklubb med min vän L. Till träffen hade vi läst Nina Wähäs Testamente och vi var eniga om att det förtjänade ett högt betyg. Jag gav den faktiskt årets första femma! Är mäkta imponerad över romanbygget, hur Nina Wähä lyckas få ihop alla delar och alla röster. Varje karaktär känns som en egen individ och trots att de flesta av dem inte får så många sidor att höras på, lyckas författaren ändå få mig att uppleva att jag känner dem väl. Tack Nina!, för registret i början, det underlättade mycket. De tornedalska personnamnen var inte helt enkla att hålla reda på. Slutet då, fanns det någon skyldig? Eller var det en olycka? Där var vi inte riktigt överens. Ett litet minus i kanten, tyckte vi att Penttis brev till Annie var. Det kändes inte riktigt som hans ord. Var han kapabel att känna så mycket och förstå vad han utsatt Siri för? Där tvekade vi lite och hade hellre sett att advokaten sagt att han hade skrivit ner vad Pentti sa istället. Då hade vi förstått varför texten skilde sig så mycket från hur vi uppfattat Pentti.

Det här är en myllrande familjesaga, som mestadels utspelar sig i början på 80-talet långt uppe i Tornedalen i byn Aapajärvi. Äldsta dottern Annie kommer till jul för att hälsa på i barndomshemmet. I magen växer ett foster som hon inte riktigt bestämt sig för om hon vill ha eller inte. I Stockholm väntar barnets far på att de ska flytta ihop och att de ska bli en liten familj tillsammans. En efter en återvänder alla syskonen och ett oväntat uppdrag utkristalliseras. De ska rädda modern undan den våldsamme och hatiske Pentti, fadern som alla tippar på tårna runt för att inte väcka uppmärksamhet. Men först måste hon övertalas om att det är det enda rätta. Alla barnen är djupt präglade av den dysfunktionella uppväxten, men på olika sätt. Någon har själv gått i faderns våldsamma spår, en annan har flytt till akademikervärlden i Helsingfors och gör sitt bästa för att klippa alla band. En annan har gift sig och nyligen fått besked att hon har en allvarlig sjukdom, men vill inte berätta det för någon. Ytterligare en annan har ett sällsynt band till skogen och alla dess djur, men har svårare för människor. Och så Annie då, som genast tar på sig storasysterrollen och vill styra upp allt, trots att hon har sitt eget liv att fundera över. Julbesöket blir upptakten till en berättelse som slutar i ett mord. Eller hur som helst, med ett oväntat dödsfall och ett testamente, som drastiskt kastar om rollerna i familjen.

Vi är bara i början av 2019, men jag hoppas – och tror – på en augustnominering i höst för den här fantastiska romanen!

Författare: Nina Wähä
Titel: Testamente
Förlag: Norstedts

 

Drabbande berättelse från verkligheten

Sonen Daniel har regressiv autism. Han utvecklades normalt de första tre-fyra åren, men sen gick han plötsligt tillbaka i sin utveckling. Från att ha pratat oavbrutet till att nästan inte tala alls. Hans personlighet ändras också totalt. Han får ofta har hörselskydd på sig för att stänga ute alla intryck som pockar på uppmärksamhet och tar så mycket energi. Boken är en roman, men förstås är det mycket av det som beskrivs självupplevt. Olaug Nilssen skriver i boken Till Daniel rakt och osentimentalt om hur det kan vara att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning. En vardag med slag, bett eller ingen kontakt alls. Ansatsen är inte att läsaren ska tycka synd om henne, men jag läser med stor respekt för de utmaningar som hon ställs inför. Inte nog med att hon ska bearbeta sorgen över att Daniel inte är som andra barn. Hon tampas också med pappersbyråkratin och ringer mängder med telefonsamtal till myndigheter och vårdinstanser för att både få rätt hjälp, men också för att kunna ge Daniel det stöd han behöver.

Det är svårt att förstå hur hon orkar, men så är det förstås, man orkar väldigt mycket när det handlar om ens barns bästa. Texten tar andan ur läsaren. Boken genomsyras av kärleken hon känner för till sin son och hon skildrar en verklighet som är okänd för de flesta av oss, men som är högst verklig för många. Det är ju en av de fina sakerna med litteratur, att vi får en inblick i andra människors liv. En väldigt fin, drabbande berättelse som förtjänar att läsas av många.

Författare: Olaug Nilssen
Titel: Till Daniel
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättning: Joar Tiberg

 

Förlåt för hålet

Jag läser ju sällan böcker för barn och unga numera. Mina egna barn har blivit för stora och i mitt jobb ligger fokus på vuxna läsare. Men så fick jag erbjudande av Hanna Landahl att läsa hennes nya mellanåldersbok, Förlåt för hålet, och tackade ja. Mycket på grund av att jag har tyckt mycket om hennes båda vuxenromaner, Välkommen till Himmelsta och Under två timmar. Jag gillar verkligen Hannas sätt att gestalta! Hennes karaktärer känns alltid genuina och trovärdiga. Trots deras brister finns det en värme omkring dem som jag tycker mycket om. Det känns som om Hanna skriver om personer som hon själv är väldigt mån om och det smittar av sig på mig som läser. Så även i denna lilla pärla, Förlåt för hålet.

Här är det 10-årige Aston som är berättelsens huvudperson. Han har en liten annorlunda tillvaro eftersom han bor i långa stunder ensam med sin morfar medan hans mamma är ute i världen och rapporterar om katastrofer. Givetvis saknar han sin mamma mycket och vykorten hon skickar är inte tillräckliga. När bästisen Hugo sviker, gör det som allra ondast inuti Hugo och då gör han något han vet att han inte får. Han karvar i väggen med en blyertspenna. Varje gång han gör det blir hålet i väggen större, men det onda inom Hugo lindras och känns inte lika mycket efteråt. Ibland hjälper det också att kolla på skateboardfilmer på youtube. Aston har sin klara favorit. En tjej i hans egen ålder som gör de mest grymma tricken. Kan det verkligen vara samma tjej som flyttat in i huset bredvid Aston och morfar? Han är inte säker, men tycker i alla fall att hon är väldigt, väldigt lik henne.

Aston är en helt underbar kille med Adhd och autism. Det gör att han måste ta mediciner för att orka med vardagen och få tankarna att sakta ner lite. Det är ett fint porträtt av en kille som inte är som andra på många sätt, men som är väldigt lik oss också. Tänker att det är viktigt med såna karaktärer i böcker som vänder sig till barn. Så skönt att få känna igen sig, tänker jag, och att man inte måste vara bara stökig och utagerande om man har den här funktionsnedsättningen. Morfar i boken får också full pott! Han är varm och inkännande. En sån som förstår direkt, utan att en massa ord behöver sägas. Fint med en vuxen som faktiskt finns där för en. Boken är lättläst, men rymmer mycket innehåll. Blyertsillustrationer av Linda Mickelsson bryter av texten, men tillför inte något extra till berättelsen. Läs Förlåt för hålet och känn värmen!

Författare: Hanna Landahl
Illustrationer: Linda Mickelsson
Titel: Förlåt för hålet
Förlag: Idus förlag