RSS

Kategoriarkiv: Psykisk ohälsa

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
 

Tigeröga av Bettina Bieberstein Lee

Tigeröga är andra boken om journalisten Hanna Axelsdotter. Första delen heter Korpsystrar, men böckerna är fristående. Författaren heter Bettina Bieberstein Lee, uppvuxen i Schweiz men bosatt i Sverige sedan trettio år tillbaka. Jag har inte läst Korpsystrar, vilket är lite synd. Förmodligen har jag missat något bra där. Tigeröga fångade mig direkt och jag upplevde inte att det gjorde någonting att jag inte var bekant med huvudpersonen. Jag kom snabbt in i berättelsen och sen höll den mig fast i ett stadigt grepp!

Hanna Axelsdotter är frilansjournalist och skriver på en tråkig artikel om nybyggnationer i förorten. När hon flyttar in i ett hyrehus i centrala Stockholm, visar det sig att hennes granne, en ung kvinna som heter Esther, är anmäld försvunnen av sin pojkvän. Lägenheten är avspärrad med polistejp. I huset bor också en liten flicka som heter Zoe hos sin mamma varannan vecka. Zoe och Esther brukade prata när de sågs och Zoe är övertygad om att något har hänt Esther. Hon skulle aldrig ha stuckit utan att sagt ett ordentligt hej då. I huset bor också Adrian, en ung ensam prepper som förbereder sig för Katastrofen. Han var också orolig för Esther  och trodde att hon svävade i stor fara innan hon försvann. Esther hade sina hemligheter som hon dolde väl, till och med för sin pojkvän. Pojkvännen i sin tur är en före detta medlem i en MC-klubb och har avtjänat ett fängelsestraff. Hannas nyfikenhet väcks och hon blir förvånad över hur lite polisen tycks känna till om Esther. Det blir en morot för Hanna att försöka ta reda på så mycket som möjligt om hennes försvunna granne. Håller hon sig undan frivilligt, har hon tagit livet av sig eller har något hemskt hänt henne?

Berättelsen skildras ur både Hannas och Esthers perspektiv. Det är en snygg väv som får ihop det förflutna med nuet och Hanna med Esther. Den är krypande obehaglig och håret reser sig ibland i nacken på mig när jag läser. Inget för räddhågsna, trots att den inte är det minsta blodig! Det går nästan inte att sluta läsa. Kapitlen är korta och rappa, här finns ingen startsträcka. Så underbart det är att få ramla in i någon annans historia och bli så här engagerad!

Författare: Bettina Bieberstein Lee
Titel: Tigeröga
Förlag: Bladh by Bladh

 

 

 

 

När orden inte räcker till

Pojke slukar universumDet här blogginlägget har jag gått och dragit på i nästan en månads tid. För hur kan jag skriva något som gör den här fantastiska romanen rättvisa? Är inte säker på att jag kan säga någonting om den som ens kommer i närheten av vad jag kände när jag läste den här boken. Vilken bok jag talar om? Årets bästa läsupplevelse! Det vill säga Pojke slukar universum av Trent Dalton. Boken som gjort succé runt om i världen och som delvis bygger på författaren Trent Daltons egen barndom, hans debutroman! Den är så makalöst bra att jag redan är sugen på att läsa om den!

Inledningsvis grep den inte alls tag i mig, det ska jag villigt erkänna. Jag kände en gnutta skepsis och tänkte att kanske har hyllningskören ändå fel den här gången. Vad var det som var så speciellt med detta? Men när vändningen väl kom, gjorde den det med besked och jag kunde nästan inte sluta läsa (vilket var extremt opassande eftersom jag var på weekendsemester med min käre Herr E)! Jag försökte berätta för min man vad som var så fantastiskt med boken, men märkte att vad jag än sa så lät det inte alls så lockande som jag önskade.  Hur pratar man om en bok som känns i hela kroppen när man läser? En bok som fascinerar, förbryllar och fångar läsaren i sin egna värld som både är verklig, men också ett slags fantasi? Jag gör väl ett försök, men lyckas jag inte få dig som läser detta att begripa att det här är något alldeles, alldeles extra, så har jag misslyckats.

Pojke slukar universum är en hjärtskärande coming-of-age-berättelse om 12-årige Eli som lever i en sjaskig förort till Brisbane där det finns mer droger än mat. Han bor i ett hus tillsammans med sin bror Gus som slutade prata den dagen deras riktige pappa stack. I stället skriver han meddelande med fingret i luften och iakttar omgivningen med en skarpsynt blick. Dessutom tycks han kunna förutspå framtiden. Hans mamma har en ny kille, som langar heroin, men som borde haft ett annat liv och vill alla väl. Elis bäste vän är en ökänd kriminell som heter Slim, men som paradoxalt nog också är den mest pålitlige vuxna personen runt Eli. Det är en cynisk och våldsam miljö för ett barn och Eli kämpar förtvivlat med att vara en god människa, vad det nu är, men omgivningen för det inte enkelt för honom. Han drömmer om att en dag arbeta som journalist och skriva om brott. När styvpappan plötsligt försvinner, blir situationen än mer desperat för Eli och han beslutar sig för att rädda sin mamma, samtidigt som han blir kär för första gången i sitt unga liv.

Pojke slukar universum är en roman som blandar alla möjliga genrer. Jag skulle kunna beskriva den som en kärleksroman, en uppväxtberättelse, en thriller, magisk realism eller en våldsam samhällsskildring och allting skulle vara lika rätt! Här ryms alla känslor och läsupplevelsen är en riktig berg-och-dalbana till åktur!

Trent Dalton är numera prisbelönt reporter på The Weekend Australian Magazine, men har tidigare varit redaktör för The Courier-Mail.

Författare: Trent Dalton
Titel: Pojke slukar universum
Förlag: HarperCollins
Översättning: Tove Hellbom

 

 

 

Bok- och vinklubben avhandlar svartsjukedrama

I onsdags var det dags igen för bok- och vinklubben att samlas på eminenta PM Tak! Boken som vi hade läst till den här gången var Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid. Det var min vän L som valt den, kanske främst på grund av att den skulle skildra hur det är att ha sjukdomen endometrios. Jag var nyfiken på den eftersom den blivit så hyllad i (sociala) medier. Jag tror dock att tajmingen när jag läste boken – på en minisemester i Haag – inte var den allra bästa. Jag orkade liksom inte gotta ner mig i svartsjukeeländet tillräckligt, utan kände mer en stor irritation över bokens huvudperson Johanna (författaren själv?). Jag upplevde henne som extremt osäker och omogen, självcentrerad som man blir när man mår dåligt och oerhört enerverande. Att pojkvännen Emil bara stod ut med henne! Däremot får vi ge Emil en känga också. Hade han hanterat situationen med Nora korrekt från början, hade kanske inte svartsjukan blivit så dramatisk. Så helt oskyldig var han inte!

Min vän L menar att endometriosen är skickligt skildrad. Jag anar detta, men eftersom jag inte har några egna erfarenheter av denna vidriga sjukdom kan jag inte veta detta. Överhuvudtaget är det en välskriven roman och jag blir fascinerad av hur hon blandar svenskan med både danska och lite norska. Jag liksom hör texten i mitt huvud när jag läser och det gillar jag mycket! Svartsjukan är helt skoningslös och får Johanna att visa sina allra sämsta sidor. Även det görs mycket trovärdigt och vi erkänner villigt, både L och jag, att hade bara Internet funnits när vi var i 20-års åldern, hade vi säkert stalkat våra mäns ex. Samtidigt börjar Johanna närma sig 30 och hon känns därför väldigt omogen. Vi konstaterade dock att människor upplevs som unga väldigt länge idag, vilket i och för sig kan ha att göra med vår stigande ålder… 🙂 Lite glimtar av humor hittade vi också mitt i ältandet, tack för det! Jag gav i alla fall boken 3/5 i betyg, L gav den en fyra.

Författare: Johanna Frid
Titel: Nora eller Brinn Oslo brinn
Förlag: Ellerströms förlag

 

 

Så var det dags att läsa Lupus!

LupusJag har gått och hållit lite på den här boken med vetskapen om att jag inte vet när nästa del i Oxenserien kommer och därför inte vill att väntan ska bli alltför lång mellan böckerna, men så kom känslan att NU är det dags! Känner du igen den? Och tre dagar senare var de drygt 550 sidorna utlästa…

Lupus av Jens Henrik Jensen är alltså den fjärde boken i serien om f.d. jägarsoldaten Niels Oxen. De tre första hänger ihop lite mer eftersom de alla handlar om jakten mörkermännen i nätverket Danehof. Den här boken börjar med att Oxen försöker att hitta tillbaka till sin 14-årige son Magnus, men det går sådär. Åren då Oxen har varit en frånvarande far har gjort relationen bräcklig och Oxen står lite handfallen inför att etablera en relation med sin son. Inte minst därför att han fortfarande lider svårt av posttraumatisk stress och svåra mardrömmar. När den förre PET-chefen Axel Mossman ringer och ber Oxen att åka till en gård på Jylland för att söka efter en försvunnen man som tidigare varit departementschef, tackar han ja och tänker sig att kombinera nytta med nöje och ta med sonen Magnus på en sportlovsresa dit. Mossman tror sig vara en mystisk organisation på spåren som kallar sig Lupus och skipar rättvisa på egen hand. Vid gården har också vargar setts skymta och Oxen är nyfiken på dessa praktfulla djur. Väl framme vid gården hittar han inga ledtrådar efter den försvunne mannen, men däremot ett utrivet tidningsblad om forna kollegan Margrethe Francks ingripande som ledde till att hon fick amputera ena benet. Nyfikenheten leder Oxen tillbaka till gården efter att lämnat sin son hos modern och då upptäcker han ett välplanerat övervakningssystem, innan han slås medvetslös av en okänd gärningsman. Den gemensamma nämnaren kring alla händelser tycks bottna i Franks förflutna och när hon får motta hotelser, bestämmer sig Oxen för att tillsammans med Mossman ta reda på varför någon tycks vilja hindra dem från att rota i det förflutna. Men kan Oxen verkligen lita på Mossman? Är han ljusets riddare eller mörkrets furste? Och vem var det egentligen som Margrete Franck sköt ihjäl den där ödesdigra dagen som för alltid förändrade hennes liv? Var han verkligen en bankrånare på flykt och vilken roll spelade egentligen Francks kollega Trane?

Det är en välskriven och spännande thriller, men kanske är den ändå något för lång ändå. Tempot sjunker lite runt 350 sidor för att sen avslutas med andan-i-halsenspänning. Alla trådar knyts ihop mästerligt och det tycker jag verkligen är något att lyfta fram. Jens Henrik Jensen gör detta gång på gång och jag älskar hur han får ihop i det på slutet! Jag gillar också karaktärerna och att man inte riktigt vet vad som egentligen försiggår, vem som är vän eller fiende. Ovissheten håller mig på halster och det är underbart!

Författare: Jens Henrik Jensen
Titel: Lupus
Förlag: Bokförlaget Polaris
Översättning: Leif Jacobsen

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 april, 2019 i Psykisk ohälsa, Rec.ex., Spänning

 

En annorlunda barndom, minst sagt

Allt jag fått lära migAllt jag fått lära mig av Tara Westover är en bok som jag sett i mitt sociala flöde väldigt länge. Först på de amerikanska bloggarna/instagrammarna och sen på de svenska dito. Hyllningskören har varit stark och enad – alla tycks älska den här boken, till och med den förre amerikanske presidenten Barack Obama! Det kan vara lite vanskligt att börja läsa en sådan hyllad bok, att drabbas av brustna förhoppningar när man väl börjat läsa, men jag tycker faktiskt att Tara Westovers memoar är n ä s t a n så fantastisk som alla säger!

Tara Westover växer upp med sin familj på ett skrotupplag i delstaten Idaho. Hennes föräldrar är mormoner, men inte riktigt som de andra mormonerna. Hennes far är övertygad om att regeringen, sjukhuset, militären, ja hela samhällsapparaten är en konspiration av några han kallar Illuminati och som hotar deras existens. Endast Gud är tillförlitlig och hans vilja har alltid en mening. Till och med när de handlar om när den ene sonen, Luke, svårt brännskadar sitt ben i en olycka. Eller som när bilen hamnar på taket och modern blir svårt skallskadad efter en tur till Arkansas för att hälsa på släktingar. Vid dessa tillfällen vore en oförlåtlig synd att vända sig till sjukvården och istället vårdas både sonen och modern hemma med diverse örttinkturer. Hemmet är våldsamt och otryggt. Allra värst är brodern Shawn som tycks ha en förkärlek för våld och att förnedra andra människor. Tara råkar värst ut och han terroriserar henne både fysiskt och psykiskt för att visa sin makt. Ingen ingriper, alla tystar ner våldsamheterna och Tara själv hanterar det genom att försöka skratta åt Shawns tokerier. Oerhört drabbande läsning som är som ett knytnävsslag i magen på läsaren. Under hela sin barndom sätter Tara aldrig sin fot i skolan. Emellanåt får hon en viss hemundervisning av modern, men ofta hjälper hon sin far med skroten eller arbetar extra för att bidra till hushållet. Först när hon är 16 bestämmer hon sig för att försöka komma in på ett college i närheten och lyckas få tillräckligt med poäng för att antas. Det blir starten på Taras uppvaknande och sakta med säkert börjar hon reflektera över sin uppväxt. I takt med insikten om allt hon gått miste om och vacklandet i sin egen tro, förändras hon. Så småningom inser hon att hon inte längre kan låtsas att allt är normalt kring sin familj, men hur gör man det utan att förlora dem man älskar mest?

Det är en fascinerande historia som Tara Westover berättar. Hennes bildningsresa är nästan osannolikt och numera kan hon dessutom titulera sig doktor. Hon besitter ett stort mod och texten är skriven utan bitterhet, vilket imponerar stort på mig. Jag tycker kanske att den är lite tillrättalagd ibland. Kanske beror det på att författaren själv har en distans numera till sin egen historia. Jag saknar också mer information om hur svårt det var att hänga med i början. Kanske lite fler exempel på situationer som var svåra? Det är till största delen när hon skriver om relationen till sina föräldrar och syskon som jag sitter som fastnaglad och inte kan sluta läsa, men jag hade också velat att hennes akademiska erfarenheter fick samma glöd i texten. Annars är detta en oerhört intressant skildring som förtjänar sin uppmärksamhet!

Författare: Tara Westover
Titel: Allt jag fått lära mig
Förlag: Natur och kultur
Översättning: Peter Staffansson

 

Testamente av Nina Wähä får högsta betyg!

I onsdags var det återigen dags för bok- och vinklubb med min vän L. Till träffen hade vi läst Nina Wähäs Testamente och vi var eniga om att det förtjänade ett högt betyg. Jag gav den faktiskt årets första femma! Är mäkta imponerad över romanbygget, hur Nina Wähä lyckas få ihop alla delar och alla röster. Varje karaktär känns som en egen individ och trots att de flesta av dem inte får så många sidor att höras på, lyckas författaren ändå få mig att uppleva att jag känner dem väl. Tack Nina!, för registret i början, det underlättade mycket. De tornedalska personnamnen var inte helt enkla att hålla reda på. Slutet då, fanns det någon skyldig? Eller var det en olycka? Där var vi inte riktigt överens. Ett litet minus i kanten, tyckte vi att Penttis brev till Annie var. Det kändes inte riktigt som hans ord. Var han kapabel att känna så mycket och förstå vad han utsatt Siri för? Där tvekade vi lite och hade hellre sett att advokaten sagt att han hade skrivit ner vad Pentti sa istället. Då hade vi förstått varför texten skilde sig så mycket från hur vi uppfattat Pentti.

Det här är en myllrande familjesaga, som mestadels utspelar sig i början på 80-talet långt uppe i Tornedalen i byn Aapajärvi. Äldsta dottern Annie kommer till jul för att hälsa på i barndomshemmet. I magen växer ett foster som hon inte riktigt bestämt sig för om hon vill ha eller inte. I Stockholm väntar barnets far på att de ska flytta ihop och att de ska bli en liten familj tillsammans. En efter en återvänder alla syskonen och ett oväntat uppdrag utkristalliseras. De ska rädda modern undan den våldsamme och hatiske Pentti, fadern som alla tippar på tårna runt för att inte väcka uppmärksamhet. Men först måste hon övertalas om att det är det enda rätta. Alla barnen är djupt präglade av den dysfunktionella uppväxten, men på olika sätt. Någon har själv gått i faderns våldsamma spår, en annan har flytt till akademikervärlden i Helsingfors och gör sitt bästa för att klippa alla band. En annan har gift sig och nyligen fått besked att hon har en allvarlig sjukdom, men vill inte berätta det för någon. Ytterligare en annan har ett sällsynt band till skogen och alla dess djur, men har svårare för människor. Och så Annie då, som genast tar på sig storasysterrollen och vill styra upp allt, trots att hon har sitt eget liv att fundera över. Julbesöket blir upptakten till en berättelse som slutar i ett mord. Eller hur som helst, med ett oväntat dödsfall och ett testamente, som drastiskt kastar om rollerna i familjen.

Vi är bara i början av 2019, men jag hoppas – och tror – på en augustnominering i höst för den här fantastiska romanen!

Författare: Nina Wähä
Titel: Testamente
Förlag: Norstedts