RSS

Kategoriarkiv: Psykisk ohälsa

Nördarnas författare är tillbaka!

Turtles All the Way Down

John Greens senaste bok Turtles All the Way Down* må kanske inte riktigt nå samma höjd som hans fantastiska The Fault in Our Stars, men är förstås ändå bättre än genomsnittet. I den här berättelsen så möter vi Aza, som bor i Indianapolis (f ö i samma stad som författaren själv). Aza lider av en stark fobi för bakterier. Allra helst en som heter C-diff som kan vara dödlig. Ganska ofta fastnar hennes tankar i en spiral som bara leder nedåt, djupare in i ångesten. Det hjälper lite att köra tumnageln i fingertoppen tills huden spricker och sen tvätta såret ordentligt innan plåster sätts på.

Azas bästa kompis Daisy älskar Star Wars och skiver fan fiction med tusentals läsare. De gillar att käka för kuponger på Applebee’s (så amerikanskt!). Tillsammans kommer de på att de ska lösa fallet med den försvunne affärsmannen Russell Pickett. Han misstänks för grov ekonomisk brottslighet, men försvann spårlöst innan häktningen. Nu finns en belöning på 100 000 USD till den som kan ge information som leder till att Pickett hittas. Pickett råkar också vara pappa till Davis, som Aza umgicks med när hon var yngre. De senaste åren har de bara setts i skolan, men de träffas förstås igen när Aza och Daisy börjar luska i fallet. Davis vet allt om rymden. Och så skriver han dikter. Dessutom försöker han bearbeta det faktum att pappan tyckt ha lämnat honom och hans lillebror för gott. Dessutom har pappan testamenterat hela förmögenheten till en ödla som kanske bär på svaret hur vi ska få evigt liv. Eller i alla fall dö långt senare.

Jag älskar att John Green alltid ger en röst åt nördarna! I John Greens värld är det helt ok att snöa in sig på ett ämne och veta mer om det än något annat! Det är också ungdomar som inte alltid mår så bra, men som oftast har en stöttande förälder eller annan vuxen omkring sig. Det är modigt att skriva om svåra saker, men det gör han ju bara så bra! Det är så finkänsligt och respektfullt på något sätt. Beskrivningarna av psykisk ohälsa känns inte alls sensationslystet, som det kanske hade kunnat bli av en annan penna. Riktigt mästarklass når den dock inte, som jag redan konstaterat. Jag hade önskat ännu lite mer känslor kanske och ett definitivt ett annat slut… Mer säger jag inte! Men självklart tycker jag att du ska läsa boken!

*Nyfiken på den udda titeln? Som vanligt, när det gäller John Green, finns det en genomtänkt förklaring till varför boken heter som den gör.

Författare: John Green
Titel: Turtles All the Way Down
Förlag: Dutton Books

Annonser
 
 

Just nu är jag här

Imorgon kl. 18 får vi veta vem som vinner Augustpriset i de tre olika kategorierna: skönlitteratur, facklitteratur samt barn- och ungdomslítteratur. Och så förstås vinnaren av Lilla Augustpriset! En extra tumme hålls för Saga Miketinac från Ronneby som med sin mamma gick på samma mammabarngymnastik som jag och min ena dotter en gång i tiden. Världen är liten!

När jag fick erbjudande att få läsa en av de augustprisnominerade titlarna, tackade jag förstås ja med entusiasm! Jag älskar Augustpriset och tycker alltid det ´är så spännande med nomineringarna, Vem som faktiskt vinner till slut är inte alls lika intressant, tycker jag, men de utvalda titlarna håller alltid en hög kvalité. Dessvärre har jag inte tagit mig tid att läsa dem i år. Recensionsexen som vällt in (tack alla fina förlag!) har varit tillräcklig läsning för mig som haft ovanligt låg energi den här hösten. Jag har i alla fall önskat mig Anyurus roman i julklapp, men det är flera andra jag har varit sugen på, bland annat den jag fick möjlighet att läsa: Just nu är jag här av Isabelle Ståhl som faktiskt är en debutant! Isabelle Ståhl (1988) är född i Ängelholm och arbetar som litteraturkritiker och krönikör på Svenska Dagbladet, men har också skrivit för andra tidningar. Dessutom är hon doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Huvudpersonen i Just nu är jag här heter Elise och läser en fristående kurs vid Stockholms universítet. En hel del av hennes vakentid läggs på mobilen och appen Tinder. Ofta med GPS-funktionen på så att hon kan se vilka av hennes matchningar som finns i närheten av henne. Ångesten och livsledan dämpas effektivt med alkohol, sömnmedel och kravlösa ligg. I alla fall tillfälligt, men det räcker för Elise som inte har några planer med sitt liv. Tvärtom, livet tycks vara helt utan mening. Vi lever ett tag, sen dör vi (oftast alldeles för sent).

”Det finns något så äckligt med naturen när den är så här färsk och nyvaken, något febrigt, kletigt, den söta doften från syrenerna påminner om ruttet kött. Det är så grönt att det ser overkligt ut, konstgjort, som en datoranimation. Det finns något outhärdligt med naturen, den är så ödslig och väldig och likgiltig. Jag får svindel när jag tittar för länge på världen utanför telefonskärmen. Jag skräms av dess djup.”

Isabelle Ståhl har skrivit en vemodig generationsroman om en ung kvinna som ljuger och iscensätter för att slippa vara äkta och därmed blotta sig själv. Hon brottas med känslor av otillräcklighet och meningslöshet, har svårt att engagera sig i något beständigt. Koncentrationen tryter. Vare sig det är pojkvänner eller livsplaner. Gränsen mellan det digitala livet och det verkliga livet har luckrats upp. Bekräftelse och likes på sociala medier slår det autentiska genslaget med hästlängder. Kanske för att det är något som du kan gå tillbaka och kontrollera i efterhand, kanske till och med känna samma känsla av eufori över att du faktiskt räknas. Dessutom är det viktigt att ständigt vara uppkopplad, påkopplad. FOMO (the Fear Of Missing Out) är högst verklig. Men så träffar hon Viktor, advokaten som är hennes kurskamrat och fem år äldre. Han som inte tycks ha några bekymmer och vars liv har en klar, utstakad riktning. Nu ska hon väl ändå äntligen kunna bli lycklig?

Jag känner mig märkligt gammal med mina 43 år när jag läser den här romanen. Texten talar egentligen aldrig till mig. Jag skräms av Elises passivitet och desillusion. Det är så sorgligt att läsa om hennes jakt på bekräftelse och hur hon ständigt tycks komma tillbaka till samma punkt hon utgick ifrån, som en stressad hamster i ett hjul. Samtidigt säger berättelsen förstås en hel del om vår samtid och därför är det fascinerande läsning, men det är snarare en dystopi jag får ta del av än en utopisk betraktelse. Det är läsning som gör mig illa till mods att läsa, men samtidigt berör den ju och får mig att känna någonting. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Det är svårt med läsning som gör en så nedstämd och ledsen. Skickligt berättad är Just nu är jag här i alla fall. Det tycker jag helt säkert.

Författare: Isabelle Ståhl
Titel: Just nu är jag här
Förlag: Natur och kultur

 

 

De anhörigas kamp

I förmiddags var det dags för min bokcirkel på biblioteket där jag jobbar. Det var första träffen efter sommaruppehållet och extra kul att det var två nytillkomna damer med! Vi hade läst tre titlar av Susanna Alakoski. Själv hade jag läst April i anhörigsverige. De flesta tyckte att böckerna var för eländiga och jobbiga att läsa, men jag och en till deltagare tyckte att det var läsning som berörde!

April i anhörigsverige är en ytterst angelägen bok om missbruk och alla de anhöriga som drabbas. Det är ett slags dagbok, Susanna Alakoski skriver också om deadlines, middagar och olika framträdanden, men då och då blir texten mer åt essä-hållet. Både korta och långa utläggningar om det sociala arvet barn till missbrukande föräldrar bär med sig i olika grad. Men allt är inte nattsvart. Barn till missbrukare som inte själva faller i missbruk tenderar att bli oerhört kompetenta vuxna: ansvarstagande, en förmåga till överblick, god analysförmåga, lojala och empatiska. Men det är klart, priset för detta är oerhört högt.

Det finns många intressanta iakttagelser och information att ta till sig. Boken är väldigt självbiografisk i många stycken och någonstans skriver Alakoski att en annan möjlig titel hade varit Susannas kamp. Jag läste boken lite i taget och det var nog klokt, risken för känslomässig utmattning är hög. Det är bitvis oerhört tung läsning, men vardagligheterna som skildras ger små välbehövliga pauser. Avslutningsvis ett sånt vackert stycke angående att försonas:

”Känslan av att vara älskad är starkare än allt missbruk i världen. I detta ligger läkningen. De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”

Till nästa gång ska vi läsa en roman av Åsa Hellberg. Blir definitivt lite lättsammare! Älskar blandningen!

Författare: Susanna Alakoski
Titel: April i anhörigsverige
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
 

Kvinnorna på slottet

Måhända låter titeln på Jessica Shattucks roman Kvinnorna på slottet som en klassisk historisk kärleksroman, men det är det verkligen inte. Berättelsen om de tre tyska kvinnorna utspelar sig till största delen i efterkrigstidens Tyskland. Marianne von Lingenfels återvänder till slottet som en gång tillhörde hennes avlidne make för att hålla ett löfte. Hon ska samla de kvinnor som liksom hon har blivit änkor efter stupade motståndsmän. Tyskar inom överklassen som inte sympatiserade med nazisterna. Såren efter kriget måste läkas och själar få ro och vistelsen på slottet är tänkt att bli den fristad dessa kvinnor, och deras barn, så väl behöver. Men kriget har förändrat dem alla och de är inte längre samma personer som de en gång var. Benita är inte längre en ung levnadsglad kvinna. Hon tvingades leva som sexslav åt en rysk högt uppsatt militär när ryssarna och de allierade intog Berlin, förutom att hon skildes från sin son som fick växa upp på ett nazistiskt barnhem. Ania och hennes pojkar hittas i ett överfyllt flyktingläger på gränsen till Polen, undernärda och sjuka. För att överleva och gå vidare tvingas de ställas inför svars och försonas med de val de alla gjorde under och efter kriget.

Detta är en roman som skildrar efterkrigstiden i Tyskland ur ett ovanligt perspektiv. Den visar på hur många tyskar också föll offer för nazisternas illdåd och hur svårt livet var för dem efter andra världskrigets slut, inte minst under de allierades och de ryska truppernas ockupation. Det är en välskriven, gripande och ibland överraskande roman som Jessica Shattuck har skrivit. Läs den!

Författare: Jessica Shattuck
Titel: Kvinnorna på slottet
Förlag: Harper Collins Nordic

 

Det finns inga monster

Det finns inga monster

Det damp ner en bok som jag inte hade hört nåt om, men av en författare som jag vagt kände till. Boken hette Det finns inga monster och författaren heter Liselott Willén. Jag älskar att få upp ögonen för nya författarskap och det är spännande att öppna en bok och inte ha en aning om hurdan den är!

Lite grann påminner Det finns inga monster om Caroline Erikssons roman De försvunna. Stämningen är precis lika suggestiv och huvudpersonen går inte riktigt att lita på. I Willéns roman är det Alice som flyttar tillbaka till huset vid havet som de inte varit i på 10 år. Anledningen till flytten är att Alice har mått allt sämre psykiskt och tanken är att denna förändring ska hjälpa henne att må bättre. Läsaren får se glimtar av Alice problematik. Bland annat har hon till synes oprovocerat misshandlat en skolkamrat och hon tar ångestdämpande medicin. Men miljöombytet tycks få helt motsatt effekt. Huset vid havet väcker bortträngda barndomsminnen till liv. Hon börjar få minnesbilder av dagen då hennes pappa försvann. Hon minns en blodig hammare och att hennes pappa var nerblodad.

I byn finns flera personer som inte är så glada i att Alice och hennes mamma är tillbaka. De viskas och tisslas om dem och folk kastar ogillande blickar mot dem. I skogen finns ett hus där Alice ser en flicka i gulmönstrad klänning. Hon får en känsla av att flickan behöver hjälp, men ingen verkar veta vem hon är. Och så finns Jonathan, mannen som väcker känslor i henne, men som hon inte vet riktigt om hon kan lita på. Och just den här osäkerheten förs också över till läsaren. Inte heller jag vet riktigt vem som är tillförlitlig. Och kan man lita på en huvudperson som Alice, som plötsligt slutar ta sin medicin och tycks se sådant ingen annan ser?

Det finns mycket att tycka om i den här psykologiska spänningsromanen. Jag gillar verkligen den kusliga stämningen som finns där redan på första sidan och jag är mycket förtjust i den osäkerhet som författaren får mig att känna. Däremot hade jag önskat att upplösningen inte kom så abrupt och att berättelsen hade varit lite lättare att komma in i. Den bjuder på visst motstånd, vilket inte alls behöver vara negativt, men det vore synd om det innebär att andra läsare ger upp för att den är lite svår att få grepp om till en början.

Liselott Willén )född 1972) är uppvuxen på Åland, men bor nu i Örebro där hon kombinerar författarskapet med läkaryrket. Hon har tidigare gett ut fem romaner. Jag blir definitivt sugen på att läsa fler av henne!

Författare: Liselott Willén
Titel: Det finns inga monster
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
 

Gick obemärkt förbi

Gick obemärkt förbiEgentligen läste jag ut Gick obemärkt förbi redan för en vecka sen, men jag har gått och funderat lite på hur jag ska kunna skriva om den på ett rättvist sätt. Jag blev så känslomässigt tagen av Ingrid Hedströms vackra, tragiska, grymma berättele! Vi har börjat med såna där ”Jag läser-skyltar” på jobbet. Under de dagar jag gick med den med den här boken på, så pratade jag ständigt om hur f a n t a s t i s k bok det var! När jag sen berättade för kollegor och låntagare att berättelsen handlar om hur vi behandlade ”sinneslöa”, eller idioter som de också kallades vid den här tiden, i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem, var det en del som såg förfärade ut och frågade om det inte var en otroligt mörk och dyster läsning. Och det klart, jag läser med både ilska och sorg i bröstet. Men en klar ljuspunkt är ändå alla de sympatiska människorna som finns omkring dessa barn i boken. Som till exempel prästen Gösta Lidelius. Han är själv en person som inte är som alla andra, även om han döljer det väl. Ibland pockar ångesten på och då tar han till flaskan, noga med att bevara även den hemligheten inför omvärlden. Sen har vi också de familjer som de här tre barnen som vi får följa tillhör. Kärleksfulla, rejäla familjer som inget hellre vill än att ta hand om sina missanpassade barn, men som tvingas böja sig inför myndighetsbestämmelser. Relativt godtyckligt väljs barnen ut att skickas till olika anstalter, varav en av de värsta tycks vara Haggården i Hedemora. Därifrån kommer i stort sett ingen och dödstalen är skyhöga bland de intagna.

Vi får följa tre barn och deras familjer Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 – 1941) och deras familjer. Alla tre barnen avslutar sina korta liv på Haggården. En annan gemensam nämnare är att de alla föds in i fattiga familjer, inte sällan har den ena föräldern dessutom avlidit. Mer förmögna familjer kunde lättare gömma undan sina söner och döttrar som inte riktigt var som andra. Hemskolning kunde lösas och man kunde avlöna någon som tog hand om dem, till skillnad från fattiga familjer som inte kunde avsätta tid och resurser på samma sätt till dessa barn. Klassperspektivet blir således väldigt tydligt.

Ingrid Hedström har skrivit en otroligt läsvärd, välformulerad roman. Kanske till och med årets viktigaste! Definitivt borde den vara obligatorisk läsning bland politiker och fungera som avskräckande exempel! Det är väldigt svårt och mentalt utmattande att inse vidden av den rasbiologiska politiken som var så dominerande ändå i 1930-talets Sverige. Det tycks som om både högerorienterade politiker och socialdemokrater var skrämmande överens om vikten av att rensa ut störande element ur den svenska befolkningsstammen. Det visar också att det fanns en tydlig schism inom arbetarrörelsen där anarkister och syndikalister var mer tveksamma till den rasbiologiska ideologin. Även liberalerna tycktes tveka inför att skicka iväg värnlösa barn till anstalter på livstid. Flera verkliga personer omnämns i boken, som t. ex. den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som hade det yttersta politiska ansvaret för Haggården och rasbiologen Gustaf Ankarcrona. Här och där finns också autentiska citat. Ingrid Hedström tycks ha gjort en gedigen research och bifogar en förteckning över de källor hon hämtat sina faktauppgifter ifrån. Snälla, läs och förfasas! Det är en obegriplig del av vår svenska historia, låt oss se till att den aldrig kommer igen!

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Gick obemärkt förbi
Förlag: Alfabeta

 

Där Satan har sin tron

Jag har läst någon av Unni Lindells tidigare böcker, men det känns som en evighet sen. Jag fick Där Satan har sin tron i påskpresent av förlaget. Mycket uppskattat! Cato Isaksen figurerade i den så namnet var bekant från läsning förr, däremot var Marian Dahle en helt ny karaktär för mig. Både Isaksen och Dahle arbetar vid Oslopolisen. Där Satan har sin tron är första delen i en nysatsning där Marian Dahle är tänkt att få huvudrollen. Därför gör det inget om man inte är bekant med Unni Lindells tidigare böcker eller, om man som jag, inte läst dem på väldigt länge. Berättelsen kan läsas helt fristående och läsaren får information om de tidigare händelser som behövs för att hänga med, allteftersom.

Marian Dahle har varit med om en brand och skadats svårt så därför har hon en hel del ärr i ansiktet. Dessutom lider hon av ångestattacker emellanåt och självmedicinerar med lite för mycket alkohol emellanåt. Hon har köpt sig en lägenhet i ett gammalt trähus och fått två nya grannar. En gammal tant som sällan lämnar sitt hem och en konstnär som sökt henne vid ett flertal tillfällen, men Marian har aldrig öppnat för honom.

En ung man som heter Andreas blir en helt vanlig vardagskväll kidnappad av ett par i svarta skinnställ och bortförd till en enslig plats i skogen. Där väntar en väl förberedd tortyr på honom. Förövarna har planerat sin hämnd noggrant, men Andreas tycks helt ovetande om det hat som de två känner för honom. Men Andreas är bara den första personen i deras mörka hämndplan.

Marian återvänder till sin tjänst vid Oslopolisen när hon får erbjudandet att arbeta med ett så kallat cold case. Fallet gäller en liten sexårig flicka som försvann spårlöst vid ett kolonilottsområde för många år sen. Av en slump får mamman syn på en lapp med flera handskrivna namn. Ett av namnen är Andreas, som anmälts som försvunnen av anhöriga för flera dagar sen. Men ingen förutom Marian Dahle tycks se att det finns ett samband mellan Andreas och den lilla flickans försvinnande.

Jag gillar Marian Dahle och att läsaren får veta lite mer om den komplexa personen allteftersom. Hon känns lite opålitlig, minst sagt, ockuperad av sina egna demoner som hon är. Därför tvivlar jag ibland på vad som är verkligt och vad som bara finns inne i Marians eget huvud. Särskilt sympatisk är hon inte heller. Men våldet som beskrivs i boken är rått och emellanåt nästan outhärdligt att läsa om. Då scannar mina ögon snabbt igenom texten, utan att dröja alltför mycket vid vidrigheterna som beskrivs. Det är väldigt spännande, men så plötsligt avslöjas gärningsmännen för läsaren och jag tappar lite av intresset för händelseutvecklingen. Jag menar, jag vet ju faktiskt redan att Marian Dahle kommer att överleva och lösa fallen! Det drar ner mitt omdöme till en helt okej deckare. Med detta sagt – jag kanske inte kastar mig över nästa del i serien när den kommer, men kan absolut tänka mig att läsa den!

Författare: Unni Lindell
Titel: Där Satan har sin tron
Förlag: Piratförlaget