RSS

Kategoriarkiv: Resor

Paris. Kärlek. Ost.

Paris. Kärlek. Ost.Australiensiska Victoria Brownlees debutroman handlar om Paris och en del kärlek. Och en väldans massa ost! Så titeln på boken, Paris. Kärlek.Ost, säger precis allt i det här fallet. Det är en charmig feelgood-roman, som är ovanligt välskriven för genren, tycker jag. Jag blev oerhört fascinerad av alla ostsorter som finns och det är kul att väva in vad som måste vara ett specialintresse i en roman. Det funkar faktiskt riktigt bra! Paris. Kärlek. Ost. är en berättelse med mycket charm! Det jag saknar är faktiskt kärleksbiten som gärna kunde få varit lite mer pirr och hetta. Här blir just den delen av boken ganska ljummen, tyvärr.

Ella flyr till Paris från Melbourne efter att ha fått sitt hjärta krossat av mannen hon trodde att hon skulle gifta sig med. Minnet av en resa från förr och första upplevelsen av en smakrik Comté gör att hon återvänder till den franska huvudstaden. Första stoppet blir en ostaffär där hon slår vad med den manliga expediten om att äta 365 franska ostar på ett år – det är nämligen exakt så många olika sorters ostar som sägs finnas i Frankrike. Vinnaren ska bjuda den andra på middag. Efter lite letande i Paris hittar hon ganska snabbt både bostad, jobb och vänner. I jobbet lär hon känna den sexige matskribenten Gaston och faller pladask för hans franska charm. Men är han verkligen singel eller ens intresserad?

Författare: Victoria Brownlee
Titel:  Paris. Kärlek. Ost.
Förlag: Hoi förlag
Översättning: Helena Stedman

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 november, 2019 i Böcker, Debutant, Feelgood, Kärlek, Rec.ex., Resor, Vänskap

 

Jag har läst boken med höstens vackraste bokomslag!

Och eken står där änSofia Lundbergs nya roman Och eken står där än har nog fått höstens vackraste omslag! Det är ett omslag som andas värme, höst och en gnutta vemod och stämmer fint in på denna berättelse om Esther och Rut. Esther har nyligen lämnat en destruktiv relation bakom sig och har nu delad vårdnad om sexårige sonen Adrian. Hon sörjer sitt misslyckade äktenskap och har svårt att finna sig tillrätta i den nya vardagen. Inte minst tycker hon att det är jobbigt att inte få vara med Adrian hela tiden utan vara tvungen att nöja sig med hälften. Många tankar hamnar i en känsla av att kanske ändå ha tagit fel beslut, samtidigt som hon innerst inne vet att ett liv med Adrians pappa hade varit ett olyckligt sådant. En dag träffar hon en äldre dam vid bänken under den stora eken dit hon brukar gå på sin promenad. Kvinnan heter Rut och hon matar fåglar och tycks så förnöjd med livet. Hon uppmanar Esther att försöka fundera på allt det vackra i livet och berättar samtidigt historier från hennes eget liv, nedtecknade genom dagboksanteckningar och brev. Rut som, mycket romantiskt, rymde med en italiensk diplomatson och bosatte sig i Italien. Undan för undan växer en stark vänskap fram mellan de två kvinnorna och Esther börjar längta till helgerna då hon får träffa Rut igen. Men så en dag är Rut helt försvunnen och en mäklare står på vid eken och hävdar att det närliggande huset och tomtmarken är till salu. Vad är det som har hänt med Rut? Esther är beredd att offra mycket för att få träffa Rut igen och snart sitter hon på ett flyg ner till Italien.

Det är en stillsam roman, tyvärr lite tillrättalagd emellanåt (jag tänker särskilt på avsnittet när Esther är i Italien första gången). Jag hade önskat att inte allt löste sig så smidigt till slut som det gjorde. För min del hade stråket av sorg och svärta fått finnas hela vägen till slutet. Ändå är Och eken står där än en bitterljuv roman som håller mitt intresse hela vägen. Jag tycker att det är skickligt att kunna balansera svåra och tunga ämnen med en sån lätthet som Sofia Lundberg gör. Jag känner Esthers förtvivlan över att livet blev som det blev och att priset för att älska någon blev så högt. Hon känns också trovärdig i sina känslor och sorg över att behöva lämna bort sin son veckovis till en pappa som hon inte riktigt litar på. Helt säker kan jag ändå våga säga att det här är en bok som kommer att hitta många läsare!

Författare: Sofia Lundberg
Titel: Och eken står där än
Förlag: Forum

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 september, 2019 i Böcker, Kärlek, Rec.ex., Resor, Vänskap

 

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Människan bakom rubrikerna

Boken om Kim Wall : När orden tar slutDen trettioåriga journalisten Kim Wall föll offer för en sällsynt kallhamrad mördare. Hon som åkt ensam med motorcykel genom Burma och besökt den tamilska gerillan i Sri Lanka skulle slutligen möta döden i danska farvatten av en känd, dansk uppfinnare. Vilken grym ironi! Alla har vi läst om u-båten, den försvunna kroppen och Peter Madsen, uppfinnaren som också visade sig vara en mördare. Men personen Kim Wall var för många, även mig, okänd. Hennes föräldrar, Ingrid och Joachim Wall, berättar i den här boken om människan bakom alla tidningsrubriker. Peter Madsen skymtar förstås förbi, men tillåts inget större utrymme. Han reduceras till en tämligen ointressant bifigur.

Boken om Kim Wall : när orden tar slut är först och främst berättelsen om en älskad dotter. Stoltheten över henne, spiller över på sidorna. En otroligt driftig ung kvinna med två masters examina och med hela världen som arbetsplats. Dagen efter intervjun ombord på u-båten skulle hon och hennes pojkvän Ole flyttat till Kina. Hon var full av livslust och huvudet fullt av framtida arbetsprojekt. När nyheterna kom om hennes tragiska död, hölls minnesstunder runt om i hela världen för henne. Hon tycktes besitta en alldeles särskild lyskraft och en vilja som kunde försätta berg. Det är oundvikligt att boken blir en alltigenom ljus skildring av henne, hon är ju deras älskade dotter, men jag tycker om tanken på att skriva ett porträtt som motvikt till alla försök att reducera henne som brottsoffer i första hand. Ingrid och Joachim Wall är beundransvärda som de orkar skapa en fond i hennes namn och skriva en bok, samtidigt som de sörjer sin dotter oerhört. De lyckas också med sin avsikt, tycker jag. Själv kommer jag att tänka så mer på Kim Walls oerhörda driv och hennes journalistiska gärningar än på det fruktansvärda sätt hon miste livet, när jag ser hennes namn i tidningarna framöver.

Författare: Ingrid & Joachim Wall
Titel: Boken om Kim Wall: när orden tar slut
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
 

Innanför murarna av Maria Ernestam

Innanför murarnaSofi får ett stipendium för att resa till klostret Abbaye Sainte Marie Plains i Normandie och skriva om författaren Marguerite Duras, vars texter finns bevarade i klostrets gamla bibliotek. Hon lämnar ett havererat äktenskap bakom sig och tillvaron sviktar på många sätt. Väl framme hoppas hon att få ro i kropp och själ. Men klostrets blodiga historia tränger sig på. Berättelsen om de tyska pojksoldaterna som höll till på klostret under andra världskriget slut och avrättade tillfångatagna kanadensiska soldater för att inte själva svälta ihjäl, tycks fogas samman med Sofis egna historia på ett märkligt sätt. Plötsligt känns tystnaden som omger platsen inte alls trygg och om nätterna hörs dunsar och märkliga knackningar. En katt börjar dyka upp lite varstans, mystiska utslag slår ut på Sofis kropp och den röda inredningen på rummet tycks plötsligt ovanligt blodröd… Håller Sofi på att bli galen eller är det klostrets mörka förflutna som börjat kräva sina besökare på uppmärksamhet?

Innanför murarna är både en spökhistoria och ett psykologiskt drama. Huvudpersonen Sofi känns skör och instabil, inte alls pålitlig. Jag svävar i ovisshet om vad som egentligen sker och vad som är resultatet av Sofis egen psykiska ohälsa. Långsamt får jag fler delar till Sofis bakgrund och varför hon och hennes man skilde sig. Det är ett krypande obehag som infinner sig, inte minst miljöbeskrivningarna gör sitt till för att skapa olustkänslor. Jag vill skrika till Sofi att hon ska ge sig av, så fort hon bara kan! Men precis som alltid i sådana här berättelser gör huvudpersonerna precis tvärtom utan ger sig istället ut på upptäcktsfärd på egen hand…

Maria Ernestam är en ojämn författare, tycker jag. Vissa böcker har jag tyckt jättemycket om (Busters öron, Kleopatras kam), medan andra har lämnat mig mer oberörda (Caipirinha med döden, Alltid hos dig). Jag ska villigt erkänna att spökhistorier inte alls är min grej. Jag har lite svårt att bli skrämd på allvar av det övernaturliga och blir mest frustrerad över att Sofi inte bara struntar i allt och reser hem igen. Samtidigt så är det nog så, att den här ångesten kommer inifrån och är inget hon enkelt kan fly ifrån. Jag har dock lite svårt att känna för Sofi som person. Hon tycks undflyende och lite sval, svår att förstå sig på och inte så intresserad av andra människor. Gestaltningen av henne känns lite ”tunn”. Därför är det här en berättelse som inte förmår engagera mig på djupet. Jag kommer till och med på mig själv att tänka på vilken bok jag ska läsa härnäst och när jag kommit till slutet känns det mer som en axelryckning. Tyvärr.

Författare: Maria Ernestam
Titel: Innanför murarna
Förlag: Bokförlaget Forum

 
1 kommentar

Publicerat av på 17 november, 2018 i Böcker, Psykisk ohälsa, Rec.ex., Resor

 

De försvunna Lori Roy

När det tjugoåriga äktenskapet tar slut, återvänder Lane Fielding till barndomshemmet i Florida med sina två döttrar, Annalee och Talley. Det stora Fielding Plantation väcker starka känslor i staden. Lanes far drev under flera år ett pojkhem i trakten. På senare år har flera av dessa pojkar trätt fram i sociala medier och vittnat om fasansfulla upplevelser från sin tid där. Sedan dess tisslas och tasslas det om familjen Fielding. Detta drabbar också framförallt Talley som har svårt att hitta kompisar i sin nya hemstad. Därför är hon tacksam för Daryl, en äldre kille som är den ende som visar något intresse för henne. Lane själv bär på minnen från en skrämmande händelse som inträffade när hon var tretton och som också gjort att stadens invånare alltid har hållit en viss distans från henne.

Så försvinner en collegestudent (med svenskt påbrå!) som brukade komma och hjälpa till med praktiskt arbete på Fielding Plantation. Kort därefter hittas också Annelees bil övergiven och hennes tillhörigheter slängda i leran strax intill. Man finner också vissa blodspår inne i bilen, men Annalee själv är spårlöst försvunnen. De två försvunna flickorna väcker tankarna på en seriemördare som en gång härjade i området. Talley vet saker om Annalee som hon inte vågar berätta för sin mamma. Hon vet att Annalee ljuger om en massa saker och Talley såg henne åka iväg i sin bil den där natten. Talley såg också hur en bil följde efter henne på avstånd. Lane gör förstås allt för att finna sin äldsta dotter. Vid sin sida har hon Mark som en gång i tiden var hennes ungdomskärlek. Det komplicerar saker och ting. Dessutom fylls staden av nyfikna journalister som gärna vill rota mer i familjen Fieldings mörka förflutna.

Det här är en liten snårigt berättad historia som kräver en koncentrerad läsare. Det är många personer att hålla reda på och berättelsen rör sig över flera olika tidsplan, vilket gör att tempot blir lite långsamt för en thriller. Men det gör absolut ingenting, tycker jag! Författaren Lori Roy håller mig verkligen på halster och jag får vänta länge innan jag får några svar, men som den här berättelsen håller ihop från början till slut! Jag får lite gåshud emellanåt för att det är så mörkt och en isande kyla griper om mig ju mer jag får veta om de inblandade. Till slut är det svårt att veta vem som egentligen är mest ond av dem alla. Och så är det väldigt mycket Södern över stämningarna och miljön så det är ett extra plus! Jag ger den 4/5 på Goodreads – en riktigt bra bok!

Författare: Lori Roy
Titel: De försvunna
Förlag: Modernista

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 augusti, 2018 i Böcker, Resor, Spänning

 

Hippiespåret av Fredrik Sandberg

HippiespåretFredrik Sandbergs debutroman, Hippiespåret, utspelar sig i en backpackermiljö i Europa och Asien. Miljön är ovanlig och jag kan inte minnas att jag läst någon roman tidigare som på samma sätt utspelar sig under en resa. Jag backpackade aldrig som ung, men hade kompisar som gjorde det och jag känner igen mig i historierna som de berättade. Alla märkliga personer som de träffade under sin resa, oväntade situationer som uppstod och problem som måste lösas. Då fanns inga mobiltelefoner heller. Jag är ungefär jämngammal med bokens huvudperson Jack. Han beger sig på sin backpackerresa 1992, året innan jag gick ut gymnasiet och jag och mina vänner reste ut i världen för en tid. Han ska ut på det ultimata backpackeräventyret: att resa landvägen till Indien, The hippie trail! Jack är en individ som är mån om att inte vara som alla andra, gärna tänja på gränserna och är dessutom ganska självupptagen. Han är otroligt kärlekskrank men har fobi för (vackra) kvinnor, Ingenting går som planerat, i den mån Jack har planerat något överhuvudtaget, ska tilläggas. Hans resesällskap hoppar av och i Prag rånar han en man på 600 dollar, vilket blir upptakten till Jacks alla eskapader. Under sin resa möter han ett stort antal udda personer och flera av dem tycks dessutom råka illa ut efter att de har träffat Jack. Antingen försvinner de spårlöst eller så dör de. Ryktet går om att en backpackerkiller härjar. Är Jack nästa offer på listan?

Jag fick erbjudandet av författaren själv att läsa och blogga om hans debutbok. Jag tackade ja av nyfikenhet. Detta lät som något nytt och fräscht i thrillergenren. Tyvärr tycker jag inte att Hipiespåret kan definieras som thriller riktigt. Det finns inte tillräckligt mycket spänning och det är svårt att ta Jack riktigt på allvar. Däremot tycker jag att det är en riktigt underhållande berättelse och att läsa om backpackerkulturen är fascinerande och intressant. Det som drar ner betyget är dels att boken med sina drygt 500 sidor är alldeles för lång, dels att den innehåller en hel del språkliga brister som stavfel och uteblivna kommatecken, bland annat. Dessutom känns den emellanåt lite rörig med alla personer som nämns vid namn en gång för att sen aldrig mer dyka upp i berättelsen. Det är lite synd att författaren inte lagt lite mer krut på redigeringen, tycker jag, även om romanen getts ut på egen hand. Berättarglädjen finns ju där! Och på sina ställen är den riktigt rolig med sin svarta humor!

Fredrik Sandberg är sedan 25 år tillbaka en väletablerad fotograf och arbetar bland annat för nyhetsbyrån TT.

Författare: Fredrik Sandberg
Titel: Hippiespåret
Förlag: Type & Tell

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 juli, 2018 i Asien, Böcker, Debutant, Humor, Rec.ex., Resor