RSS

Kategoriarkiv: Ungdomar

Homegoing eller Vända hem

img_0385I somras var jag på roadtrip i Kalifornien och besökte en hel del bokhandlar (as per usual).  I en av dem, i mysiga La Jolla, såg jag Homegoing av Yaa Gyasi och tjuvlyssnade lite när bokhandelsbiträdet pratade om den som en av de bästa han läst i år. Jag tror också att den hade omnämnts i någon av de amerikanska bokpoddarna jag lyssnar på också, för jag kände igen titeln så väl. Hur som helst, Homegoing hamnade så småningom i min att läsa-hög, där den fick ligga alltför länge…

Det här är en fantastisk roman! Både hur den är konstruerad, vilka viktiga tankar den väcker om ursprung och identitet och kanske framför allt när det gäller att belysa en del av den afroamerikanska historien! Vi får följa två systrar som föds i Ghana sent 1700-tal. De två systrarna skiljs åt. Den ena systern Effia växer upp i en by i Fanteland, där man gör affärer med britterna. Främst när det gäller slavar som de tagit som krigsfångar från ett annat stamfolk, Asante. Hennes pappa har planer för henne att hon ska giftas bort med byns främste man, men hennes mamma har andra planer och får henne istället bortgift med en vit förmögen, engelsk guvernör, som förstås redan har en annan familj hemma i England. Den andra systern, Esi, växer upp i Asanteland och tas som ung tonåring till fånga och säljs som slav. Hon hålls fången i källarhålorna under slottet där Effia bor, ovetande om systerns existens. Efter några månader av svält och övergrepp så skickas hon över havet till Amerika, där hon säljs till en plantageägare i Alabama.

I kapitel om ca 30 sidor får vi sedan följa en ättling till systrarna ur varje generation fram till våra dagar. Yaa Gyasi lyckas ge röst och väcka varje karaktär till liv på ett sätt som gör att romanen nästan tycks dokumentär. Hon håller ihop familjehistorierna väl och visar tydligt hur tidigare generationers umbäranden, men också strävan, har betydelse för kommande. Att arv och miljö samverkar i formandet av en människa. Berättelsen är förstås också en odyssé genom historien där kolonialismen och dess efterverkningar i högsta grad begränsar även människors liv idag.

Författaren Yaa Gyasi föddes i Ghana men bor nu i Kalifornien. Homegoing är en debutroman, vilket känns helt otroligt. Det sägs att den utlöste ett budgivningskrig bland de amerikanska förlagen. I Sverige har den just kommit på svenska på Norstedts förlag med titeln Vända hem.

Titel: Homegoing
Författare: Yaa Gyasi
Förlag: A. A. Knopf

 

Värdig vinnare

Omslagsbild: Tio över ettTidigare i veckan var jag på ett bokprat om årets nomineringar för Augustpriset i kategorin litteratur för barn och unga som Prickiga Paula anordnade. Hur trevligt som helst, förstås! Till träffen skulle vi ha läst minst en bok. Jag valde tre bilderböcker och ungdomsromanen (Vinnaren!Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Åh, vilken bok! Det finns så många saker att tycka om i den här berättelsen! Jag gillar Maja, älskar Anton, har förståelse för föräldrarna, skulle vilja ha Julia som bästis och om jag mår dåligt skulle jag väldigt gärna prata med Harry!

Dessutom får Ann- Helén Laestadius in panikångest och traumat det innebär att behöva lämna sitt hem när man allra helst bara skulle vilja att livet fortsatte och allt var som vanligt. Parallellen till alla flyktingar som idag måste lämna sina hem för krig, klimatförändringar, förföljelser etc, är tydlig. Alla dessa ofrivilliga uppbrott sätter spår!

Att läsa om Kiruna och en hel stads flytt är både läskigt och fascinerande. Gruvan och LKAB är förutsättningarna för hela Kirunas existens, men att det är ett slags hatkärlek som invånarna hyser till dem är uppenbart. Det finns många aspekter med flytten som jag inte tänkt på, bland annat hur viktigt platser är för vår identitet.

Titeln är väl vald. Klockan tio över ett varje natt har Maja ställt sin väckarklocka för att kunna vara vaken när LKAB spränger klockan tjugo över ett. Hela staden kan ju rämna och då ligger det på Maja att se till att hela familjen kommer i säkerhet. Det är därför akutväskan är packad och står under Majas säng. Ingen tar riktigt Majas oro på allvar. Hennes kompis Julia försöker, men har samtidigt fullt i huvudet med sina egna problem. Hennes mamma har träffat en kille och vill att de ska flytta till honom, 35 mil bort. Och så finns där ju hockeykillen Albin som en kväll dyker upp på bibliotekets bokklubb och får Maja att läsa sportbiografier. Maja drömmer ju själv om att bli författare och drömmen vore om idolen Yukiko Duke skulle recensera hennes bok i tv-soffan. Som sagt, så mycket att tycka om!

Författare: Ann-Helén Laestadius
Titel: Tio över ett
Förlag: Rabén & Sjögren

 

 

Bokens dag i staden där jag bor

Förra tisdagen var det Bokens dag i staden där jag bor. Åtta författare, varav två författarpar, berättar om sina senaste böcker. Konferencier var som vanligt den duktige lokalprofilen Olle Larsson och sedan några år tillbaka håller man till på den gamla teatern, som är en otroligt vacker byggnad från tidigt 1900-tal. Förutsättningarna för en lyckad kväll är alltså de allra bästa!

Och det var fantastiskt trevligt! Jag hade också det bästa sällskapet i form av Herr E. Först ut var Cilla och Rolf Börjlind. De kom ut i år med den fjärde boken om Tom Stilton och Olivia Rönning, Sov du lilla videung. När de skulle komma på nästa romanprojektet funderade över allt otäckt som sker runtomkring oss just nu och kom fram till att verkligheten är tillräckligt skrämmande för att man ska behöva konstruera något utifrån fantasin. Till exempel så försvinner tusentals av ensamkommande barn i Sverige varje år och ingen vet vart de tar vägen. Detta blev ett centralt tema i den nya boken där Olivia Rönning arbetar sida vid sida med Mette Olsäter vid polisen och Tom Stilton anlitas som konsult.

Lite plågsamt var det att höra och se nästa författare, Sara Mannheimer, som var så uppenbart malplacerad i sammanhanget där de andra författarna hade skrivit händelsebaserad underhållningslitteratur och hon en roman där språket, och allt det förmår kommunicera, är det väsentliga. Hon valde att enbart läsa olika stycken högt från sin nya bok Urskilja oss där en tågresa och varje stopp väcker olika ihågkomster från en kvinnas liv. I mina öron tycktes texterna närmast som prosalyrik. Lite tungsint, men vackert på samma gång. Men som sagt, hur tänkte man där? Tyvärr vet jag inte riktigt vad fotografen (d v s Herr E) sysslade med riktigt för han tog aldrig några bilder av dessa författare…

Lena Ebervall och Per E. Samuelsson har skrivit Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk som jag har läst och som ligger på vänt för blogginlägg (snart, snart!). Huseby bruk ligger ju precis utanför Växjö och där har jag varit flera gånger på både opera och julmarknad. Det var verkligen kul att läsa om Huseby bruks historia och Florence Stephens var sannerligen en färgstark kvinna! Hon blir ekonomisk grundlurad och mister hela sin förmögenhet på 20 år. Mer om boken kommer som sagt i ett eget inlägg… Men också ett gott exempel på när verkligheten är tillräckligt rafflande! Sen var det dags för en paus!

Efter pausen var Stefan Einhorn först ut. Ska jag vara ärlig så har jag alltid haft lite svårt för honom. Han har verkat så självgod! Men han gjorde ett helt annat intryck ikväll, kanske för att hans roman Pappan delvis är självbiografisk? Stefan Einhorn berättar om sin pappa Jerry Einhorn som var en känd läkare och chef över Radiumhemmet i Stockholm, men tillåter sig också att fabulera så läsaren ska inte veta riktigt vad som är sant och inte. Öppen är han i alla fall med att trots att han älskade sin pappa, kände han sig sällan sedd, lyssnad på eller respekterad av honom. Och det säger väl en hel del om deras relation, tänker jag… Händelsen som leder till att boken handlade om pappan sägs i alla fall vara sann och riktig! En författare som heter Stefan Einhorn sitter i en hotellbar i Stockholm. Han har skrivkramp. Då möter han en man som föreslår att han ska skriva om sin pappa. Författaren tvekar eftersom pappan är en offentlig person som många redan har en uppfattning om, men mannen föreslår att låta berättelsen bli ett mellanting mellan fantasi och verklighet. Då kan ingen veta när du berättar sanningen och när du bara hittar på.

Sen var det Steve Sem-Sandbergs tur! Jag tror att han tyckte att det var jättejobbigt att stå och prata inför en publik. Åtminstone lät det så på hans röst! Men han gjorde det väldigt bra och undertecknad köpte boken efteråt för att hon blev så lässugen… Just saying!  Hans nya roman heter i alla fall Stormen och till en del anspelar titeln förstås på Shakespeares berömda verk med samma namn. En man som heter Andreas återvänder till sin barndomsö för att tömma dödsboet efter sin styvfar Johannes. Där tvingas han konfronteras med sina minnen  och bilden av vem han själv är och kanske framförallt, vilka hans föräldrar var. Steve Sem-Sandberg väver in minnen från sin egen barndom i denna berättelse. Liksom huvudpersonen i Stormen tillbringade författaren själv sommarhalvåret på en ö utanför Oslos kust. Där fanns en man som samarbetat med tyskarna under kriget och som ägde mycket mark på ön. De vuxna brukade säga till barnen att de skulle akta sig för nazisten och rädslan för gubben var ständigt närvarande. Och så läste han ett stycke där Andreas och hans syster stöter på en annan läskig markägare på ön där de bor, som verkligen fångade mig!

Sist ut för kvällen var Annika Lantz som är aktuell med självbiografin Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd. Boken startar som en skildring av den åldrade kroppens förfall men övergår i något helt annat. Under skrivandets gång får den neurotiska hypokondrikern Annika Lantz beskedet om att hon har cancer. Den första lärdomen blir således att bara för att du ständigt oroar dig för att drabbas av katastrofer, betyder det inte att du slipper undan! I behandlingen blir orden och skrivandet det som fortfarande är friskt. Annika Lantz är ju Annika Lantz och därför blir ju även det svåraste lite roligt när hon berättar. Emellanåt blixtrar allvaret till och jag hade önskat at hon vågat (orkat?) vara kvar lite längre i den känslan för hon är ju så skarp och har lätt för att uttrycka sig. Det blir lätt lite glättigt.

Jag gillar verkligen, verkligen konceptet med Bokens dag och hoppas att jag får möjlighet att gå nästa år!

 

 

 

 

 

 

Någonstans på den svenska landsbygden

bjornstad-inb-low

Jag har älskat Fredrik Backmans tidigare romaner, just för att han blandar humorn med ett uns svärta och det blir så bra. Hans senaste roman heter Björnstad och är mörkare än de tidigare. Den är heller inte särskilt rolig, men åh! så makalöst bra! Jag blev riktigt berörd av berättelsen och personerna jag fick träffa. Här finns så många vackra ögonblick av olika sorters kärlek: kärlek till ett lag, kärlek till en bygd, kärlek till sitt barn, moderskärlek, romantisk kärlek, kärlek till en förebild… men också destruktivitet, småsinthet och en machokultur som gör mig mörkrädd.

Allt kretsar kring det lilla samhället Björnstad där bygden lever för sin hockey och där hockeylaget är allas stolthet och kanske den faktorn som ska göra Björnstad till något större än alla andra svenska glesbygdssamhällen. Tiden är inne för juniorlaget. Om det går upp i högsta serien så kommer det innebära stora förändringar för den lilla orten. Ett efterlängtat hockeygymnasium kommer att startas och locka till sig nya invånare. För att inte tala om den nageln i ögat det vore på den något större grannorten Hed.

Jag vill inte skriva så mycket om handlingen egentligen, för jag önskar att du visste lika lite som jag om den, när jag började läsa. Den här berättelsen vecklar ut sig allt eftersom. Ibland får läsaren en hint i en framtidsblick av en okänd berättare som liksom är på plats och observerar det som sker med människorna i Björnstad. Jag ä l s k a r sport, men även om du inte skulle vara det minsta sportintresserad så lovar jag dig, Björnstad är inte en bok om hockey! Av de 470 sidorna består kanske 25 av skildringar från isrinken. För ungefär på samma sätt som inte religionen kan lastas för alla krig (nej, det är människans begär efter makt, resurser eller territorium som orsakar krig, religionen är oftast ett svepskäl för att kunna definiera sig som tydlig grupp och något att samlas kring, anser jag), kan inte heller hockeyn lastas för vad som går så fruktansvärt snett i berättelsen om Björnstad. Tvärtom är det mänskliga tillkortakommanden, rädslor och  en mansdominerad kultur som får styra i det lilla samhället Björnstad. I kombination med en tystnad från de som ändå förmår se, blir katastrofen ett faktum. Med eller utan ett starkt hockeylag.

Det här är en jäkligt stark berättelse! Så sorglig, hemsk och fin! Och jag vill inte vänta på en uppföljning! En enda liten invändning är att den där allvetande rösten emellanåt blir lite för stark och liksom ska förklara vad det är vi läsare bevittnar. Det gör mig lite irriterad. Fredrik Backman, du skulle ha ägnat lite mer tid åt att gestalta i stället för att förklara. Dina läsare är tillräckligt smarta för att förstå ändå. Ha tilltro att de förstår dina poänger.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Björnstad
Förlag: Piratförlaget

 

 

Skarpögd och feministisk debut

FlickornaEmma Clines debutroman Flickorna tog mig bara ett par dagar att läsa, trots att jag egentligen hade en massa annat i tankarna. Men jag upplsukades av Evie Boyds berättelse och av kulten kring Charles Manson och hans kvinnor. Det är skönlitteratur, men känns som om det lika väl skulle kunna vara en självbiografi. Det är så välbeskrivet allt: miljöerna, lukterna, kläderna att det känns som om det är riktiga minnen som nedtecknats. Det är en fantastiskt fin debut!

Evie Boyd har bråkat med sin bästa (läs: enda) kompis när Suzanne dyker upp i affären. De har träffats hastigt någon dag tidigare, men det minns bara Evie. När Suzanne inte har pengar till att betala toalettpappret och butiksägaren kommer på henne med att försöka sno det, ser Evie sin chans till kontakt. Hon köper toalettpappret och springer ikapp Suzanne. Suzanne låter henne följa med till tältlägret där den karismatiske ledaren Russell lever med sitt sällskap. Och därefter blir de allihop som en familj för Evie, i alla fall är det den lilla trygghet hon har kvar efter att pappan lämnat familjen för en yngre kvinna och mamman som är fullt upptagen med sina karlar. Det är så kärleksfattigt runt Evie, att mitt hjärta går sönder när jag läser! Men det är ju också det som gör att hon först dras till Suzanne och Russell.

Det är mycket trovärdigt skildrat från en ung tjejs perspektiv. Evie är både brådmogen och naiv på samma gång. Men jag känner ett krypande obehag som aldrig riktigt lämnar mig, inte ens när det är den äldre Evie som berättar. Flickorna blottlägger hur utsatt en flicka är, just på grund av att hon är flicka eftersom det också innebär att hon vet med sig vissa saker redan från tidig ålder. Till exempel att en mans bekräftelse är en trofé som automatiskt höjer din status. Även om den bekräftelsen innehåller tvång och övergrepp så är det bättre än ingen bekräftelse alls. Emma Cline visar skickligt hur en ung tjej navigerar sig i en värld dikterad av män. Eller som Evie själv säger: ”Jag väntade på att få veta vad som var bra med mig”. Och det är männen som ger svaret.

Författare: Emma Cline
Titel: Flickorna
Förlag: Natur & Kultur

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 4 oktober, 2016 i Övergrepp, Böcker, Debutant, Ungdomar, Vänskap

 

En nästan sann historia

ennastansannÄntligen är det recensionsdag för en av höstens absolut bästa (ja, jag är säker), En nästan sann historia av Mattias Edvardsson!

År 2008 är ett tufft år på många sätt för huvudpersonen Zackarias, eller Zack som alla säger. Tidningsdöden blir ett myntat uttryck och Zack blir av med sitt jobb som journalist. Ungefär samtidigt gör hans flickvän sedan flera år slut eftersom han saknar ”framtidspotential”. Dagarna sveper förbi som i en dimma av sömn och rus tills situationen blir ohållbar och Zack tvingas återvända till barndomshemmet i Skåne för att leva på morsan. Drygt 30 år gammal är han tillbaka på ruta ett och det är då tanken på att skriva en storsäljande roman poppar upp och varför inte bygga den på ett självupplevt mysterium från tiden som student vid kursen för litterärt skapande i Lund? Det var som student 1996, när han först lärde känna den karismatiske Adrian, Betty som han förälskade sig i, den tystlåtne Fredrik Niemi och läraren Li Karpe som de alla såg upp till och beundrade. Det var också Li Karpe som introducerade de tre vännerna för Den Store författaren Leo Stark som skrev Generationsromanen som hyllades av både kritiker och läsare. Titeln är redan given. Romanen ska heta Den oskyldige mördaren.

Det är lätt att bli bländad av framgång och Zack dras in i en obskyr härva av lögner och svek. Kulmen nås i och med Leo Starks mystiska försvinnande och Adrian döms för mord, trots att man aldrig hittat någon kropp. Det är kring detta som Zack, drygt 20 år senare, tänker förlägga handlingen i sin kommande bestseller. För att lyckas med detta romanprojekt krävs en djupdykning i det förflutna, samtidigt som han också söker upp huvudpersonerna i dramat: Fredrik, Adrian, Betty och slutligen Li Karpe.

Det här är en suggestiv berättelse och bygger till stor del på fascinerande motsatsförhållanden och spänningar dessa skapar: student-elev, fiktion-fakta, förälder-barn, kvinna-man, idol-beundrare och slutligen även författare-läsare. Det är oerhört medryckande och som alltid när det gäller Mattias Edvardssons texter, otroligt välskrivet och psykologiskt trovärdigt. Jag sögs in i den här berättelsen och kom ut på andra sidan överraskad och omskakad. Och jag älskar dialogerna, särskilt moderns förnumstiga kommentarer! Dessutom fick jag lite Den hemliga historien– vibbar. Det är den akademiska miljön, en huvudperson som är lite oskuldsfull och en intelligent historia. Jag blir genast sugen på omläsning. Det känns som om jag kommer upptäcka en del blinkningar till andra litterära verk, som jag tycker mig ana men kanske missade lite grann för att intrigen höll mig i ett hårt grepp. Snyggt!

Författare: Mattias Edvardsson
Titel: En nästan sann historia
Förlag: Forum

 
 

Du, bara

Omslagsbild: Du, baraDu, bara av Anna Ahlund är en otroligt fin – och modig! – debut om ung, komplicerad kärlek. Det som ställer till det för John är att han blir förälskad i samma kille som sin storasyster Caroline. Han heter Frank och jobbar i pappershandeln, gillar Nick Drake och är fast besluten att vika tusen papperstranor. Fin är också syskonrelationen mellan Caroline och John. Kanske ovanligt friktionsfri med tanke på konkurrensen om Frank. Anna Ahlund utmanar också de traditionella könsrollerna utan att skriva läsaren på näsan. Att låta John vara bästis med Elli utan att göra någon stor sak av det. De vuxna förekommer bara i periferin. Mycket hinner hända under ett långt sommarlov.

Det som är så fint med den här boken är att det inte är Johns sexualitet som gör saker och ting komplicerade. Här finns en skön inställning till kärlek som något fint, oavsett. Ingen förälder som blir förfärad över att ens son är bög, inga kompisar som överger. Det här är heller ingen kom-ut-berättelse. Det är så befriande läsning! Dessutom vågar Anna Ahlund skriva om sex ”hela vägen”. Här finns inga dörrar som stängs eller punkter som överger läsaren just när det börjar hetta till. Det är ganska ovanligt i ungdomsromaner, men verkar typiskt för författarens avslappnande stil, allt beskrivet med stor respekt. Underbart!

Författare: Anna Ahlund
Titel: Du, bara
Förlag: Rabén & Sjögren

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 augusti, 2016 i Böcker, Debutant, Kärlek, Ungdomar, Vänskap