RSS

Kategoriarkiv: Debutant

Vill man ha något i livet, får man ta det!

Den sista mrs ParrishJag gillar ju spänningslitteratur, det är ingen hemlighet. Jag älskar att svepas med i en berättelse som håller mig på halster och som förmår att överraska! Ibland är jag vaken alldeles för sent, trots att jag ska jobba dagen efter. Det var precis vad som hände när jag läste Den sista Mrs. Parrish av Liv Constantine!

Amber Patterson är en kvinna som fötts utan tur. Hennes uppväxt innebar inte några extravaganser och gav henne absolut inget av det hon egentligen förtjänar, d.v.s. makt och pengar. Därför tycker hon att hon är helt berättigad till att själv skaffa sig det som andra har fått helt gratis och utan att anstränga sig. Hon tar sikte på Daphne Parrish, som hon beundrat på håll. Mrs. Parrish är gift med den tio år äldre, men fortfarande mycket stilige, Jackson Parrish. Han är dessutom snuskigt rik och verkar vara den perfekte äkte maken. Amber närmar sig Daphne genom att uppfinna en död syster som gått bort i cystiskt fibros (CF). På så sätt kan hon knyta Daphne till sig eftersom hennes syster faktiskt dog i CF och därför har hon startat en välgörenhetsinsamling till förmån för de som på något sätt drabbats av sjukdomen.

Amber och Daphne blir snart riktigt goda vänner. Daphne bjuder in Amber att träffa Jackson och deras två döttrar. Snart är hon en given gäst i familjen Parrish hem. Amber anstränger sig verkligen för att göra ett lagom gott intryck (hon vill ju inte avslöja sina planer för tidigt) och har läst på om saker som hon vet intresserar dem. Allt för att ställa sig in. Hon klär sig oansenligt och gör allt för att påminna Jackson om en yngre upplaga av Daphne. En kvinna som han kan forma på samma sätt som han gjorde med Daphne, som inte heller visste något om den fina världen innan hon träffade Jackson. Som ett led i sin väg mot att ta över Daphnes roll som mrs Parrish, diktar hon ihop en historia om att hon blivit utsatt för sexuella trakasserier av sin chef och fått sparken när hon inte ville gå med på hans inviter. Snart har hon fått arbete som assistent till Jacksons sekreterare och därefter dröjer det inte längre förrän hon själv blivit Jacksons sekreterare. Hon är otroligt kreativ och målmedveten i sin strävan efter att bli den nya Mrs. Parrish. När Daphne en dag nämner att hon inte verkar kunna ge den son som Jackson så förtvivlat önskar sig, ser Amber en möjlighet att skynda på processen.

Så långt är det ”bara” en underhållande thriller. Handlingen utvecklas ungefär så som jag hade tänkt mig. Jag förfasas förstås över Ambers kallhamrade attityd och känner verkligen med Daphne, men kan fortfarande avbryta min läsning för att göra andra saker. Och så kommer kvällen när jag tänker läsa ett enda kapitel för att lättare kunna somna. Men så händer det plötsligt något i boken som gör att berättelsen blir en helt annan! Det är nästan så jag sätter mig upp i sängen när jag läser – så överraskad blir jag! Och sen är det väldigt svårt att sluta läsa…

Liv Constantine är egentligen en pseudonym för systrarna Lynne och Valerie Constantine. Den sista mrs Parrish är deras debutroman. De bor i var sin ände av USA men tillbringar timmar varje dag med att mejla och prata på Facetime. Imponerande att de ändå kan skriva en bok tillsammans! Jag hoppas det blir fler!

Författare: Liv Constantine
Titel: Den sista mrs Parrish
Förlag: Harper Collins Nordic

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 april, 2018 i Böcker, Debutant, Rec.ex., Spänning

 

Ny norsk krim!

Klart man nappar på ett erbjudande från Kult PR att läsa en ny norsk kriminalförfattare! Och så damp Maestro av Geir Tangen ner i min brevlåda! En morgon i veckan hade jag väldigt svårt att slita mig från sängen. Ute var det snöstorm och drygt 10 minusgrader och min säng var så varm och gosig… Men jag kom till jobbet och boken blev utläst först imorse – lördagsmorgon at its best!

Jag ska villigt erkänna att det tog några sidor innan jag riktigt kom in i Geir Tangens bok Maestro. Kapitlen är mycket korta, mellan 2-4 sidor och det är en massa namn att hålla reda på. Det finns en mördare, dock inte kursiverad (tack för det!) som kommenterar händelserna, annars hoppar det mellan olika berättarröster. Huvudpersonerna är två. Den ena är en lite avdankad journalist som är på kant med tillvaron och dricker för mycket för att det ska vara hälsosamt, Viljar Ravn Gudmundsson. Den andra är en ung kvinnlig krimialkommissarie som heter Lotte Skeisvoll. Båda bor i det norska samhället Haugesund, där även författaren själv är bosatt. Dedikationen i början är så fin att den måste återges här: Till mamma och pappa för att ha visat mig magin som finns i böcker. Sorgligt nog skriver Geir Tangen i efterordet att föräldrarna inte hann uppleva att boken gick i tryck. Men Maestro är alltså en debutroman och författaren (född 1970) arbetar som gymnasielärare, men har tidigare varit frilansjournalist. Han driver också Norges största deckarblogg.

Allt börjar med att Viljar får ett mycket obehagligt mejl från en Stein Åmli. Personen skriver att hen är upprörd och frustrerad över att brottslingar går fria från sina rättmätiga straff och att hen därför har beslutat sig för att skipa rättvisa. Det första offret ska vara en tidigare ostraffad kvinna som förskingrat en massa pengar och visat trolöshet mot huvudman. Rita, som kvinnan heter, hittas död nedanför sin balkong. Någon har slängt henne över räcket från ett högt våningshus. Strax därefter kommer ett nytt mejl med ett nytt lika kryptisk innehåll. Viljar anar en personlig koppling till mördaren, men har nog med sina personliga problem för att riktigt fokusera. Under tiden får Lotte Skeisvoll förstärkning från Oslo i form av hennes tidigare chef. Ingen av dem är särskilt förtjust över tanken att samarbeta och Lotte gör allt för att behålla kontrollen över utredningen. Kanske att denna osämja påverkar utredningen negativt. I alla fall hinner fler människor mista livet innan de äntligen upptäcker en viktig ledtråd. Morden tycks vara hämtade ur scener från populära deckare och mördaren är den självskrivne maestron som håller i taktpinnen.

När jag väl kommit in i handlingen och lärt mig namnen på de olika karaktärerna, tar det fart ordentligt! Det är sällan jag famlar i blindo vem som är mördaren så här som jag gör under läsningen av Maestro. Generellt brukar upplösningen i deckare jag läser sällan intressera mig så värst mycket – jag har ju redan listat ut hur det ligger till. Men den här gången är vändningarna mot slutet överraskande många! Dessutom finns en finurlig knorr som jag gillar extra mycket, men inte vill avslöja här. Det är fantasifullt och häftigt gjort! Läs boken, om du är nyfiken! Maestro är Geir Tangens debut och jag tycker den lovar mycket gott inför framtiden! Det blir ett högt betyg från mig!

Författare: Geir Tangen
Titel: Maestro
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 4 mars, 2018 i Böcker, Debutant, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Grace eller Nådegåvan

Nu har jag (äntligen) läst Grace av Anthony Doerr!

Huvudpersonen hydrologen David Wrinkler drömmer om sin fru, innan de två ens har mötts. Han drabbas av sanndrömmar emellanåt och när han drömmer om en kvinna i mataffären som tappar något på golvet och att de sen gifter sig, så vet han vad han måste göra när detta väl sker i verkligheten. Förhållandet är försiktigt och trevande till en början eftersom kvinnan, Sandy, redan är gift. Hennes man är hockeyspelare och när han har sin träning passar de på att ses. Så småningom lämnar Sandy sin man för David och de två får en dotter tillsammans. Dottern Grace är två år då David en natt drömmer om hur de drabbas av en översvämning och Grace drunknar. Av rädsla för att drömmen ska slå in, lämnar han sin lilla familj utan ett ord. Han stiger ombord på ett fartyg och stiger av på en ö, Saint Vincent. Där blir han kvar i tjugofem år innan han bestämmer sig för att sätta sig på ett plan och flyga hem till USA igen för att ta reda på om Sandy och Grace fortfarande lever.

En stark trea! Bitvis vacker och melankolisk, bitvis blir jag fruktansvärt provocerad av huvudpersonens agerande och de beslut han fattar (eller inte fattar) Hans ödesdigra beslut känns absurt. Egentligen händer det inte särskilt mycket heller vad gäller yttre skeenden. Det mesta pågår i David Wrinklers tankevärld. Ändå så läser jag långa partier i taget och fascineras av allt nördigt vetande angående snökristaller och insekter. Och lär mig jättemycket som jag aldrig ens funderat över tidigare! För mig är det den stora behållningen med boken. Den här berättelsen hade blivit ännu bättre om Doerr hade varit en bättre författare. Tyvärr tycker jag inte han håller riktigt.

PS. Grace utkom redan 2005 med titeln Nådegåvan på Albert Bonniers förlag och är Anthony Doerrs debutroman.

Författare: Anthony Doerr
Titel: Grace
Förlag: Bookmark

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 januari, 2018 i Böcker, Debutant, Kärlek, Rec.ex., Vänskap

 

Bokens dag i min stad

För ganska exakt en vecka sen var jag och lyssnade på olika författare i min stad. Arrangemanget är återkommande varje höst och jag tror att det var fjärde gången jag gick i år. Det är så trevligt och intressant att få lyssna till författare som berättar om sina verk! Men någonstans vet jag att jag läst en skildring om en författare som ”tvingas” delta på Bokens dag av sitt förlag och jag kan aldrig låta bli att tänka: Hur många av dessa författare gör detta för att de tycker det är roligt? Vanligtvis brukar det vara en moderator, men i år hade de ett annat upplägg med två från lokaltidningens kulturredaktion som turades om att intervjua. Det var ett mycket bra upplägg, tycker jag. Det kändes mer jämlikt och de författare som kanske inte tar lika mycket plats, kom fram på ett annat sätt.

PC Jersild började med att yttra orden ”Jag är författaren som blev läkare, inte tvärtom”. Appropå på att han också är läkare, men enligt egen utsago han sin första roman när han var femton. Han fortsatte även skriva när han började arbeta som läkare. Innan jobbet på morgnarna parkerade han sin bil vid Hagaparken och skrev en timme innan han åkte till sjukhuset. Hans senaste roman heter Tivoli och utspelar sig inom en nära framtid, ca 20-25 år bort. Nöjesparken Gröna Lund i Stockholm har köpts upp av kineser. Trygghet, sjukvård och nöje är de tre saker som äldre värdesätter mest, enligt undersökningar. En änka anförtror sig åt sin robot. Denne blir den väninnan hon aldrig haft. Hjärtstartare på hjul rör sig runt de äldre och lyssnar av EKG:n. Emellanåt blir det kaotiskt när de sätter igång fullt fungerande hjärtan. PC Jersild själv beskriver Tivoli somen munter dystopi med vissa tragiska inslag”. Själv blir jag lite förbluffad över hur vital och kvicktänkt denne äldre herre är!

Ester Roxberg skrev ju en uppmärksammad bok om sin pappa häromåret . Hon är ju också från trakten. Hennes senaste roman heter Barnvagnsblues och handlar mycket om föräldraskap. Själv väntar hon sitt tredje barn och har funderat mycket på frågeställningar som Vad är en förälder? Vilka förväntningar finns det på en mamma? Den här boken skulle egentligen blivit en helt annan från början, var det tänkt. Den skulle handla om sin kompis’ mamma som aldrig blev accepterad i samhället som Ester växte upp ioch inte sågs som en ”god mor”. I Esters ögon var hon dock den perfekta mamman på alla sätt. Den nya romanen handlar också om den klaustrofobi som Ester menar att hon känt under föräldraledigheten med de tidigare barnen.

Sist ut innan pausen var Pascal Engman. Han fick tyvärr mest prata om sin egen bakgrund som halv-Chilenare. Hans pappa och dennes dåvarande fru flydde militärkuppen i Chile i början av 1970-talet och hamnade i Sverige. Där gick de snart skillda vägar och pappan träffade kvinnan som kom att bli Pascal Engmans mamma. Pascal åkte själv till Chile när han hade bestämt sig för att skriva en bok. Det blev mycket vin och skrivande under vistelsen i Chile. Han är också journalist och som sådan har han bli medveten om hur mycket hot journalister får utstå och hur otrygga de är, inte minst kvinnliga journalister. Hans debutroman Patrioterna är en thriller som handlar just om detta ämne. Tre nynazister bildar en cell i Stockholm och sätter upp 10 journalister på sin dödslista. Huvudpersonen August upptäcker att hans flickvän finns med på denna lista och blir indragen. Blev genast lite lässugen!

Efter pausen var Emma Ångström först att intervjuas. Hon är en mångsysslare! På sitt CV skilda yrken som journalist, ljusarkitekt och kommunikationschef. Väldigt brokig bakgrund, spännande! Hennes senaste skräckroman heter Det sista experimentet. Handlingen utspelar sig i Sundborn, Dalarna. Bakgrunden till detta är att Emma Ångströms farfar hade ett hus där när Emma var liten, så boken är en hyllning till honom. Huvudpersonen heter Dante. Han ser tillbaka på sin barndomssomrar uppe hos sin farfar. Det handlar en del om farfar och hans excentriske hustru, men också om bästisen som sysslar med svartkonst. Det finns också en parallell berättelse. Den om kvinnan som vaknar upp ensam, nästintill helt utan kläder, i ett kall och trångt utrymme. Hur har hon hamnat där? Författaren berättar att hon inte läser särskilt mycket skräck själv, hon är egentligen ganska mörkrädd, men samtidigt är hon fascinerad av den psykologiska skräcken. Ibland blir hon själv rädd för det hon skriver.

Näst på tur var Christer Björkman som är aktuell med en självbiografi som heter Generalen – bara jag vet vem som vinner. Den handlar förstås mycket om melodifestivalen och allt arbetet med att utveckla den, men också en del om uppväxten som var lite speciell. Han är uppvuxen i Borås med sin mamma, som var egenföretagare i spelbranschen, vilket på den tiden var väldigt ovanligt, särskilt som ensamstående kvinna. Hon var en mycket målmedveten kvinna som resta mycket i sitt jobb. En dag satte hon därför ut en annons och sökte efter en fosterfamilj som kunde ta hand om Christer några år. Därför bodde han i ett fosterhem under några år innan mamman hämtade hem honom igen. Christer Björkman har ”alltid” sjungit och uppträtt. Sitt första framträdande gjorde han i Folkets Park när han var fem år gammal. År 1967 såg han melodifestivalen på en tv i en hotellfoajé där han väntade på sin mamma. När han såg vinnaren förstod han direkt att det är därför man sjunger, för att vinna. Tjugofem år senare gjorde han just det med låten Imorgon är en annan dag och han berättade också mycket livfullt hur j***a nervös han var! Intressant att lyssna på och Christer Björkman framstod definitivt som en mer ödmjuk man än jag hade tänkt mig. Positivt överraskad!

Sist ut för kvällen var Tina Nordström som skrivit sin elfte (!) kokbok. Den heter Mitt kök och förhoppningen är att det ska bli en matbibel som finns i många svenska kök framöver. Det var väldigt intressant att se hur hon verkligen gick in i en roll när det var hennes tur att intervjuas. Personen som reste sig hade en helt annan utstrålning än kvinnan som satt i soffan och väntade på sin tur. Jag måste säga att jag alltid har haft lite, lite svårt för Tina Nordström. Jag tycker att hon blir lite hysterisk emellanåt och entusiasmen är mer enerverande än charmig. Tyvärr kände jag likadant den här gången. När hon hade fått prata om sin kokbok var jag helt matt och det passade bra att kvällen var slut för den här gången. Vi ses nästa år!

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 oktober, 2017 i Böcker, Debutant, Författare IRL

 

1793 av Niklas Natt och Dag – och en intervju!

1793Jag har läst Niklas Natt och Dags fantastiska debutroman 1793! Jag, som sällan läser historiska romaner, fastnade rejält i den här berättelsen. Vilken häftig debut! Otroligt att någon lyckas så väl med en roman vid första försöket! Emellanåt var 1793 dock så otäck och ruskig att jag nästan inte förmådde läsa. Boken är inget för klenmagade! Jag levde mig in i boken och kunde inte sluta prata om den med min man, som ju inte har läst den (än)… Helt hopplöst! Nu har jag köpt in den till ”mitt” bibliotek och ser fram emot att hitta nya läsare till den! Det är en bladvändare av högsta klass!

Året är 1793 (förstås). Stockholm är skitigt och kallt. Vintern 1793 ska bli den kallaste på länge. I sjön Fatburen på Södermalm hittas en svårt lemlästad man av en polispalt vid namn Cardell. Han kontaktar Stockholms poliskammare och Cecil Winge tar över fallet. Trots att han är döende i lungsoten är han fast besluten att ta reda på mannens identitet och vem som bragt honom om livet. Hans efterforskningar leder honom in i samhällets mörkaste vrår. Genom fyra olika berättelser, väver Niklas Natt och Dag ihop ett slags gotisk mordmysterium. Det är väldigt spännande på många plan! Här finns alla samhällsklasser representerade och deras olika öden väver ihop intrigen på ett mycket uppfinningsrikt sätt. Miljöbeskrivningen är otroligt bra! Den tacksamheten jag känner, efter avslutad läsning, att jag faktiskt lever idag – 2017 – och inte då, är väldigt stor! Inte minst som kvinna, eftersom det, i kombination med fattigdom, innebar en enorm risk att råka illa ut på alla tänkbara sätt.

Jag fick också möjligheten att ställa några frågor till författaren. Stort tack för det till både Niklas och Forum bokförlag! Här är vår mejlkonversation:

Stort tack för att jag får skriva till dig och ställa några frågor! Men först och främst, tusen tack för en fantastisk läsupplevelse! Vilken makalös debutroman du har skrivit! Jag älskade den, även om jag stundtals hade svårt att läsa vissa scener, och jag kände ett sånt behov av att prata om min läsning med min omgivning! Stackarna har ju inte läst boken än, men jag vet att jag gjort dem nyfikna! Jag har också köpt in boken till ”mitt” bibliotek, där jag jobbar som bibliotekarie. Här ska boktipsas! Det är verkligen en berättelse som kom mig nära. Jag hade svårt att släppa tankarna på den, även efter att jagar slutat läsa. Ja, och så bloggar jag om min läsning också på Fru E:s böcker sen nio år och det är där jag kommer publicera dina svar tillsammans med min ”recension”. Hoppas att det är ok?

– Det är jag som ska tacka!

Ok, första frågan kommer här: Du skriver i efterordet att du trodde att du skulle behöva tvinga in din berättelse i verklighetens 1793, men upptäckte att det ofta blev precis tvärtom. Jag är väldigt nyfiken på hur din skrivprocess såg ut. Varför blev det en historisk roman? Hur länge har du skrivit på den här berättelsen? Hade du hela berättelsen klar i huvudet innan du började skriva eller utvecklades intrigen allt eftersom?

– Som barn, ung vuxen och – handen på hjärtat – än idag är jag både en stor anhängare och produkt av fantasy och science fiction. Jag såg alltid den historiska romanen som en nära släkting till dessa genrer; de har gemensamt en exotisk miljö som kräver viss fokus på detaljer för att hjälpa till att göra läsaren hemmastadd. För att nämna några har jag fått väldigt starka läsupplevelser av James Clavell, av Patrick O’Brian, av Hilary Mantel (kanske främst A Place of Greater Safety), av Alan Moores From Hell och – främsta referensen bakom 1793 vad mig anbelangar – av Umberto Ecos Rosens Namn, och titlar som dem inspirerade mig att skriva historiskt. Sedan trodde jag i och för sig inte riktigt att 1793 skulle bli publicerad, utan att det mest var en personlig helig ko jag var tvungen att slakta för att kunna gå vidare och skriva någonting annat.

Berättelsen var från början inte speciellt klar. Jag visste hur den började och hur den slutade, hur den skulle kännas och hur jag ville ha stämningen. Sedan gjorde jag det lätt för mig genom att dela upp skeendet i fyra delar som liksom utgjorde egna separata mikrokosmos och kunde bearbetas var för sig. Anna Stinas del, den nästa sista, var från början den mest diffusa, då det enda viktiga för övriga handlingen är dess slut, och länge utgjordes de första nittio procenten av den delen av en snabb anteckning som löd ungefär ”spännande saker händer här, ca 80 sidor”. Och det var där verkligheten klev in och räddade mig mer än någon annanstans: Det hände en hel del spännande saker på spinnhuset just det året, av en märklig slump som jag aldrig lär bli klok på. Kristofer Blix del, den andra, som är den enda som är berättad i första person och i imperfekt, var den enklaste och snabbaste att skriva, och också den som är minst förändrad från första till sista utkast. Jag tror att det beror på att han är den karaktär som har mest av mig själv – åtminstone som jag var en gång – i sig.

Tidsmässigt? Det tog ett år att skriva första utkastet och ytterligare tre år att få det publicerat, med många refuseringar, en del uppmuntrande lektörsutlåtanden, diverse olika förlagskontakter, omskrivningar, strykningar och tillägg. Jag gick i vad jag förstått är den fälla som drabbar många som försöker skriva någonting historiskt: För mycket historia. Du hittar mängder av detaljer som du förälskar dig i och försöker få in din prosa på bekostnad av tempot. Redan i version två rök 250 000 tecken, nästan en tredjedel av första utkastet, av mer eller mindre ovidkommande historiebeskrivning.

Har du alltid varit historieintresserad? Var det något i dina efterforskningar som överraskade dig särskilt?

– Allt började med Carl Michael Bellman för mig. En i raden av mina många plastbrorsor läste på 90-talet mycket Arne Anka, seriealbum som kanske var lite i mognaste laget för mig då, men Charlie Christensen, som både skrev och tecknade serien, var en stor Bellmanbeundrare, och mitt bland alla tecknade djur som söp, slogs och låg runt i Stockholms uteliv kunde det plötsligt dyka upp en illustrerad Fredmansepistel med ett väldigt annorlunda anslag. Det gjorde mig intresserad, och fick mig att köpa min första skiva: Fred Åkerströms Vila Vid Denna Källa. Därpå snodde jag en Bellmanantologi från mitt högstadiebibliotek och lärde mig spela gitarr efter ackordanalysen på sista sidan. Efter tjugo år av Bellmanlyssning kändes nog 1700-talet aningen mindre exotiskt för mig än många andra eror, och därför föll det sig naturligt att skriva om just denna tid.

Den stora överraskningen var nog hur mycket av 1700-talets Stockholms som finns kvar än idag, även om man bortser från Gamla Stan. Jag tränade inför Stockholm Maraton kring den tid då jag skrev som mest, och på träningsrundorna gick det att springa mellan malmgårdar byggda under stormaktstiden som står kvar än idag. Bara ett stenkast från mitt kontor på Odenplan finns Observatoriet, nedanför ligger en idag väldigt anonym vägkorsning som heter Spelbomskans Torg efter en kvarn som en gång stod där, på andra sidan kullen ligger det som idag kallas Spökslottet, lite längre ner ligger Adolf Fredriks kyrka, på väg hem går jag förbi ett främmande träd på Hälsingegatan som fäller underligt fjärilsformade löv om höstarna, som visade sig vara en kvarleva från den forna bergianska trädgården från 1700-talet, som flyttades ut till Brunnsviken i takt med att staden bredde ut sig.

Dessutom införde stadsarkitekten i början av 1700-talet tvång på inlämning av ritningar för bygglov, och hela den samlingen finns kvar i Riksarkivet, idag klassad som världsarvsminne. Det är helt fantastiskt: Varje version av Stockholm från 1713 och framåt, sparad på papper!

När jag läser 1793 så lever jag mig in mycket i händelserna och dina beskrivningar av miljön gör att jag huttrar av kyla, rynkar på näsan åt stanken. Min läsning blir nästan en fysisk upplevelse! Hur har du gjort för att komma dåtiden så nära?

– Hur nära dåtiden jag faktiskt kommit går ju inte att veta. Jag har utgått från historiska källor, och målsättningen är att om en detalj nämns i boken – gata, hus, politiska skeenden, krogar, maträtter, klädesplagg och så vidare – ska det i möjligaste mån spegla faktiska förhållanden, och många faktiska förhållanden framstår som väldigt grisiga med våra dagars mått mätt. Hygienrutiner och medicin höll inga berömvärda nivåer. Stockholm växte snabbt, och man visste ingenting om hur en gryende storstad behövde administreras för att fungera, från latrinlogistik och så vidare.

Men så mycket handlar ju också om vilket perspektiv du väljer som berättare: Luktar Moodgallerian i Stockholm parfym, nybakt bröd, ekologisk vegomat? Eller luktar den ospolad pissränna och hundbajs som någon dragit in från gatan? Det får du välja själv, beroende på vilken stämning du eftersträvar i din historia. Jag har valt att fokusera på samhällets avigsidor, och eventuell säger det mer om mig än om året 1793. Frågar du Christopher O’Regan, som är historiker och expert på just den här perioden, lär du få en helt annan bild, inte nödvändigtvis mer eller mindre sann. Men igen, jag kommer från Bellmandiktningen, och den är bitvis väldigt hemsk, något som ofta glöms bort när man ska sjunga Fjäriln Vingad Syns På Haga på skolavslutningen. Hans skildring av lungsot är nästan klinisk, och oändligt otäck, och dess enda botemedel är en sista fylla före graven: ”Drick ur ditt glas/se döden på dig väntar/slipar sitt svärd, och vid din tröskel står…/guldguler hy, matt blomstrande små kinder/nedkramat bröst och platta skulderblad./Lät se din hand, var ådra blå och trinder/ligger så sväld och fuktig som i bad;/handen är svettig och ådrorna stela/knäpp nu och spela! /Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad…”

En annan sak jag tänkte på var hur våldet ständigt fanns närvarande på den tiden. Slagsmål var vardagsmat och tänderna rök ofta. Cardell känns väldigt representativ. Medan Cecil Winge är mer atypisk med sitt mer analyserande och resonerande sätt. Har det med hans sjukdomstillstånd att göra? Skulle en frisk Winge vara mer våldsam, tror du? Å andra sidan känns han också väldigt osjälvisk som mer eller mindre förmår sin hustru att bli kär i en annan man. 

– Cecil Winge och jag har en rätt komplicerad historia. Till att börja med tror jag inte att jag har skrivit hans namn en enda gång utan att slinta med mitt vänstra ringfinger så att efternamnet blir Einge. Varenda gång. Jag har ingen rimlig förklaring till varför. Han ändrade också personlighet minst en gång under skrivandet. I det första utkastet – det sista och även publicerade har numret åtta – hade han exempelvis humor och var inte rädd för att använda den, och han fick i slutändan bara behålla två väldigt torra små skämt, ett i första delens sista kapitel och ett i del fyra som handlar om Cardells favoriträtt. Han är på gott och ont bokens huvudperson, och för att berättelsen alls skulle fungera behövde han bli någon som jag kunde hysa verkliga känslor för, vilket ju är förutsättningen för att försöka lura också en läsare att känna samma sak. Det var svårt. Jag vet inte hur väl det lyckats, heller.

Det sena 1700-talet är en ganska välexploaterad mark för historiska skildringar, och jag inbillar mig att anledningen är brytpunkten mellan gammalt och nytt. Å ena sidan har vi ett nästan medeltida feodalsamhälle där titlar och mark går i arv, klassamhället är en självklarhet, de mänskliga rättigheterna ett skämt och rättsskipningen brutal och skoningslös. Å andra sidan, upplysningen! Alla de idéer som under de kommande två seklen skulle förändra samhället i grunden, och som blev plattform för allt vad vi har av humanism och demokrati. Cecil Einge – men för helvete! – Winge var tänkt att vara en upplysningsman ut i fingerspetsarna, och som sådan främmande för våld. I delar som sedermera ströks var Winges stora käpphäst en milanesisk filosof vid namn Cesare Beccaria, som redan 1764 skrev ett verk om brott och straff där han noterade att tortyr – som fortfarande förekom – var ett helt värdelöst sätt att få fram information, åtminstone om det var sanningen man var ute efter: Gör du någon tillräckligt illa kommer hen att säga precis vad som helst, erkänna vad som helst. Så själva tortyren blir en garant för att aldrig få veta sanningen, helt kontraproduktiv. Men hur rätt Cesare än hade så brydde sig ingen förstås förrän långt senare (och många fortsätter att inte bry sig än idag). Hur som helst: I min värld är Winges principer oberoende av hans åkomma. Däremot får den honom under berättelsens gång att tvivla på sin livslånga övertygelse.

Vissa scener är rent plågsamma att läsa. Jag tänker särskilt på stympningen och Drakens plågsamma dans. Hur var det att skriva om detta? Var du också tvungen att pausa från alla otäckheter och skriva om mer oskyldiga saker emellanåt?

– Från det att jag började skriva 1793 till dess att den blev publicerad hann jag få två barn. Det är lite skillnad, tycker jag, på att skriva på den typen av scener före och efter man förökat sig. Kanske får man lite mer respekt för livet. Men om 1793 kändes lite väl svart ibland fanns det i alla fall minst en bebis inom räckhåll, i vars sammetslena underhudsfett man kunde borra ner näsan. Under de knappt nio månader jag hann skriva barnlös vill jag tröstmässigt utöver min hustru nämna Mozart Katt, min mycket kärvänliga, sex och ett halv kilo tunga sibiriska katt, och om ingen om dem fanns till hands fanns ju alltid My Little Pony: Friendship is Magic på Netflix.

Till sist, när får vi läsa nästa bok av dig? Har du en berättelse som väntar på att bli skriven redan? Blir det en ny historisk roman, tror du?

– Jag håller på att avveckla delar av mitt yrkesliv för att friställa tid att skriva mer skönlitterärt, och planen är att börja skriva på vad jag tror kommer bli 1794 – eller vad den nu kommer heta – efter årsskiftet. Min förhoppning är att den kommer bli klar under 2018, baserat på att den är ungefär lika färdig i huvudet nu som 1793 var när jag började, men det beror ju helt och hållet på hur väl skrivandet flyter på, och hur nöjd jag blir med resultatet. Jag har ingen som helst lust att släppa ifrån mig någonting som jag inte själv tycker lika bra om som 1793, så det får ta den tid det tar. Och går det inte alls hoppas jag att det blir något annat i stället.

Tusen tack för alla frågorna och för att jag fick tillfälle att svara på dem!

Författare: Niklas Natt och Dag
Titel: 1793
Förlag: Forum bokförlag

 

Hajpad thriller som aldrig riktigt lyfter

Mulet och kulet utomhus. Termometern på knappt 10 grader. Nej, då är det mycket mysigare att kura framför brasan med en bok! Sargad av Flynn Berry var en bok som jag såg fram emot att läsa! I år vann den en Edgar Award för bästa debutroman (originalets titel är Under the Harrow). Lite tröttsamt är det att denna också ska jämföras med både Gone Girl och Kvinnan på tåget. Allra helst när den inte riktigt lever infriar de förväntningar som läsaren får av sådana liknelser… Jag håller inte heller med en av blurbarna på baksidan som säger att den här boken är en blandning av Ferrante och Broadchurch  (två favoriter för övrigt).

Handlingen i korthet: Det är fredagseftermiddag och Nora tar tåget till sin syster Rachel som bor ute på den engelska landsbygden med sin hund. De har planerat en mysig helg tillsammans, men kvällen förvandlas till en mardröm när Nora kliver in i huset. Hunden hittas hängd i sitt koppel och Rachel har blivit brutalt knivmördad. Av en gärningsman syns inte ett spår. I polisförhöret kommer en händelse femton år tidigare upp. Då blev Rachel attackerad av en okänd man. Kan det vara han som är tillbaka? Noras egna efterforskningar visar att hennes storasyster hade många hemligheter.

Mitt största problem med Sargad är att huvudpersonen Nora är så svår att komma inpå livet. Redan från början skapas en distans till henne som tyvärr gör att mitt engagemang för att få reda på hur det ska gå och vem som gjorde det, aldrig riktigt väcks. Min andra invändning är att den här thrillern aldrig blir särskilt spännande, trots en mycket rafflande inledning. En liten twist på slutet, som förstås inte kommer att avslöjas här, väger upp lite, liksom språket som jag gillar. Det är lite korthugget, men passar bra till Nora. Jag ger den 3 av 5 på Goodreads.

Författare: Flynn Berry
Titel: Sargad
Förlag: LB Förlaget

 

 
4 kommentarer

Publicerat av på 7 oktober, 2017 i Böcker, Debutant, Rec.ex.

 

Kär i Nix!

Nix

Vilken vånda! Hur ska det jag skriver om Nix här, kunna göra boken rättvisa? Jag har skrattat högt, förfärats, oroats och känt mig ledsen under läsningen. Jag har levt med Samuel, Faye, Pwnage och dom andra i lite mer än en vecka och längtat hem varendaste dag till stunden då jag får möta dem igen. Nix är inget annat än fantastisk litteratur! Jag är full av beundran hur Nathan Hill kan skriva så begåvat, så snillrikt i sin första (utgivna) roman! Allt hänger ihop, inget lämnas till slumpen. Händelser får konsekvenser som ger resonans långt fram i tiden. Precis som i verkliga livet. Skillnaden är att i verkliga livet har vi ingen Nathan Hill vid vår sida som gör oss uppmärksamma på sambanden. Jag älskade den här boken! Älskar! Nix kan mycket väl vara en av de allra bästa romaner jag läst någonsin! Jag känner att jag vill ut och missionera, få andra att njuta av denna fantastiska läsupplevelse. Åtminstone ska jag tipsa alla i min närhet om den och nu även dig, kära bloggläsare. Du bara måste läsa denna bok! Räds inte tjockleken (den är nästan 700 sidor), du kommer att vara tacksam att den inte tar slut så fort!

Vad handlar Nix om då? I korthet om en pojke som överges av sin mamma en dag när han är 11 år. Det finns en fantastisk liknelse med afrikanska sköldpaddor, när Nathan Hill skriver om mammans noga planerade flykt. Det finns nämligen en art sköldpaddor i Afrika som simmar över Atlanten till Sydamerika för att lägga sina ägg på stranden. Varför gör de denna långa resa har forskare undrat många gånger över. Huvudteorin är att de gör så eftersom det är ett inlärt beteende som hänger kvar från när de två kontinenterna endast skildes åt genom en smal flod för så där en hundra miljoner år sen. Varje år har floden breddats ett par centimeter. Alldeles för lite för att sköldpaddorna ska märka av det, tills en dag då floden blivit ett hav. På samma sätt gör Samuels mamma när hon flyttar ut. Hon tar med sig några saker i taget som knappt märks, till en dag då allt som påminner om henne är lika spårlöst borta som hon själv.

Många år senare sker en attack mot en högerpolitiker. Aktivisten som attackerar mannen är Faye, Samuels mamma. Bilden som målas upp i media är en radikal hippie med ett skamfullt förflutet. Samuel är pressad av sin förläggare att ge ut en till bok som han redan fått förskottsbetalning på och bestämmer sig för att skriva en biografi över sin mor. Första steget blir att träffa henne och lära känna henne på nytt. Ska han äntligen få reda på varför hon stack? Och var har hon egentligen hållit hus under alla år?

Nix är full av spännande amerikansk historia om vänsterrörelsen -68 och protesterna mot Vietnamkriget. Men det är också en kritisk, och inte så lite cynisk, skildring om vårt samhälle idag. Ett samhälle där den kränkte ständigt har tolkningsföreträde, där ytligheten går att göra business av, där det är svårt att göra och framförallt vara rätt. Ett samhälle vi också har behov av att fly från, in i sagans värld där de onda är fiender som går att förgöra och där det finns ett tydligt vi och dom. Nix innehåller också en hel del roliga scener som jag fnissat högt åt och läst högt för min käre Herr E, just för att de är så på pricken och säger så mycket om vår samtid. Om du orkat läsa ända hit, hoppas jag också att jag har lyckats övertyga dig om att din nästa bok m å s t e bli Nix av Nathan Hill!

Författare: Nathan Hill
Titel: Nix 
Förlag: Brombergs

 
2 kommentarer

Publicerat av på 19 september, 2017 i Böcker, Debutant, Historisk roman, Rec.ex., Släkthistoria