En längtan till Osebol

Osebol är namnet på en by i västra Värmland, inte långt från den norska gränsen. Marit Kapla är själv därifrån, men bor nu i Göteborg. Hon har återvänt till sin hemby och intervjuat nästan samtliga människor som bor där, vilket är ett 40-tal. Det är en vardagsnära skildring av livet i verklig glesbygd och konsekvenserna av den svenska regionalpolitiken eller snarare kanske bristen på den. För vill menar man allvar med devisen att hela Sverige ska leva, måste man också skapa förutsättningarna till arbete och utbildning, liksom att det finns ett visst mått av samhällsservice i form av affär och sjukvård. Annars är det svårt att bo kvar. Osebol har sett trävaruindustrin först industrialiseras och sen flyttas. Bron över älven som en gång var byns stolthet, har inte renoverats på många år och är nu avstängd för all trafik. Men människorna som valt att bli kvar i Osebol fortsätter gneta på. Det är en varm skildring och så vackert i all sin kärvhet att det är svårt att inte bli betagen! Och språket är wow! Boken är så väl värd sin Augustprisnominering! Men i den skönlitterära klassen? Biblioteksvärlden (läs Bibliotekstjänst) tycks vilja ha den på Ncag, det vill Geografi med underavdelning…

Författare: Marit Kapla
Titel: Osebol
Förlag: Teg Publishing

 

Bokcirkelträff

Ikväll hade vi bokcirkelkväll på ett café i stan och månadens bok var Don DeLillos moderna klassiker Vitt brus. För mig var det första gången jag läste något av denne författare, men han är en sån som jag tänkt läsa många gånger. Inte minst för att han brukar nämnas i nobelprissammanhang. Men nu när jag läst, så vet jag inte tycker att det är så bra…

Jag gav den 4 av 10 poäng i betyg och de andra var ungefär lika kallsinniga (2-6 poäng fick den av oss). Det fanns vissa partier som jag gillade. T. ex. så tyckte jag att vissa att familjedialogerna var helt klockrena! Att alla pratar i munnen på varandra och om sin grej. Så är det inte sällan hos oss faktiskt. Alla vill prata och få fram sitt, men det är inte alltid vi lyssnar så bra på varandra… Dessutom tyckte jag om pratet om dödsångest och hur man botar den, som var mellan huvudpersonen Jack och hans kollega Murray i slutet. Ett av botemedlen var att ha ihjäl någon annan, för då skulle man åtminstone ha gått levande ur den striden och de skulle göra att man kände sig mer levande än dödlig…! Minst sagt ett drastiskt alternativ till att bota sin dödsångest, men precis så skruvad som den här romanen stundtals är. Humorn drar absolut mot det absurda. Det jag tycker mindre om är att det är ytligt berättat. Läsaren får aldrig komma riktigt nära. Dessutom har romanen ingen direkt handling utan är mer en skildring över ett parallellt samhälle som påminner om vårt eget och där människorna är ganska ointresserade av andra än sig själva och sina egna bekymmer. De har liksom inget direkt utbyte av varandra utan lever sida vid sida utan att egentligen bry sig så mycket. Om några månader tror jag inte att jag kommer att kunna berätta något om handlingen, men jag kommer komma ihåg vissa glimtar då berättelsen skimrade till. Ska jag våga generalisera så gissar jag att detta är en roman som tilltalar manliga läsare mer.

Författare: Don DeLillo

Titel: Vitt brus

Förlag: Modernista

 

Hej då, vi ses imorron

William Maxwells bok Hej då, vi ses i morron har precis kommit i nyöversättningen. Boken vann The National Book Award 1980 och räknas som en modern amerikansk klassiker. William Maxwell (1908-2000) själv var både författare och skönlitterär redaktör på The New Yorker.

Hej då, vi ses i morron är en sjävbiografisk roman där läsaren får ta del av författarens traumatiska förlust av sin mor som dör två dagar efter att hon har gett liv åt en tredje pojke. Maxwell är bara tio år gammal och får ta hand om sin far som nästan går under av sorg. Det finns inte mycket utrymme för Maxwell och hans äldre bror, utan de får klara sig igenom den svåra tiden på egen hand, ensamma med sina tankar och stora saknad. Böcker och läsning blir hans tröst och tre år senare gifter fadern om sig. Under samma period så sker ett mord i staden i samband med en skilsmässa. Maxwells skolkamrat Cletus far blir snabbt misstänkt och tycks vara den enda som haft motiv att döda. Det visar sig att han och hans fru låg i skilsmässa. Cletus mor hade angett som skäl att hennes man visat extrem och långvarig grymhet. Hans far hade kontrat med att han hade bevis för att hans fru varit otrogen med grannen, han som ny hittats mördad i stallet.

Som vuxen funderar William Maxwell över hur det kom sig att han aldrig brydde sig om att stötta sin kamrat Cletus.Han bestämmer sig för att ta reda på allt om fallet och kartlägga händelserna fram till mordet. Han bedriver ett gediget och systematisk undersökningsarbete för att lyfta på alla stenar som finns och tränga genom den stora gåtan hur två vänner plötsligt kunde förvandlas till bittra rivaler.

Det är en speciell bok det här som blandar en uppväxthistoria med ett verkligt mordfall och låter dessa två berättelser flyta samman till en. Jag vet egentligen inte om jag tycker att det är en sån bra idé egentligen, båda hade likaväl kunnat fått en egen bok att breda ut sig i. Jag hade gärna läst mer om författaren, samtidigt är bakgrunden till mordet väldigt intressant att läsa om. Det mest otroliga är egentligen att William Maxwell ror i hamn med det här på endast 127 sidor! Språket är inte alls så stringent som man hade kunnat tro utan innehåller flera målande beskrivningar, som t. ex om arrendatorerna som kommer in till stan på lördagarna:

”Man såg genast att de inte kände sig hemma i stan och att dehöll sig så tätt intill varandra för att inte känna sig bortkomna. Kvinnornas kläder var inte i första hand avsedda att vara klädsamma: de skulle tåla att slitas på, de skulle vara hela livet. Männens nackar var mahognyfärgade och hade djupa veck. De hade stora händer som verkade svullna eller vanskapta och ibland saknade de ett finger eller två. Att de alltid kutade missnöjt med axlarna är möjligen nåt jag bara fick för mig eftersom jag själv inte skulle ha gillat att vara bonde på ett ställe som ägdes av nån annan.”

Författare: William Maxwell
Titel: Hej då, vi ses i morron
Förlag: Modernista

 

En enda fullträff sen bidde det inte mer

Lite märkligt är det allt att Harper Lee aldrig skrev några fler romaner efter jättesuccén med Dödssynden (eller To Kill a Mockingbird som originaltiteln lyder). Väldigt synd för oss läsare som inte kan njuta av humorn, samhällsengagemanget och miljöskildringarna i fler alster. Vi läste Dödssynden i bokcirkeln och den fick ett högt betyg av oss alla (8-10 p av 10 möjliga, jag gav den en nia). Ibland kan diskussionerna utebli när alla är så rörande eniga, men den här gången fortsatte dem över filmatiseringen av boken. Bokcirkeln blev plötsligt filmcirkeln. Filmen fick titeln Skuggor över Södern på svenska och gjordes med Gregory Peck i rollen som Atticus. Den gjordes 1962 och fick tre Oscars. Det är smått otroligt, konstaterade vi under filmen när vi såg det taffliga filmandet med bländande klart ljus på skådespelarna mitt i nattten och skuggor efter ljussättningen på dagen. Gregory Peck såg propert stilig ut, men någon vidare skådespelarinsats var det inte. Han växlade väl mellan två ansiktsuttryck hela tiden. Mycket bättre var i så fall Mary Badham som gjorde Scout, som är berättarjaget i Dödssynden. Tyvär hade de också tagit bort flera viktiga scener från boken (t ex när Scout och hennes storebror Jem följer med det svarta hembiträdet Calpurnia till hennes kyrka på söndagsgudstjänst) och hade vi inte läst boken hade vi nog haft svårt att hänga med, plötsligt satt fastern som skulle göra Scout mer flickig i köket utan att ha introducerats och andra konstigheter.

Nu blev det mycket om filmen, men det är ju förstås boken ni ska läsa! Den är underbar och faktiskt, tyvärr, fortfarande aktuell på många sätt, trots att den skrevs redan 1960. Jag tycker Harper Lee har lyckats väldigt bra med att skildra en flickas politiska uppvaknande i Scout som plötsligt en dag ser världen med helt nya ögon och på samma gång berövas barndomens oskuld. Begreppet modern klassiker måste verkligen sägas gälla för Dödssynden och det är absolut en roman som tål att läsas många år framöver.

Författare: Harper Lee
Titel: Dödssynden
Förlag: Bonnier Pocket

 

Väggen – en modern klassiker

Väggen av Marlen Haushofer gavs ut i svensk översättning första gången 1988 (1963 på originalspråk). Jag fjärrlånade ett tummat ex från Sölvesborgs bibliotek (vad jag har förstått är den svår att köpa. Bokbörsen, till exempel = 0 st. träffar). Den gick som radioföljetong nyligen, men det fick jag reda på när den var slut. Varför började jag läsa en roman från nästan 25 år sen som jag dessutom aldrig hört talas om? Jo, anledningen heter Violen. Efter att ha läst hennes entusiastiska inlägg så tänkte jag att jag bara måste läsa.

Det som är så fascinerande är att den är så oerhört spännande, trots att det egentligen inte händer så mycket. Huvudpersonen (jag tror aldrig någonsin att hennes namn nämns) vaknar upp i en stuga i Alperna och upptäcker snart att hennes vänner som hon är på besök hos, inte har återvänt från värdshuset de skulle besöka kvällen före. Hon tycker det är lite märkligt och bestämmer sig för att ta en promenad och kolla om hon kan se dem. Då upptäcker hon plötsligt hur en genomskinlig vägg tornar upp sig framför henne. När hon tar på Väggen, ger den inte efter sig den minsta tum. När hon ser igenom den ser hon hur korna ligger ner i hagen, orörliga. Som om tiden helt hade stannat.

Hon upptäcker snart att något förfärligt måste ha hänt och kanske är hon den enda överlevande människan kvar. Hon har sällskap av stugägarnas hund och så småningom hittar hon dessutom en katt och en ko. Dessa tre djur blir hennes räddningsplanka. Det är ansvaret gentemot dem som gör att hon inser att hon måste försöka överleva. Hon räknar sina tändstickor och får på så sätt reda på exakt hur länge hon kommer att överleva, för utan eld och värme tar livet snabbt slut.

Dagarna består av slitsamt arbete. Allting tar så oerhört lång tid! Att slå upp en äng och sätta potatis blir ett heltidsprojekt. Kroppen värker på kvällarna när hon lägger sig för att sova. Hon tänker på sina vuxna barn och på vad som kan ha hänt dem. Tänker de ens på henne längre? Husdjuren blir hennes förtrogna och katten tycks besitta övernaturliga instinkter. Direkt ser hon om matte mår dåligt. Ändå försöker hon vara rädd om sig. Minsta lilla skärsår kan bli dödligt om det blir infekterat. Här finns ingen medicin att tillgå. Jag ska inte säga något om hur det går, men det är verkligen ett spektakulärt slut som fick mig att fundera länge!

Det har diskuterats om Marlen Haushofer vill skildra effekten av en miljökatastrof eller om det är en psykotisk kvinnas sammanbrott vi får ta del av. En del har också velat se det som en skildring av en autistisk kvinna som är fångad i sitt eget psyke och aldrig riktigt kan nå ut till omvärlden. Jag vet inte, men jag är nog mest inne på en psykos. Jag blir riktigt förbryllad över hur lite hon reflekterar över vad som hänt. Hon verkar heller aldrig säkert rädd eller ledsen, utan hugger i med arbetet nästan med en gång. Jag funderar på hur jag själv hade reagerat. Nog hade jag i alla fall gråtit, skrikit och sörjt? Berättelsen är oerhört skickligt skriven, det finns en nerv i texten som gör det svårt att sluta läsa. Väggen är också en fin skildring av vänskap mellan människa och djur. Missa den inte i arkiven!

Författare: Marlen Haushofer
Titel: Väggen
Förlag: Alba

 

John Fowles: Den franske löjtnantens kvinna

Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles utkom i höstas på Bonnier Pocket i nytryck med en alldeles fantastiskt snyggt omslag illustrerat av Petra Börner!

Jag har nog för länge sen sett filmen med Meryl Streep i huvudrollen som Sarah Woodruff, men jag kom inte ihåg så mycket nu när jag läste boken. Jag valde den som ”månadens bok” i min bokcirkel och har sett fram emot att läsa den länge. Betyget den fick varierade mellan 2 och 8 (jag gav den sju). Vissa tyckte att den var alledeles för lång, svår att komma in i och gillade inte de två sluten. Jag håller med om att den är lite svår att komma in i och att startsträckan känns lite lång, men tyckte om både de humoristiska betraktelserna av viktorianismen och älskade slutet (det rätta). Jag gillade också den allvetande författarrösten som gjorde instick emellanåt för att kommentera skeenden, klädsel och tidsperioden (slutet på 1800-talet) i stort. Det finns så många bottnar i Den franske löjtnantens kvinna. Det är både en utvecklingsroman och en idéroman, en kärlekshistoria och en tragisk berättelse. Man kan också läsa in mycket av 1960-talets feminism och frihetslängtan i den (romanen utkom första gången 1969).

Till det yttre är berättelsen om den fallna kvinnan Sarah Woodruff som har förstört sitt rykte genom att ge sig åt en gift, fransk löjtnant som hon vårdade från krigsskador och Charles Smithson, en föräldralös men adlig herreman, egentligen ganska banal. Charles är en vetgirig man och hans stora passion är fossiler som han hittar vid klippkanten till havet utanför staden Lyme Regis. Kanske beror det stora intresset på att fossiler är beständiga och inte alls lika omvälvande som tiden Charles lever i, där viktorianismen möter Darwins läror, men Charles själv har nog aldrig reflekterat över sin hobby. Han är trolovad med Ernestina som tillbringar somrarna vid havet hos sin moster. Under en promenad ute på piren möter de en kvinna som står alldeles orörlig och blickar ut mot havet med tårar i ögonen. Hon är Sarah Woodruff som blivit lämnad försmådd av sin älskare och nu står där med skammen, enligt ryktena i byn. Något i kvinnan väcker Charles nyfikenhet och när han senare stöter på henne under en av sina upptäcktsfärder, känner han hur han liksom sugs in i henne. Han fascineras av hennes utseende, hon har t ex en alldeles för stor mun och hennes röda hår faller som en kaskad ner över axarna. När hon så småningom ber honom om en tjänst, finner han det omöjligt att neka henne, trots att han inser hur mycket han därigenom sätter på spel.

Jag ska inte avslöja hur det går. Det blir ganska spännande mot slutet och man undrar om de någonsin ska få varann. John Fowles bjuder oss dessutom på två olika slut. Ett slut som visar hur det troligtvis hade gått till på den här tiden och ett slut som visar vad som faktiskt hände. Och tro mig, det sistnämnda är så mycket bättre!

Ola Larsmo har skrivit en väldigt fin artikel om romanen, John Fowles och Lyme Regis.

Författare: John Fowles
Titel: Den franske löjtnantens kvinna
Förlag: Bonnier Pocket

 

Den försmådda kvinnans återtåg

Fay Weldons roman En hondjävuls liv och lustar är verkligen en modern klassiker! Jag kommer ihåg att jag tittade på tv-serien som barn och en snabb googling påminner mig om årtalet – 1986. Då var jag 12 år och förf’ärades över alla otäcka skönhetsingrepp hon gjorde. Nu har jag läst boken och känslorna inför skönhetsingreppen är desamma, men det är en galet rolig berättelse Fay Weldon har skrivit! Så himla roligt att Massolit förlag har gett ut den i nyutgåva, jag hoppas att den får många nya bekanta!

Handlingen i korthet: Fula Ruth är gift med Bobbo, som är ett riktigt ärkesvin. Tillsammans har de två tonårsbarn. Medan Bobbo är i väg och arbetar om dagarna sköter Ruth hela ruljansen hemma.  Bobbo tvekar inte att berätta för Ruth om alla hans kärleksaffärer. Han tycker att dom är något hon borde unna honom. När han således kommer hem till Ruth och förklarar att han fallit för den charmfulla författarinnan Mary Fischer är han övertygad om hennes förståelse:

”Du måste önska mig lycka i det här. Livet är så kort. Missunna mig inte den här erfarenheten, den här kärleken! Jag har inte tänkt lämna dig så du behöver inte oroa dig, du förtjänar inte att jag lämnar dig, du är mina barns mor, så ta det bra lugnt, det kommer ju att gå över.”

Men det går inte över och till slut flyttar Bobbo in hos Mary, i den dyrt renoverade fyren medan han planerar att sälja deras hus så att Ruth och barnen kan flytta in i något mindre. Men dessa planer går om intet när Ruth sätter eld på huset och dumpar barnen hos Bobbo. Ruth har tröttnat på den goda hustruns litania och är fast besluten att återta makten över sitt liv. Och hur ska hon göra det? Genom att ändra sitt utseende och bli attraktiv. Först när Bobbo verkligen åtrår henne vet hon att hon är starkast.

Det är förstås en rätt trist konklusion och det är kanske därför jag har svårast för denna del i berättelsen (än idag). Jag blir irriterad på Ruth och förstår inte alls varför målet skulle vara att få skitstöveln Bobbo tillbaka! Fast jag redan visste hur det skulle gå, hoppades jag att hon skulle komma fram till en annan slutsats i boken! Så blev det (förstås) inte. Att hon sen bara kan lämna sina barn för att aldrig (?) återse dem igen är jättekonstigt, tycker jag. Men Ruth ser faktiskt rätt nyktert på saken, får jag erkänna:

”Jag är säker på att jag saknar dem mer än de saknar mig. De har varit meningen med mitt liv, medan jag i huvudsak bara betjänat dem under uppväxten (…)”.

Ni vet, det där med att sina barn har man bara till låns. Det stämmer, eller hur?

Jag älskar Fay Weldons berättarglädje! När man läser En hondjävuls liv och lustar så förstår man att hon måste haft vansinnigt roligt när hon har skrev den. Det är så mustigt och fantasifullt berättat! Jag är glad att jag fick läsa den till slut. Och en eloge Unni Drougge som har skrivit ett förord som verkligen sätter i romanen i en historisk kontext. Det har trots allt gått 15 år sen jag såg den på tv…

Från andra bloggare: Malin tycker att den är tragikomisk, Bokomaten får en bitter eftersmak och Bokbrus skrattar högt.

Författare: Fay Weldon
Titel: En hondjävuls liv och lustar
Förlag: Massolit

 

Berörd av Yates

Easter Parade av Richard Yates hade jag nog aldrig läst om jag inte sett filmen (!) Revolutionary Road och blivit helt knockad av vardagsångesten i kubik – helt enkelt därför jag sällan läser böcker som är äldre än 15 år. Det är inget medvetet val från min sida, men eftersom det hela tiden kommer ut nya böcker som lockar så tar jag mig aldrig riktigt tid att upptäcka klassikerna. Ja, jag vet. Jag tycker också det är tråkigt. Men så är det i alla fall.

Richard Yates har ju (åter)upptäckts av fler än jag genom Revolutionary Road och vunnit det stora erkännandet först efter sin död. Nu räknas hans böcker som moderna klassiker som säger oss något, faktiskt en hel del, om vår samtid, trots att de har några år på nacken. Det är kanske lätt att tro att Easter Parade är en svårtillgänglig roman, men det är det inte. Tvärtom, faktiskt. Första meningen säger en hel del om handlingen:

”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.”

För så är det och så blir det. Richard Yates verkar inte tro på lyckliga slut. För min del tycker jag att icke-lyckliga, ofta tillrättalagda slut ofta innebär att berättelsens trovärdighet sjunker en aning. Men jag är splittrad. För å andra sidan gillar jag ju lyckliga slut. Förstås. Men Richard Yates ord gör mig åtminstone lite beredd.

Systrarna Emily och Sarah Grimes växer i utkanten av New York i slutet på 1930-talet med sin mamma, Pookie: en alkoholiserad, ytlig och mycket ensam kvinna. Deras far arbetar som textredigerare i New York och skulle velat ha fått mer tid med sina döttrar än vad Pookie låter honom få. Fadern blir i stället en närmast mytisk figur. När Sarah får tandställning måste hon åka in till N.Y. regelbundet för att få den reglerad. I och med det får hon tillbringa en hel del tid med sin far och inser så småningom att bilden de haft av honom inte riktigt överensstämmer och att hans arbete – som de varit oerhört stolta över – egentligen inte är särskilt märkvärdigt alls.

Sarah gifter sig tidigt och får tre söner i tät följd. Emily däremot, går sin egen väg. Hon är gift ett kort tag, men annars tycks hennes kärleksliv mest bestå av många korta kärleksförbindelser. Hon söker ständigt efter kärleken (en fadersgestalt?), men inte den som stänger in och kuvar utan kärlek på lika villkor och ömsesidig respekt. Inte helt enkelt. Samtidigt har hon ett hyfsat välbetalt arbete, mest för att få pengar till mat och hyra, inte för att arbetet är ett ändamål i sig. Det är först när hon mister sitt arbete som hon inser hur stor del av sig själv det egentligen var.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som grep mig så starkt i den här romanen, men den fick mig att känna på ett sätt som alltför få böcker (med tanke på hur många jag läser) gör. Jag har ingen svårighet att se vari Richard Yates storhet ligger i. Han har en fenomenal förmåga att skildra livet som det är, utan förljugenhet och tillrättalägganden. Han gör det bara så bra!

 

Att våndas över Walden

Jag har våndats inför att skriva ett inlägg om den senaste läsningen i bokcirkeln, Walden av Henry David Thoreau*, men nu är det dags!

Henry David Thoreau lämnade civilisationen under två år på 1840-talet då han byggde en oanselig stuga vid skogstjärnen Walden i Massachusetts. Där levde han i största enkelhet med naturen, under årstidens växlingar. Han levde på vad skogen hade att erbjuda (bär, nötter, djur), fiskade och odlade bönor (som han fick slita ordentligt med för att kunna skörda så småningom). Inget lyxliv alls, utan endast det absolut nödvändigaste. Alldeles isolerad var han inte. Han hade kontakt med byborna, fick besök av förbipasserande fiskare och poeter (!) och dessutom hade Den Nya Järnvägen dragits alldeles i närheten. Just järnvägen utgör en intressant kontrast, inte minst som en metafor för det moderna, föränderliga samhället.

Det här är ingen roman i egentlig mening, utan mer en essä. Boken tillkom några år efter erfarenheterna från Walden, så en del är säkert tillrättalagt. Det hårda livet som Thoreau måste ha levt, ter sig förvånansvärt komplikationsfritt i efterhand. Det är svårt att recensera boken eftersom den är väldigt spretig: ömsom naturromantiska poem, ömsom samhällskritisk, ömsom moraliska diskussioner, ömsom ekonomiska reedovisningar… Henry David Thoreau har en bitsk, lite ironisk ton som emellanåt faller över i ett slags mässande. Han anser sig veta hur man ska bli sant lycklig, det är bara att leva som han gör, anspråklöst och inte göra mer än man behöver för att klara uppehället. Och framförallt, inte vara anställd av någon utan arbeta för sig själv. Inte sällan är det detta som jag blir mest provocerad över. För det första, det är lätt att reta sig på människor som anser sig moraliskt överlägsna andra som ännu inte förstått det de själva redan har begripit. För det andra, Henry David Thoreau levde ensam, utan ansvar för familj. Dessutom hade han en viss ekonomisk trygghet att falla tillbaka på. Dessutom, marken han byggde på fick han till skänks av markägaren. Det är inte alla som kunde köpa sig en jordlott!

Helt klart har han vissa poänger i sitt resonemang, men ofta druknar man i liknelser och utvävningar. Tanken att lämna allt och återgå till någon slags ursprunglighet är också spännande. Alltför ofta framstår dock Thoreau som en gnällig översittare som slår sig för bröstet inför allmänhetens dumhet. Inte alls särskilt sympatiskt. Boken var inte heller särskilt lättläst. Ofta kom jag på mig själv att tänka på mig själv att tänka på annat. Ofta blev jag dessutom oerhört sömnig när jag läste i den. Men boken tog sig lite mot slutet, tyckte jag. Kanske var det jag som vande mig vid Toreuas sätt att skriva? Men egentligen sa förordet och efterordet mig mer än själva Walden. Summan av kardemumman: jag är glad att jag (äntligen) har läst Walden … men jag gör inte om det!

* Översättaren Peter Handbergs förord upplyste mig om att författarens efternamn inte alls ska klinga franskt utan uttalas som engelskans thorough

 

En modern klassiker…

… kan man väl kalla Marguerite Duras (1914-1996) bok Älskaren? Den skrevs för tjugofem år sedan (1984) men har blivit mycket läst och vunnit flera litterära priser.

Drygt 15 år gammal står en flicka vid relingen på färjan över Mekongfloden i Indokina. Det är 1920-tal. Flickan står där, klädd i en armlös klänning av råsiden och högklackade skor i guldlamé. På huvudet har hon en manshatt i gammalrosa filt och med svart brätte. På färjan sitter en äldre man i sin limousin, mycket elegant klädd i kostym, och iakttar henne. Han är kines och välbärgad. Plöltsligt kliver han ur bilen och bjuder flickan på en cigarett. Han erbjuder också att skjutsa henne hem, när de kommit fram till Saigon. Efter den dagen hämtar han henne nästan dagligen från flickpensionen och det dröjer inte länge förrän han blivit hennes älskare, den förste någonsin. Tillsammans är de fångna av en dåraktig passion. Dåraktig för att den inte kommer att kunna leda till något varaktigt förhållande och snart måste de ta farväl av varandra.

Det här är en självbiografisk bok. Margurite Duras skriver omväxlande i tredje person (flickan) och i första person (jag). Dessutom hoppar hon bland minnesfragment, vilket stundtals gör det lite svårt att hänga med i handlingen. Eller handling och handling. Egentligen är det ju inte så mycket till handling. Ibland skymtar andra personer, förutom flickan och mannen, men läsaren lämnas bara med små glipor av deras liv, vilket emellanåt känns lite frustrerande. Jag blev t ex mer nyfiken på modern och bröderna, särskilt den yngre. Kan tänka mig att livet som ensamstående kvinnan (fadern avled i sjukdom) och kolonisatör i Indokina inte kunde ha varit så lätt. Visst är det ett vackert språk hon har, Duras, och hon lyckas beskriva känslor och stämningar med väldigt få ord. Trots det så är jag faktiskt lite besviken. JAG tycker inte att den var så himla bra… om jag nu får tycka det? Det känns ju lite så med klassiker, att några redan har bestämt att det här är bra och att tycka annorlunda är lite som att svära i kyrkan. Men innan ni blir upprörda (om ni nu blir det), så kom ihåg: Ni kan alltid hävda att jag inte förstår dess storhet! (och så är det säkert, åtminstone lämnas jag med den känslan när slagit igen boken)