RSS

Kategoriarkiv: Sydamerika

Dagens tips!

Vill ni bli berörda, förundrande och engagerade? Klart ni vill!

Av en slump hamnade jag på länken till radioföljetongen av Jennifer Clements roman En bön för de stulna och började lyssna under en hundpromenad. Vilken berättelse det är! Jag sögs in i en värld som jag visste väldigt lite om. Det fattiga Mexico, delstaten Guérrero (med reservation för felstavningar nu, är ju inte så lätt att hitta rätt stavning bara genom att lyssna) som mer eller mindre avfolkats på män som antingen börjat arbeta för någon knarkkartell inne i städerna eller flytt till USA med hopp om arbete och ett bättre liv. Kvinnornas utsatthet som följer på detta. Hur mammorna förfular sina döttrar för att ingen knarkkung ska få ögonen på dem och röva bort dem. Men det finns en beredskap även för detta. Runt varje hus i Guérrero har kvinnor grävt gropar i marken där döttrarna kan gömma sig när knarkkungarnas bilar börjar rulla in i samhället. Dessutom behöver de skyddas sig mot statens helikoptrar som egentligen är utsända för att bespruta alla vallmoodlingar, men som låtit sig köpas av knarkkartellerna och nu släpper sitt gift någon annanstans.

Vi får möta LadyDi, som döpts efter den engelska prinsessan och som bor med sin mamma på en kulle i Guérrero. Mamman är försupen och bitter på livet. Pappan har åkt iväg för att finna arbete. LadyDis bästa vän är egentligen hennes halvsyster och en annan av hennes skolkamrater, Paula, har stulits. Det är elände på elände och ändå finns här ett systerskap som värmer. Jag tänker mycket på kvinnors utsatthet, särskilt i fattiga områden och hur de ständigt lever i skuggan av (sexuellt) våld. Hur de påverkar pojkarna som föds också och hur de kommer sig att det aldrig verkar upphöra.

Uppläsare är Hanna Schmitz och hon gör det bra, även om hon ibland snubblar lite på orden. Jag gillar inte den glada (?) musiken som då och då avbryter uppläsningen på de mest olämpliga ställen, men det går att ha överseende med. Du kan ladda ner eller streama En bön för de stulna fram till den 27 september här. Gör´t!

Själv kommer jag att hålla utkik efter nästa radioföljetong : Käre ledare – min flykt från Nordkorea av Jang Jin-sung med start 7 september och Viktor Åkerblom läser.

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 26 augusti, 2015 i Sorg, Sydamerika, Ungdomar, Vänskap

 

När omvärlden kryper nära

TorsdagsänkornaDet här gillade jag mycket! Torsdagsänkorna av Claudia Piñeiro lyckas skriva en thrillerartad berättelse som både är samhällskritisk och tänkvärd. Dessutom älskar jag berättartekniken och hur hon bygger en roman kring en enskild händelse som läsaren till en början får ytterst knapphändig information om. Det är en dramatisk inledning. Berättarjaget – Virginina, fastighetsmäklare – är ensam hemma. Det är torsdag och maken Ronio är över hos grannen Scaglia tillsammans med några vänner som han brukar vara varje torsdag. Den här torsdagskvällen kommer Ronio hem ovanligt tidigt och verkar orolig, nästan rädd. Från balkongen ser de över husta till Scaglias tomt och i det svaga skenet från kvällsbelysningen ser man silhuetterna av några kroppar i poolen.

Det som följer är en inblick i det exklusiva bostadsområdet La Cascada utanför Buenos Aires och dess invånare. Berättelsen byter berättarprespektiv i varje nytt kapitel. I La Cascada bor en viss kategori männsikor, noga utvalda. Här bor inga judar, inga arbetslösa. Jo, det senare har man fått lov att släppa på. I den ekonomiska krisens spår har nedskärningarna till slut även drabbat vissa av La Cascadas invånare, något man är oerhört mån om att hemlighålla inför sina grannar så långt det går. I det till synes priviligerade bostadsområdet skymtar fler och fler sprickor i den tjusiga fasaden. De obehagliga ”element” i samhället som man har försökt stänga ute med vaktkurar och stängsel, har smygit sig in bland de vackra husen i La Cascada och leder obönhörligt fram till den tragiska händelsen hemma hos Scaglia den där torsdagskvällen.

Om man som jag är lite allmänt skeptisk till sydamerikanska författares förkärlek för långa meningar med tusentals kommateringar och den magiska realism som inte sällan genomsyrar berättelsen, behöver man inte alls vara orolig. Claudia Piñeiros roman är inte alls sån! Men den är oerhört välskriven och skickligt komponerad och författaren lyckas verkligen hålla liv i spänningen hela vägen. Man vill så gärna veta vad som hände där i början! Dessutom kryper känslan av klaustrofobi under huden under tiden man läser och ger en känsla av obehag, som faktiskt är ganska skön!    

Fler röster om Torsdagsänkorna: LitteraturMagazinet, Breakfast Bookclub  och Bokmoster.                         

Författare: Claudia Piñeiro
Titel: Torsdagsänkorna
Förlag: Leopard

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 oktober, 2012 i Rec.ex., Spänning, Sydamerika

 

Wow! Ingrid Betancourt!

20120928-170029.jpg

När jag planerade min bokmässa så fanns det en punkt som jag absolut inte ville missa och det var Ingrid Betancourt, som är mest känd för att ha suttit 6.5 år som fånge hos FARC-gerillan i Colombia. Mitt första intryck är det som jag har fått när jag har sett henne i intervjuer tidigare, att hon utstrålar ett sånt lugn och harmoni! Hon berättade att hon på ett sätt var privilegierad jämfört med hennes medfångar på grund av att hon hade haft en trygg uppväxt och alltid läst mycket. Läsning och litteratur var bannlyst i lägret, men när de provianterade så läste hon alltid tidningspappret som grönsakerna var inslagna i. På så sätt fick hon också reda på att hennes far hade dött. En far som alltid hade representerat värdighet och som var en förebild för I B. Även hennes mamma var förstås otroligt viktig. Hennes radiomeddelande var det som fick I B att behålla sin mänsklighet.

Det är definitivt lite Nelson Mandela över I B och jag imponeras hur hon har hanterat fångenskapen. Hon är otroligt verbal och väldigt reflekterande. Själv säger hon sig fortfarande vara förvånad över hennes ”eagerness for freedom” som fick henne att våga saker som hon inte trodde om sig själv. K G Hammar är också den perfekte samtalspartnern. Otroligt inspirerande att lyssna på!

 
1 kommentar

Publicerat av på 28 september, 2012 i Bokmässan, Författare IRL, Sydamerika

 

Viktoria Myrén: Iris

Viktoria Myréns debutroman I en familj finns inga fiender tog mig fullständigt med storm (läs här vad jag skrev om den), men hennes nya roman Iris kunde jag inte alls ta till mig på samma sätt. Må hända kan de yttre förutsättningarna vara de allra sämsta för en tungsint roman som Iris – jag läste den vid poolen i klart solsken: fel, fel, fel!

Det ryms två berättarröster i Iris: Malva och Viola. Malva är tvillingen som överlevde förlossningen och som växer upp i skuggen av Iris, tvillingen som dog. Viola är deras mamma. Som överlevande växer Malva upp med en skuld hon aldrig tycks bli kvitt. Hon känner kravet på att vara både lyckad och lycklig för att verkligen visa att det var rätt dotter som överlevde. Nu har hon flyttat med sin man Nicaragua, där han arbetar med ett dammbygge. Malva plågas av värmen, de tiggande barnen, fattigdomen och förhållandet med maken är både ordlöst och på något märkligt sätt liksom stillastående. Samtidigt gör hon det bästa för att smälta in bland de andra västerländska fruarna, men hur hon är anstränger sig så tycks hon inte passa in.

När Malva flyttar till Nicaragua går mamman in ett sorts psykosliknande tillstånd. Hon tillbringar timmar i trädgården bland sina älskade växter och även i hennes äktenskap finns en distans och makarna tycks leva helt åtskilda från varandra, sida vid sida. Tankarna på Iris och ett övergrepp för länge sen kan inte lämna henne. Hon fastnar i minnena och de lämnar henne ingen ro.

När jag läser om Malva i Nicaragua och värmen, svetten, insekterna så kan jag för mitt liv inte förstå hur någon frivilligt kan utsätta sig för detta. Jag får kväljningar att läsa om hur små parasiter kan krypa in genom huden och lägga ägg. Hur man måste lämna avföringsprov regelbundet för att få behandling i tid och vad konsekvenserna kan bli om man inte underkastar sig detta. Det är överhuvudtaget så mycket elände att moderns berättelse och hennes trauma överskuggas av allt som sker just nu, hos Malva i Nicaragua.

Det är också en mycket sorglig bok. Malvas uppväxt känns helt glädjelös och hon har fastnat i en roll hon omöjligt kan frigöra sig ifrån – rollen som överlevande. Trots att hon, naturligt nog, inte har några egna upplevelser från Iris död så har den ändå blivit ett minne för henne. Hon lever i ett slags tomrum och en förlamande ovisshet om vad som egentligen hände när Iris dog. Hennes föräldrar förmår inte prata om det och tystnaden gör mig så frustrerad. Hur annorlunda kunde inte livet ha sett ut för dem alla om de bara vågade prata med varandra om känsliga saker?

Jag blir så nedstämd av boken, att jag inte riktigt orkar ta den till mig. Därför läste jag den utan att begrunda och hoppades att den skulle ta slut fort. Ändå dröjde den sig kvar märkligt nog kvar flera dagar efter läsningen. Det finns en skröna om att människor med blomnamn är överrepresenterade i psykoterapi läste jag någonstans. Jag undrar om Viktora Myrén också hört den? Det blir en ganska talande hint om vart huvudpersonerna är på väg i så fall, eller vart de borde komma, om de inte ska gå sönder.

Fler recensioner: Dark Places, GP

Författare: Viktoria Myrén
Titel: Iris
Förlag: Ordfront

 
3 kommentarer

Publicerat av på 29 oktober, 2011 i Böcker, Psykisk ohälsa, Rec.ex., Sorg, Sydamerika

 

Först ut 2010

9789174290448Ni har ju säkert förstått vid det här laget att jag fick väldigt fina böcker av Bokstunder vid det senaste pocketbytet, Ett land långt bort av Daniel Mason var en av dom.

Isobel bor i något sydamerikanskt land (inte namngivet) och hennes far arbetar på sockerfälten, när det inte är torka, vill säga. Och torka är det ofta och när den slår till blir livet svårt och många familjer beger sig till storstäderna närmare havet för att söka lyckan. Isobel är fjorton år och står väldigt nära sin äldre bror Isaias. Hon har nästan övernaturliga förmågor att alltid veta var Isaias befinner sig och hon kan också ”höra” hur ormarna rör sig på sockerfälten som ingen annan. När brodern plötsligt ger sig av till den stora staden för att tjäna pengar på sitt fiolspelande, tvivlar Isobel att han någonsin kommer att återvända till byn och sörjer sin bror. Men tanken på att det går bra för honom och att han slipper det förhatliga arbetet med sockerrören ger tröst. När han slutligen slutar att höra av sig, oroar hon sig fruktansvärt, men är ändå inte beredd på att hennes föräldrar en dag meddelar att hon också måste ge sig av till kusinen Manuela för att ta arbete. Resan går med lastbil (billigare än buss) och tar flera dygn. När Isobel äntligen kommer fram upptäcker hon att livet i staden inte alls är lika flärdfullt som hon trott. Kusinen, Manuela, som det har gått bra för och som äger sitt eget hus, bor i själva verket i kåkstaden i utkanten och hennes hus är bara fyra väggar med ett plåttak. Inte heller Manuela har sett till Isaias på länge så Isobel bestämmer sig desperat för att leta reda på honom.

Jag har inte läst Daniel Masons debutroman Pianostämmaren, men minns att den fick väldigt fin kritik när den kom. Ett land långt bort hade jag dessvärre vissa problem med. För det första, det händer inte så vansinnigt mycket under större delen av boken. Men helt plötsligt, när det återstår kanske 30 sidor får man svar på allt. I sista kapitlet på tre sidor, som heter Teresa, får man även en glimt av framtiden. Jag hade listat ut ungefär vad som hänt med Isaias så det blev ingen aha-upplevelse. Jag förstår inte heller varför han, efter att ha haft väldigt långa, numrerade kapitel, plötsligt väljer att namnge det sista? Sådant stör mig, men jag är kanske lite pedantisk. Sedan tycker jag inte att han lyckas skildra Isobel på ett trovärdigt sätt. Jag tycker att hon klarar sig förvånansvärt bra från umbäranden och kniviga situationer som hon hamnar i, vilket inte känns särskilt realistiskt.

Det konstigaste av allt är att jag, verkligen jättemånga gånger, får påminna mig om att handlingen inte utspelar sig i Afrika. Herregud, är man så indoktrinerad att fattigdom och torka automatiskt är lika med Afrika? Skrämmande! Nu vet jag att den finns i Sydamerika också. *ironi*

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 januari, 2010 i Böcker, Sydamerika