RSS

Kategoriarkiv: Bokcirkel

Isländskt uppbrott utan utbrott

Den sista kvinnanIdag läste jag ut Den sista kvinnan av Audur Ava Òlafsdóttir som vi ska diskutera nästa vecka i bokcirkeln jag har på mitt jobb. Òlafsdóttir är en författare som jag har velat läsa ett bra tag nu, men aldrig kommit till skott. Den sista kvinnan lockade mig med sin handling: En man och en kvinna står på balkongen till sin lägenhet redo, hon redo att fira in det nya året med champagne, han att tala om att han är homosexuell och vill skiljas. María, som kvinnan heter, ska bli hans, Flókis sista kvinna han älskar. Samma natt flyttar Flóki hem till sin älskare och namne och kvar står María med tvillingarna på 2,5 år. I huset bor också den kortväxta Perla som är både terapeut och författare i vardande. Märkligt nog tycks hennes bok handla precis om de saker María råkar ut för och Perla spår ett passionsmord. Så blir det inte riktigt, men en försvunnen far dyker upp och ett brev María och Flóki väntat länge på dyker upp. Dessutom har Marías mor tydligen inte berättat allt.

Det är en stillsam berättelse som lunkar på, trots allt yttre drama. Den är dessutom berättad helt i presens. Det är ett smart grepp! Det skapar både en autencitet hos mig som läser och bidrar också till känslan av att tillsammans med karaktärerna inte ha en aning om vad som ska hända. Bäst gillar jag Perla, som använder en torr cynism när hon levererar sina visdomsord och helt saknar självdistans. Hon lyfter berättelsen, tycker jag, och är den jag blir mest nyfiken på. María känns väldigt oskarp och någon som inte gärna släpper en in på livet. Lite menlös, faktiskt, medan Flóki framställs som den perfekte maken, ja, förutom att han är bög då. Jag är inte helt såld på den här berättelsen, men författaren väcker absolut min nyfikenhet. Jag undrar så vad mina bokcirkelmedlemmar kommer att tycka!

Författare: Audur Ava Òlafsdóttir
Titel: Den sista kvinnan
Förlag: Weyler förlag
Översättning: Arvid Nordh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 januari, 2020 i Böcker, Bokcirkel

 

Mitt namn är Lucy Barton

Mitt namn är Lucy Barton”Men det här är min historia. Och ändå är det historien om många. Det är Mollas berättelse, min rumskamrats, det kanske är historien om de Söta flickorna Nicely. Mamma. Mamsen! Men det är min egen historia. Min egen. Och mitt namn är Lucy Barton.”

Det är inte så mycket till intrig i Elizabeth Strouts roman Mitt namn är Lucy Barton. Här är istället språket allt! På glasklar, rytmisk prosa skriver Strout berättelsen om Lucy Barton, som befinner sig i en sjukhussäng efter en operation som inte riktigt blev så komplikationsfri som tänkt. När hon ligger där och långsamt återhämtar sig, kommer hennes mamma på besök. En mamma som Lucy inte träffat på många år. Faktum är att när hon valde att lämna Garaget där hon växte upp, så bröt hon också kontakten med sin familj. Nu är hon gift och har två barn, två döttrar som den barnlösa väninnan hjälper till att ta hand om medan Lucy ligger på sjukhuset. Mammans besök väcker en uppsjö av känslor och minnen till liv. Ett trevande samtal blir försöket att hitta tillbaka till varandra och ta upp den sköra tråden av familjeliv igen. Det är vackert, smärtsamt och ibland riktigt roligt. Berättelsen vindlar över tid och rum. Ibland är vi tillbaka i byn Amgash, Illinois, där Lucy växte upp som en del av ”slöddret” som grannarna kallade familjen. Ibland är vi i framtiden, efter sjukhusvistelsen och Lucys uppbrott från äktenskapet och där de två döttrarna har blivit vuxna och straffar Lucy för att det blev skilsmässa. Det är en kort roman till formatet, men innehållet skildrar nästan ett helt liv. Ett liv kantat av olycka, sorg och så småningom också försoning. Imorgon ska vi prata om den i min bokcirkel på jobbet. Jag är så spänd på att höra vad de tycker! Själv blev jag överförtjust! Det finns en del till om Lucy Barton, Vad som helst är möjligt, som jag känner att jag väldigt gärna vill läsa.

Författare: Elizabeth Strout
Titel: Mitt namn är Lucy Barton
Förlag: Bokförlaget Forum
Översättning: Kristoffer Leandoer

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 oktober, 2019 i Böcker, Bokcirkel

 

Bok- och vinklubben avhandlar svartsjukedrama

I onsdags var det dags igen för bok- och vinklubben att samlas på eminenta PM Tak! Boken som vi hade läst till den här gången var Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid. Det var min vän L som valt den, kanske främst på grund av att den skulle skildra hur det är att ha sjukdomen endometrios. Jag var nyfiken på den eftersom den blivit så hyllad i (sociala) medier. Jag tror dock att tajmingen när jag läste boken – på en minisemester i Haag – inte var den allra bästa. Jag orkade liksom inte gotta ner mig i svartsjukeeländet tillräckligt, utan kände mer en stor irritation över bokens huvudperson Johanna (författaren själv?). Jag upplevde henne som extremt osäker och omogen, självcentrerad som man blir när man mår dåligt och oerhört enerverande. Att pojkvännen Emil bara stod ut med henne! Däremot får vi ge Emil en känga också. Hade han hanterat situationen med Nora korrekt från början, hade kanske inte svartsjukan blivit så dramatisk. Så helt oskyldig var han inte!

Min vän L menar att endometriosen är skickligt skildrad. Jag anar detta, men eftersom jag inte har några egna erfarenheter av denna vidriga sjukdom kan jag inte veta detta. Överhuvudtaget är det en välskriven roman och jag blir fascinerad av hur hon blandar svenskan med både danska och lite norska. Jag liksom hör texten i mitt huvud när jag läser och det gillar jag mycket! Svartsjukan är helt skoningslös och får Johanna att visa sina allra sämsta sidor. Även det görs mycket trovärdigt och vi erkänner villigt, både L och jag, att hade bara Internet funnits när vi var i 20-års åldern, hade vi säkert stalkat våra mäns ex. Samtidigt börjar Johanna närma sig 30 och hon känns därför väldigt omogen. Vi konstaterade dock att människor upplevs som unga väldigt länge idag, vilket i och för sig kan ha att göra med vår stigande ålder… 🙂 Lite glimtar av humor hittade vi också mitt i ältandet, tack för det! Jag gav i alla fall boken 3/5 i betyg, L gav den en fyra.

Författare: Johanna Frid
Titel: Nora eller Brinn Oslo brinn
Förlag: Ellerströms förlag

 

 

Bok- och vinkväll igen!

Igår hade jag och min vän L bok. och vinkväll. Vi hade läst Sigrid Rausings bok Malström. En memoar och upptäckte att vi var väldigt eniga om vårt betyg (3+/5). Flera med oss minns de makabra rubrikerna om Eva Rausing som hittades under presenningar och sängkläder i hennes och maken Hans Kristians fashionabla hem i London juli 2012. Då hade hon varit död i två månader. I hemmet hittade polisen även en stor mängd narkotika och vissa delar av huset där inte hemhjälpen fick tillgång till, var som en enda stor soptipp.
Eva och Hans Kristian träffades på ett behandlingshem för narkomaner. De blev passionerat förälskade och deras kärlekshistoria fick ett tragiskt slut. De fick fyra barn tillsammans och kämpade mot missbruket under hela sitt förhållande. Ibland hade de sina nyktra perioder, men mot slutet eskalerade missbruket. Sigrid Rausing, som är syster till Hans Kristian drev så småningom en process för att få vårdnaden om barnen tillsammans med den andra systern Rausing, Lisbeth. Detta kunde Eva aldrig förlåta Sigrid för. Hon skickade en massa osammanhängande mejl med ömsom hotelser, ömsom tacksamhet för det Sigrid hade gjort. Hennes paranoia ledde till och med till att hon tog kontakt med en privatspanare och hävdade att Sigrids far Hans Rausing var inblandad i mordet på Olof Palme. Tyvärr fick hennes uppgifter en hel del uppmärksamhet i media och gav mer av den publicitet familjen Rausing varit så måna om att undvika.

Sigrid Rausing skriver balanserat om sin familjs tragedi. Det är lågmält och insiktsfullt. Hon rannsakar sig själv utifrån och in. Kunde hon ha gjort något annorlunda? Kunde hon se på fotografierna av sin lillebror att han skulle bli en missbrukare? Hon reflekterar också över sitt eget medberoende. Men mest av allt är Malström kanske en sorgesång över det smärtsamma i att vilja hjälpa, men inte kunna. Ovissheten och oron i att stå vid sidan av. Alla förtvivlade vädjanden som möttes av löften som aldrig kunde infrias. Hon vänder och brider på ansvarsbegreppet och söker rättfärdiga sitt handlande. Lika mycket för sig själv som inför brorsbarnen. Rikedom är inte en självklar väg till lycka, det vet vi. I fallet Rausing så tycks också pengarna kunna bli en förbannelse. Att ständigt kunna få tag i droger, oavsett tid på dygnet utan att behöva tänka på ekonomiska begränsningar samt att kunna isolera sig i ett hus med många anställda som sköter om allt, underlättade förstås missbruket enormt.

Tonen i boken växlar mellan att kännas uppriktig och distanserad. När hon är personlig, är känslan av hennes förtvivlan stark och påtaglig. Men så faller hon in i ett resonerade tonfall och glider in på vitt skilda företeelser som Tolstoj och Mischels marshmallowtest. Bitvis känns texten mer som en essä än en memoarbok. Det är oavbrutet intressant läsning, lätt hypnotiserande på så sätt att jag tänker mycket på det jag läser.

Författare: Sigrid Rausing
Titel: Malström. En memoar.
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

De anhörigas kamp

I förmiddags var det dags för min bokcirkel på biblioteket där jag jobbar. Det var första träffen efter sommaruppehållet och extra kul att det var två nytillkomna damer med! Vi hade läst tre titlar av Susanna Alakoski. Själv hade jag läst April i anhörigsverige. De flesta tyckte att böckerna var för eländiga och jobbiga att läsa, men jag och en till deltagare tyckte att det var läsning som berörde!

April i anhörigsverige är en ytterst angelägen bok om missbruk och alla de anhöriga som drabbas. Det är ett slags dagbok, Susanna Alakoski skriver också om deadlines, middagar och olika framträdanden, men då och då blir texten mer åt essä-hållet. Både korta och långa utläggningar om det sociala arvet barn till missbrukande föräldrar bär med sig i olika grad. Men allt är inte nattsvart. Barn till missbrukare som inte själva faller i missbruk tenderar att bli oerhört kompetenta vuxna: ansvarstagande, en förmåga till överblick, god analysförmåga, lojala och empatiska. Men det är klart, priset för detta är oerhört högt.

Det finns många intressanta iakttagelser och information att ta till sig. Boken är väldigt självbiografisk i många stycken och någonstans skriver Alakoski att en annan möjlig titel hade varit Susannas kamp. Jag läste boken lite i taget och det var nog klokt, risken för känslomässig utmattning är hög. Det är bitvis oerhört tung läsning, men vardagligheterna som skildras ger små välbehövliga pauser. Avslutningsvis ett sånt vackert stycke angående att försonas:

”Känslan av att vara älskad är starkare än allt missbruk i världen. I detta ligger läkningen. De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”

Till nästa gång ska vi läsa en roman av Åsa Hellberg. Blir definitivt lite lättsammare! Älskar blandningen!

Författare: Susanna Alakoski
Titel: April i anhörigsverige
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
 

Bokcirkelträff

img_0097Ikväll hade vi bokcirkelkväll på ett café i stan och månadens bok var Don DeLillos moderna klassiker Vitt brus. För mig var det första gången jag läste något av denne författare, men han är en sån som jag tänkt läsa många gånger. Inte minst för att han brukar nämnas i nobelprissammanhang. Men nu när jag läst, så vet jag inte tycker att det är bra…

Jag gav den 4 av 10 poäng i betyg och de andra var ungefär lika kallsinniga (2-6 poäng fick den av oss). Det fanns vissa partier som jag gillade. T. ex. så tyckte jag att vissa att familjedialogerna var helt klockrena! Att alla pratar i munnen på varandra och om sin grej. Så är det inte sällan hos oss faktiskt. Alla vill prata och få fram sitt, men det är inte alltid vi lyssnar så bra på varandra… Dessutom tyckte jag om pratet om dödsångest och hur man botar den, som var mellan huvudpersonen Jack och hans kollega Murray i slutet. Ett av botemedlen var att ha ihjäl någon annan, för då skulle man åtminstone ha gått levande ur den striden och de skulle göra att man kände sig mer levande än dödlig…! Minst sagt ett drastiskt alternativ till att bota sin dödsångest, men precis så skruvad som den här romanen stundtals är. Humorn drar absolut mot det absurda. Det jag tycker mindre om är att det är ytligt berättat. Läsaren får aldrig komma riktigt nära. Dessutom har romanen ingen direkt handling utan är mer en skildring över ett parallellt samhälle som påminner om vårt eget och där människorna är ganska ointresserade av andra än sig själva och sina egna bekymmer. De har liksom inget direkt utbyte av varandra utan lever sida vid sida utan att egentligen bry sig så mycket. Om några månader tror jag inte att jag kommer att kunna berätta något om handlingen, men jag kommer komma ihåg vissa glimtar då berättelsen skimrade till. Ska jag våga generalisera så gissar jag att detta är en roman som tilltalar manliga läsare mer.

Författare: Don DeLillo

Titel: Vitt brus

Förlag: Modernista

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 september, 2016 i Böcker, Bokcirkel, Dystopi, Humor, Klassiker

 

Lättviktigt och lätt glömt

mrs-sinclairs-resvaskaDet var dags för bokcirkel igen i veckan! Mrs. Sinclairs resväska  av Louise Walters var oktober månads bok och K:s val. Vi lyckades få till en mysig träff med alla nio medlemmar! Boken fick betyg mellan 2 och 7 poäng. Jag gav den en 3:a och det var enbart för att jag tyckte att den blev något bättre mot slutet. Så här motiverade jag mitt låga betyg:

1. Det är alldeles för enkelt att bara tro att man kan flörta lite med den bokälskande publiken genom att låta en roman delvis utspela sig i en bokhandel och dessutom flika in upphittade brev här och där som sägs ligga kvar i vissa begagnade böcker som kommer in till affären, men som inte alls tillför berättelsen någonting egentligen. Detsamma gäller andra världskriget. Romaner blir inte nödvändigtvis gripande och spännande bara för att de delvis råkar utspela sig under en dramatisk tid. Fy för billiga trick!

2. Berättelser med två parallella historier, varav oftast en utspelar sig i nutid och den andra i dåtid, tycker jag mycket om, men helst ska de olika berättelserna vara lika intressanta att läsa. Här tyckte jag att nutidsberättelsen var helt ointressant.

3. Språket! Om man ska skriva en roman med mycket dialog, är det bra om man då och då läser högt och lyssnar hur orden faller, om där finns en behaglig rytm i läsningen. Här är det pilsnerfilmsaktiga dialoger i den historiska delen och i nutiden så är det otroligt styltigt!

Nej, Mrs.Sinclairs resväska var inte alls den mysiga läsning som jag hade förväntat mig, tyvärr, och snart har jag förmodligen glömt allt.

Författare: Louise Walters
Titel: Mrs.Sinclairs resväska 
Förlag: Lind & co.