RSS

Kategoriarkiv: Bokcirkel

De anhörigas kamp

I förmiddags var det dags för min bokcirkel på biblioteket där jag jobbar. Det var första träffen efter sommaruppehållet och extra kul att det var två nytillkomna damer med! Vi hade läst tre titlar av Susanna Alakoski. Själv hade jag läst April i anhörigsverige. De flesta tyckte att böckerna var för eländiga och jobbiga att läsa, men jag och en till deltagare tyckte att det var läsning som berörde!

April i anhörigsverige är en ytterst angelägen bok om missbruk och alla de anhöriga som drabbas. Det är ett slags dagbok, Susanna Alakoski skriver också om deadlines, middagar och olika framträdanden, men då och då blir texten mer åt essä-hållet. Både korta och långa utläggningar om det sociala arvet barn till missbrukande föräldrar bär med sig i olika grad. Men allt är inte nattsvart. Barn till missbrukare som inte själva faller i missbruk tenderar att bli oerhört kompetenta vuxna: ansvarstagande, en förmåga till överblick, god analysförmåga, lojala och empatiska. Men det är klart, priset för detta är oerhört högt.

Det finns många intressanta iakttagelser och information att ta till sig. Boken är väldigt självbiografisk i många stycken och någonstans skriver Alakoski att en annan möjlig titel hade varit Susannas kamp. Jag läste boken lite i taget och det var nog klokt, risken för känslomässig utmattning är hög. Det är bitvis oerhört tung läsning, men vardagligheterna som skildras ger små välbehövliga pauser. Avslutningsvis ett sånt vackert stycke angående att försonas:

”Känslan av att vara älskad är starkare än allt missbruk i världen. I detta ligger läkningen. De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”

Till nästa gång ska vi läsa en roman av Åsa Hellberg. Blir definitivt lite lättsammare! Älskar blandningen!

Författare: Susanna Alakoski
Titel: April i anhörigsverige
Förlag: Albert Bonniers förlag

Annonser
 
 

Bokcirkelträff

img_0097Ikväll hade vi bokcirkelkväll på ett café i stan och månadens bok var Don DeLillos moderna klassiker Vitt brus. För mig var det första gången jag läste något av denne författare, men han är en sån som jag tänkt läsa många gånger. Inte minst för att han brukar nämnas i nobelprissammanhang. Men nu när jag läst, så vet jag inte tycker att det är bra…

Jag gav den 4 av 10 poäng i betyg och de andra var ungefär lika kallsinniga (2-6 poäng fick den av oss). Det fanns vissa partier som jag gillade. T. ex. så tyckte jag att vissa att familjedialogerna var helt klockrena! Att alla pratar i munnen på varandra och om sin grej. Så är det inte sällan hos oss faktiskt. Alla vill prata och få fram sitt, men det är inte alltid vi lyssnar så bra på varandra… Dessutom tyckte jag om pratet om dödsångest och hur man botar den, som var mellan huvudpersonen Jack och hans kollega Murray i slutet. Ett av botemedlen var att ha ihjäl någon annan, för då skulle man åtminstone ha gått levande ur den striden och de skulle göra att man kände sig mer levande än dödlig…! Minst sagt ett drastiskt alternativ till att bota sin dödsångest, men precis så skruvad som den här romanen stundtals är. Humorn drar absolut mot det absurda. Det jag tycker mindre om är att det är ytligt berättat. Läsaren får aldrig komma riktigt nära. Dessutom har romanen ingen direkt handling utan är mer en skildring över ett parallellt samhälle som påminner om vårt eget och där människorna är ganska ointresserade av andra än sig själva och sina egna bekymmer. De har liksom inget direkt utbyte av varandra utan lever sida vid sida utan att egentligen bry sig så mycket. Om några månader tror jag inte att jag kommer att kunna berätta något om handlingen, men jag kommer komma ihåg vissa glimtar då berättelsen skimrade till. Ska jag våga generalisera så gissar jag att detta är en roman som tilltalar manliga läsare mer.

Författare: Don DeLillo

Titel: Vitt brus

Förlag: Modernista

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 september, 2016 i Böcker, Bokcirkel, Dystopi, Humor, Klassiker

 

Lättviktigt och lätt glömt

mrs-sinclairs-resvaskaDet var dags för bokcirkel igen i veckan! Mrs. Sinclairs resväska  av Louise Walters var oktober månads bok och K:s val. Vi lyckades få till en mysig träff med alla nio medlemmar! Boken fick betyg mellan 2 och 7 poäng. Jag gav den en 3:a och det var enbart för att jag tyckte att den blev något bättre mot slutet. Så här motiverade jag mitt låga betyg:

1. Det är alldeles för enkelt att bara tro att man kan flörta lite med den bokälskande publiken genom att låta en roman delvis utspela sig i en bokhandel och dessutom flika in upphittade brev här och där som sägs ligga kvar i vissa begagnade böcker som kommer in till affären, men som inte alls tillför berättelsen någonting egentligen. Detsamma gäller andra världskriget. Romaner blir inte nödvändigtvis gripande och spännande bara för att de delvis råkar utspela sig under en dramatisk tid. Fy för billiga trick!

2. Berättelser med två parallella historier, varav oftast en utspelar sig i nutid och den andra i dåtid, tycker jag mycket om, men helst ska de olika berättelserna vara lika intressanta att läsa. Här tyckte jag att nutidsberättelsen var helt ointressant.

3. Språket! Om man ska skriva en roman med mycket dialog, är det bra om man då och då läser högt och lyssnar hur orden faller, om där finns en behaglig rytm i läsningen. Här är det pilsnerfilmsaktiga dialoger i den historiska delen och i nutiden så är det otroligt styltigt!

Nej, Mrs.Sinclairs resväska var inte alls den mysiga läsning som jag hade förväntat mig, tyvärr, och snart har jag förmodligen glömt allt.

Författare: Louise Walters
Titel: Mrs.Sinclairs resväska 
Förlag: Lind & co.

 
 

Jordens undergång i tre delar

2015/01/img_2883.jpgJag bloggar inte om alla böcker jag läser, men om de flesta. I slutet av förra året så var jag dålig på att blogga (men ganska bra på att läsa! 😉 och en del av dessa böcker som jag aldrig skrev om då, vill jag göra nu, men kanske lite kortare text än vanligt.

Ben H. Winters trilogi The Last Policeman var de första böckerna som jag läste till min amerikanska bokcirkel nr 2 som helt enkelt heter Decatur Women´s Bookclub efter området där träffarna sker. Vi träffas på olika restauranger och samtalar om boken väldigt fokuserat och ofta har samtalsledaren förberett diskussionsfrågor. Jag kan säga att trots ganska frustrerande när inte hittar exakt rätt adjektiv…! Men det är kul och utmanande!

Böckerna om den siste polismannen, Hank Palace, är mer än ”bara” deckare. De utspelar sig i en tid då jorden hotas av undergång. Världen har just fått veta att om sex månader kommer jorden träffas av en gigantisk asteroid 2011GV1, som kommer att slå ner någonstans kring Indonesien men påverka allt liv på jorden. Aska kommer att falla ner, havsnivåerna stiga och temperaturen sjunka. Förmodligen kommer endast ett fåtal Så vad gör man när man vet att ens dagar bokstavligen är räknade? Jo, givetvis överger en del människor både familjer och arbeten för att kunna bocka av saker på sin ”Bucket list” (alltså saker man vill hinna uppleva innan man dör). Pengar förlorar sitt värde, brist på mat, energi, vatten och bränsle ställer till stora problem. Men i Concorde, New Hampshire, håller polismannen Hank Palace den moraliska flaggan högt och är en av de få som valt att fortsätta sitt arbete. Han har gjort en kometkarriär och avancerat från polisaspirant till mordutredare på bara några månader. Men även Hank Palace brottas förstås med frågan: Vad är det för mening med att lösa mord, om vi ändå alla ska dö snart?

Som läsare tycker jag att frågeställningarna som väcks under läsningen är den största behållningen och här finns mycket att fundera över. Därför är Ben H. Winters trilogi helt enkelt som gjord för bokcirklar! Jag fastnade för den lilla detaljen att handlingen är förlagd till just Concorde, NH. Det var ju just i Concorde som Henry Thoreau flydde civilisationen och vad han såg som början till världens undergång (det vill säga det moderna samhällets utveckling). Ingen annan i bokcirkeln hade tänkt på det, men jag är nyfiken på att få svar. Kanske att jag försöker få kontakt med författaren…? Det är spännande att se hur olika vi tänker och hur vi tror att vi skulle agera i en liknande situation. Det är ett trovärdigt scenario som presenteras och otroligt otäckt att läsa om. Mordgåtorna är inte alls det primära, tycker jag, men det ger onekligen ytterligare en aspekt på frågan vad som egentligen spelar någon roll när allt ställs på sin spets. Spännande, minst sagt!

Författare: Ben H. Winters
Titel: The Last Poiceman, Countdown City, World of Trouble
Förlag: Quirk

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 januari, 2015 i Böcker, Bokcirkel, Deckare, Dystopi

 

Komma och gå

komma

Äntligen ny dator! Dock med amerikanskt tangentbord = inga ÖÄÅäåö och helt plötsligt blir jag medveten om hur otroligt många ord i svenskan som innehåller just dessa bokstäver! Knepigt minst sagt! Ska försöka att hitta alla ÖÄÅäåö och korrigera i efterhand, tror det blir enklast. Jag undrar hur Lingonhjärta och Mind the Book gör? Men nu är det dags att få lite fart i bloggandet, har en massa finingar att skriva om!

Till exempel Taiye Selasis debutroman Komma och gå, som min kära vän L skickade till mig från Sverige eftersom det var den boken som var min bokcirkels val till december. Tyvärr hade jag franska när de träffades sa jag kunde inte vara med på Skype den här gången, sa därför vet jag inte vad de andra tyckte om den. Jag gillade den jättemycket! Kanske inte helt lätt att komma in i först, trots en f a n t a s t i s k första mening! Lyssna bara: ”Kweku dör barfota en söndag före soluppgången, tofflorna står vid dörren intill sovrummet som två små hundar.” Smått genial, eller hur? Vem är Kweku (en kirurg från Ghana) och varför har han dött (hjärtat)? Ligger han kvar i sängen fortfarande (nej) eller varför har han inte sina tofflor på sig (han ville inte väcka sin hustru när han smög upp ur sängen)?

Kwekus död mer eller mindre tvingar samman en familj som är splittrad och där familjemedlemmarna inte längre har någon kontakt med varandra. Vi får läsa om en lycklig familj som faller samman då Kweku en dag kliver ut genom dörren för att aldrig återvända. Om yngsta dottern som överlevde sin födelse mot alla odds, om tvillingarna som skickades bort till morbrorn för att få en utbildning men som istället fick ärr for livet. Och slutligen om den äldste sonen, som gått i sin pappas fotspår och blivit läkare och den enda som också vet orsaken till faderns svek, en hemlighet han burit tungt under alla år. Komma och gå är också en roman om migration. Hur påverkas vi av att byta hemland, är en viss rotlöshet alltid given och var är hemma någonstans? Jag funderade mycket på detta under läsningens gång. Dessutom tröttnar jag nog aldrig på att läsa om familjedramer! Familjen måste ju ända vara den ultimata scenen for dramatik! Sa mycket inbyggda spänningar och förväntningar som finns, sa mycket vi inte vet om varandra! Slutbetyget blir 8 poäng av 10 möjliga, en väldigt fin debut som förtjänar många läsare!

Författare: Taiye Selasi
Titel: Komma och
Förlag: Månpocket

 
6 kommentarer

Publicerat av på 11 december, 2014 i Afrika, Böcker, Bokcirkel, Debutant, Resor

 

En berättelse att älska

secret-daughterEn av fördelarna med att vara med i en bokcirkel är helt klart att möjligheten att få bekanta sig med böcker man aldrig hade hört talas om innan. Secret Daughter av Shilpi Somaya Gowda är just en sån bok som vi läste i en av mina två bokcirklar här i USA, Friday Fiction and French Toast, som den heter (namnet kommer av att vi diskuterar böcker på fredagar och äter på något ”franskt” café). Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om den. Det är en episk berättelse om identitet, tragedi, lycka, sorg och förlust som verkligen träffade mig rakt i hjärtat! Det är inte många gånger jag gråter när jag läser böcker, men här föll tårar i slutet av boken. Jag älskade slutet! Det kändes så ärligt och verklighetstroget, men åh så jobbigt samtidigt. Men jag ska inte avslöja för mycket nu!

Berättelsen utspelar sig i Indien och i USA. På den indiska landsbygden föds ett flickebarn, Asha, men eftersom hon är en dotter så kan hennes föräldrar Jarinte behålla henne. Hennes syster dödades direkt efter födseln, men Asha lyckas modern lämna bort till ett barnhem i staden, utan att hennes make anar något utan tror att barnet dött. Beslutet kommer att förfölja dem livet ut, på olika sätt. Inte ens när den efterlängtade sonen fötts blir saknaden lättare att bära. På andra sidan jordklotet kämpar läkarparet Somer och Krishnan för att få barn, men utan att lyckas. När Krishnans mamma tipsar om ett barnhem hemma hos henne i Indien, åker paret dit för att adoptera en liten flicka. Somer gör allt för att vara en god mor, men vad hon än gör så verkar dottern bara fjärma sig än mer. När hon bestämmer sig för att åka i väg till Indien på ett stipendium ett år och bo hos sina farföräldrar, tror Somer att hon har förlorat henne för alltid, samtidigt som frånvaron av dottern blottlägger den allt djupare äktenskapliga sprickan mellan Somer och Krishnan.

Det här är en d e b u t och det är alldeles fantastiskt av Shilpi Somaya Gowda att lyckas så väl med både språket och intrigen i ett förstlingsverk! Och att lyckas få en läsare (mig)som varken har samma ursprung som någon av karaktärerna i romanen eller delar erfarenheter av adoption, att verkligen känna så starkt för både den biologiska modern och med Somer. Och så gillar jag att personerna utvecklas i boken och är så mångfacetterade. Trots att jag inte alltid direkt förstod deras handlingar och åsikter, så ändrades det under läsningens gång och jag fick ompröva mina uppfattningar om de olika personerna gång på gång. Spännande!

(Övrigt: Kan berätta att alla i bokcirkeln ÄLSKADE den här boken och det fanns många ämnen att diskutera! Men, så klart att några hade lite problem med slutet, som jag själv tyckte höjde boken till en berättelse utöver det vanliga på alla sätt!)

Författare: Shilpi Somaya Gowda
Titel: Secret Daughter
Förlag: Harper Collins

 

 
 
Bild

Amerikansk bokcirkelpremiär

20140803-174941-64181007.jpgI fredags gjorde jag något riktigt modigt! Jag åkte till ett café som jag aldrig hade varit på (men som serverade Swedish pancakes?!), för att vara med i en bokcirkel vars deltagare jag aldrig hade mött och diskutera en roman på engelska! Hur kom det sig att jag hamnade där? Jo, det finns en webbsida som heter Meetup.com där det finns sociala grupper för allt möjligt, inte minst litteratur. Det är tydligen ett ganska vanligt fenomen i USA att man söker reda på människor med liknande intressen och sen träffas och ses inte allt som något underligt. Ganska coolt, tycker jag, och perfekt för mig som är nyinflyttad och verkligen behöver söka lite sällskap. I alla fall, visst pirrade det lite i magen, men jag oroade mig faktiskt mest för att gå fram till fel sällskap, så när jag inte gjorde det så släppte nervositeten med en gång. Det var ett mycket trevligt sällskap om åtta kvinnor som alla hade läst W. Bruce Camerons debutroman A Dog’s Purpose. Alla utom en hade hund så detta var verkligen en klockren bok att välja! Och alla utom jag var förstås helsålda! Liiite jobbigt läge, men efter att ha velat fram och tillbaka kom jag fram till att jag måste vara ärlig och berätta om mina invändningar. Jag tycker ju själv att de bästa boksamtalen är de där man tycker olika och de blir en diskussion. Och så finns det ju olika sätt att säga saker på. Jag försökte verkligen att vira in dem i lite bomull för att inte trampa någon på fötterna…

Lite kort om handlingen först: A Dog’s Purpose är en sockersöt berättelse, som faktiskt legat som bestseller på både New York Times och USA Today’s listor. Den gavs ut redan sommaren 2010, så den har några år på nacken. Det har kommit en uppföljare sen dess som heter A Dog’s Journey. Den handlar om en hund som återföds gång på gång för att komma på meningen med livet. Jag gillar historien om när hunden heter Bailey och räddas ur en stekvarm lastbil av en kvinna och sen får bo hemma hos hennes familj och blir sonen Ethans hund. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser om kärleken mellan pojken och hans hund och lite ledsen när jag läser om hur tråkigt Bailey tycker när Ethan måste gå till skolan och han stängs in i garaget. Här finns många fina skildringar av ordlös kommunikation mellan människa och djur. Visst känner jag igen mig och relationen till mina egna två älsklingar. Jag är helt övertygad om att hundar har ett sjätte sinne och förstår mycket mer än vi kan tro. Däremot är jag inte säker på att hundar tänker på det sätt som författaren här vill få oss att tro. Många gånger tycker jag det skiner igenom att det är en människa som beskriver hundens tankar och det finns en viss diskrepans mellan hur djupa tankar en hund kan ha och vad den inte alls förstår, som skaver lite. En annan invändning är språket, jag tycker det är lite banalt och emellanåt känns det som jag läser något som är skriven för en yngre publik och inte vuxna. Nummer tre på invändningslistan är att jag har svårt för det här med återfödelsen. I alla fall att hunden skulle kunna dra lärdomar mellan de olika liven och medvetet arbeta på att förändra/förbättra sig i det nya livet.

Ändå, bokcirkeln var väldigt trevlig och stämningen kändes avslappnad så jag ska försöka dyka upp på septemberträffen också! Det känns fint att vara med i en bokcirkel IRL igen.

Författare: W. Bruce Cameron

Titel: A Dog’s Purpose

Förlag: Forge

 

 

 

 
6 kommentarer

Publicerat av på 4 augusti, 2014 i Böcker, Bokcirkel, Debutant, Djur, Humor, Kärlek, Sorg, Vänskap