Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg

Årets Augustprisnomineringar överraskade rejält på mig och många andra. Ingen av de ”givna” kandidaterna Sara Stridsberg och Jonas Hassen Kehmiri fanns med, men däremot flera böcker som inte hade uppmärksammats särskilt mycket bland bokrecenscenter. En av dessa, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, har jag fått chansen att läsa. Jag gillar verkligen novellsamlingar, men läser dem alldeles för sällan. Noveller är perfekt lunchläsning till exempel! Och det allra bästa är om man inte läser dem i ett sträck utan vilar lite mellan varje så att den verkligen får sjunka in, innan man påbörjar nästa. Så gjorde jag med Socialdemokratiska noveller!

Titeln är verkligen speciell. Jag har läst lite varstans att flera tycker att den är tråkig. Jag tycker mer den är udda, men på ett bra sätt. Namnet sticker ut! Flera kända socialdemokrater dyker också upp i novellerna. I några som huvudpersoner (Kata Dahlström, Tage och Aina Ehrlander), i andra som bipersoner (Olof Palme) eller som föremål för beundran (Mona Sahlin). Jag tänker också att titeln kanske har en djupare mening. Socialdemokratin har i mångt och mycket format vårt samhälle under flera decennier och därmed också påverkat människorna som levt under den här tiden. Är dessa små korta berättelser också en bild över vår historia, vår samtid? Hade de kunnat berättas i en annan kontext?

Jag tycker att samlingen är något ojämn. Bäst tycker jag om de två första novellerna, Risgrynet och Verkligheten, samt de två sista Dubbel mollbergare i pik och Thermopyle. I de två första får vi träffa en upprorisk överklassflicka, Kata, som revolterar mot internatskolans krav på konformitet och mot samhällsordningen genom att ha ett förhållande med en arbetargrabb. Socialdemokratins ideal har ännu inte satt sin prägel på hela samhället. I de två sista står ett självmord i fokus. Två systrar där den ena minns något som gått förlorat, medan den andra upplevs som mer rotlös i tillvaron och där Mona Sahlins avhopp ses närmast som ett personligt svek. Ett par av novellerna säger mig faktiskt ingenting, men jag inser att det är för att jag kanske inte kan min (socialdemokratiska) historia tillräckligt väl.

Jag tror inte att det blir ett Augustpris för Björn Runeborg i år, men jag är glad att jag fick möjligheten att läsa hans noveller.

Författare: Björn Runeborg
Titel: Socialdemokratiska noveller
Förlag: Modernista

 

När varje morgon är ett nytt liv

Fredrik Backman publicerade först Och varje morgon blir vägen hem längre och längre som en novell på sin blogg. Där låg den drygt ett år med uppmaning till alla läsare att skänka en slant till Hjärnfonden, en stiftelse som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Fredrik Backman skriver i inledningen att novellen ”var bara ett försök att sortera något som pågick i mig (…)”. Nu har novellen blivit en bok och alla pengar som författaren tjänar på boken kommer att gå till Hjärnfonden.

Titeln som Fredrik Backman har valt är så vacker och uttrycksfull tycker jag. Den beskriver så väl vad demens handlar om. Varje dag så blir sträckan till alla minnen och erfarenheter längre och längre för den som drabbats, liksom för de anhöriga.

En pojke och hans farfar sitter på ett torg. Farfar försöker förbereda pojken, sitt barnbarn, på hur det kommer att bli när hjärnan dör före kroppen. Att han, farfar, kommer att glömma bort allt och kanske inte känna igen sin älskade pojke igen. Det är inte lätt att begripa, men pojken är klok:

”- Och jag tror inte att du behöver vara rädd för att glömma mig, fastslår pojken efter viss betänketid.

– Inte?

Pojkens mungipor snuddar örsnibbarna.

– Nej. För om du glömmer mig så får du chansen att lära känna mig igen. Och du kommer att gilla det, för jag är faktiskt en rätt grym person att få lära känna.

Farfar skrattar så att torget skakar. Ingen välsignelse har varit honom större.”

Det finns också tillbakablickar på ett kärleksfullt äktenskap som är som bomull kring hjärtat att läsa. Om två stycken som älskade och respekterade varandra, trots sina olikheter. Där det fanns utrymme att vara sig själv och växa tillsammans. Här finns lite berättat om relationen till sin son Ted, pojkens far, som inte verkar ha helt okomplicerad. Mycket på grund av att farfar alltid jobbade så mycket när Ted växte upp, men kanske också för att man, som pappa, generellt inte tog sig tid för sina barn på samma sätt som idag.

Jag tycker verkligen att Fredrik Backman har ett vackert språk, små formuleringar som rör vid hjärttrakten på mig när jag läser. Och flera gånger läste jag berättelsen innan jag lämnade tillbaka den på biblioteket. Så mycket klokheter här finns! Jag kan verkligen, verkligen rekommendera den till alla som har en person i sin närhet som börjar få längre och längre väg hem. Både som tröst, men också som en förberedelse för att säga hej då.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Förlag: Forum

 

Bli som folk

2015-års Augustprisnomineringar i den skönlitterära klassen stack ut lite jämfört med andra år. Dels nominerade en skräckroman för första gången (John Ajvide Lindqvists Rörelsen: den andra platsen), dels en novellsamling. Novellsamlingen har jag läst. Den har den mycket passande titeln Bli som folk och författaren heter Stina Stoor. I början var det inte helt oproblematiskt att läsa. Novellerna är nämligen skriva på västerbottniska, men en liten fördel har jag ju eftersom mina svärföräldrar är där uppifrån så jag hörde liksom deras röster när jag läste.

Bli som folk består av nio noveller och rör sig i det magiska glappet mellan barndom och vuxenblivande. Stundtals är novellerna både eländiga och varmhjärtade, som i Ojura där Sandra går på kalas inne i centralorten med en groda som födelsedagspresent eftersom Farsan glömt bort kalaset (och att köpa tamponger till storasystern Anneli), ibland mörka, olycksbådande som i Det var den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär. Här är Johan tillsammans med sin lillasyster Eleonora i skogen och kompisen Mikke och mellan raderna förstår man vad som pågår.

Jag gillar verkligen språket och hitte på-orden! Det är begåvat och fantasifullt! Dessutom gillar jag att de är lite suggestiva så där. Jag vet inte riktigt om jag tolkar händelserna korrekt alltid, inte heller om det är nutid eller dåtid. Detta skulle ha varit en perfekt bokcirkelbok att diskutera med andra. Verkligen en lyckad debutsamling!

Författaren Stina Stoor (född 1982) bor och arbetar i sin barndomsby Balåliden. År 2012 tilldelades hon Umeå novellpris för dikten Gåvan mottog hon Sveriges radios novellpris, som också finns med i Bli som folk.

Författare: Stina Stoor
Titel: Bli som folk
Förlag: Norstedts

 

 

Noveller som berör och (o)roar

Den här fina novellsamlingen köpte jag på fantastiska bokhandeln Politics and Prose när jag besökte Washington D.C i julas. Författaren Molly Antopol är en debutant och arbetar som lärare vid Stanford University. Jag föll direkt för titeln, The UnAmericans och hur boken beskrevs i baksidestexten: ”Moving from modern-day Jerusalem to McCarthy-era Los Angeles to communist Prague and back again, The UnAmericans is a stunning exploration of characters shaped by the forces of history.” Jag tänkte faktiskt också på mig själv och min familj som också är icke-amerikaner men som levt i det amerikanska samhället i sju månader (nu nio!).

Boken består av åtta noveller. Jag gillar alla, men ska jag välja tre så blir det The Old World, Minor Heroics samt My Grandmother Tells Me This Story . Den första handlar om en judisk änkeman i New York som driver en kemtvätt. Han har en vuxen dotter som blivit ortodox efter ett besök i Israel. En dag träffar han en mycket yngre judinna från Ukraine, samma land som hans egna förfäder kom ifrån. Mannen själv har inget band till Ukraina utan känner sig som 100 % amerikan, men för kvinnan han möter så är det gemensamma arvet viktigt. Så viktigt, att hon väljer att de åker dit på bröllopsresa, men väl där blir inget som någon av dem tänkt sig.

Den andra, Minor Heroics, handlar om två bröder, Oren och Asaaf. Medan Oren har fått till uppgift att köra runt med en löjtnant hela dagarna, har brodern Asaaf fått en mer farlig tjänstgöring som värnpliktig. När de båda samlas hemma på moderns tomatodling så väcks konkurrensen dem emellan till liv. Oren retar sig på att Asaaf får glassa runt och vila upp sig med sin flickvän, när han Oren måste hjälpa till med allt arbete. Därför säger han till Asaaf att ta traktorn och hjälpa till istället, vilket slutar i katastrof. Asaaf kör på en mina och mister benen. Oren blir istället hjälten som snabbt hämtade hjälp och därmed räddade livet på sin bror.

My Grandmother Tells Me This Story är en berättelse om hur en trettonårig judisk flicka flyr från textilfabriken där hon arbetar i Vitryssland, via långa tunnlar ut till en grupp som håller sig gömda i skogen och där förlorar sin oskuldsfullhet och barndom. Barnbarnet som hör mormodern berätta, tycker att det är en spännande äventyrshistoria och vill höra den om och om igen, men för mormodern själv är det plågsamt att minnas.

Jag läste novellsamlingen precis som jag tycker att man bör läsa en novellsamling, d v s jag läste en novell i taget och hade en annan roman som jag läste i samtidigt. På så sätt tycker jag verkligen att varje berättelse blev sin egen och fick stå för sig själv och inte bara ett sammelsurium av röster, som jag tycker att det lätt blir om man läser en novellsamling i ett streck. Och varje novell är verkligen som en egen liten roman, som griper tag och berör sin läsare. Jag vet inte om det är något särskilt med judiska berättare, men jag har upptäckt att jag ofta gillar det jag läser av dem och The UnAmericans är inget undantag. Det här är måste-läs för alla novellälskare, helt enkelt!

Författare: Molly Antopol
Titel: The UnAmericans
Förlag: W. W. Norton & Company

 

 

 

Första tankar om Kerets noveller

God morgon!

Skrev precis så här i facebook-gruppen för Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret, som vi bokcirklar om.

”Plötsligt knackar det på dörren.
Jag börjar med några tankar kring den första novellen i samlingen. Jag tycker att det är genialt av Keret att ha den som öppningsnovell och jag gillar den llågmälda humorn (”detta händer aldrig Amos Oz eller David Grossman” – kanske inte korrekt citerat, har inte boken till hands just nu). Den blir ett startskott för det som komma skall, en författare som hittar på historier för att underhålla sin publik. Och det är så jag tror att man ska se Kerets noveller. Han använder sin fantasi på ett alldeles underbart sätt. Det finns inga gränser, samtidigt finns det ett korn av trovärdighet i dem som gör att det absurda inte ligger så långt bortom det rimligas gränser ändå. Jag har läst drygt halva och har väldigt roligt.”

Det är nämligen så att i titelnovellen kidnappas författaren av tre män som kräver att han berättar en historia. Stämningen är väldigt hotfull och författaren, som förtvivlat försöker förklara att han inte berättar historier, han skriver dem (men inte på order) gör ett tappert försök:

” ‘Fyra män sitter i ett rum. Det är varmt. De är uttråkade. Luftkonditioneringen är trasig och en av männen vill att någon av dem ska berätta en historia.'(…) ‘ Det där är ingen historia’, protesterar marockanen. ‘Det är en ögonvittnesskildring. Det är ju exakt vad som har hänt här idag! Det är ju precis den skiten vi vill fly ifrån. Kom inte och dumpa nån jävla realism på oss nu också. Du måste anstränga dig lite, mannen. Skapa, hitta på. Använd din fantasi…’ ”

 

PS. Är du osäker på det här med noveller – jag var själv skeptiskt väldigt länge – så är det här den perfekta novellsamlingen att testa på! De flesta novellerna är mycket korta och funkar säkert att läsa högt tillsammans med någon.

 

Munromania på Nobeldagen!

Fina, duktiga Anna på bokbloggen och dagarna går har initierat en hyllningsdag till Alice Munros ära och idag fylls bokbloggar med inlägg som på något sätt knyter an till henne. Det är Munromania!

Jag är också med! Och mitt bidrag kommer att handla lite om novellen Skönlitterärt i samlingen För mycket lycka. Jag har inte läst ut hela boken än, inte heller har jag läst novellerna i den ordning de kommer. Det är faktiskt ett tips från mig när man läser Munros noveller. De kommer bäst till sin rätt om man läser en i taget och sedan annat emellan. Dessutom behöver man inte läsa dem i ordning utan man kan gå på magkänsla. Jag valde att läsa Skönlitterärt först, trots att den är nummer två, eftersom jag gillade titeln. Den väckte min nyfikenhet. Vad i livet är skönlitterärt? Är det kanske precis allting?

Glädjande nog visade sig Skönlitterärt vara precis en sån novell som jag tycker är talande för Alice Munros författarskap. Det är vardagligt, ganska odramatisk (trots en potentiell tragedi) och för mig vill den säga något om att vår livsberättelse är vår egen. Trots att den innehåller andra människor är de inte huvudpersonen i ditt liv. Det är du. Händelser som lämnar avtryck hos mig kanske går dig omärkt förbi. Och tvärtom, förstås. Här finns också hopp om försoning och förtröstan. Det blir bra till slut, det blir det.

Novellen kretsar ytterst kring Joyce och Jon. Han är snickare, hon musiklärare. En gång flydde de från omgivningens förväntningar och tog dagen som den kom. Nu har livet kommit i kapp och det där med fast inkomst är ju ändå rätt bra. Därför tar Jon sig an en lärling. En ung tatuerad kvinna med ett litet barn. Något år senare meddelar Jon att han vill att Joyce flyttar. Han har blivit kär.

Det går en tid och barnet som fanns i bilden har vuxit upp och blivit författare. Det visar sig att Joyce och den unga kvinnan har gemensamma bekanta. Joyce har nästan glömt barnet, men börjar minnas. När hon får veta att kvinnan skrivit en skönlitterär bok, blir hon nyfiken och börjar läsa. Och plötsligt dyker hon själv upp i berättelsen!

Det är så roligt att Alice Munro fick årets nobelpris i litteratur! Först och främst för att det är ytterst välförtjänt, men också för att det är en författare som jag tror att många kommer att upptäcka, tycka om och gärna läsa mer av. Noveller är ju också det perfekta formatet för den som är nyfiken på ett nytt författarskap eller för den ovane läsaren  som kanske inte brukar läsa skönlitteratur.

Här har jag skrivit om Alice Munros novelllsamling Kärlek, vänskap, hat, om du är nyfiken på mer.

Här är en lista över de bloggar som är med i Munromania, besök dem gärna:

och dagarna går
Lyrans Noblesser
Feministbiblioteket
En dag kanske hon skriver en bok…
Café de la Nouvelle
Västmanländskan
Eli läser & skriver
Cum libris non solus
Lottens bokblogg
Bokmania
Det mörka tornet
Boksnack
Bokmoster
Erikas bokprat
Som ett sandkorn…
Lilla Solberga
Bokdivisionen
Enligt O
Hermia Says
Kim M. Kimselius
C.M.R. Nilsson

 

#Englander: Novell nr 8 – den sista!

Nu börjar nätbokcirklandet om Nathan Englanders fina novellsamling gå mot sitt slut. Den allra sista novellen i Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Gratis frukt till unga änkor. Öppningsscenen är konflikten kring Suezkanalen 1956 då menige Shimmy sitter och äter med fyra andra vid ett bord närmenige Tandler rusar in och skjuter ihjäl de fyra männen. Förklaringen är kort: De var egyptier. Shimmy blir både häpen och förfärad över att Tandler inte sett något alternativ till att kallblodigt avrätta dem och slagsmål utbryter mellan de två.

Flera år senare är Shimmy grönsakshandlare och Tendler har blivit professor. Historien om männen som sköts ihjäl och det efterföljande bråket har gått i arv till Shimmys son Etgar som inte kan förstå varför professorn alltid får gratis grönsaker, som krigsänkorna. Men ju äldre sonen blir, desto mer komplicerad blir berättelsen:

”Vill du veta hur det kommer sig att jag bryr mig om en man som misshandlade mig? Därför att varje historia utspelas i en kontext. Det finns alltid en kontext att tänka på i livet.”

Och jag tror detta är novellens budskap, att vi inte ska vara för snabba att döma varandra, att en människa är så mycket mer än ens handlingar. Och att om vi vill ha tolerans så måste vi se till varandras brister också och dessa kan ha sina förklaringar. Det är en fin tanke, men Englander utmanar läsaren ordentligt när han låter Tendler handskas med sitt eget trauma på ett sånt brutalt sätt. Är våld någonsin acceptabelt? Och har vi inget ansvar hur vi handskas med våra dåliga erfarenheter av livet? Det finns mycket att fundera på kring den här sista novellen.

Slutligen, jag hoppas att jag lyckats finna nya, nyfikna läsare till Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank för det är en fanatstisk samling noveller på många sätt! Som läsare får man tänka till och se fenomen och händelser ur helt nya perspektiv! Jag tackar alla som bokcirklat med mig om boken och tipsar än en gång om att noveller är utmärkta att bokcirkla om! Over ‘n out!

 

#Englander: Novell nr 6 och 7

(Jag är hopplöst efter i novellbloggandet, jag vet. Men nu tar jag mig tid!)

Den sjätte novellen i Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Sommarlägret Solnedgången. Vi var ganska överens om att det här är en novell som har etsat sig fast. Det finns många intressanta trådar att nysta vidare på här. Solnedgången är ett rekreationscenter för seniorer där Josh är föreståndare. Som sådan står hans dörr alltid öppen när gästerna har bekymmer. En dag kommer Agnes och Arnie in. De är båda i 70-års åldern. De är bekymrade och upprörda. De säger sig känna igen en av de andra gästerna som en nazistisk lägervakt. Doley Falk, som mannen heter, beskrivs av Josh som

”(…) hur försynt och vän som helst. Han är inte en av bråkmakarna som beklagar sig för Josh dagarna i ända, från morgon till kväll, för vilka livet har förvandlats till en enda lång missräkning. Han är bara en seriös gammal bridgspelare från Toledo i Ohio och som inte vill något annat än att äta koshermat och spela kort (…).”

Men de äldre paret ger sig inte, de är övertygade om Doley Falks skuld. De minns kanske inte när barnbarnen fyller år, men ansiktena från lägret glömmer de aldrig. De dyker ständigt upp i medvetande när man minst anar det. Paret kräver att Josh tar tag i saken och vill ha en rättegång. Som Agnes säger till Josh: ”Om han är skyldig så är han din nazist också”.

Parallellerna till det oskyldiga sommarhemmet och förintelselägren blir tydliga. I sin jakt på upprättelse blir offren förövarna och blotta misstanken om att en av gästerna kan ha gjort sig skyldig till fasansfulla övergrepp räcker för att piska upp stämningen och till slut verkar det inte spela någon roll att man inte har några bevis – han är redan dömd på förhand.

Den sjunde och näst sista novellen heter Läsaren har en ganska sorgsen och uppgiven ton. Den handlar om en Författare utan läsare, förutom en man som troget besöker hans uppläsningar och fortfarande lyssnar uppmärksamt till honom och uppmanar honom att läsa vidar ur sina verk.

”Läs vidare, ja, men hur länge? Författaren är en man som lever på minnen och på prestigens dunster. (…) ´Den här boken´, säger Författaren, ´är inte en roman; den är en gravsten. Varför inte slå ner den i marken ovanför mitt huvud? Mitt namn står redan på den.”

Ärligt talat har jag lite svårt att förstå vad Englander vill säga med den här novellen. Kanske att så länge någon lyssnar har vi en skyldighet att tala?

 

#Englander: Novell nr 5

Nu ligger jag lite efter i nätbokcirkeln, men nu tar jag tag i bloggandet om den femte novellen som heter Allt jag vet om släkten på min mors sida. Detta är den novell jag tyckte minst om i hela samlingen. Framförallt är det nog sättet den är skriven på som stör min läsning. Novellen består av 63 korta, fragmentariska bitar av släkthistoria, som ett pussel som berättarjaget försöker lägga ihop. Jag hade svårt att ta till mig denna novell, men fick god hjälp av övriga bokcirklare. Det visade sig att halva styrkan gillade den här novellen jättemycket och hade många kloka tankar om den:

”Jag gillade den här novellen mycket, en av de bästa tycker jag. Jag uppskattar det fragmentariska med små snuttar och jag gillar humorn, det ligger ju nära till hands att man tolkar Nathan som författarens själv, jag gillar humor som bygger på självdistans. Han letar febrilt efter något ädelmodigt eller ärofyllt i sin egen släkt (och kanske också något av substans också i sig själv?) men han går bet hos släkten. Det roade mig :-)” (Anna)

”Den här novellen tyckte jag väldigt mycket om, dels för själva innehållet och dels för formens skull (kanske inte uppdelningen i små korta stycken, då) men även det faktum att han diskuterar fiktionens förhållande till faktan. När skickliga skribenter blandar sig i sin egen berättelse på det här sättet så kan jag inte heller låta bli att småle. Det är snyggt gjort.” (Tina)

Och en i gruppen tyckte att sättet påminde mycket om sin mors berättande om släkens historia.

Efter dessa kloka synpunkter så tänkte jag att jag måste läsa novellen en gång till, nu när jag är lite mer beredd, men tyvärr har det inte blivit av än.

 

You win some and lose some

Konstaterar lite besviket att jag inte vann Paperback lovers utlottning av Pernilla Alms roman, men får i samma veva ett mejl från Novellix förlag:

Grattis Birgitta!

Som tack för att du hittat påskägget på vår hemsida sänder vi dig ett fint påskpaket med de fyra senaste novellernaTrevlig läsning!

Med vänliga hälsningar

Rebecka på Novellix

I fredags kom de otroligt vackra novellerna i en tjusig presentbox och jag blev så glad! De här ska jag läsa på mina lunchraster framöver:

Ravioli av Klas Östergren
Fantasy av Malte Persson
Ojura av Stina Stoor
Mammalia av Ulrika Kärnborg