Ni glömmer väl inte att anmäla er till den småländska bloggträffen som ska äga rum nu på söndag?
Vi träffas kl. 13 på Condeco, Sandgärdsgatan 16 (Bländapassagen) i Växjö och pratar om böcker och mycket annat! Ett bokbyte har också annonserats, för de som vill.
Anmäl er till mig eller mina ”kollegor” (Ylva, Marie och Vicky) senast idag fredag 17/8!
Hoppas vi ses!
Gästbloggaren Ella Levin tipsar om Skottlands bokfestivaler! Visst vore det kul att åka på en litterär språkresa där man samtidigt förkovrar sig i det engelska språket?
Skottland – ett litterärt resmål
Häromdagen kungjorde The Scotsman att Skottland har fler bokfestivaler per invånare än något annat land i världen. Inte nog med det, över 400 000 människor besökte dessa 40-talet bokfestivaler, inte illa för ett så litet land. Länk till den positiva artikeln hittar du här.
Den nordligast festivalen är Faclan Hebridean Book Festival som går av stapel på ön Lewis 30 oktober – 3 november i år. Temat för årets festival är tro, religion och vetenskap och bland programpunkterna märks samtal om dödahavsrullarna, öppningstal av Richard Dworkin som kom ut med boken The God Delusion 2006, samt en visning av Bergmans Sjunde Inseglet. Ön Lewis är den största ön i ögruppen Hebriderna i norra Skottland, ett lågbefolkat och kargt område som på egen hand bidrar till festivalens tema som på många vis kretsar kring villkoren för vår egen existens.
Störst av de många bokfestivalerna i Skottland är Aye Write! In Glasgow och Edinburgh International Book Festival. Aye Write! öppnar bokåret i 
Skottland med sina två veckor i mars. Årets festival besöktes bland annat av de skotska författarna Jackie Kay och Carol Ann Duffy, bland många fler. Även om årets festival är förbi är det dock väl värt att besöka deras hemsida för att ladda ner en PDF av boken Scotland’s Bookshelf, en sammanställning över den mest betydelsefulla böckerna under det senaste århundradet. Två böcker har valts ut per decennium, däribland The Thirty-nine Steps av John Buchan (1915), The Prime of Miss Jean Broodie av Muriel Spark (1961) samt Trainspotting av Irvine Welsh (1993).
Edinburghs internationella festival är den största i landet och håller på just nu. Bland festivalens svenska författare på plats märks Jens Lapidus, Henning Mankell, Peter Englund och Sven Lindqvist. Utöver dessa besöks festivalen av ett stort antal kända författare och personligheter. Festivalen pågår 11 – 27 augusti och bidrar därmed till Edinburghs enorma utbud av evenemang under augusti, då världens största kulturfestival hålls här. Just nu erbjuds komedi, teater, poesi och underhållning i alla stadens skrymslen och vrår, mycket av det gratis.
För den som vill besöka Edinburgh vid en lugnare tidpunkt än augusti erbjuds flera litterära lockelser. Bland annat kan man gå en guidad litterär pub runda där man får chansen att besöka flertalet kända och okända tillhåll för författare och andra bok-relaterade sevärdheter. Här är till exempel tågstationen döpt efter Sir Walter Scotts bok Waverly, och Harry Potters skola Hogwarth lät sig inspireras av privatsskolan Heriots som ligger centralt i staden.
Om platser är en ofta självklar ingrediens i böcker är språk än en mer självklar del. Årligen kommer många kommer hit till Skottland för att läsa en engelska kurs. Här kan man kombinera sitt intresse för litteratur, speciellt då engelskspråkig, med en kurs och på så vis ha en fantastisk upplevelse medan du lär dig språk. Skottland är speciellt spännande för språkintresserade då traditionell skotska innehåller många skandinaviska ord. Läs t.ex. Trainspotting på originalspråket och du får en (över)kurs i skotsk dialekt!
Mer information om språkkurser för vuxna finner man enkelt på internet, likaså länkar till de flesta av Skottlands 40 bokfestivaler, t ex på http://www.bookfestivalscotland.com där du hittar all information som behövs för att planera en litterär rundresa på höglandet! Låt dig inspireras.
(bilderna är hämtade från Flickr)
/Ella Levin
Efter pausen så var det dags för Christine Falkenland att äntra scenen. Efter en kort presentation av hennes roman Sfinx
lämnade konfrenciern över ordet till författaren. Falkenland började med att konstatera att nu hade allt redan sagts om boken, så hon skulle läsa lite högt ur den. Och det gjorde hon. Under hela hennes tjugo minuter. Visserligen gjorde hon det väldigt bra. Hon både lät och såg väldigt dramatisk ut på scenen, men – och det är ett stort aber här – boken kan jag läsa själv, jag ville ju veta någonting som inte stod i boken! Jag fick en känsla av att det här jippot med Bokens dag var något som hennes förlag hade tvingat på henne och att hon egentligen helst hade velat slippa. Det fick mig att tänka på en bok som jag har läst om en fiktiv författare som beskriver hur skittrist det är att åka på detta arrangemang och det retar mig att jag inte kommer ihåg vilken den är. Är det kanske till och med en novell? Så här ber jag er, kära läsare, att rycka in: Vilken bok är det jag tänker på? Jag minns inte mycket mer än att författaren sedan träffar en kvinna ur publiken.
Men tillbaka till Falkenland. Hon var en besvikelse, även om jag på sätt och vis kan förstå henne. Bokens dag är trevligt, men det känns som att författarna får väldigt lite igen. Det blir ingen dialog med läsarna och det man säljer av boken i pausen är nog ganska begränsat ändå. Jag undrar också hur mycket författarna själva får styra över hur de ska förvalta sina tjugo minuter i rampljuset. Antagligen till stor del helt själva och därav den stora skillnaden i hur de lyckades. Men ändå, jag köpte ju Sfinx och den får nu bli min första läsupplevelse av Christine Falkenland.
Sedan dök det upp en för mig okänd deckarduo. Visst känner jag till Dan Buthler och Dag Öhrlund till namnet, men jag har inte läst något själv. De pratade mest om sin senaste deckare som heter Jordens väktare och handlar om en militant miljögrupp som beskrivs av författarna själva som en blandning av Greenpeace och Al-Qaida (!). Det var intressant att höra hur det kom sig att de började skriva tillsammans. Dan Buthler ringde helt sonika upp Dag Öhrlund och berättade att han hade en idé till en bok som han ville att Dag Öhrlund skulle skriva! Jag hade gärna hört mer om detta, till exempel hur det kom sig att Öhrlund nappade och hur det går till rent praktiskt. Men som jag förstod det så var Buthler den som funderade ut berättelserna och Öhrlund den som skrev. De skriver alltså inte vartannat kapitel som man kanske hade kunnat tro.
Den siste författaren upp var den stackars gäspande Jens Liljestrand som berättade om Adonis, som också var den enda roman jag läst innan (och som jag bloggat om). Jag var lite orolig över hur detta skulle gå, men Jens Liljestrand visade sig vara en riktig estradör som intog scenen som värsta skådespelaren. Han berättade om hur det gick till när han nominerades för – och sedan vann – tidningen VI:s litteraturpris med novellsamlingen Paris-Dakar. Han bjöd på sig själv och var en riktig komiker som fick med sig publiken direkt. Vem kunde tro det med det trötta, lätt ointresserade intrycket han gav först? Han dramatiserade sin uppläsning av ett stycke ur Adonis och gjorde det med bravur. Guldstjärna på det!
Två böcker blev det alltså att lägga till min ständigt växande bokhög. Nu är det bara lästiden som helst skulle öka i samma takt…
När jag fyllde år förra veckan så fick jag ju en biljett till Bokens Dag och igår kväll var det dags! Först var jag lite tveksam till att gå själv, sen funderade jag och tänkte att jag säkert träffar någon jag känner där – och det gjorde jag (många!). Fördelen med att inte sitta brevid en kompis var att jag kunde sitta och anteckna lite vad som sas där uppe på scenen. Jag satt ganska nära scenen så jag hade full koll på vad författarna gjorde i soffan när det inte var deras tur (inte särskilt spännande, men noterade att Jens Liljestrand satt och gäspade och bläddrade i sin egen bok – lite oartigt, tyvärr fick jag inte det på bild).
Först ur var Lars Adaktusson som just kommit ut med sina memoarer. Världens bästa story är den passande titeln. Lars Adaktusson är en intressant person med mycket att berätta. Och han har 30-35 års erfarenhet av journalistik så vi borde nog lyssna. Det blev ett samtal mellan Lars Adaktusson och konfrenciern. Första frågan han får av konfrenciern är vilken situation han upplevt som farligast. Svaret kommer snabbt: Balkan och så berättar Lars Adaktusson att när han fick arbetet som utrikeskorre i Centraleuropa efter Berlinmurens fall så trodde han att han skulle skriva om hur livet gestaltade sig efter Sovjetunionens sönderfall. I stället hamnade han mitt uppe i kriget på Balkan!
Boken består av en hel del anekdoter, men också om moral- och etikfrågor inom journalistiken. Lars Adaktusson är starkt kritisk till att journalister aldrig diskuterar ansvarsfrågan och att de heller aldrig vill kännas vid att de är en maktfaktor i samhället fastän de är det. Han diskuterar också fenomenet med politiska debatter som underhållning och hur denna trivalisering kan komma att hota demokratin i framtiden. Ytterligare en sak han tar upp är sin kristna tro. Uppvuxen som han är i bibelbältet kring Jönköping så är religionen något han har fått med sig med modersmjölken.
Visst blev jag lite nyfiken på Lars Adaktusson! Han gjorde ett gott intryck och verkar påläst. Kanske att jag upplevde honom som lite torr. Inget köp blev det (lite därför att småsnåla jag tyckte att 250 kr är rätt saftigt för en bok, särskilt när de andra författarnas böcker kostade 200 kr).
Nästa författare ut var Anneli Jordahl. Det märktes att hon var van vid att prata inför en stor grupp (=jag och ca 45o personer
till) och att hon har en akademisk bakgrund. Hon pratade om sin senaste roman, Augustenbad en sommar. Att hon just valde att skriva om en kurort beror på att hon bor nära Augustenbad, eller Bie som det heter numera. Kurorten ligger strax utanför Katrineholm eller Kerstin Ekman-land, som Anneli kallade det (Kerstin Ekman är f ö en av Anneli Jordahls favvoförfattare). I Augustenbad fanns en läkare som var ganska modern för sin tid (1890-tal) eftersom han hävdade att alkoholism inte var en demon som kunde drivs ut, utan en sjukdom som måste behandlas. Dunderkuren för alkoholim, morfinism och syfilis, som var de vanligaste sjukdomarna bland patienterna i Augustenbad, var sexgradigt vatten.
Anneli Jordahl pratade så väl att jag faktiskt köpte boken i pausen. Jag har ju trots allt bott vid en kurort själv.
Sist ut innan pausen var Amanda Svensson. Jag läste Hey Dolly när den kom ut, men har inte läst Välkommen till världen som hon ju är Augustprisnominerad för. Jag är inte så jättesugen heller faktiskt. Amanda Svensson känns så himla pretto och konstruerad, tycker jag. Jag kan inte rå för det, men jag blir så trött på människor som vill vara så väldigt speciella att de nästan slår knut på sig. Amanda Svensson var ändå rolig att lyssna på. Hon har ju helt klart humor. Men just när hon sa att berättelsen är underordnad språket när hon skriver, att själva skrivandet startar med en språklig explosion inte med en idé om en berättelse, då bekräftades helt enkelt min tanke om att vi inte riktigt är gjorda för varandra. Jag älskar ett vackert språk och språkliga kullerbyttor, men tycker att berättelsen är lika viktig. Vill jag bara njuta av språket så vore det bättre att läsa lyrik.
Amanda Svensson läste lite ur Välkommen till världen och läste så jättefort att man verkligen fick anstränga sig för att hinna höra vad hon sa. Ändå tyckte jag att hon gjorde det bra. Det blev nästan estradpoesi av det. Kanske hennes roman skulle tjäna på att bli lyssnad på istället? Efter Amanda Svensson var det paus och nu gör jag också en paus. Imorgon kommer fortsättningen!
Fick ett mail om en ny gratistjänst som låter så fantastisk – är så fantastisk (jag har redan testat) – att jag kände att jag ville skriva om det här!
Det är Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrand som satsar på att sprida lyrik digitalt genom podpoesi.nu
”– Man vinner mycket på att försöka ha ungefär samma förhållande till poesi som till låtar, säger Magnus William-Olsson, poet och en av initiativtagarna till satsningen. Ingen tror ju att den enda vägen att uppleva låtar är att försöka förstå vad de ”egentligen” handlar om eller börja analysera deras formella strukturer. Man lyssnar, så öppet man förmår och prövar om man gillar och vill lyssna vidare eller inte. Svårare är det inte.”
Det är en skön inställning till lyrik, tycker jag. Själv är jag dålig på att läsa lyrik, men de få gånger jag har läst diktsamlingar så har jag gillat det. För min del är det kravet på att verkligen förstå vad författaren vill ha sagt, som avskräcker (svensklärare och deras diktanalyser..!). Jag tycker inte om att känna mig dum som läsare och det kan jag göra ibland när jag inte tycker mig förstå dikter. Därför tror jag på att försöka släppa kraven och bara gå på känslan. Tycker jag om språket, formuleringarna, meningsuppbyggnaden, rytmen, ja, då räcker det!
Vid lanseringen finns 16 författare som läser sina egna dikter att välja på. Förutom Malte Persson och Helena Österlund är alla nya namn för mig. Spännande!
Fru E:s böcker 