RSS

Författararkiv: fruesbocker

Bitterljuv kärlek

Omslagsbild: Alla floder flyter mot havetDorit Rabinyans roman Alla floder flyter mot havet har blivit bannlyst i hemlandet Israel på grund av dess kontroverisella innehåll. Boken handlar nämligen om en kärleksförbindelse mellan en israelisk kvinna (judinna), Liat, och en palestinsk man (muslim), Hilmi. De båda träffas i New York av en tillfällighet och deras kärlek hålls hemlig. Särskilt Liat är väldigt noggrann med att inte prata i telefon med sin familj i Israel när Hilmi är i närheten. Deras kärlek vore inte möjlig i Israel, men i New York är de båda på neutral mark, även om de emellanåt låter storpolitiken tränga sig emellan dem. Båda två vet att deras tid tillsammans är lånad tid, att allt har ett fastställt slut när Liats studentvisum går ut och hon måste resa tillbaka till Tel Aviv. Vilket beslut kommer Liat och Hilmi fatta om framtiden? Vi får följa deras berättelse i ett helt år, från höst till vår i New York, till sommaren i Israel då författaren väljer att byta berättarperspektiv från ett ”jag” till ett ”du” och sen tillbaka till ”jag” igen. Det är väldigt effektfullt och jag läser de sista sidorna långsam, noga med att inte gå miste om något.

Det är en fantastisk roman! Jag tänker på hur knäppt det är att situationen i Israel och Palestina ser ut som den gör. Att Liat älskar havet, men att Hilmi aldrig ens sett det eftersom Israel har skurit av den lilla havsremsan som de skulle kunna haft tillgång till. Jag tycker att Liat är feg som inte vågar stå upp för sin kärlek till Hilmi, men vem är jag att döma? Hur påverkas man av att växa upp med ett ständigt hot över sig och med vetskapen att världen en gång lät utplåna sex miljoner judar i koncentrationsläger innan man fick ett slut på det? För att inte tala om alla förföljelser och pogromer mot judar under historien, som förstås gjort det än viktigare för det judiska folket att hålla samman och inte förlita sig på andra. Men så har vi å andra sidan palestinierna som fördrivits från det land där de har sin historia. Som blivit andra klassens medborgare med sämre utbildning, arbetsmöjligheter och livsvillkor i stort. Det ryms så mycket i den här romanen! En perfekt bok att diskutera med andra i en bokcirkel, till exempel. Det är en mycket vacker historia som Dorit Rabinyan vävt ihop och som påminner mig om varför litteraturen är så viktig i ett samhälle. Den här boken ställer frågor och lyfter ämnen som bränns och känns. Det är inte konstigt att vissa makthavare blir rädda. För vad skulle ske om judar och muslimer faktiskt började umgås och kanske till och med börja älska varandra?

Författare: Dorit Rabinyan
Titel: Alla floder flyter mot havet
Förlag: Norstedts

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 17 april, 2018 i Kärlek, Krig, Mellanöstern, Sorg

 

Vill man ha något i livet, får man ta det!

Den sista mrs ParrishJag gillar ju spänningslitteratur, det är ingen hemlighet. Jag älskar att svepas med i en berättelse som håller mig på halster och som förmår att överraska! Ibland är jag vaken alldeles för sent, trots att jag ska jobba dagen efter. Det var precis vad som hände när jag läste Den sista Mrs. Parrish av Liv Constantine!

Amber Patterson är en kvinna som fötts utan tur. Hennes uppväxt innebar inte några extravaganser och gav henne absolut inget av det hon egentligen förtjänar, d.v.s. makt och pengar. Därför tycker hon att hon är helt berättigad till att själv skaffa sig det som andra har fått helt gratis och utan att anstränga sig. Hon tar sikte på Daphne Parrish, som hon beundrat på håll. Mrs. Parrish är gift med den tio år äldre, men fortfarande mycket stilige, Jackson Parrish. Han är dessutom snuskigt rik och verkar vara den perfekte äkte maken. Amber närmar sig Daphne genom att uppfinna en död syster som gått bort i cystiskt fibros (CF). På så sätt kan hon knyta Daphne till sig eftersom hennes syster faktiskt dog i CF och därför har hon startat en välgörenhetsinsamling till förmån för de som på något sätt drabbats av sjukdomen.

Amber och Daphne blir snart riktigt goda vänner. Daphne bjuder in Amber att träffa Jackson och deras två döttrar. Snart är hon en given gäst i familjen Parrish hem. Amber anstränger sig verkligen för att göra ett lagom gott intryck (hon vill ju inte avslöja sina planer för tidigt) och har läst på om saker som hon vet intresserar dem. Allt för att ställa sig in. Hon klär sig oansenligt och gör allt för att påminna Jackson om en yngre upplaga av Daphne. En kvinna som han kan forma på samma sätt som han gjorde med Daphne, som inte heller visste något om den fina världen innan hon träffade Jackson. Som ett led i sin väg mot att ta över Daphnes roll som mrs Parrish, diktar hon ihop en historia om att hon blivit utsatt för sexuella trakasserier av sin chef och fått sparken när hon inte ville gå med på hans inviter. Snart har hon fått arbete som assistent till Jacksons sekreterare och därefter dröjer det inte längre förrän hon själv blivit Jacksons sekreterare. Hon är otroligt kreativ och målmedveten i sin strävan efter att bli den nya Mrs. Parrish. När Daphne en dag nämner att hon inte verkar kunna ge den son som Jackson så förtvivlat önskar sig, ser Amber en möjlighet att skynda på processen.

Så långt är det ”bara” en underhållande thriller. Handlingen utvecklas ungefär så som jag hade tänkt mig. Jag förfasas förstås över Ambers kallhamrade attityd och känner verkligen med Daphne, men kan fortfarande avbryta min läsning för att göra andra saker. Och så kommer kvällen när jag tänker läsa ett enda kapitel för att lättare kunna somna. Men så händer det plötsligt något i boken som gör att berättelsen blir en helt annan! Det är nästan så jag sätter mig upp i sängen när jag läser – så överraskad blir jag! Och sen är det väldigt svårt att sluta läsa…

Liv Constantine är egentligen en pseudonym för systrarna Lynne och Valerie Constantine. Den sista mrs Parrish är deras debutroman. De bor i var sin ände av USA men tillbringar timmar varje dag med att mejla och prata på Facetime. Imponerande att de ändå kan skriva en bok tillsammans! Jag hoppas det blir fler!

Författare: Liv Constantine
Titel: Den sista mrs Parrish
Förlag: Harper Collins Nordic

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 april, 2018 i Böcker, Debutant, Rec.ex., Spänning

 

JE SUS (eller hur ska man leva)

JE SUS (eller hur ska man leva)På Tidningen VI:s litteraturkryssning i april skulle norske Geir Gulliksen ha varit en av författarna, men han fick tyvärr lämna återbud. Men det är en stor anledning till att jag läste hans båda böcker som översatts till svenska. JE SUS (eller hur ska man leva) är den ena, Berättelse om ett äktenskap den andra. Båda böckerna engagerade mig, men särskilt tyckte jag om kortromanen JE SUS (eller hur ska man leva).

Geir Gulliksen tar avstamp i Markusevangeliet när han söker efter svar i kärlekens mysterium. En känd devis är att kärleken växer när man delar den. Ju mer kärlek du ger till andra, desto mer kärlek får du själv tillbaka. Ändå tycks det vara så svårt i praktiken. Han väljer att läsa denna del av Bibeln som en roman, men den Jesus han skildrar är ett bortskämt, förvuxet barn. Geir Gulliksens Jesus tycks bli orimligt arg på ett fikonträd som inte ger frukt. Överhuvudtaget upplevs han som en väldigt lättkränkt person. Han har också brutit med sin familj, eftersom de inte blir imponerade av honom, inte tycks se hans storhet. I stället omger han sig med lärjungar som dyrkar honom. Inte precis den Jesusbild vi är vana att se! Språket är korthugget och direkt.

Det är ett intressant tankeexperiment ändå. Geir Gulliksen skildrar ju Jesus som en verklig person, av kött och blod, med mänskliga brister. Det är ganska sympatisk bara det. Jag kan inte påstå att jag känner till Bibelns Markusevangelium särskilt väl, men religion har alltid intresserat mig. Jag tycker att det är uppfriskande att få ta del av en annan bild av Jesus som kanske också kan vara sann? Däremot är jag alldeles för cynisk för att tro på genomgoda människor. Kanske stör jag mig också lite grann på författaren själv också. Varför väljer Geir Gulliksen just ska leva och inte bör leva? Ska är så definitivt. Som om han – eller är det Jesus? – sitter inne med sanningen. Sånt värjer jag mig mot. Därför vet jag inte om jag blir så mycket klokare över hur man ska leva, efter läsningen, men det går bra ändå.

Författare: Geir Gulliksen
Titel: JE SUS (eller hur man ska leva)
Förlag: Aglaktuq

 
3 kommentarer

Publicerat av på 5 april, 2018 i Böcker, Historisk roman, Kärlek, Rec.ex.

 

Hur jag lärde mig förstå världen

Hur jag lärde mig förstå världenHans Rosling, vilken superhjälte. Professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet som tragiskt nog gick bort i cancer förra året.
Fanny Hägerstam är journalist och författare, som tidigare nominerats till Stora journalistpriset för en bok om kvinnor i Tunisien. Idag bor hon i Paris och arbetar främst för Sveriges television. Tillsammans har de skrivit Hur jag lärde mig förstå världen.

Det var i Afrika och närmare bestämt Moçambique som Hans Rosling grundlade sin positiva grunduppfattning om att det mesta i världen faktiskt blir bättre och bättre. Utvecklingen går framåt. Ibland måste vi ha tålamod för den går så sakta, men rörelseriktningen är alltid framåt, vidare. Så varför blev just Moçambique det land som Hans Rosling, som ung läkare, bestämde sig för att resa med sin fru och sina två små barn? Jo, som ung var han engagerad i den socialdemokratiska studentföreningen. Där träffade han en kväll en man som skulle föreläsa. Mannen hette Eduardo Mondlane och var en av frihetskämparna i Moçambique som kämpade för självständighet från Portugal, som koloniserat landet på 1800-talet. När de två stod och småpratade innan föreläsningen, fick han höra att Hans Rosling läste till läkare. Det var bra, svarade Eduardo Mondlane, eftersom landet skulle behöva duktigt folk framöver och då svarade Hans Rosling att han skulle resa dit sen. En kort tid senare sköts Mondlane till döds och nästan tio år senare uppfyllde Hans Rosling sitt löfte. En plikttrogen man som håller sitt ord!

Hans Roslings obotliga optimism var en av hans främsta drivkrafter. Med egna ögon hade han sett hur ekonomisk tillväxt, statligt finansierad välfärd och ett väl fungerande civilsamhälle kunde lyfta ett samhälle från extrem fattigdom till ett relativt välstånd på bara några generationer. Hans egen bakgrund är ett lika gott exempel på detta som något. Hans mormors mor var analfabet och fyra generationer senare blir Hans Rolsing professor. Boken ger också en bild av Hans Rosling som en mycket ödmjuk man. En huvudperson som sällan tar åt sig äran för något, inte ens när han kanske borde. Han var alltid mycket mån om att namnge och lyfta fram personer i hans närhet, inte minst kvinnor. Hans stora kärlek till hustrun Agneta är påtaglig i texten.

Hur jag lärde mig förstå världen är en lättfattlig biografi över en av de mest intressanta personerna jag någonsin stött på. Säkert hade han sina brister, precis som vi andra, men vilken fantastisk människa han var! Nu ser jag fram emot att lära mig mer av hans bok Factfulness som han skrev tillsammans med sin son Ola Rosling och sonhustrun Anna Rosling Rönnlund. Den kommer ut i början av april.

Författare: Hans Rosling
Titel: Hur jag lärde mig förstå världen
Förlag: Natur och kultur

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 mars, 2018 i Böcker, Biografier, Facklitteratur

 

Jag är Fiona som dödar

Jag är Fiona som dödar av Urban Johansson påminner lite om Helen Zahavis En jävla helg. På samma sätt är de båda ett slags hämndlitteratur med starka kvinnliga huvudpersoner. I Urban Johanssons Jag är Fiona som dödar är det 18-åriga Fiona som vi får följa i hennes korståg mot män som tagit hennes själ och roat sig med hennes kropp. De har dessutom gjort det utan någon som helst synbar ånger. Sina planer för männen lägger hon upp på youtube i inspelade videoklipp. Språket i boken är humoristiskt och underfundigt. Det funkar så där, tycker jag. Å ena sidan lättar de slagfärdiga formuleringarna upp det tunga innehållet ibland, å andra sidan känns de emellanåt något malplacerade. Kanske att författaren hade behövt rensa lite bland sina ”darlings”? Ibland slår formuleringskonsten nästan kullerbyttor. Här är några exempel:

Den svarta insekt som byggt bo i mitt huvud viskar att det finns fler kulor i geväret, passa på, ta chansen. Jag morrar att om du inte håller tyst ringer jag Anticimex och bokar hjärntvätt.

Jag köper ett kontantkort på centralen till den Nokia som en före detta pojkvän glömde när han sa tack och hej och vände och gick. Det var förresten en lustig typ. Efter två dagar ville han att vi skulle gifta oss. Stick och brinn, sa jag, jag är redan gift. Som i råttgift.

En annan sak som stör läsningen lite grann är bristen på dialoger. Visst, de förekommer dialoger men då är de inte markerade med t.ex. talstreck och det gör att texten upplevs som lite kompakt. Jag har också lite svårt för att jag inte vet riktigt vilken tid jag befinner mig i. Ibland ges återblickar men det tar ett tag innan jag förstår att de är just återblickar. På samma sätt byts berättarperspektivet emellanåt, men det är inte alltid helt tydligt.

Jag är lite kluven till vad jag egentligen tycker. Det jag upplever som brister med berättandet har jag redan tagit upp. Men det finns också sånt jag gillar: Ämnet! Trots att Fiona tar till väldigt grovt våld så är det ett jäkla statement hon gör! Slutet! Inte riktigt som jag väntade mig och får mig att fundera över vad Fiona gjorde sen. Jag hoppas att hon fyllt livet med sånt som hon tycker om.

Författare: Urban Johansson
Titel: Jag är Fiona som dödar
Förlag: Grim förlag

 

 
 

Ny norsk krim!

Klart man nappar på ett erbjudande från Kult PR att läsa en ny norsk kriminalförfattare! Och så damp Maestro av Geir Tangen ner i min brevlåda! En morgon i veckan hade jag väldigt svårt att slita mig från sängen. Ute var det snöstorm och drygt 10 minusgrader och min säng var så varm och gosig… Men jag kom till jobbet och boken blev utläst först imorse – lördagsmorgon at its best!

Jag ska villigt erkänna att det tog några sidor innan jag riktigt kom in i Geir Tangens bok Maestro. Kapitlen är mycket korta, mellan 2-4 sidor och det är en massa namn att hålla reda på. Det finns en mördare, dock inte kursiverad (tack för det!) som kommenterar händelserna, annars hoppar det mellan olika berättarröster. Huvudpersonerna är två. Den ena är en lite avdankad journalist som är på kant med tillvaron och dricker för mycket för att det ska vara hälsosamt, Viljar Ravn Gudmundsson. Den andra är en ung kvinnlig krimialkommissarie som heter Lotte Skeisvoll. Båda bor i det norska samhället Haugesund, där även författaren själv är bosatt. Dedikationen i början är så fin att den måste återges här: Till mamma och pappa för att ha visat mig magin som finns i böcker. Sorgligt nog skriver Geir Tangen i efterordet att föräldrarna inte hann uppleva att boken gick i tryck. Men Maestro är alltså en debutroman och författaren (född 1970) arbetar som gymnasielärare, men har tidigare varit frilansjournalist. Han driver också Norges största deckarblogg.

Allt börjar med att Viljar får ett mycket obehagligt mejl från en Stein Åmli. Personen skriver att hen är upprörd och frustrerad över att brottslingar går fria från sina rättmätiga straff och att hen därför har beslutat sig för att skipa rättvisa. Det första offret ska vara en tidigare ostraffad kvinna som förskingrat en massa pengar och visat trolöshet mot huvudman. Rita, som kvinnan heter, hittas död nedanför sin balkong. Någon har slängt henne över räcket från ett högt våningshus. Strax därefter kommer ett nytt mejl med ett nytt lika kryptisk innehåll. Viljar anar en personlig koppling till mördaren, men har nog med sina personliga problem för att riktigt fokusera. Under tiden får Lotte Skeisvoll förstärkning från Oslo i form av hennes tidigare chef. Ingen av dem är särskilt förtjust över tanken att samarbeta och Lotte gör allt för att behålla kontrollen över utredningen. Kanske att denna osämja påverkar utredningen negativt. I alla fall hinner fler människor mista livet innan de äntligen upptäcker en viktig ledtråd. Morden tycks vara hämtade ur scener från populära deckare och mördaren är den självskrivne maestron som håller i taktpinnen.

När jag väl kommit in i handlingen och lärt mig namnen på de olika karaktärerna, tar det fart ordentligt! Det är sällan jag famlar i blindo vem som är mördaren så här som jag gör under läsningen av Maestro. Generellt brukar upplösningen i deckare jag läser sällan intressera mig så värst mycket – jag har ju redan listat ut hur det ligger till. Men den här gången är vändningarna mot slutet överraskande många! Dessutom finns en finurlig knorr som jag gillar extra mycket, men inte vill avslöja här. Det är fantasifullt och häftigt gjort! Läs boken, om du är nyfiken! Maestro är Geir Tangens debut och jag tycker den lovar mycket gott inför framtiden! Det blir ett högt betyg från mig!

Författare: Geir Tangen
Titel: Maestro
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 4 mars, 2018 i Böcker, Debutant, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

I hemmets trygga vrå

Sharon och Barry Mason bor i ett välrenommerat bostadsområde tillsammans med sina två barn, Daisy och Leo. En kväll har de en stor fest för boende i området. Åttaåriga Daisy klär ut sig till en tusensköna, men sent på kvällen ringer föräldrarna till polisen och anmäler henne försvunnen. Trots otaliga vittnen så tycks ingen ha någon information som kan ge svar på vart Daisy tagit vägen. När poliserna granskar bilderna som togs från festen, upptäcker de att den lilla flicka som de trodde var den utklädda Daisy i själva verket är en helt annan. Plötsligt kan de inte ens vara riktigt säkra på att Daisy ens var på festen. Kriminalkommissarie Adam Fawley, som leder utredningen, kommer snart underfund med att inget med familjen Mason är som det ser ut att vara. Vad vet egentligen storebror Leo om Daisys försvinnande? Varför ljuger Sharon om till synes ovidkommande saker? Och vilket slags förhållande hade egentligen Barry till sin dotter? Adam Fawley blir dessutom mer känslomässigt engagerad än han borde då fallet påminner honom om det barn han själv förlorat.

Jag gillar att boken hoppar mellan olika tidsperioder. Visst ställer det vissa krav på läsaren, till exempel att man noggrant läser tidsangivelsen i början, annars blir det knepigt att hänga med, men jag gillar deckarförfattare som försöker förnya sättet att berätta en historia på. Jag tycker dock att Cara Hunter är lite övertydlig emellanåt med vilken social bakgrund paret Mason har, att de är uppkomlingar som inte kan alla sociala koder för överklassen etc. Kanske är det hennes brittiska påbrå som är orsaken till att det lyfts fram otaliga gånger i texten? Hur som, jag ryser av obehag när jag läser om familjen Mason. Redan från början anar jag att något inte står rätt till i den familjen, kan jag säga. *burr* Författaren lyckas väldigt väl med att gestalta karaktärerna, tycker jag.

I hemmets trygga vrå är Cara Hunters första bok i serien om Adam Fowley. Jag kommer definitivt att läsa de kommande böckerna!

Författare: Cara Hunter
Titel: I hemmets trygga vrå
Förlag: Louise Bäckelin Förlag

 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 mars, 2018 i Barn, Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning