RSS

Kategoriarkiv: Sorg

Till minne av en villkorslös kärlek

Redan från första början etableras ett särskilt förbund mellan modern Ingegärd och hennes son Jonas. När han föds drabbas Ingegärd av akut bukhinneinflammation till följd av en brusten blindtarm. Sjukhuspersonalen är säker på att hon inte ska överleva och låter henne därför hålla Jonas nära sig i sängen. Hon viskar och småsjunger psalmer och böner, hennes gudstro är stark. Kanske är det kärleken till sonen, det lilla ynkliga knyte som hon inte kan överge, som gör att hon överlever mot alla odds. Bandet dem emellan ska komma att bestå under en stor del av uppväxten. När Jonas ljuger om en näsoperation han skulle ha gjort för sina klasskamrater, sätter hon på ett plåster på näsan ”som bevis”. Men så en sommardag när de är vid badplatsen, knuffar hon honom ner i det mörka kalla vattnet och därmed är deras heliga förbund brutet.

Till minne av en villkorslös kärlek är en roman om Jonas Gardells mor Ingegärd, denna svårfångade och lite excentriska kvinna som hela sitt liv suktade efter en frihet som aldrig kom till henne. Delvis beroende av tidens konventioner och en make som aldrig höll sina löften om att de två skulle bytas av när barnen var större och hon skulle få satsa på sin forskning om adoptioner. När tiden väl kom, lämnade han henne för sin yngre sekreterare och fick dessutom Ingegärd att ta på sig skulden för detta. Om man nu ska tro Jonas Gardell. Boken är ingen renodlad biografi och som skönlitterärt verk kan författaren tillåtas att ta ut svängarna och det finns inga sanningskrav. I en intervju med honom i Babel påtalade han också att inte alla syskonen hade låtit sig intervjuas inför skrivandet av den här romanen och att det oundvikligen var Jonas egen minnesbild över barndomens händelser som fick råda. Och alla som själva har syskon vet ju hur man kan tolka händelseförlopp olika.

Jonas Gardell är också inskriven i berättelsen som författaren som redan i inledningen är med om något oerhört dramatiskt. Anslaget och tonen blir därför något pompös när berättaren ska analysera författaren Jonas Gardells tidigare verk. Boken om en mor blir därför oundvikligen en berättelse om Jonas Gardell. Han har nog lite svårt att stå tillbaka ändå och är det inte lite typiskt för honom ändå? Likaså kan jag känna att han ältar vissa saker om och om igen. Mycket känns ju igen från hans tidigare romaner. Men ändå, åh vad jag tycker om den här romanen! Vissa scener är så otroligt starka (inte minst den vid vattnet, men också beskrivningen av fadern som försvinner över torget i Enköping, ja, det finns förstås många fler)! Han förmår uttrycka stämningar med bara några få ord så att huden knottrar sig på mig. Ingegärd fascinerar och skrämmer, Bertil far förbi som en ganska tragisk varelse. Skoningslöst skildrar han båda sina föräldrars tillkortakommanden och konstaterar krasst att de två aldrig borde ha fått några barn. Förljugenheten är familjens signum. Att frisera verkligheten så att den passar den uppdiktade familjeberättelsen.

”Jag har tidigt i den här texten konstaterat att familjen Gardell säkert var en bra familj på många sätt men att den inte trodde på svaghet. Och eftersom man inte var svag kunde sådan händelser där familjen av någon anledning framstod som just svag inte berättas, helt enkelt för att de inte kunde vara sanna. (…) Det som man inte fick tala om i familjen förträngdes, förvrängdes eller förnekades, medvetet eller omedvetet, och kring de hemligheter eller icke önskvärda sanningar som måste skyddas, byggdes upp legender och vävdes alltmer komplicerade konstruktioner av lögner.” (s. 372)

Fadern har för längesen upphört att vara en betydelsefull person i Jonas Gardells liv, om han någonsin varit det. Kärleken till modern är stark och när hon långsamt försvinner in i dimman prövas den verkligen, men står ändå stadigt. På hennes gravsten finns några väl varda ord som syskonen enats kring: Till minne av en villkorslös kärlek

Författare: Jonas Gardell
Titel: Till minne av en villkorslös kärlek
Förlag: Norstedts

Annonser
 
 

Flygfärdig – om när barnen lämnar boet av Linda Skugge

Flygfärdig – om när barnen lämnar boet av Linda Skugge är en bok att omfamna! Jag tyckte så mycket om den, kunde relatera till mycket och älskade verkligen blandningen mellan allvar och underfundigheter. Det här är en bok jag vill äga! För tyvärr så kunde jag inte stryka under, för eller över i biblioteksboken och det gjorde mig lite frustrerad under läsningen. Det blev en hel del små lappar istället, nedtecknade i all hast med mina egna reflektioner och små citat som jag tycker sa så mycket.

Linda Skugge har tre döttrar och den äldsta är i färd med att flytta hemifrån och det får författaren att fundera över vad som blir kvar sen när alla barnen lämnat hemmet. Vad blir det för slags relation egentligen? Har du lyckats göra barnen flygfärdiga, redo att möta all världens besvikelser som onekligen lurar där ute? Hur vet man det, innan det är för sent att göra något åt det? ”Det är bäst att tänka att you’re on your own, då blir du inte lika besviken på livet. Och lär dig ljuga varje dag om saker som kan uppfattas som duktiga och därmed stötande.” (s. 123)

Hon tar också upp sin egen golgatavandring med den kroniska sjukdomen Addison, som ger kortisolbrist (typ kronisk utmattning). Det är drabbande läsning, smärtsam och naken. Jag tänker det är tur att hon har sina böcker, men det ligger faktiskt en hel del i det. Läsningen blir både en flykt och en stunds vila från kroppens mankemang. Det är så fint när Linda Skugge beskriver hur litteraturintresset förmedlats till sina döttrar, hur de besöker biblioteket och lånar med sig ryggsäcken full av böcker och hur hon minns kvällspromenaderna när de var små och hon förklarade en massa svåra ord för dem, ord som tvaga och imundiga. Hur de skrattar tillsammans åt alla de knasiga meningar de bildar av de nya, ovana orden. Det är så fina ögonblick som hon beskriver, så mycket kärlek.

Så kom då dagen då mitt äldsta barn skulle flytta hemifrån. Känslan av att nu tar en annan tid vid. Jag hoppas att jag har gjort henne beredd på livet, nyfiken på allt, men också eftertänksam. Att hon vet att jag alltid finns där för henne, redo att komma farandes vid minsta fingervinkning. Att jag mer än gärna ger tvättråd och fixar matlådor till frysen. Att jag kommer att höra av mig alldeles för ofta antagligen och skicka många brev med små överraskningar. Men framförallt, att hon känner hur älskad hon är för sin egen skull. För att hon är hon.

Boken passar alla som väntar barn, vill ha barn, lever med barn, stora som små. En dag kommer den där dagen då allting oundvikligen förändras. Då erbjuder Linda Skugges klokskaper lite tröst!

Författare: Linda Skugge
Titel: Flygfärdig – om när barnen lämnar boet
Förlag: Volante

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 september, 2018 i Böcker, Biografier, Humor, Kärlek, Sorg

 

Finstämt om en överlevare

Omslagsbild: Comedy Queen

Jag fick det här tipset av kollega L att jag borde läsa och då gjorde jag det. Det är sällan jag får tips –  jag ger mest –  men uppskattar det verkligen. Jenny Jägerfelds mellanåldersbok (som i vanlig ordning kan läsas av alla, inklusive drygt 40-åriga bibliotekarier som jag) Comedy Queenhandlar om den sorg och skuld de efterlevande ofta känner efter att en nära anhörig begått självmord och som de måste brottas med för att kunna gå vidare. Det är en angelägen bok på många sätt.

Huvudpersonen heter Sasha Rein, 12 år. Sashas mamma tog livet av sig efter att ha varit svårt deprimerad en längre tid. Hon hade ingen ork att fortsätta leva. Sasha är livrädd för att mammans självmord ska smitta henne så att hon inte heller vill leva längre. Alla säger ju att Sasha är så väldigt lik sin mamma. Ibland hör Sasha hur hennes pappa gråter i duschen när han tror att hon inte hör. För att hålla döden borta gör Sasha en lista med sju punkter. En av punkterna handlar om att bli stå upp-komiker. Det vore underbart att göra folk glada istället för att de ska vara ledsna. Sashas mamma pratade alltid om att personer antingen har ”funny bones”, det vill säga att det roliga är medfött, eller också har de inte det. Sasha hoppas att hon är en av dem, men hon vet inte. Kanske hennes bästis Märta bara skrattar åt Sashas skämt för att vara snäll? Andra punkter på listan handlar om att inte läsa böcker, för det kan få en att tänka sorgliga tankar och undvika att älska, eftersom det gör så ont att mista. I skolan har Sasha precis börjat lära sig det periodiska systemet. Siffrorna för varje ämne fascinerar henne. Sashas mamma blev 36 år. Trettiosex är atomnumret för krypton. Det är en ädelgas som är välditg sällsynt i jordens atmosfär. Precis som Sashas mamma.

Det är fint att läsa om alla fina vuxna Sasha har omkring sig. Både pappan och morbrodern gör så gott de kan för att finnas där för henne, på olika vis, och Märta är verkligen en önske-bästis! Jag gillar också Linn på BUP som inte värjer för de ledsna känslorna och möter Sasha på precis rätt sätt. Och visst har Sasha ”funny bones”! Henens skämt lättar upp allt det sorgliga för läsaren. När jag slår igen boken har jag en härligt varm känsla i hjärttrakten och vet att Sasha kommer att klara sig.

Författare: Jenny Jägerfeld
Titel: Comedy Queen
Förlag: Rabén & Sjögren

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 augusti, 2018 i Barn, Böcker, Kärlek, Sorg, Vänskap

 

Arvets bojor

Det här är säkert årets snyggaste omslag, formgivet av Lisa Zahrisson! Min solblekta bild gör det inte rättvisa. Det är blankt och silvrigt och boken är i danskt band. Oerhört tjusigt! Rich boy handlar om tre generationer kvinnor: Gully, Marianne och Annika. Det är fruktansvärt mörka kvinnoöden som skildras. Gully lever ett gott liv med sin man och deras fyra barn, när maken plötsligt avlider och lämnar Gully kvar med ett ansvar hon inte förmår bära. Allra hårdast blir smällen för Marianne som är det barn som Marianne minst orkar ge sin kärlek till. Marianne i sin tur söker bekräftelse hos en man, Kaj, som själv brottas med sina egna demoner, ivrigt påhejade av alkohol och droger. Med Kaj känner Marianne att hon är någon. Egentligen hade hon hellre varit med Pia, men Annika vet att så bra kan man inte ha det i livet. Hon kan inte vänta sig mer än att vara ihop med någon kille och hoppas att han är snäll mot henne ibland, det har livet lärt henne. Kaj vill egentligen inte binda sig, men när Marianne blir gravid så gifter de sig i ändå. Äktenskapet blir stormigt och våldsamt. De får en son, som dör i en olycka, som direkt eller indirekt har med Kaj att göra. Det lämnas till läsaren att själv fundera över. Marianne går ner sig i sin sorg, men snart är hon gravid igen. När dottern Annika föds är Marianne rädd för att älska henne, skräckslagen att mista henne. Hon vet hur ont sorg gör. Hur det sliter hjärtat itu. Men Marianne hittar däremot kraft att lämna Kaj och tar dottern med till Skåne för att börja om. Uppväxten präglas av Annika som är oförmögen att älska. Hon träffar en man, Johan, men hon kan inte känna någonting för honom. Johan är dock säker på sina känslor för Annika, men till slut blir frustrationen över Annikas likgiltighet för stor och han träffar en annan kvinna och lämnar Annika. Först då är det som om Annika inser att hon nog borde ha älskat Johan och förnedrar sig fullständigt i sina försök att få honom tillbaka. Johan å sin sida, utnyttjar Annikas desperation för en stunds sex, men äcklas efteråt över hennes patetiska kärleksförklaringar. Annikas förhållande till sin mamma Marianne är i det närmaste obefintligt, annat än att Marianne då och då förser Annika med ångestdämpande tabletter som ska Annika att må bättre. Mormodern Gully däremot var en som hon kunde fly till, när det blev odrägligt hemma hos pappa Kaj, de få gånger hon besökte honom i Stockholm under sin uppväxt.

Som sagt, det är en oerhört mörk berättelse som Caroline Ringskog Ferrada-Noli skrivit. Ibland blandar hon in lite humoristiska tongångar, men de känns ofta malplacerade i den här tunga kontexten, tycker jag. Jag både gillar och inte gillar den här boken. Jag tycker först och främst att den är alldeles för lång, blir tyvärr lite repetitiv emellanåt. Språket är ojämnt. Ibland tycker jag att författaren får till det klockrent, men ofta störs jag av den lite konstaterande tonen i texten. Slutet öppnar eventuellt upp för en smula hoppfullhet, annars är det få ljusglimtar i den här berättelsen. Jag blir sorgsen och nedstämd av att läsa den, ändå berörs jag av personerna. Jag känner för dem och i viss mån förstår jag dem. Även om jag emellanåt håller på att bli tokig på Annikas offermentalitet. Hon låter verkligen saker drabba henne, men det är lite oklart om en taskig uppväxt endast är förklaringen till hennes passivitet. Mest nyfiken är jag på Gully, kanske för att hon också är den som ges minst utrymme. Varför titeln Rich boy? Jag vet faktiskt inte. Jag har funderat på om det beror på att karlarna i boken alltid tycks överleva på bekostnad av kvinnorna? Men till vilka liv? Ingen av dem tycks det minsta lycklig, varken Kaj eller Johan och den förste maken dog ju tämligen ung. Det finns inga vinnare här, de är alla förlorare, som jag ser det.

Författare: Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Titel: Rich boy
Förlag: Natur och kultur

 
 

The Cabin at the End of the World av Paul Tremblay

The Cabin at the End of the World

Den här boken plockade jag upp från bordet på Amazon Books i Washington D.C. när jag var där i somras. Jag gillade titeln skarpt, The Cabin at the End of the World, men kände inte alls till förfatatren, Paul Tremblay. Däremot var den snyggt blurbad av Stephen King, som var en av min älsklingsförfattare en gång i tiden (läs: gymnasiet). Jag tänkte spänning! men den här berättelsen rymmer så mycket mer! Här finns varm kärlek mellan älskande, fin kärlek mellan förälder-barn och vice versa samt en otäck, hotande apokalyps.

Sjuåriga Wen, som är adopterad av ett gaypar, är ute och leker på tomten till stugan hennes pappor hyrt för att fly världen en stund. Bortkopplade från alla måsten och inte minst internet och telefon hoppas de på en rogivande vistelse. Wen är en brådmogen och nyfiken tjej och i berättelsens inledning har hon fullt upp med att fånga syrsor i en glasburk. Hennes föräldrar är inne i stugan och hör inte att Wen börjar prata med en främmande karl ute på gräsmattan, trots att hon egentligen vet att hon inte får. Men mannen, som visar sig heta Leonard, tycks förstå henne på ett sätt som vuxna sällan gör och han känns som hennes vän. Plötsligt kommer tre andra personer gåendes mot stugan och i händerna har de något som liknar vapen. Wen blir rädd och springer in till stugan, men innan hon är inne hör hon att han säger till henne:

”None of what’s going to happen is your fault. You haven´t done anything wrong, but the Three of you will have tom make some tough decisions, I wish with all my broken heart you didn’t have to.”

Mer tänker jag faktiskt inte berätta om den här boken! Just för att jag tycker att den verkligen vinner på att man inte har en aning om vart den ska ta vägen. Sidorna vänder sig själv, det här är så ruggigt spännande! Mörkret lurar hela tiden över texten och utgången tycks helt oviss. Jag kan dock berätta att jag faktiskt blev lite irriterad över slutet först. Men sen funderade jag på det en stund och kom fram till att det i själva verket inte kunde ha slutat på något annat sätt! Det var en häftig upplevelse att helt omvärdera min uppfattning på det här sättet! Nyttigt och häftigt! Jag vet inte om The Cabin at the End of the World kommer att översättas till svenska, men oavsett, det här är en läsupplevelse utöver den vanliga, jag lovar! Missa inte! Du kommer att bli både underhållen, ledsen och oroad!

Författare: Paul Tremblay
Titel: The Cabin at the End of the World
Förlag: William Morrow

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 augusti, 2018 i Böcker, Kärlek, Sorg, Spänning

 

Roman baserad på en sann historia

Jag tyckte mycket om Birgitta Bergins trilogi om Anna Holm som börjar med boken Ett oemotståndligt förslag. Böckerna är underhållande feelgood-romaner, med en väl uttänkt intrig. Nu kommer Birgitta Bergin med en helt annan typ av roman. Holländarn är baserad på en sann historia som hon fått berättad för sig en kväll på en solvarm klippa i Stockholms skärgård. Nu har berättelsen blivit en bok.

Holländarn är ett familjedrama uppbyggt kring tre olika huvudpersoner: Den judiske tonåringen som kämpar för att överleva Förintelsens fasor, Leila som lever på 1940-talet i ett kärleksförhållande med en man som har en annan familj, i ett annat land samt Karin, som är bokens nav. Hon är också den som får skörda de andra personernas trasiga bakgrundshistoria. Allting börjar långt innan Karins sammanbrott när den man hon hela uppväxten trott var hennes far, dör. Plötsligt poppar bortträngda minnen upp som alla var viktiga ledtrådar i Karins liv som aldrig förmåddes trasslas ut. Kanske är tiden mogen nu för att få svar på alla de frågor som aldrig ens ställdes under Karins uppväxt?

Jag förstår att Birgitta Bergin föll för den här berättelsen. Den rymmer så mycket sorg och längtan! Hennes väninna har så rätt i att den är värd att berättas! Allra mest tycker jag om att läsa om Leila och hade gärna sett att hennes berättelse hade fått mer utrymme. Vilket kvinnoöde! Kanske att författaren borde ha strukit delarna som handlar om koncentrationslägret. Skildringen av detta helvete känns lite trött och förmår inte gripa tag i mig. Det känns tyvärr som om en upprepning av de fasor jag läst om så många gånger förut. Kanske är det svårt att ge nya perspektiv på något som skildrats så flitigt i litteraturen, men då hade jag hellre sett att författaren valt ett annat grepp för att berätta den unge mannens historia. Tyvärr tycker jag också att språket blir lite stolpigt emellanåt. Här är ett exempel:

”Glädjen rullade runt i kroppen när jag tidigare i morse steg in på kontoret denna soliga måndag.” (s. 52)

Orden ligger fel i munnen och vem säger egentligen en sån sak att ”glädjen rullar runt i kroppen”? Glädjen bubblar väl! Dessutom blir det otympligt med olika tempus. Det känns som om det här var en svår bok att skriva och kanske blev ansvaret att berätta en familjehistoria lite väl tungt att bära? Jag vet inte och jag gillar egentligen inte alls att vara så här kritisk, men samtidigt måste jag ju försöka sätta fingret på vad det är jag inte tycker om.Holländarn var helt enkelt inte boken för mig!

Författare: Birgitta Bergin
Titel: Holländarn
Förlag: Bokfabriken

 

 

 

När författaren missar att förklara något väsentligt

Det är så snyggt omslag till Vendela Vidas roman När dykaren lämnar sin kläder! Men sanningen är att jag hade svåra problem med den här boken i början. Faktiskt var jag nära att ge upp, vilket jag försöker att undvika så långt det går. Men med facit i hand, det hade inte varit en särskilt stor förlust! Berättelsen är skriven i ett du-tilltal och dessutom i presens! Det kändes jätteavigt att läsa, särskilt när man dessutom inte har en aning om vem ”du” är! Sen blev det lite bättre, när jag väl kom in i handlingen.

En amerikansk kvinna landar i Casablanca, Marocco. Redan vid incheckningen på hotellet blir hon bestulen på sin ryggsäck. I den har hon alla sina värdesaker som mobil och plånbok. Hela hennes identitet. Den lokale polischefen lovar att hjälpa till efter att kvinnan ljugit om att hon skriver för New York Times och inte tvekar att varna sina läsare för att turista på orten. När han så småningom ger henne en färgglad ryggsäck och säger att de hittat hennes väska, spelar kvinnan med, trots att ryggsäcken inte är hennes. Passet i väskan föreställer en okänd kvinna som trots allt inte är så olik henne själv. Hon spelar kvinnan på passet ett tag, men byter sen till sin systerdotters namn, av rädsla för att bli påkommen med identitetsstölden. Frågan som läsaren ställer sig är förstås: Vem är hon egentligen och varför befinner hon sig i Casablanca?

När dykaren lämnar sina kläder av Vendela Vida beskrivs som ”rolig” i baksidestexten. Det är alltid knepigt med ”roliga” böcker. Det som är roligt för någon, behöver inte alls vara det för dig. Och faktiskt, jag ser inget roligt alls med den här boken. Den är definitivt sorglig och oroande mer än humoristisk. Dessvärre slutar den också i ett frågetecken och jag känner mig otillfredsställd när jag slår ihop boken. Dessutom finns det en stor invändning i mig som gnager. På sidan 17, alltså precis i början vid hotellets incheckningsdisk, skriver författaren att kvinnan tar fram passet ur ryggsäcken och fyller i sin information på hotellets blankett. Strax därpå blir ryggsäcken stulen, men passet ligger ju inte i ryggsäcken utan på disken!? Således tycks en identitetsstöld tycks helt onödig från början. Kvinnan kan ju bevisa vem hon är! Och frågan om vart passet tar vägen sen, lämnas obesvarad. Det borde ju rimligtvis ha tagits om hand av hotellpersonalen, eller hur? Såna här inkonsekvenser stör mig nåt oerhört och det drar också ner min läsupplevelse.

Vendela Vida (född 1971) bor i Kalifornien. Hon har en svensk mamma och är gift med författaren Dave Eggers. Tillsammans har de två barn. Vendela Vida har skrivit fem böcker och är också lärare i kreativt skrivande.

Författare: Vendela Vida
Titel: När dykaren lämnar sina kläder
Förlag: [etta]

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 juni, 2018 i Afrika, Böcker, Resor, Sorg