RSS

Kategoriarkiv: Sorg

Kvinnorna på slottet

Måhända låter titeln på Jessica Shattucks roman Kvinnorna på slottet som en klassisk historisk kärleksroman, men det är det verkligen inte. Berättelsen om de tre tyska kvinnorna utspelar sig till största delen i efterkrigstidens Tyskland. Marianne von Lingenfels återvänder till slottet som en gång tillhörde hennes avlidne make för att hålla ett löfte. Hon ska samla de kvinnor som liksom hon har blivit änkor efter stupade motståndsmän. Tyskar inom överklassen som inte sympatiserade med nazisterna. Såren efter kriget måste läkas och själar få ro och vistelsen på slottet är tänkt att bli den fristad dessa kvinnor, och deras barn, så väl behöver. Men kriget har förändrat dem alla och de är inte längre samma personer som de en gång var. Benita är inte längre en ung levnadsglad kvinna. Hon tvingades leva som sexslav åt en rysk högt uppsatt militär när ryssarna och de allierade intog Berlin, förutom att hon skildes från sin son som fick växa upp på ett nazistiskt barnhem. Ania och hennes pojkar hittas i ett överfyllt flyktingläger på gränsen till Polen, undernärda och sjuka. För att överleva och gå vidare tvingas de ställas inför svars och försonas med de val de alla gjorde under och efter kriget.

Detta är en roman som skildrar efterkrigstiden i Tyskland ur ett ovanligt perspektiv. Den visar på hur många tyskar också föll offer för nazisternas illdåd och hur svårt livet var för dem efter andra världskrigets slut, inte minst under de allierades och de ryska truppernas ockupation. Det är en välskriven, gripande och ibland överraskande roman som Jessica Shattuck har skrivit. Läs den!

Författare: Jessica Shattuck
Titel: Kvinnorna på slottet
Förlag: Harper Collins Nordic

 

Överraskande bra bok!

Det är kul att få böcker i present! Särskilt kul är det att få en bok som man aldrig hade valt själv och upptäcka att man faktiskt tycker väldigt mycket om den! Jag fick Begravd jätte av Kazuo Ishiguro av Herr E och när man läser baksidestexten så ser man att den utspelar sig på 500-talet (alldeles för långt tillbaka i historien) och beskrivs som ”en lek med (…) riddarlegendens och fantasyns konventioner” (kan inte säga att jag exakt förstår betydelsen av detta men varken riddarlegender eller fantasy brukar vara mina koppar te).

Men en bok som man fått i present av sin käre make måste ju läsas! Och som sagt, det här var överraskande bra! Ett riktigt läsäventyr och det fantastiska hölls sig inom rimlighetens gränser ändå, så låt dig inte avskräckas av att det förekommer en del monster!

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lämnar allt det som är bekant för dem och ger sig ut på en sista resa för att finna sin son. Insikten att de har en försvunnen son att sakna har växt fram långsamt ur minnen som de trott var för alltid försvunna. Minnesförlustens dimma har nämligen svept över byn och det sägs att det är en drake som är anledningen till att människor inte längre minns det förflutna. Samtidigt blir berättelsen en metafor för åldrandet och glömskan. Språket är så vackert, utan att vara svårläst. Den rymmer också en otroligt vacker kärlekshistoria – bara det att Axl tilltalar sin fru med prinsessa utan att det känns töntigt! – och handlar mycket om grunderna för vår existens. Vad finns kvar utan våra minnen? Kan man fortfarande älska någon som man glömt? Och ytterst, vad är det för mening med allt?Allmängiltiga spörsmål som tycks lika aktuella i en roman som utspelar sig i en tid och en plats för väldigt längesen, som det är för mig själv. Men också, en spännande äventyrsberättelse! Det är skitsvårt att försöka sig på att återberätta Begravd jätte och försöka sälja in den till läsare som inte upptäckt den än, men du får helt enkelt lita på mig: Det här är en bok som du ångrar att du inte läst än!

Författare: Kazuo Ishiguro
Titel: Begravd jätte
Förlag: Bonnier pocket

 
 

Det finns inga monster

Det finns inga monster

Det damp ner en bok som jag inte hade hört nåt om, men av en författare som jag vagt kände till. Boken hette Det finns inga monster och författaren heter Liselott Willén. Jag älskar att få upp ögonen för nya författarskap och det är spännande att öppna en bok och inte ha en aning om hurdan den är!

Lite grann påminner Det finns inga monster om Caroline Erikssons roman De försvunna. Stämningen är precis lika suggestiv och huvudpersonen går inte riktigt att lita på. I Willéns roman är det Alice som flyttar tillbaka till huset vid havet som de inte varit i på 10 år. Anledningen till flytten är att Alice har mått allt sämre psykiskt och tanken är att denna förändring ska hjälpa henne att må bättre. Läsaren får se glimtar av Alice problematik. Bland annat har hon till synes oprovocerat misshandlat en skolkamrat och hon tar ångestdämpande medicin. Men miljöombytet tycks få helt motsatt effekt. Huset vid havet väcker bortträngda barndomsminnen till liv. Hon börjar få minnesbilder av dagen då hennes pappa försvann. Hon minns en blodig hammare och att hennes pappa var nerblodad.

I byn finns flera personer som inte är så glada i att Alice och hennes mamma är tillbaka. De viskas och tisslas om dem och folk kastar ogillande blickar mot dem. I skogen finns ett hus där Alice ser en flicka i gulmönstrad klänning. Hon får en känsla av att flickan behöver hjälp, men ingen verkar veta vem hon är. Och så finns Jonathan, mannen som väcker känslor i henne, men som hon inte vet riktigt om hon kan lita på. Och just den här osäkerheten förs också över till läsaren. Inte heller jag vet riktigt vem som är tillförlitlig. Och kan man lita på en huvudperson som Alice, som plötsligt slutar ta sin medicin och tycks se sådant ingen annan ser?

Det finns mycket att tycka om i den här psykologiska spänningsromanen. Jag gillar verkligen den kusliga stämningen som finns där redan på första sidan och jag är mycket förtjust i den osäkerhet som författaren får mig att känna. Däremot hade jag önskat att upplösningen inte kom så abrupt och att berättelsen hade varit lite lättare att komma in i. Den bjuder på visst motstånd, vilket inte alls behöver vara negativt, men det vore synd om det innebär att andra läsare ger upp för att den är lite svår att få grepp om till en början.

Liselott Willén )född 1972) är uppvuxen på Åland, men bor nu i Örebro där hon kombinerar författarskapet med läkaryrket. Hon har tidigare gett ut fem romaner. Jag blir definitivt sugen på att läsa fler av henne!

Författare: Liselott Willén
Titel: Det finns inga monster
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
 

När varje morgon är ett nytt liv

Och varje morgon blir vägen hem längre och längreFredrik Backman publicerade först Och varje morgon blir vägen hem längre och längre som en novell på sin blogg. Där låg den drygt ett år med uppmaning till alla läsare att skänka en slant till Hjärnfonden, en stiftelse som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Fredrik Backman skriver i inledningen att novellen ”var bara ett försök att sortera något som pågick i mig (…)”. Nu har novellen blivit en bok och alla pengar som författaren tjänar på boken kommer att gå till Hjärnfonden.

Titeln som Fredrik Backman har valt är så vacker och uttrycksfull tycker jag. Den beskriver så väl vad demens handlar om. Varje dag så blir sträckan till alla minnen och erfarenheter längre och längre för den som drabbats, liksom för de anhöriga.

En pojke och hans farfar sitter på ett torg. Farfar försöker förbereda pojken, sitt barnbarn, på hur det kommer att bli när hjärnan dör före kroppen. Att han, farfar, kommer att glömma bort allt och kanske inte känna igen sin älskade pojke igen. Det är inte lätt att begripa, men pojken är klok:

”- Och jag tror inte att du behöver vara rädd för att glömma mig, fastslår pojken efter viss betänketid.

– Inte?

Pojkens mungipor snuddar örsnibbarna.

– Nej. För om du glömmer mig så får du chansen att lära känna mig igen. Och du kommer att gilla det, för jag är faktiskt en rätt grym person att få lära känna.

Farfar skrattar så att torget skakar. Ingen välsignelse har varit honom större.”

Det finns också tillbakablickar på ett kärleksfullt äktenskap som är som bomull kring hjärtat att läsa. Om två stycken som älskade och respekterade varandra, trots sina olikheter. Där det fanns utrymme att vara sig själv och växa tillsammans. Här finns lite berättat om relationen till sin son Ted, pojkens far, som inte verkar ha helt okomplicerad. Mycket på grund av att farfar alltid jobbade så mycket när Ted växte upp, men kanske också för att man, som pappa, generellt inte tog sig tid för sina barn på samma sätt som idag.

Jag tycker verkligen att Fredrik Backman har ett vackert språk, små formuleringar som rör vid hjärttrakten på mig när jag läser. Och flera gånger läste jag berättelsen innan jag lämnade tillbaka den på biblioteket. Så mycket klokheter här finns! Jag kan verkligen, verkligen rekommendera den till alla som har en person i sin närhet som börjar få längre och längre väg hem. Både som tröst, men också som en förberedelse för att säga hej då.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Förlag: Forum

 
7 kommentarer

Publicerat av på 31 maj, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek, Noveller, Sorg, Vänskap

 

Gick obemärkt förbi

Gick obemärkt förbiEgentligen läste jag ut Gick obemärkt förbi redan för en vecka sen, men jag har gått och funderat lite på hur jag ska kunna skriva om den på ett rättvist sätt. Jag blev så känslomässigt tagen av Ingrid Hedströms vackra, tragiska, grymma berättele! Vi har börjat med såna där ”Jag läser-skyltar” på jobbet. Under de dagar jag gick med den med den här boken på, så pratade jag ständigt om hur f a n t a s t i s k bok det var! När jag sen berättade för kollegor och låntagare att berättelsen handlar om hur vi behandlade ”sinneslöa”, eller idioter som de också kallades vid den här tiden, i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem, var det en del som såg förfärade ut och frågade om det inte var en otroligt mörk och dyster läsning. Och det klart, jag läser med både ilska och sorg i bröstet. Men en klar ljuspunkt är ändå alla de sympatiska människorna som finns omkring dessa barn i boken. Som till exempel prästen Gösta Lidelius. Han är själv en person som inte är som alla andra, även om han döljer det väl. Ibland pockar ångesten på och då tar han till flaskan, noga med att bevara även den hemligheten inför omvärlden. Sen har vi också de familjer som de här tre barnen som vi får följa tillhör. Kärleksfulla, rejäla familjer som inget hellre vill än att ta hand om sina missanpassade barn, men som tvingas böja sig inför myndighetsbestämmelser. Relativt godtyckligt väljs barnen ut att skickas till olika anstalter, varav en av de värsta tycks vara Haggården i Hedemora. Därifrån kommer i stort sett ingen och dödstalen är skyhöga bland de intagna.

Vi får följa tre barn och deras familjer Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 – 1941) och deras familjer. Alla tre barnen avslutar sina korta liv på Haggården. En annan gemensam nämnare är att de alla föds in i fattiga familjer, inte sällan har den ena föräldern dessutom avlidit. Mer förmögna familjer kunde lättare gömma undan sina söner och döttrar som inte riktigt var som andra. Hemskolning kunde lösas och man kunde avlöna någon som tog hand om dem, till skillnad från fattiga familjer som inte kunde avsätta tid och resurser på samma sätt till dessa barn. Klassperspektivet blir således väldigt tydligt.

Ingrid Hedström har skrivit en otroligt läsvärd, välformulerad roman. Kanske till och med årets viktigaste! Definitivt borde den vara obligatorisk läsning bland politiker och fungera som avskräckande exempel! Det är väldigt svårt och mentalt utmattande att inse vidden av den rasbiologiska politiken som var så dominerande ändå i 1930-talets Sverige. Det tycks som om både högerorienterade politiker och socialdemokrater var skrämmande överens om vikten av att rensa ut störande element ur den svenska befolkningsstammen. Det visar också att det fanns en tydlig schism inom arbetarrörelsen där anarkister och syndikalister var mer tveksamma till den rasbiologiska ideologin. Även liberalerna tycktes tveka inför att skicka iväg värnlösa barn till anstalter på livstid. Flera verkliga personer omnämns i boken, som t. ex. den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som hade det yttersta politiska ansvaret för Haggården och rasbiologen Gustaf Ankarcrona. Här och där finns också autentiska citat. Ingrid Hedström tycks ha gjort en gedigen research och bifogar en förteckning över de källor hon hämtat sina faktauppgifter ifrån. Snälla, läs och förfasas! Det är en obegriplig del av vår svenska historia, låt oss se till att den aldrig kommer igen!

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Gick obemärkt förbi
Förlag: Alfabeta

 

Ny bok av en favoritförfattare!

MockaTatiana de Rosnay senaste roman på svenska heter Mocka. Mockafärgad är nämligen bilen som kör på Justines son Malcolm och sen smiter därifrån. Några vittnen tror sig ha sett en del av dess nummerplåt, men är osäker på exakt vad. Justine kastas ner i ett mörker. Hon ifrågasätter sina kvaliteter som mor, sitt äktenskap, ja, egentligen hela sitt liv. Hennes son hamnar i koma och Justine och hennes man har helt olika sätt att hantera sorgen och oron. Deras dotter hamnar förstås i kläm då allt fokus blir på Malcolm. Hos Justine väcks en desperat längtan efter att konfrontera bilföraren. Hur är man egentligen beskaffad om man kan köra på ett barn och sen bara åka därifrån? Hon blir i det närmaste besatt av tanken att få svar och är till sist till och med beredd att sätta sitt äktenskap på spel.

Jag tycker det är fantastiskt hur Tatiana de Rosnay lyckas, med väldigt små medel, skapa en suggestiv spänning i en vardag som innebär allt det där praktiska som vi hanterar varje dag, med den skillnaden förstås att den här familjen också måste hantera ett trauma. Ska man jämföra Mocka med Före fallet tycker jag att den förstnämnda är betydligt mer spännande och dramatisk. Jag gillar också hur karaktärerna skildras med stor psykologisk trovärdighet och verkligen känns äkta. Jag har inga som helst svårigheter med att förstå både Justines och hennes mans känslor och agerande. Fint också att relationen mellan Justine och hennes svärmor skildras så ömsint och varmhjärtat. Tatiana de Rosnay gör mig aldrig besviken och det gäller fortfarande efter att ha läst den här romanen!

Författare: Tatiana de Rosnay
Titel: Mocka
Förlag: Sekwa

 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 maj, 2017 i Böcker, Kärlek, Sorg, Spänning

 

Ett sagoäventyr med historisk förankring

Vad gör man om en bok blir liggandes kvar i den där superstora TBR*-högen, trots att man egentligen är väldigt sugen på att läsa den? Jo, man väljer den som månadens bokcirkelbok när det blir ens tur förstås! Sagt och gjort, i mars var det min tur att välja vilken bok vi skulle läsa och valet föll på Minatyrmakaren av Jessie Burton!

Vi ger våra böcker som vi läser i bokcirkeln betyg mellan 1 och 10. Sedan går vi ”runt bordet” och den som gett den lägst betyg börjar att prata om boken. Jag gav den sju poäng. Det som drog ner betyget lite är att jag tyckte dels att den var lite lång, dels att jag tyckte att titeln inte riktigt speglade innehållet. Det finns visserligen en miniatyrmakare med i boken, men hon har inte den betydelsen för berättelsen som man skulle kunna tro, utifrån titeln.

Jag älskar att se ett fotografi över ett riktigt dockskåp från Amsterdam, tillhörande en Petronella Oortman, som alltså har samma namn som bokens huvudperson. Nella, som hon kallas, lever i Nederländerna på 1600-talet. Hon gifter sig med en förmögen handelsman och flyttar till hans hus i Amsterdam. Bröllopsnatten blir inte alls som hennes mamma sagt och hon ser knappt till sin make under veckorna som följer. Tillsammans med sin svägerska och två tjänare försöker hon förstå sig på sin nya roll som husfru, men hon har ingen som hon kan anförtro sig åt. I bröllopsgåva har hon fått ett minatyrskåp som hennes man säger åt henne att börja inreda. Hon tar kontakt med en minatyrmakare som genast börjar skicka möbler och dockor som är identiska med huset, Nella och personerna runt om henne. När det börjar kännas precis som om minatyrmakaren kunde förutspå framtiden försöker Nella ta kontakt och undanbe sig fler minatyrer, men ingen tycks känna till minatyrmakarens rätta identitet. Under tiden trasslar Nellas make in sig i skumraskaffärer och ödesdigra relationer.

Jag tycker att Miniatyrmakaren känns som en saga för vuxna! Mycket är dock väldigt realistiskt skildrat, som livet i Amsterdam under den här tiden. På bokens sista sidor finns till och med en förteckning över hur mycket saker och ting kostade i 1600-talets Nederländerna. Jessie Burton är duktig på att skriva målande och sätta igång min fantasi! Jag fascineras över hur modernt samhälle de ändå levde i, trots att värderingarna förstås var väldigt traditionella. Det sägs att Minatyrmakaren ska bli en tv-serie och jag tror den skulle vara alldeles underbar att se! Bokomslaget är också så fantastiskt! Gjort av Catrin Welz-Stein och förtjänar att omnämnas!

*To-Be-Read, alltså böcker som väntar på att läsas

Författare: Jessie Burton
Titel: Minatyrmakaren
Förlag: Modernista