RSS

Kategoriarkiv: Sorg

När varje morgon är ett nytt liv

Och varje morgon blir vägen hem längre och längreFredrik Backman publicerade först Och varje morgon blir vägen hem längre och längre som en novell på sin blogg. Där låg den drygt ett år med uppmaning till alla läsare att skänka en slant till Hjärnfonden, en stiftelse som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Fredrik Backman skriver i inledningen att novellen ”var bara ett försök att sortera något som pågick i mig (…)”. Nu har novellen blivit en bok och alla pengar som författaren tjänar på boken kommer att gå till Hjärnfonden.

Titeln som Fredrik Backman har valt är så vacker och uttrycksfull tycker jag. Den beskriver så väl vad demens handlar om. Varje dag så blir sträckan till alla minnen och erfarenheter längre och längre för den som drabbats, liksom för de anhöriga.

En pojke och hans farfar sitter på ett torg. Farfar försöker förbereda pojken, sitt barnbarn, på hur det kommer att bli när hjärnan dör före kroppen. Att han, farfar, kommer att glömma bort allt och kanske inte känna igen sin älskade pojke igen. Det är inte lätt att begripa, men pojken är klok:

”- Och jag tror inte att du behöver vara rädd för att glömma mig, fastslår pojken efter viss betänketid.

– Inte?

Pojkens mungipor snuddar örsnibbarna.

– Nej. För om du glömmer mig så får du chansen att lära känna mig igen. Och du kommer att gilla det, för jag är faktiskt en rätt grym person att få lära känna.

Farfar skrattar så att torget skakar. Ingen välsignelse har varit honom större.”

Det finns också tillbakablickar på ett kärleksfullt äktenskap som är som bomull kring hjärtat att läsa. Om två stycken som älskade och respekterade varandra, trots sina olikheter. Där det fanns utrymme att vara sig själv och växa tillsammans. Här finns lite berättat om relationen till sin son Ted, pojkens far, som inte verkar ha helt okomplicerad. Mycket på grund av att farfar alltid jobbade så mycket när Ted växte upp, men kanske också för att man, som pappa, generellt inte tog sig tid för sina barn på samma sätt som idag.

Jag tycker verkligen att Fredrik Backman har ett vackert språk, små formuleringar som rör vid hjärttrakten på mig när jag läser. Och flera gånger läste jag berättelsen innan jag lämnade tillbaka den på biblioteket. Så mycket klokheter här finns! Jag kan verkligen, verkligen rekommendera den till alla som har en person i sin närhet som börjar få längre och längre väg hem. Både som tröst, men också som en förberedelse för att säga hej då.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 31 maj, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek, Noveller, Sorg, Vänskap

 

Gick obemärkt förbi

Gick obemärkt förbiEgentligen läste jag ut Gick obemärkt förbi redan för en vecka sen, men jag har gått och funderat lite på hur jag ska kunna skriva om den på ett rättvist sätt. Jag blev så känslomässigt tagen av Ingrid Hedströms vackra, tragiska, grymma berättele! Vi har börjat med såna där ”Jag läser-skyltar” på jobbet. Under de dagar jag gick med den med den här boken på, så pratade jag ständigt om hur f a n t a s t i s k bok det var! När jag sen berättade för kollegor och låntagare att berättelsen handlar om hur vi behandlade ”sinneslöa”, eller idioter som de också kallades vid den här tiden, i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem, var det en del som såg förfärade ut och frågade om det inte var en otroligt mörk och dyster läsning. Och det klart, jag läser med både ilska och sorg i bröstet. Men en klar ljuspunkt är ändå alla de sympatiska människorna som finns omkring dessa barn i boken. Som till exempel prästen Gösta Lidelius. Han är själv en person som inte är som alla andra, även om han döljer det väl. Ibland pockar ångesten på och då tar han till flaskan, noga med att bevara även den hemligheten inför omvärlden. Sen har vi också de familjer som de här tre barnen som vi får följa tillhör. Kärleksfulla, rejäla familjer som inget hellre vill än att ta hand om sina missanpassade barn, men som tvingas böja sig inför myndighetsbestämmelser. Relativt godtyckligt väljs barnen ut att skickas till olika anstalter, varav en av de värsta tycks vara Haggården i Hedemora. Därifrån kommer i stort sett ingen och dödstalen är skyhöga bland de intagna.

Vi får följa tre barn och deras familjer Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 – 1941) och deras familjer. Alla tre barnen avslutar sina korta liv på Haggården. En annan gemensam nämnare är att de alla föds in i fattiga familjer, inte sällan har den ena föräldern dessutom avlidit. Mer förmögna familjer kunde lättare gömma undan sina söner och döttrar som inte riktigt var som andra. Hemskolning kunde lösas och man kunde avlöna någon som tog hand om dem, till skillnad från fattiga familjer som inte kunde avsätta tid och resurser på samma sätt till dessa barn. Klassperspektivet blir således väldigt tydligt.

Ingrid Hedström har skrivit en otroligt läsvärd, välformulerad roman. Kanske till och med årets viktigaste! Definitivt borde den vara obligatorisk läsning bland politiker och fungera som avskräckande exempel! Det är väldigt svårt och mentalt utmattande att inse vidden av den rasbiologiska politiken som var så dominerande ändå i 1930-talets Sverige. Det tycks som om både högerorienterade politiker och socialdemokrater var skrämmande överens om vikten av att rensa ut störande element ur den svenska befolkningsstammen. Det visar också att det fanns en tydlig schism inom arbetarrörelsen där anarkister och syndikalister var mer tveksamma till den rasbiologiska ideologin. Även liberalerna tycktes tveka inför att skicka iväg värnlösa barn till anstalter på livstid. Flera verkliga personer omnämns i boken, som t. ex. den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som hade det yttersta politiska ansvaret för Haggården och rasbiologen Gustaf Ankarcrona. Här och där finns också autentiska citat. Ingrid Hedström tycks ha gjort en gedigen research och bifogar en förteckning över de källor hon hämtat sina faktauppgifter ifrån. Snälla, läs och förfasas! Det är en obegriplig del av vår svenska historia, låt oss se till att den aldrig kommer igen!

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Gick obemärkt förbi
Förlag: Alfabeta

 

Ny bok av en favoritförfattare!

MockaTatiana de Rosnay senaste roman på svenska heter Mocka. Mockafärgad är nämligen bilen som kör på Justines son Malcolm och sen smiter därifrån. Några vittnen tror sig ha sett en del av dess nummerplåt, men är osäker på exakt vad. Justine kastas ner i ett mörker. Hon ifrågasätter sina kvaliteter som mor, sitt äktenskap, ja, egentligen hela sitt liv. Hennes son hamnar i koma och Justine och hennes man har helt olika sätt att hantera sorgen och oron. Deras dotter hamnar förstås i kläm då allt fokus blir på Malcolm. Hos Justine väcks en desperat längtan efter att konfrontera bilföraren. Hur är man egentligen beskaffad om man kan köra på ett barn och sen bara åka därifrån? Hon blir i det närmaste besatt av tanken att få svar och är till sist till och med beredd att sätta sitt äktenskap på spel.

Jag tycker det är fantastiskt hur Tatiana de Rosnay lyckas, med väldigt små medel, skapa en suggestiv spänning i en vardag som innebär allt det där praktiska som vi hanterar varje dag, med den skillnaden förstås att den här familjen också måste hantera ett trauma. Ska man jämföra Mocka med Före fallet tycker jag att den förstnämnda är betydligt mer spännande och dramatisk. Jag gillar också hur karaktärerna skildras med stor psykologisk trovärdighet och verkligen känns äkta. Jag har inga som helst svårigheter med att förstå både Justines och hennes mans känslor och agerande. Fint också att relationen mellan Justine och hennes svärmor skildras så ömsint och varmhjärtat. Tatiana de Rosnay gör mig aldrig besviken och det gäller fortfarande efter att ha läst den här romanen!

Författare: Tatiana de Rosnay
Titel: Mocka
Förlag: Sekwa

 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 maj, 2017 i Böcker, Kärlek, Sorg, Spänning

 

Ett sagoäventyr med historisk förankring

Vad gör man om en bok blir liggandes kvar i den där superstora TBR*-högen, trots att man egentligen är väldigt sugen på att läsa den? Jo, man väljer den som månadens bokcirkelbok när det blir ens tur förstås! Sagt och gjort, i mars var det min tur att välja vilken bok vi skulle läsa och valet föll på Minatyrmakaren av Jessie Burton!

Vi ger våra böcker som vi läser i bokcirkeln betyg mellan 1 och 10. Sedan går vi ”runt bordet” och den som gett den lägst betyg börjar att prata om boken. Jag gav den sju poäng. Det som drog ner betyget lite är att jag tyckte dels att den var lite lång, dels att jag tyckte att titeln inte riktigt speglade innehållet. Det finns visserligen en miniatyrmakare med i boken, men hon har inte den betydelsen för berättelsen som man skulle kunna tro, utifrån titeln.

Jag älskar att se ett fotografi över ett riktigt dockskåp från Amsterdam, tillhörande en Petronella Oortman, som alltså har samma namn som bokens huvudperson. Nella, som hon kallas, lever i Nederländerna på 1600-talet. Hon gifter sig med en förmögen handelsman och flyttar till hans hus i Amsterdam. Bröllopsnatten blir inte alls som hennes mamma sagt och hon ser knappt till sin make under veckorna som följer. Tillsammans med sin svägerska och två tjänare försöker hon förstå sig på sin nya roll som husfru, men hon har ingen som hon kan anförtro sig åt. I bröllopsgåva har hon fått ett minatyrskåp som hennes man säger åt henne att börja inreda. Hon tar kontakt med en minatyrmakare som genast börjar skicka möbler och dockor som är identiska med huset, Nella och personerna runt om henne. När det börjar kännas precis som om minatyrmakaren kunde förutspå framtiden försöker Nella ta kontakt och undanbe sig fler minatyrer, men ingen tycks känna till minatyrmakarens rätta identitet. Under tiden trasslar Nellas make in sig i skumraskaffärer och ödesdigra relationer.

Jag tycker att Miniatyrmakaren känns som en saga för vuxna! Mycket är dock väldigt realistiskt skildrat, som livet i Amsterdam under den här tiden. På bokens sista sidor finns till och med en förteckning över hur mycket saker och ting kostade i 1600-talets Nederländerna. Jessie Burton är duktig på att skriva målande och sätta igång min fantasi! Jag fascineras över hur modernt samhälle de ändå levde i, trots att värderingarna förstås var väldigt traditionella. Det sägs att Minatyrmakaren ska bli en tv-serie och jag tror den skulle vara alldeles underbar att se! Bokomslaget är också så fantastiskt! Gjort av Catrin Welz-Stein och förtjänar att omnämnas!

*To-Be-Read, alltså böcker som väntar på att läsas

Författare: Jessie Burton
Titel: Minatyrmakaren
Förlag: Modernista

 

 

En välskriven uppväxtskildring från förr

Lagom till Alla Hjärtans Dag damp det ner en fin bokpresent i brevlådan. Det var bokförlaget Historiska media som skickat en roman från deras kommande vårutgivning. En debutant, i alla fall när det gäller att skriva för vuxna (hennes ungdomsroman Vinter på Berättargränd kom 2008) är Erika Olofsson Liljedahl med sin uppväxtskildring Någonstans brister himlen och det ryktas att en av förläggarna på Historiska media lät manuset ligga tills en kväll då hon tog med det hem och inte kunde sluta läsa. Den har redan fått flera fina recensioner, men jag är tyvärr inte lika förtjust.

Öppningsscenen är dramatisk! Det är 1920-tal och trettonårige Elis är ute på havet med sin brutale far. Jag anar att fisketuren inte kommer att sluta bra och här ryms mycket i den knappa konversationen mellan de två. Elis älskade storasyster har i all hast lämnat den bohuslänska fiskestugan och rymt sin kos. Alla håller tyst om orsaken och Elis kan bara inte tro att hon försvunnit frivilligt, utan att varsko honom innan. När anledningen till Signes avfärd väl avslöjas, bestämmer sig Elis för att lämna familjehemmet och hämta hem sin syster. Utan särskilt mycket på fickan tar han tåget en bit söderut och går den sista biten till Höganäs, där han tror att Signe befinner sig. Det blir en strapatsrik resa och det han möter när han väl kommer når slutmålet, öppnar sig en ny och okänd värld för Elis. Elis inre och yttre resa blir en tydlig allegori över skillnaderna mellan stad och landsbygd och framförallt ett Sverige i förändring.

Det bästa med Någonstans brister himlen är språket! Erika Olofsson Liljedahl är bibliotekarie och har säkert läst mycket i sitt liv. Det märks, hon har ett bildspråk som är finstämt och miljöskildring är så klar att jag som läsare ser både människor och platser tydligt i bilder framför mig. Tempot är ganska makligt och då och då stannar texten liksom upp, som för att vänta in sin läsare. Det gillar jag! Däremot hade jag för min del önskat mer drama, mer action. Jag tycker inte riktigt att det bränner till, utan farorna anas mer, trots att berättelsen stundtals är ganska mörk och hotande. Det vilar ett oskuldhetens skimmer över Elis och han behöver egentligen aldrig på riktigt konfronteras med något av allt det farliga som finns omkring honom. Därför blir det lite för ”snällt” rakt igenom, tycker jag. Mitt betyg på Goodreads blev därför tre stjärnor.

Författare: Erika Olofsson Liljedahl
Titel: Någonstans brister himlen
Förlag: Historiska media

 

Slutet på sommaren

slutetTvå parallella berättelser väntar läsaren till Anders de la Mottes thriller Slutet på sommaren. Den första utspelar sig år 1983 i den lilla byn Räftinge i Skåne. En liten femårig pojke försvinner spårlöst från sitt hem en sommarkväll. Trots att hela byn engagerar sig i sökandet är det enda spåret av honom en sko i åkern utanför tomten till huset där han bor. Familjen förlamas i sorg och ovetskapen om vad som hänt lille Bily sliter sönder familjen. Mamman hamnar på ”Hemmet”, dottern Vera festar och flyr undan sorgen, äldste sonen Martin bestämmer sig för att studera till polis och pappan drar sig undan i tystnaden som Billy lämnat efter sig.

Polischefen Månsson lyfter på varenda sten för att finna svar på vad som hänt Billy. Ett tag tror han att de har hittat den skyldige. Bråkstaken Tommy Rooth saknar alibi för försvinnandet och har dessutom en konflikt om jaktmarker med pojkens morfar, Harald som ägare allt och vet allt om alla i byn. Men utan bevis och en kropp är allt bara indicier och Rooth släpps ur häktet. Han försvinner omedelbart från byn och sin egen familj. Ryktet om att han gått till sjöss sprids på byn.

Tjugo år senare arbetar Billys storasyster Vera som terapeut. Hon har bytt namn till Veronica och kontakten med resten av familjen sker högst sporadiskt. Hennes privatliv kantas av ångest, självskadebeteende och en besatthet till en man som inte längre vill ha henne. Under en av hennes gruppsessioner dyker det upp en ung man, som säger sig sörja sin bäste vän som försvann spårlöst en gång för länge sen. Mannen liknar väldigt mycket den fantombild som gjordes av hur Billy förväntades se ut som vuxen…

Slutet på sommaren tjänar på att läsa i långa stycken i taget. De första dagarna läste jag bara lite innan jag skulle somna och tyckte då att det var lite svårt att komma in i handlingen. Hoppandet mellan tidsperioder och olika namn på huvudpersonen (Vera/Veronica, tycker kanske att Vera hade passat bättre som nutida namn än Veronica som känns lite typiskt 70-tal) förvillade mig. När jag sen i helgen hade möjlighet att läsa längre stycken i taget så grep berättelsen verkligen tag i mig! Det är en fint ihopklurad avslutning också som jag inte såg skulle komma! Alltid roligt att överraskas! Sen är jag ju oerhört svag för dysfunktionella familjer och deras hemligheter. Tycker också att det är ett intressant persongalleri. Karaktärerna känns verkliga, levande och lite oförutsägbara. Det gillar jag! Det blir definitivt fler Anders de la Motte-böcker för mig framöver! (har faktiskt lyssnat på [Geim] som ljudbok för länge sen)

Författare: Anders de la Motte
Titel: Slutet på sommaren
Förlag: Forum

 
 

Homegoing eller Vända hem

img_0385I somras var jag på roadtrip i Kalifornien och besökte en hel del bokhandlar (as per usual).  I en av dem, i mysiga La Jolla, såg jag Homegoing av Yaa Gyasi och tjuvlyssnade lite när bokhandelsbiträdet pratade om den som en av de bästa han läst i år. Jag tror också att den hade omnämnts i någon av de amerikanska bokpoddarna jag lyssnar på också, för jag kände igen titeln så väl. Hur som helst, Homegoing hamnade så småningom i min att läsa-hög, där den fick ligga alltför länge…

Det här är en fantastisk roman! Både hur den är konstruerad, vilka viktiga tankar den väcker om ursprung och identitet och kanske framför allt när det gäller att belysa en del av den afroamerikanska historien! Vi får följa två systrar som föds i Ghana sent 1700-tal. De två systrarna skiljs åt. Den ena systern Effia växer upp i en by i Fanteland, där man gör affärer med britterna. Främst när det gäller slavar som de tagit som krigsfångar från ett annat stamfolk, Asante. Hennes pappa har planer för henne att hon ska giftas bort med byns främste man, men hennes mamma har andra planer och får henne istället bortgift med en vit förmögen, engelsk guvernör, som förstås redan har en annan familj hemma i England. Den andra systern, Esi, växer upp i Asanteland och tas som ung tonåring till fånga och säljs som slav. Hon hålls fången i källarhålorna under slottet där Effia bor, ovetande om systerns existens. Efter några månader av svält och övergrepp så skickas hon över havet till Amerika, där hon säljs till en plantageägare i Alabama.

I kapitel om ca 30 sidor får vi sedan följa en ättling till systrarna ur varje generation fram till våra dagar. Yaa Gyasi lyckas ge röst och väcka varje karaktär till liv på ett sätt som gör att romanen nästan tycks dokumentär. Hon håller ihop familjehistorierna väl och visar tydligt hur tidigare generationers umbäranden, men också strävan, har betydelse för kommande. Att arv och miljö samverkar i formandet av en människa. Berättelsen är förstås också en odyssé genom historien där kolonialismen och dess efterverkningar i högsta grad begränsar även människors liv idag.

Författaren Yaa Gyasi föddes i Ghana men bor nu i Kalifornien. Homegoing är en debutroman, vilket känns helt otroligt. Det sägs att den utlöste ett budgivningskrig bland de amerikanska förlagen. I Sverige har den just kommit på svenska på Norstedts förlag med titeln Vända hem.

Titel: Homegoing
Författare: Yaa Gyasi
Förlag: A. A. Knopf