RSS

Kategoriarkiv: Sorg

Slutet på sommaren

slutetTvå parallella berättelser väntar läsaren till Anders de la Mottes thriller Slutet på sommaren. Den första utspelar sig år 1983 i den lilla byn Räftinge i Skåne. En liten femårig pojke försvinner spårlöst från sitt hem en sommarkväll. Trots att hela byn engagerar sig i sökandet är det enda spåret av honom en sko i åkern utanför tomten till huset där han bor. Familjen förlamas i sorg och ovetskapen om vad som hänt lille Bily sliter sönder familjen. Mamman hamnar på ”Hemmet”, dottern Vera festar och flyr undan sorgen, äldste sonen Martin bestämmer sig för att studera till polis och pappan drar sig undan i tystnaden som Billy lämnat efter sig.

Polischefen Månsson lyfter på varenda sten för att finna svar på vad som hänt Billy. Ett tag tror han att de har hittat den skyldige. Bråkstaken Tommy Rooth saknar alibi för försvinnandet och har dessutom en konflikt om jaktmarker med pojkens morfar, Harald som ägare allt och vet allt om alla i byn. Men utan bevis och en kropp är allt bara indicier och Rooth släpps ur häktet. Han försvinner omedelbart från byn och sin egen familj. Ryktet om att han gått till sjöss sprids på byn.

Tjugo år senare arbetar Billys storasyster Vera som terapeut. Hon har bytt namn till Veronica och kontakten med resten av familjen sker högst sporadiskt. Hennes privatliv kantas av ångest, självskadebeteende och en besatthet till en man som inte längre vill ha henne. Under en av hennes gruppsessioner dyker det upp en ung man, som säger sig sörja sin bäste vän som försvann spårlöst en gång för länge sen. Mannen liknar väldigt mycket den fantombild som gjordes av hur Billy förväntades se ut som vuxen…

Slutet på sommaren tjänar på att läsa i långa stycken i taget. De första dagarna läste jag bara lite innan jag skulle somna och tyckte då att det var lite svårt att komma in i handlingen. Hoppandet mellan tidsperioder och olika namn på huvudpersonen (Vera/Veronica, tycker kanske att Vera hade passat bättre som nutida namn än Veronica som känns lite typiskt 70-tal) förvillade mig. När jag sen i helgen hade möjlighet att läsa längre stycken i taget så grep berättelsen verkligen tag i mig! Det är en fint ihopklurad avslutning också som jag inte såg skulle komma! Alltid roligt att överraskas! Sen är jag ju oerhört svag för dysfunktionella familjer och deras hemligheter. Tycker också att det är ett intressant persongalleri. Karaktärerna känns verkliga, levande och lite oförutsägbara. Det gillar jag! Det blir definitivt fler Anders de la Motte-böcker för mig framöver! (har faktiskt lyssnat på [Geim] som ljudbok för länge sen)

Författare: Anders de la Motte
Titel: Slutet på sommaren
Förlag: Forum

 
 

Homegoing eller Vända hem

img_0385I somras var jag på roadtrip i Kalifornien och besökte en hel del bokhandlar (as per usual).  I en av dem, i mysiga La Jolla, såg jag Homegoing av Yaa Gyasi och tjuvlyssnade lite när bokhandelsbiträdet pratade om den som en av de bästa han läst i år. Jag tror också att den hade omnämnts i någon av de amerikanska bokpoddarna jag lyssnar på också, för jag kände igen titeln så väl. Hur som helst, Homegoing hamnade så småningom i min att läsa-hög, där den fick ligga alltför länge…

Det här är en fantastisk roman! Både hur den är konstruerad, vilka viktiga tankar den väcker om ursprung och identitet och kanske framför allt när det gäller att belysa en del av den afroamerikanska historien! Vi får följa två systrar som föds i Ghana sent 1700-tal. De två systrarna skiljs åt. Den ena systern Effia växer upp i en by i Fanteland, där man gör affärer med britterna. Främst när det gäller slavar som de tagit som krigsfångar från ett annat stamfolk, Asante. Hennes pappa har planer för henne att hon ska giftas bort med byns främste man, men hennes mamma har andra planer och får henne istället bortgift med en vit förmögen, engelsk guvernör, som förstås redan har en annan familj hemma i England. Den andra systern, Esi, växer upp i Asanteland och tas som ung tonåring till fånga och säljs som slav. Hon hålls fången i källarhålorna under slottet där Effia bor, ovetande om systerns existens. Efter några månader av svält och övergrepp så skickas hon över havet till Amerika, där hon säljs till en plantageägare i Alabama.

I kapitel om ca 30 sidor får vi sedan följa en ättling till systrarna ur varje generation fram till våra dagar. Yaa Gyasi lyckas ge röst och väcka varje karaktär till liv på ett sätt som gör att romanen nästan tycks dokumentär. Hon håller ihop familjehistorierna väl och visar tydligt hur tidigare generationers umbäranden, men också strävan, har betydelse för kommande. Att arv och miljö samverkar i formandet av en människa. Berättelsen är förstås också en odyssé genom historien där kolonialismen och dess efterverkningar i högsta grad begränsar även människors liv idag.

Författaren Yaa Gyasi föddes i Ghana men bor nu i Kalifornien. Homegoing är en debutroman, vilket känns helt otroligt. Det sägs att den utlöste ett budgivningskrig bland de amerikanska förlagen. I Sverige har den just kommit på svenska på Norstedts förlag med titeln Vända hem.

Titel: Homegoing
Författare: Yaa Gyasi
Förlag: A. A. Knopf

 

Värdig vinnare

Omslagsbild: Tio över ettTidigare i veckan var jag på ett bokprat om årets nomineringar för Augustpriset i kategorin litteratur för barn och unga som Prickiga Paula anordnade. Hur trevligt som helst, förstås! Till träffen skulle vi ha läst minst en bok. Jag valde tre bilderböcker och ungdomsromanen (Vinnaren!Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Åh, vilken bok! Det finns så många saker att tycka om i den här berättelsen! Jag gillar Maja, älskar Anton, har förståelse för föräldrarna, skulle vilja ha Julia som bästis och om jag mår dåligt skulle jag väldigt gärna prata med Harry!

Dessutom får Ann- Helén Laestadius in panikångest och traumat det innebär att behöva lämna sitt hem när man allra helst bara skulle vilja att livet fortsatte och allt var som vanligt. Parallellen till alla flyktingar som idag måste lämna sina hem för krig, klimatförändringar, förföljelser etc, är tydlig. Alla dessa ofrivilliga uppbrott sätter spår!

Att läsa om Kiruna och en hel stads flytt är både läskigt och fascinerande. Gruvan och LKAB är förutsättningarna för hela Kirunas existens, men att det är ett slags hatkärlek som invånarna hyser till dem är uppenbart. Det finns många aspekter med flytten som jag inte tänkt på, bland annat hur viktigt platser är för vår identitet.

Titeln är väl vald. Klockan tio över ett varje natt har Maja ställt sin väckarklocka för att kunna vara vaken när LKAB spränger klockan tjugo över ett. Hela staden kan ju rämna och då ligger det på Maja att se till att hela familjen kommer i säkerhet. Det är därför akutväskan är packad och står under Majas säng. Ingen tar riktigt Majas oro på allvar. Hennes kompis Julia försöker, men har samtidigt fullt i huvudet med sina egna problem. Hennes mamma har träffat en kille och vill att de ska flytta till honom, 35 mil bort. Och så finns där ju hockeykillen Albin som en kväll dyker upp på bibliotekets bokklubb och får Maja att läsa sportbiografier. Maja drömmer ju själv om att bli författare och drömmen vore om idolen Yukiko Duke skulle recensera hennes bok i tv-soffan. Som sagt, så mycket att tycka om!

Författare: Ann-Helén Laestadius
Titel: Tio över ett
Förlag: Rabén & Sjögren

 

 

Fin mellanåldersbok om livet och döden

Det magiska hjärtat av Kristina Ohlsson är precis så där magisk som titeln utlovar! Robertas bästis Charlotte är svårt hjärtsjuk. Om hon inte får ett nytt hjärta snart, så dör hon. Som tur är har Roberta ropat in en magisk jordglob på en auktion precis. Hennes morfar Horatio – som egentligen inte är hennes riktiga morfar (men vad spelar det för roll?) – har berättat att jordgloben kan uppfylla en önskan. Rummet behöver vara alldeles mörkt och jordgloben måste stå precis intill en ljusstake. Genom hålet i klotet kommer en svag ljusstråle. Sedan snurrar man på jordgloben fem gånger och det land som ljusstrålen då pekar mot, måste man samla in jord eller vatten ifrån. Det enda kruxet är att önskan inte får handla om döden. Gör man det kommer jordgloben att förstöras för alltid och önskan kommer absolut inte att bli uppfylld. Och det är ju just det, att det enda Roberta önskar sig just nu är att Charlotte inte ska dö.

Då kommer Roberta och hennes nyfunne vän Eric på den smarta idén att de kan önska att Charlotte får en otroligt fin 90-års dag! För då kommer det ju innebära att hon blir minst nittio år och inte kommer att dö just nu i alla fall. Det är bara det att länderna som de får upp är Japan, Brasilien, Tadzjikistan, Israel och Antarktis… Men då får de världens smartaste idé!

Den här berättelsen är så fin! Roberta och Charlotta är väldigt rädda för döden båda två, av lite olika anledningar. De gör en lista över sånt som är otäckt med döden och jag håller med om varenda punkt. Men Roberta möter en präst som ger henne en liten annan syn på döden och det är så trösterikt. Jag tycker mycket om Det magiska hjärtat. Trots allt det sorgliga så är det mycket trösterikt och vänskapen som skildras är så fin. Det är en varm känsla i kroppen när jag läst ut! Boken passar kanske allra bäst för barn mellan 9 och 12 år.

Författare: Kristina Ohlsson
Titel: Det magiska hjärtat
Förlag: Lilla Piratförlaget

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2016 i Barn, Böcker, Sorg, Vänskap

 

Glöm mig av Alex Schulman

Schulman_GlömMig_3DGlöm mig heter Alex Schulmans roman om sin mamma, som var alkoholist. Det är en otroligt välskriven berättelse och jag blir riktigt imponerad och kommer på mig själv att tänka Shit, han kan ju faktiskt skriva! flera gånger under läsningen. Och visst tycker jag mig också få en större förståelse för Alex Schulmans enorma bekräftelsebehov och den osäkerhet som han många gånger utstrålar. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att han fått utstå psykisk misshandel många gånger. Här finns en hel del riktigt plågsamma scener som nästan gör fysiskt ont att läsa. Ändå är det aldrig snaskigt skvaller, bara modigt självutlämnande. Jag kan inte heller sluta att fascinera mig över att ett barn aldrig tycks ge upp hoppet om sin förälders kärlek! Och hur mycket den ynka förhoppningen får en att utstå så mycket elakheter och svek! Det är helt otroligt! Ändå är detta ingen bitter skildring över en mor som sviker, ytterst är det en stark kärleksförklaring och en vilja att försöka förstå varför ens förälder dricker. Med andra ord, varför kärleken till sitt barn inte är ett tillräckligt skäl att låta bli. Det är också en berättelse om försoning. Att kunna se det där som gömmer sig bakom missbruket.

Nu har Alex Schulman skrivit om sin kärlek till sin fru Amanda, om sin pappa och nu senast om sin mamma. Vågar vi hoppas på att han försöker sig på en rent skönlitterär historia nästa gång, en riktig hitte-på-berättelse? Jag blir nyfiken på hur den skulle se ut!

Författare: Alex Schulman
Titel: Glöm mig
Förlag: Bookmark förlag

 
 

En bruten nacke och vägen tillbaka till livet

Taesler_AIM5Annika Taesler har precis vågat pausa akademikerkarriären och gett sig själv ett år för att se hur långt hon kan nå som dressyrryttare, när den hemska ridolyckan sker. Det är en dag i december 2003 och hon tar med sig en av hästarna på en runda i skogen. Det är ungefär så mycket Annika Taesler minns av olyckan, men tydligen blev hästen skrämd av något och Annika föll av och landade olyckligt. När hon vaknar upp ur medvetslösheten som hon försatts, har det gått tretton dygn. Hon får hon reda på att hon har tre brutna kotor i nacken, tre punktformiga blödningar i hjärnan och att hon genomgått två nackoperationer. Dessutom är hon totalförlamad.

Jag hade ju förmånen att få lyssna på författaren när hon berättade om sin bok på bokmässan. Ända in i märgen är berättelsen om kampen tillbaka till något som liknar det liv Annika Taesler levde innan olyckan. Eller kanske ännu mer, vägen tillbaka till sig själv, till den person hon var innan hon bröt nacken. Men det är inte bara sin egen kropp hon måste kämpa med. Hon får strida mot läkare och annan vårdpersonal som vill att hon ska acceptera att det liv hon en gång levde för alltid är över och underkasta sig de begränsningar som hennes overksamma kropp innebär. Men Annika vägrar. Med hjälp av en beundransvärd jävlar-anamma-anda, fantastiska vänner och en pojkvän som man nästan inte tror är sann, samt en otrolig sjukgymnast som ser möjligheter i allt, lyckas hon återerövra livet! Annika Taesler är modig som vågar utelämna sig själv på det här sättet. Tack vare henne förstår jag bättre hur oerhört många fler svårigheter som man måste tampas med som totalförlamad, än det allra mest uppenbara. Som till exempel hur mycket slem det bildas när man inte har muskler som fungerar så att man inte kan harkla sig, vilken panik det är att försöka lära sig andas igen när man varit intuberad och inte minst hur blodtrycket rasar när man försöker komma upp i sittande ställning efter att ha legat ner så länge och att det många gånger känns som man ska dö, i situationer som tidigare bara funkat utan att man behövt anstränga sig. Det är en otroligt gripande berättelse förstås, men totalt osentimentalt skrivet. Faktiskt får man som läsare till och med dra på munnen ibland. Därtill skriver hon väldigt bra. Det är svårt att förstå hur det trots allt kan bli en sådan positiv berättelse. Jag grät på slutet. Vilken fantastisk människa och kämparglöd!

Författare: Annika Taesler
Titel: Ända in i märgen
Förlag: Bookmark förlag

 
3 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2016 i Böcker, Facklitteratur, Kärlek, Memoarer, Rec.ex., Sorg, Vänskap

 

Bokens dag i staden där jag bor

Förra tisdagen var det Bokens dag i staden där jag bor. Åtta författare, varav två författarpar, berättar om sina senaste böcker. Konferencier var som vanligt den duktige lokalprofilen Olle Larsson och sedan några år tillbaka håller man till på den gamla teatern, som är en otroligt vacker byggnad från tidigt 1900-tal. Förutsättningarna för en lyckad kväll är alltså de allra bästa!

Och det var fantastiskt trevligt! Jag hade också det bästa sällskapet i form av Herr E. Först ut var Cilla och Rolf Börjlind. De kom ut i år med den fjärde boken om Tom Stilton och Olivia Rönning, Sov du lilla videung. När de skulle komma på nästa romanprojektet funderade över allt otäckt som sker runtomkring oss just nu och kom fram till att verkligheten är tillräckligt skrämmande för att man ska behöva konstruera något utifrån fantasin. Till exempel så försvinner tusentals av ensamkommande barn i Sverige varje år och ingen vet vart de tar vägen. Detta blev ett centralt tema i den nya boken där Olivia Rönning arbetar sida vid sida med Mette Olsäter vid polisen och Tom Stilton anlitas som konsult.

Lite plågsamt var det att höra och se nästa författare, Sara Mannheimer, som var så uppenbart malplacerad i sammanhanget där de andra författarna hade skrivit händelsebaserad underhållningslitteratur och hon en roman där språket, och allt det förmår kommunicera, är det väsentliga. Hon valde att enbart läsa olika stycken högt från sin nya bok Urskilja oss där en tågresa och varje stopp väcker olika ihågkomster från en kvinnas liv. I mina öron tycktes texterna närmast som prosalyrik. Lite tungsint, men vackert på samma gång. Men som sagt, hur tänkte man där? Tyvärr vet jag inte riktigt vad fotografen (d v s Herr E) sysslade med riktigt för han tog aldrig några bilder av dessa författare…

Lena Ebervall och Per E. Samuelsson har skrivit Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk som jag har läst och som ligger på vänt för blogginlägg (snart, snart!). Huseby bruk ligger ju precis utanför Växjö och där har jag varit flera gånger på både opera och julmarknad. Det var verkligen kul att läsa om Huseby bruks historia och Florence Stephens var sannerligen en färgstark kvinna! Hon blir ekonomisk grundlurad och mister hela sin förmögenhet på 20 år. Mer om boken kommer som sagt i ett eget inlägg… Men också ett gott exempel på när verkligheten är tillräckligt rafflande! Sen var det dags för en paus!

Efter pausen var Stefan Einhorn först ut. Ska jag vara ärlig så har jag alltid haft lite svårt för honom. Han har verkat så självgod! Men han gjorde ett helt annat intryck ikväll, kanske för att hans roman Pappan delvis är självbiografisk? Stefan Einhorn berättar om sin pappa Jerry Einhorn som var en känd läkare och chef över Radiumhemmet i Stockholm, men tillåter sig också att fabulera så läsaren ska inte veta riktigt vad som är sant och inte. Öppen är han i alla fall med att trots att han älskade sin pappa, kände han sig sällan sedd, lyssnad på eller respekterad av honom. Och det säger väl en hel del om deras relation, tänker jag… Händelsen som leder till att boken handlade om pappan sägs i alla fall vara sann och riktig! En författare som heter Stefan Einhorn sitter i en hotellbar i Stockholm. Han har skrivkramp. Då möter han en man som föreslår att han ska skriva om sin pappa. Författaren tvekar eftersom pappan är en offentlig person som många redan har en uppfattning om, men mannen föreslår att låta berättelsen bli ett mellanting mellan fantasi och verklighet. Då kan ingen veta när du berättar sanningen och när du bara hittar på.

Sen var det Steve Sem-Sandbergs tur! Jag tror att han tyckte att det var jättejobbigt att stå och prata inför en publik. Åtminstone lät det så på hans röst! Men han gjorde det väldigt bra och undertecknad köpte boken efteråt för att hon blev så lässugen… Just saying!  Hans nya roman heter i alla fall Stormen och till en del anspelar titeln förstås på Shakespeares berömda verk med samma namn. En man som heter Andreas återvänder till sin barndomsö för att tömma dödsboet efter sin styvfar Johannes. Där tvingas han konfronteras med sina minnen  och bilden av vem han själv är och kanske framförallt, vilka hans föräldrar var. Steve Sem-Sandberg väver in minnen från sin egen barndom i denna berättelse. Liksom huvudpersonen i Stormen tillbringade författaren själv sommarhalvåret på en ö utanför Oslos kust. Där fanns en man som samarbetat med tyskarna under kriget och som ägde mycket mark på ön. De vuxna brukade säga till barnen att de skulle akta sig för nazisten och rädslan för gubben var ständigt närvarande. Och så läste han ett stycke där Andreas och hans syster stöter på en annan läskig markägare på ön där de bor, som verkligen fångade mig!

Sist ut för kvällen var Annika Lantz som är aktuell med självbiografin Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd. Boken startar som en skildring av den åldrade kroppens förfall men övergår i något helt annat. Under skrivandets gång får den neurotiska hypokondrikern Annika Lantz beskedet om att hon har cancer. Den första lärdomen blir således att bara för att du ständigt oroar dig för att drabbas av katastrofer, betyder det inte att du slipper undan! I behandlingen blir orden och skrivandet det som fortfarande är friskt. Annika Lantz är ju Annika Lantz och därför blir ju även det svåraste lite roligt när hon berättar. Emellanåt blixtrar allvaret till och jag hade önskat at hon vågat (orkat?) vara kvar lite längre i den känslan för hon är ju så skarp och har lätt för att uttrycka sig. Det blir lätt lite glättigt.

Jag gillar verkligen, verkligen konceptet med Bokens dag och hoppas att jag får möjlighet att gå nästa år!