RSS

Kategoriarkiv: Humor

Den sorglöse hemsamariten

Den sorglöse hemsamariten av Mikael Bergstrand är egentligen ingen bok som jag skulle välja själv att läsa, men så fick jag den i present och ville förstås läsa. Och det är jag glad att jag gjorde! Den levde ju inte alls upp till Kazuo Ishiguros mästerverk Begravd jätte, som jag läste under samma premisser, men det är helt klart en mysig feelgood! Att den utspelar sig under 80-talet är extra kul. Kommer det någonsin en sådan tid åter? Ett decennium då allt kändes möjligt! Jag var mellan 6 och 16 år under 80-talet och vill inte påstå att jag hade så stor koll på omgivningen, men i början av 90-talet gick jag gymnasiet och året när vi gick ut sa de att vi var den första kullen som inte kunde räkna med att få ett jobb när vi tog studenten. Tiderna hade förändrats och samhällsklimatet var plötsligt tuffare.

Den sorglöse hemsamariten är en uppfriskande lättsam roman, men med lite lagom svärta. Upplösningen är väntad, såsom den ofta är i den här genren, men vägen dit är trivsamt underhållande. Berättelsen går i rappt tempo. Matz Zern (taget namn, förstås) är en fullständigt hopplös man: självupptagen, odräglig, sexistisk. Han drömmer stort, om kändisskap, berömmelse och pengar. Därför har han lämnat Skåne och sökt sig till Stockholm. Utfattig och arbetslös hankar han fram genom att ställa in sig hos tjejer med lägenhet. Det funkar ett tag att flytta runt, men till sist tröttnar han. När han hör talas om ett jobb som hemsamarit, så tar han det. Att dricka kaffe hos äldre damer och herrar verkar vara ganska slappt, tänker han. (Bara en sån sak! Har vårdpersonalen tid att fika med sina vårdtagare idag? Knappast! Som sagt, en helt annan tid…) Och visst, Matz’ strategier med att slippa undan grovgörat och ansvaret funkar även på arbetsplatsen. Ändå konfronteras Matz’ kanske för första gången med livets avigsidor. Att åldras och vara helt utelämnad till andras godtycke är ingen fröjd. Långsamt förändras faktiskt Matz och hans syn på livet. Men på helgerna festar han gärna ute på krogen i sällskap med en kompis. En sån utekväll försöker han haffa på en kvinna. Hon heter Carina Carlsson och är inte alls intresserad, vilket är ovanligt när Matz lägger på sin charm. Hennes avvisande gör honom än mer intresserad, nästan förälskad. Han kan inte glömma Carina och av en lycklig (?) slump är en av hans patienter hennes otrevliga dementa mamma…

Berättelsen är skriven utifrån både Carinas och Matz’ perspektiv. Carina är mer introvert, osäker och har en komplicerad relation till sin mamma. Man kan lugnt säga att hon är Matz’ motsats. Men kanske att Carina också har något att lära av Matz? Hur som helst, att motsatser attraherar är ju ett känt faktum!

Författare: Mikael Bergstrand
Titel: Den sorglöse hemsamariten
Förlag: Piratförlaget

 

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek

 

Om Olland i Holland

Det blev några dagar i Holland den här sommaren. Jag, Herr E och dotter C åkte ner för att kolla på Sveriges kvartsfinal mot Holland i Doetinchem i fotbolls-EM. Med mig på resan hade jag Olof Lunds bok Vad jag talar om när jag talar om fotboll och den här: Körsbärslandet av Dorte Hansen. Idag läste jag ut den sistnämnda på min altan hemma i stan där jag bor, men till största delen läste jag den i bilen på vägen hem. Det var kanske inte så smart gjort egentlig, för Körsbärslandet är ingen lättläst roman. Här förekommer både perspektivbyten och bruten kronologi som inte markeras särskilt i texten. Det gjorde att jag hade bitvis lite svårt att följa med i handlingen. Tyvärr. Emellanåt är den ganska rolig läsning. Dorte Hansen ser på vår samtid med en torr, lätt sarkastisk ton och driver med bland annat storstadsbor som så ofta idealiserar det hårda livet på landsbygden. Samtidigt är det också en vacker berättelse med meningar som gör att jag ibland stannar upp och läser om.

Olland är det plattyska namnet på Altes land, som är en region söder om Elbe i delstaterna Hamburg och Niedersachsen i Tyskland. Där finns Europas största äppel- och körsbärsodlingar och det är dit Vera kommer som flykting från Polen efter andra världskriget. Trots att hon har bott i huset i över sextio år är hon fortfarande en utböling. En dag dyker hennes systerdotter Anne och hennes fyraårige son upp vid hennes dörr. Anne har lämnat sin otrogne man och deras lägenhet i stan och nu behöver de någonstans att bo. Något motvilligt låter Vera de två flytta in i undantaget på gården, vilket rubbar Veras ensliga tillvaro rejält, samtidigt som Anne hittar en plats att börja om på.

Det här är en läsvärd debut! Dorte Hansen (född 1964) är lingvistiker i grunden, men sadlade om till journalist och skriver idag för radio och andra medier.

Författare: Dorte Hansen
Titel: Körsbärslandet
Förlag: NoNa

 
5 kommentarer

Publicerat av på 2 augusti, 2017 i Böcker, Debutant, Humor, Släkthistoria, Vänskap

 

När varje morgon är ett nytt liv

Och varje morgon blir vägen hem längre och längreFredrik Backman publicerade först Och varje morgon blir vägen hem längre och längre som en novell på sin blogg. Där låg den drygt ett år med uppmaning till alla läsare att skänka en slant till Hjärnfonden, en stiftelse som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Fredrik Backman skriver i inledningen att novellen ”var bara ett försök att sortera något som pågick i mig (…)”. Nu har novellen blivit en bok och alla pengar som författaren tjänar på boken kommer att gå till Hjärnfonden.

Titeln som Fredrik Backman har valt är så vacker och uttrycksfull tycker jag. Den beskriver så väl vad demens handlar om. Varje dag så blir sträckan till alla minnen och erfarenheter längre och längre för den som drabbats, liksom för de anhöriga.

En pojke och hans farfar sitter på ett torg. Farfar försöker förbereda pojken, sitt barnbarn, på hur det kommer att bli när hjärnan dör före kroppen. Att han, farfar, kommer att glömma bort allt och kanske inte känna igen sin älskade pojke igen. Det är inte lätt att begripa, men pojken är klok:

”- Och jag tror inte att du behöver vara rädd för att glömma mig, fastslår pojken efter viss betänketid.

– Inte?

Pojkens mungipor snuddar örsnibbarna.

– Nej. För om du glömmer mig så får du chansen att lära känna mig igen. Och du kommer att gilla det, för jag är faktiskt en rätt grym person att få lära känna.

Farfar skrattar så att torget skakar. Ingen välsignelse har varit honom större.”

Det finns också tillbakablickar på ett kärleksfullt äktenskap som är som bomull kring hjärtat att läsa. Om två stycken som älskade och respekterade varandra, trots sina olikheter. Där det fanns utrymme att vara sig själv och växa tillsammans. Här finns lite berättat om relationen till sin son Ted, pojkens far, som inte verkar ha helt okomplicerad. Mycket på grund av att farfar alltid jobbade så mycket när Ted växte upp, men kanske också för att man, som pappa, generellt inte tog sig tid för sina barn på samma sätt som idag.

Jag tycker verkligen att Fredrik Backman har ett vackert språk, små formuleringar som rör vid hjärttrakten på mig när jag läser. Och flera gånger läste jag berättelsen innan jag lämnade tillbaka den på biblioteket. Så mycket klokheter här finns! Jag kan verkligen, verkligen rekommendera den till alla som har en person i sin närhet som börjar få längre och längre väg hem. Både som tröst, men också som en förberedelse för att säga hej då.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Förlag: Forum

 
7 kommentarer

Publicerat av på 31 maj, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek, Noveller, Sorg, Vänskap

 

Skruvad, helknäpp och alldeles alldeles underbar

img_0386Ett par dagar innan jul damp det ner en fin överraskning i brevlådan från Brombergs förlag: Ian McEwans nya roman Nötskal. Stort tack för det!

Om man läser på baksidan, vilket jag alltid gör på nya böcker, så verkar detta absolut inte vara något för mig. Jag har svårt för skruvade berättelser rent allmänt och är inget fan av övernaturliga inslag i böcker. Och samtidigt, jag gillar ju Ian! Han skriver ofta tänkvärda romaner och hans språk brukar flyta lätt över boksidorna. Och får man en bok i gåva så måste man ju åtminstone ge den en chans, eller hur?

Det tog kanske en 10-15 sidor innan jag upptäckte att jag satt och smålog över det absurda i att ett ofött foster beskriver det underbara i ljudet som uppstår när någon korkar upp ett gott rödvin och vetskapen om hur vinet kommer att vidga ens tankebanor och förnimmelser på ett ljuvligt sätt. Kort sagt, berusningens välbehag. Ian McEwan kan ju skriva riktigt roligt också!

Inuti mamma Trudys mage växer ett snart fullgånget foster. Detta foster tvingas lyssna på hur mamman och hennes älskare, tillika svåger, smider planer på att mörda den blivande pappan. Fostret själv vill på alla sätt förhindra detta, eftersom parets framtidsdrömmar inte heller verka inbegripa något barn. Men hur kan man varna sin far om dessa planer inifrån magen som ett ofött foster? Det kan man inte. Ensamt får fostret filosofera över hur detta skulle vilja vrida allting rätt och på något sätt försök finna en acceptans inför det som sker, hjälplös instängd som han är. Fostret är väldigt intelligent och skarpsynt, inte sällan med en touch av ironi i sina klockrena analyser av omvärlden. Ofta blir det ganska dråpligt, men här finns även ett slags vemod över sakernas tillstånd. Relationen till Trudy är komplicerad. Fostret älskar sin mamma, men inser också att kärleken kanske inte alls är besvarad och att mamman i alla fall inte har hans bästa för ögonen. Ian McEwan lyckas också bygga upp en thrillerartad spänning – hur ska detta sluta? Så mycket ryms innanför dessa bokpärmar och blott drygt 200 sidor!

Författare: Ian McEwan
Titel: Nötskal
Förlag: Brombergs

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 januari, 2017 i Böcker, Humor, Rec.ex., Spänning

 

Vi två

En dag damp det ner en bok i min brevlåda. Det är ju i och för sig inget ovanligt, men det ovanliga med just denna var att den 1. kom Vi tvåfrån ett förlag som jag aldrig hört talas om 2. var en bok (och en författare) som jag aldrig hört talas om innan – Vi två av Andy Jones. Verkligen en kul överraskning och skojigt med ett nytt förlag som verkar ge ut böcker som jag gillar!

Vi två handlar om Fisher och Ivy. De har varit tillsammans i exakt 19 dagar, fyllda av passion och kan-inte-vara-utan dig-dagar. Livet leker för Fisher, han kan inte tro sin lycka att han träffat denna perfekta kvinna! De två tycks ju ämnade för varandra!  Men så upptäcker de något som får deras liv att förändras på ett oåterkalleligt sätt. Under de kommande året som vi följer deras kärlekshistoria, utifrån Fishers perspektiv, förändras livet för de båda. Den hisnande passionen byts ut mot en avvaktande hållning gentemot varandra och plötsligt tycks avståndet mellan dem gigantiskt. De kan inte kommunicera särskilt väl heller och är båda ganska kassa på att uttrycka sina behov och önskemål. Plötsligt är det ett jättestort aber att de känt varandra så kort tid och den där förälskelsen tycks allt svårare att hålla vid liv.

Visst är det en charmig och lite rörande berättelse om kärlek och svårigheten att vårda den. Emellanåt är den riktigt underhållande! Men att Fisher och Ivy känt varandra så kort tid innan de kastas in i något större än de själva, får förstås konsekvenser. Problemet är att jag inte förstår varför de älskar varandra. Andy Jones skriver hela tiden om hur kär Fisher är i Ivy, men ärligt talat, hon är ganska självupptagen och butter, så det är lite svårt att förstå. Han är mer kärleksfull och tålmodig. Sexet är dessutom i stort sett obefintligt så, det är inte det heller. Jag gillar storyn och upplägget men hade gärna sett lite mer känslor. Som det är nu behöver läsaren hela tiden påminnas om att Fisher faktiskt älskar den här kvinnan. Jag hade nog gått när hennes odrägliga bror flyttar in och tar över hela lägenheten…

Författare: Andy Jones
Titel: Vi två
Förlag: Louise Bäckelin förlag

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 oktober, 2016 i Böcker, Humor, Kärlek, Rec.ex.

 

Bokens dag i staden där jag bor

Förra tisdagen var det Bokens dag i staden där jag bor. Åtta författare, varav två författarpar, berättar om sina senaste böcker. Konferencier var som vanligt den duktige lokalprofilen Olle Larsson och sedan några år tillbaka håller man till på den gamla teatern, som är en otroligt vacker byggnad från tidigt 1900-tal. Förutsättningarna för en lyckad kväll är alltså de allra bästa!

Och det var fantastiskt trevligt! Jag hade också det bästa sällskapet i form av Herr E. Först ut var Cilla och Rolf Börjlind. De kom ut i år med den fjärde boken om Tom Stilton och Olivia Rönning, Sov du lilla videung. När de skulle komma på nästa romanprojektet funderade över allt otäckt som sker runtomkring oss just nu och kom fram till att verkligheten är tillräckligt skrämmande för att man ska behöva konstruera något utifrån fantasin. Till exempel så försvinner tusentals av ensamkommande barn i Sverige varje år och ingen vet vart de tar vägen. Detta blev ett centralt tema i den nya boken där Olivia Rönning arbetar sida vid sida med Mette Olsäter vid polisen och Tom Stilton anlitas som konsult.

Lite plågsamt var det att höra och se nästa författare, Sara Mannheimer, som var så uppenbart malplacerad i sammanhanget där de andra författarna hade skrivit händelsebaserad underhållningslitteratur och hon en roman där språket, och allt det förmår kommunicera, är det väsentliga. Hon valde att enbart läsa olika stycken högt från sin nya bok Urskilja oss där en tågresa och varje stopp väcker olika ihågkomster från en kvinnas liv. I mina öron tycktes texterna närmast som prosalyrik. Lite tungsint, men vackert på samma gång. Men som sagt, hur tänkte man där? Tyvärr vet jag inte riktigt vad fotografen (d v s Herr E) sysslade med riktigt för han tog aldrig några bilder av dessa författare…

Lena Ebervall och Per E. Samuelsson har skrivit Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk som jag har läst och som ligger på vänt för blogginlägg (snart, snart!). Huseby bruk ligger ju precis utanför Växjö och där har jag varit flera gånger på både opera och julmarknad. Det var verkligen kul att läsa om Huseby bruks historia och Florence Stephens var sannerligen en färgstark kvinna! Hon blir ekonomisk grundlurad och mister hela sin förmögenhet på 20 år. Mer om boken kommer som sagt i ett eget inlägg… Men också ett gott exempel på när verkligheten är tillräckligt rafflande! Sen var det dags för en paus!

Efter pausen var Stefan Einhorn först ut. Ska jag vara ärlig så har jag alltid haft lite svårt för honom. Han har verkat så självgod! Men han gjorde ett helt annat intryck ikväll, kanske för att hans roman Pappan delvis är självbiografisk? Stefan Einhorn berättar om sin pappa Jerry Einhorn som var en känd läkare och chef över Radiumhemmet i Stockholm, men tillåter sig också att fabulera så läsaren ska inte veta riktigt vad som är sant och inte. Öppen är han i alla fall med att trots att han älskade sin pappa, kände han sig sällan sedd, lyssnad på eller respekterad av honom. Och det säger väl en hel del om deras relation, tänker jag… Händelsen som leder till att boken handlade om pappan sägs i alla fall vara sann och riktig! En författare som heter Stefan Einhorn sitter i en hotellbar i Stockholm. Han har skrivkramp. Då möter han en man som föreslår att han ska skriva om sin pappa. Författaren tvekar eftersom pappan är en offentlig person som många redan har en uppfattning om, men mannen föreslår att låta berättelsen bli ett mellanting mellan fantasi och verklighet. Då kan ingen veta när du berättar sanningen och när du bara hittar på.

Sen var det Steve Sem-Sandbergs tur! Jag tror att han tyckte att det var jättejobbigt att stå och prata inför en publik. Åtminstone lät det så på hans röst! Men han gjorde det väldigt bra och undertecknad köpte boken efteråt för att hon blev så lässugen… Just saying!  Hans nya roman heter i alla fall Stormen och till en del anspelar titeln förstås på Shakespeares berömda verk med samma namn. En man som heter Andreas återvänder till sin barndomsö för att tömma dödsboet efter sin styvfar Johannes. Där tvingas han konfronteras med sina minnen  och bilden av vem han själv är och kanske framförallt, vilka hans föräldrar var. Steve Sem-Sandberg väver in minnen från sin egen barndom i denna berättelse. Liksom huvudpersonen i Stormen tillbringade författaren själv sommarhalvåret på en ö utanför Oslos kust. Där fanns en man som samarbetat med tyskarna under kriget och som ägde mycket mark på ön. De vuxna brukade säga till barnen att de skulle akta sig för nazisten och rädslan för gubben var ständigt närvarande. Och så läste han ett stycke där Andreas och hans syster stöter på en annan läskig markägare på ön där de bor, som verkligen fångade mig!

Sist ut för kvällen var Annika Lantz som är aktuell med självbiografin Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd. Boken startar som en skildring av den åldrade kroppens förfall men övergår i något helt annat. Under skrivandets gång får den neurotiska hypokondrikern Annika Lantz beskedet om att hon har cancer. Den första lärdomen blir således att bara för att du ständigt oroar dig för att drabbas av katastrofer, betyder det inte att du slipper undan! I behandlingen blir orden och skrivandet det som fortfarande är friskt. Annika Lantz är ju Annika Lantz och därför blir ju även det svåraste lite roligt när hon berättar. Emellanåt blixtrar allvaret till och jag hade önskat at hon vågat (orkat?) vara kvar lite längre i den känslan för hon är ju så skarp och har lätt för att uttrycka sig. Det blir lätt lite glättigt.

Jag gillar verkligen, verkligen konceptet med Bokens dag och hoppas att jag får möjlighet att gå nästa år!

 

 

 

 

 

 

Bokcirkelträff

img_0097Ikväll hade vi bokcirkelkväll på ett café i stan och månadens bok var Don DeLillos moderna klassiker Vitt brus. För mig var det första gången jag läste något av denne författare, men han är en sån som jag tänkt läsa många gånger. Inte minst för att han brukar nämnas i nobelprissammanhang. Men nu när jag läst, så vet jag inte tycker att det är bra…

Jag gav den 4 av 10 poäng i betyg och de andra var ungefär lika kallsinniga (2-6 poäng fick den av oss). Det fanns vissa partier som jag gillade. T. ex. så tyckte jag att vissa att familjedialogerna var helt klockrena! Att alla pratar i munnen på varandra och om sin grej. Så är det inte sällan hos oss faktiskt. Alla vill prata och få fram sitt, men det är inte alltid vi lyssnar så bra på varandra… Dessutom tyckte jag om pratet om dödsångest och hur man botar den, som var mellan huvudpersonen Jack och hans kollega Murray i slutet. Ett av botemedlen var att ha ihjäl någon annan, för då skulle man åtminstone ha gått levande ur den striden och de skulle göra att man kände sig mer levande än dödlig…! Minst sagt ett drastiskt alternativ till att bota sin dödsångest, men precis så skruvad som den här romanen stundtals är. Humorn drar absolut mot det absurda. Det jag tycker mindre om är att det är ytligt berättat. Läsaren får aldrig komma riktigt nära. Dessutom har romanen ingen direkt handling utan är mer en skildring över ett parallellt samhälle som påminner om vårt eget och där människorna är ganska ointresserade av andra än sig själva och sina egna bekymmer. De har liksom inget direkt utbyte av varandra utan lever sida vid sida utan att egentligen bry sig så mycket. Om några månader tror jag inte att jag kommer att kunna berätta något om handlingen, men jag kommer komma ihåg vissa glimtar då berättelsen skimrade till. Ska jag våga generalisera så gissar jag att detta är en roman som tilltalar manliga läsare mer.

Författare: Don DeLillo

Titel: Vitt brus

Förlag: Modernista

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 september, 2016 i Böcker, Bokcirkel, Dystopi, Humor, Klassiker