RSS

Kategoriarkiv: Humor

Döden är inget skämt

Döden är inget skämt är en suverän titel på Karl Modigs senaste ungdomsroman! Berättelsen handlar såväl om död som om att skämta. Ångestfyllt, ja visst, men också en stor dos ömhet och värme som lägger sig tröstande runt mitt läsarhjärta. Att huvudpersonen heter Josef K(oroljov) är en snygg blinkning till ett annat känt verk (Kafkas Processen). Sånt gillar jag! Josefs bor med sin syster i en lägenhet. Han har tagit studenten och funderar över sen då? Under tiden försöker han etablera sig som stå upp-komiker. Ersättningen är oftast flytande och Josef gillar att festa. Hans kärleksliv är lite trassligt. Han var tillsammans med Claudia, sen gjorde hon slut. Då hade han ett one night stand med hennes bästis istället. Inte s åsmart, kanske. Han är en kille med en ligga runt-guide i fem steg. Det säger väl en hel del om honom. Hans syster är deprimerad och har knappt lämnat sängen sen det där hemska hände Hans kompisar Björn och Mimmi är hans ankare i tillvaron, även om de inte alltid är så pålitliga heller.

Mycket av berättelsen handlar om vad som har hänt i Josefs liv innan vi läsare fick träffa honom i den här berättelsen. Det är ett spännande upplägg som funkar mycket bra. Små glimtar gör att man anar vad som hänt men det dröjer ända till slutet innan hela bilden klarnar. Josef är en kille som vill andra väldigt väl, men ibland blir det lite tilltrasslat, särskilt när det gäller tjejerna. Han försöker ta hand om sin svårt sjuka syster, men det är inte lätt när livet samtidigt pågår. Jag funderar en hel del över föräldrarna som tycks så märkligt frånvarande. Visst, de har säkert fullt upp med sin egen sorg och smärta, men ändå. Jag läser och blir frustrerad över att de lämnar Josef med ett sånt stort ansvar. Josef själv vill jag bara hålla om och viska Det ordnar sig i hans öra. Döden är inget skämt blandar humor och allvar. Det är en fin kärleksberättelse som berör.

Författare: Karl Modig
Titel: Döden är inget skämt
Förlag: Gilla böcker

Annonser
 

Kvinna utan minne och författaren jag får träffa i vår

Kvinna utan minne

Petter Lidbeck är en författare som skriver för både liten och stor, och alla däremellan. När han har gett ut böcker för vuxna så har han tidigare använt sig av en pseudonym, Hans Koppel, men med sin nya roman Kvinna utan minne skriver han under sitt eget namn. Det här är en riktigt otäck bok, på så många plan. En alldeles vanlig dag sitter Mia Berggren och äter vid matbordet tillsammans med sin man och tre barn när hon öppnar ögonen och plötsligt inte minns någonting om personerna framför henne, eller ens vem hon själv är. Hon har drabbats av en akut minnesförlust. Till en början misstänker man en stroke eller kanske hjärnblödning, men undersökningen på sjukhuset visar ingenting onormalt. Läkarna misstänker att hon kanske åsamkat sig denna minnesförlust självmant och bokar in Mia hos en psykolog, men även han står handfallen och vet inte riktigt vad han ska tro. Mia själv kan inte tro att hon någonsin skulle ha valt en sån tråkig man som Erik. För att inte tala om barnen. Hur skulle hon någonsin kunnat ha älskat dem. Döttrarna irriterar henne något vansinnigt med sin flickiga stil och klängiga sätt. Pojken däremot vinner lite av hennes sympati, en finnig och ful tonåring vars kropp tycks ha vuxit alltför fort är det ju mest synd om. Mia Berggren version 2 är allt igenom odräglig för sin omgivning och tycks inte ha några sociala spärrar. Hennes omgivning gör vad de kan för att få tillbaka sin ”gamla” Mia genom att berätta hur hon brukade vara och tycka om. Mia själv spjärnar emot allt hon kan. Hon vill absolut inte inordna sig och leva ett sånt trist liv som hon tydligen måste ha gjort innan minnesförlusten. Minnesförlusten är ju hennes chans att omskapa sitt liv och leva det igen, som en ny person!

Det är obehagligt att läsa om Mia och hennes aversion mot sin familj, framförallt gentemot sina döttrar. Det gör lite ont att läsa faktiskt! Dessutom känner jag väldigt mycket med hennes man Erik. Vilken mardröm det måste för honom att upptäcka att ens stora kärlek inte längre är densamma!  Det är ju jätteläskigt att tänka sig att man en dag inte skulle komma ihåg vem man är! Hur gör man när ens uppfattning om sig själv skiljer sig så markant från omgivningens? Kan man verkligen ge avkall på sig själv för att uppfylla andra människors förväntningar? Det finns inga självklara svar, men läsningen av Kvinna utan minne väcker många tankar. Det är ju så tabu att tänka sig en mamma som inte älskar sina barn! Bitvis är boken också riktigt humoristisk, på ett lite vasst sätt. Berättelsen slukade jag i ett nafs! Det gick nästan inte att pausa. jag var så spänd på att veta hur det skulle gå! Faktiskt hade jag gärna sett att den var lite längre och kanske att slutet blir lite väl enkelt. Intressant också att Petter Lidbeck skrivit en mellanåldersbok på samma tema, tycker jag! Flickan utan minne heter den och handlar om en tjej som en dag vaknar utan att minnas någonting om sig själv och sitt liv.

Extra spännande är att jag har bjudit in Petter Lidbeck på författarbesök till ”mitt” bibliotek! Jag och en kollega ska läsa en av hans böcker i en SFI-klass och ha boksamtal inför besöket. Vilken bok det blir har vi inte bestämt än, men jag har gett min kollega den här boken för att höra vad hon säger om att läsa den tillsammans… Dessutom hoppas jag att vi ska läsa den i bokcirkeln jag leder på jobbet! Jag ser framemot att diskutera den med andra!

Författare: Petter Lidbeck
Titel: Kvinna utan minne
Förlag: Piratförlaget

 
2 kommentarer

Publicerat av på 24 januari, 2018 i Böcker, Humor, Psykisk ohälsa, Rec.ex.

 

Den sorglöse hemsamariten

Den sorglöse hemsamariten av Mikael Bergstrand är egentligen ingen bok som jag skulle välja själv att läsa, men så fick jag den i present och ville förstås läsa. Och det är jag glad att jag gjorde! Den levde ju inte alls upp till Kazuo Ishiguros mästerverk Begravd jätte, som jag läste under samma premisser, men det är helt klart en mysig feelgood! Att den utspelar sig under 80-talet är extra kul. Kommer det någonsin en sådan tid åter? Ett decennium då allt kändes möjligt! Jag var mellan 6 och 16 år under 80-talet och vill inte påstå att jag hade så stor koll på omgivningen, men i början av 90-talet gick jag gymnasiet och året när vi gick ut sa de att vi var den första kullen som inte kunde räkna med att få ett jobb när vi tog studenten. Tiderna hade förändrats och samhällsklimatet var plötsligt tuffare.

Den sorglöse hemsamariten är en uppfriskande lättsam roman, men med lite lagom svärta. Upplösningen är väntad, såsom den ofta är i den här genren, men vägen dit är trivsamt underhållande. Berättelsen går i rappt tempo. Matz Zern (taget namn, förstås) är en fullständigt hopplös man: självupptagen, odräglig, sexistisk. Han drömmer stort, om kändisskap, berömmelse och pengar. Därför har han lämnat Skåne och sökt sig till Stockholm. Utfattig och arbetslös hankar han fram genom att ställa in sig hos tjejer med lägenhet. Det funkar ett tag att flytta runt, men till sist tröttnar han. När han hör talas om ett jobb som hemsamarit, så tar han det. Att dricka kaffe hos äldre damer och herrar verkar vara ganska slappt, tänker han. (Bara en sån sak! Har vårdpersonalen tid att fika med sina vårdtagare idag? Knappast! Som sagt, en helt annan tid…) Och visst, Matz’ strategier med att slippa undan grovgörat och ansvaret funkar även på arbetsplatsen. Ändå konfronteras Matz’ kanske för första gången med livets avigsidor. Att åldras och vara helt utelämnad till andras godtycke är ingen fröjd. Långsamt förändras faktiskt Matz och hans syn på livet. Men på helgerna festar han gärna ute på krogen i sällskap med en kompis. En sån utekväll försöker han haffa på en kvinna. Hon heter Carina Carlsson och är inte alls intresserad, vilket är ovanligt när Matz lägger på sin charm. Hennes avvisande gör honom än mer intresserad, nästan förälskad. Han kan inte glömma Carina och av en lycklig (?) slump är en av hans patienter hennes otrevliga dementa mamma…

Berättelsen är skriven utifrån både Carinas och Matz’ perspektiv. Carina är mer introvert, osäker och har en komplicerad relation till sin mamma. Man kan lugnt säga att hon är Matz’ motsats. Men kanske att Carina också har något att lära av Matz? Hur som helst, att motsatser attraherar är ju ett känt faktum!

Författare: Mikael Bergstrand
Titel: Den sorglöse hemsamariten
Förlag: Piratförlaget

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek

 

Om Olland i Holland

Det blev några dagar i Holland den här sommaren. Jag, Herr E och dotter C åkte ner för att kolla på Sveriges kvartsfinal mot Holland i Doetinchem i fotbolls-EM. Med mig på resan hade jag Olof Lunds bok Vad jag talar om när jag talar om fotboll och den här: Körsbärslandet av Dorte Hansen. Idag läste jag ut den sistnämnda på min altan hemma i stan där jag bor, men till största delen läste jag den i bilen på vägen hem. Det var kanske inte så smart gjort egentlig, för Körsbärslandet är ingen lättläst roman. Här förekommer både perspektivbyten och bruten kronologi som inte markeras särskilt i texten. Det gjorde att jag hade bitvis lite svårt att följa med i handlingen. Tyvärr. Emellanåt är den ganska rolig läsning. Dorte Hansen ser på vår samtid med en torr, lätt sarkastisk ton och driver med bland annat storstadsbor som så ofta idealiserar det hårda livet på landsbygden. Samtidigt är det också en vacker berättelse med meningar som gör att jag ibland stannar upp och läser om.

Olland är det plattyska namnet på Altes land, som är en region söder om Elbe i delstaterna Hamburg och Niedersachsen i Tyskland. Där finns Europas största äppel- och körsbärsodlingar och det är dit Vera kommer som flykting från Polen efter andra världskriget. Trots att hon har bott i huset i över sextio år är hon fortfarande en utböling. En dag dyker hennes systerdotter Anne och hennes fyraårige son upp vid hennes dörr. Anne har lämnat sin otrogne man och deras lägenhet i stan och nu behöver de någonstans att bo. Något motvilligt låter Vera de två flytta in i undantaget på gården, vilket rubbar Veras ensliga tillvaro rejält, samtidigt som Anne hittar en plats att börja om på.

Det här är en läsvärd debut! Dorte Hansen (född 1964) är lingvistiker i grunden, men sadlade om till journalist och skriver idag för radio och andra medier.

Författare: Dorte Hansen
Titel: Körsbärslandet
Förlag: NoNa

 
5 kommentarer

Publicerat av på 2 augusti, 2017 i Böcker, Debutant, Humor, Släkthistoria, Vänskap

 

När varje morgon är ett nytt liv

Och varje morgon blir vägen hem längre och längreFredrik Backman publicerade först Och varje morgon blir vägen hem längre och längre som en novell på sin blogg. Där låg den drygt ett år med uppmaning till alla läsare att skänka en slant till Hjärnfonden, en stiftelse som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Fredrik Backman skriver i inledningen att novellen ”var bara ett försök att sortera något som pågick i mig (…)”. Nu har novellen blivit en bok och alla pengar som författaren tjänar på boken kommer att gå till Hjärnfonden.

Titeln som Fredrik Backman har valt är så vacker och uttrycksfull tycker jag. Den beskriver så väl vad demens handlar om. Varje dag så blir sträckan till alla minnen och erfarenheter längre och längre för den som drabbats, liksom för de anhöriga.

En pojke och hans farfar sitter på ett torg. Farfar försöker förbereda pojken, sitt barnbarn, på hur det kommer att bli när hjärnan dör före kroppen. Att han, farfar, kommer att glömma bort allt och kanske inte känna igen sin älskade pojke igen. Det är inte lätt att begripa, men pojken är klok:

”- Och jag tror inte att du behöver vara rädd för att glömma mig, fastslår pojken efter viss betänketid.

– Inte?

Pojkens mungipor snuddar örsnibbarna.

– Nej. För om du glömmer mig så får du chansen att lära känna mig igen. Och du kommer att gilla det, för jag är faktiskt en rätt grym person att få lära känna.

Farfar skrattar så att torget skakar. Ingen välsignelse har varit honom större.”

Det finns också tillbakablickar på ett kärleksfullt äktenskap som är som bomull kring hjärtat att läsa. Om två stycken som älskade och respekterade varandra, trots sina olikheter. Där det fanns utrymme att vara sig själv och växa tillsammans. Här finns lite berättat om relationen till sin son Ted, pojkens far, som inte verkar ha helt okomplicerad. Mycket på grund av att farfar alltid jobbade så mycket när Ted växte upp, men kanske också för att man, som pappa, generellt inte tog sig tid för sina barn på samma sätt som idag.

Jag tycker verkligen att Fredrik Backman har ett vackert språk, små formuleringar som rör vid hjärttrakten på mig när jag läser. Och flera gånger läste jag berättelsen innan jag lämnade tillbaka den på biblioteket. Så mycket klokheter här finns! Jag kan verkligen, verkligen rekommendera den till alla som har en person i sin närhet som börjar få längre och längre väg hem. Både som tröst, men också som en förberedelse för att säga hej då.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Förlag: Forum

 
7 kommentarer

Publicerat av på 31 maj, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek, Noveller, Sorg, Vänskap

 

Skruvad, helknäpp och alldeles alldeles underbar

img_0386Ett par dagar innan jul damp det ner en fin överraskning i brevlådan från Brombergs förlag: Ian McEwans nya roman Nötskal. Stort tack för det!

Om man läser på baksidan, vilket jag alltid gör på nya böcker, så verkar detta absolut inte vara något för mig. Jag har svårt för skruvade berättelser rent allmänt och är inget fan av övernaturliga inslag i böcker. Och samtidigt, jag gillar ju Ian! Han skriver ofta tänkvärda romaner och hans språk brukar flyta lätt över boksidorna. Och får man en bok i gåva så måste man ju åtminstone ge den en chans, eller hur?

Det tog kanske en 10-15 sidor innan jag upptäckte att jag satt och smålog över det absurda i att ett ofött foster beskriver det underbara i ljudet som uppstår när någon korkar upp ett gott rödvin och vetskapen om hur vinet kommer att vidga ens tankebanor och förnimmelser på ett ljuvligt sätt. Kort sagt, berusningens välbehag. Ian McEwan kan ju skriva riktigt roligt också!

Inuti mamma Trudys mage växer ett snart fullgånget foster. Detta foster tvingas lyssna på hur mamman och hennes älskare, tillika svåger, smider planer på att mörda den blivande pappan. Fostret själv vill på alla sätt förhindra detta, eftersom parets framtidsdrömmar inte heller verka inbegripa något barn. Men hur kan man varna sin far om dessa planer inifrån magen som ett ofött foster? Det kan man inte. Ensamt får fostret filosofera över hur detta skulle vilja vrida allting rätt och på något sätt försök finna en acceptans inför det som sker, hjälplös instängd som han är. Fostret är väldigt intelligent och skarpsynt, inte sällan med en touch av ironi i sina klockrena analyser av omvärlden. Ofta blir det ganska dråpligt, men här finns även ett slags vemod över sakernas tillstånd. Relationen till Trudy är komplicerad. Fostret älskar sin mamma, men inser också att kärleken kanske inte alls är besvarad och att mamman i alla fall inte har hans bästa för ögonen. Ian McEwan lyckas också bygga upp en thrillerartad spänning – hur ska detta sluta? Så mycket ryms innanför dessa bokpärmar och blott drygt 200 sidor!

Författare: Ian McEwan
Titel: Nötskal
Förlag: Brombergs

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 januari, 2017 i Böcker, Humor, Rec.ex., Spänning

 

Vi två

En dag damp det ner en bok i min brevlåda. Det är ju i och för sig inget ovanligt, men det ovanliga med just denna var att den 1. kom Vi tvåfrån ett förlag som jag aldrig hört talas om 2. var en bok (och en författare) som jag aldrig hört talas om innan – Vi två av Andy Jones. Verkligen en kul överraskning och skojigt med ett nytt förlag som verkar ge ut böcker som jag gillar!

Vi två handlar om Fisher och Ivy. De har varit tillsammans i exakt 19 dagar, fyllda av passion och kan-inte-vara-utan dig-dagar. Livet leker för Fisher, han kan inte tro sin lycka att han träffat denna perfekta kvinna! De två tycks ju ämnade för varandra!  Men så upptäcker de något som får deras liv att förändras på ett oåterkalleligt sätt. Under de kommande året som vi följer deras kärlekshistoria, utifrån Fishers perspektiv, förändras livet för de båda. Den hisnande passionen byts ut mot en avvaktande hållning gentemot varandra och plötsligt tycks avståndet mellan dem gigantiskt. De kan inte kommunicera särskilt väl heller och är båda ganska kassa på att uttrycka sina behov och önskemål. Plötsligt är det ett jättestort aber att de känt varandra så kort tid och den där förälskelsen tycks allt svårare att hålla vid liv.

Visst är det en charmig och lite rörande berättelse om kärlek och svårigheten att vårda den. Emellanåt är den riktigt underhållande! Men att Fisher och Ivy känt varandra så kort tid innan de kastas in i något större än de själva, får förstås konsekvenser. Problemet är att jag inte förstår varför de älskar varandra. Andy Jones skriver hela tiden om hur kär Fisher är i Ivy, men ärligt talat, hon är ganska självupptagen och butter, så det är lite svårt att förstå. Han är mer kärleksfull och tålmodig. Sexet är dessutom i stort sett obefintligt så, det är inte det heller. Jag gillar storyn och upplägget men hade gärna sett lite mer känslor. Som det är nu behöver läsaren hela tiden påminnas om att Fisher faktiskt älskar den här kvinnan. Jag hade nog gått när hennes odrägliga bror flyttar in och tar över hela lägenheten…

Författare: Andy Jones
Titel: Vi två
Förlag: Louise Bäckelin förlag

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 oktober, 2016 i Böcker, Humor, Kärlek, Rec.ex.