RSS

Kategoriarkiv: Missbruk

Testamente av Nina Wähä får högsta betyg!

I onsdags var det återigen dags för bok- och vinklubb med min vän L. Till träffen hade vi läst Nina Wähäs Testamente och vi var eniga om att det förtjänade ett högt betyg. Jag gav den faktiskt årets första femma! Är mäkta imponerad över romanbygget, hur Nina Wähä lyckas få ihop alla delar och alla röster. Varje karaktär känns som en egen individ och trots att de flesta av dem inte får så många sidor att höras på, lyckas författaren ändå få mig att uppleva att jag känner dem väl. Tack Nina!, för registret i början, det underlättade mycket. De tornedalska personnamnen var inte helt enkla att hålla reda på. Slutet då, fanns det någon skyldig? Eller var det en olycka? Där var vi inte riktigt överens. Ett litet minus i kanten, tyckte vi att Penttis brev till Annie var. Det kändes inte riktigt som hans ord. Var han kapabel att känna så mycket och förstå vad han utsatt Siri för? Där tvekade vi lite och hade hellre sett att advokaten sagt att han hade skrivit ner vad Pentti sa istället. Då hade vi förstått varför texten skilde sig så mycket från hur vi uppfattat Pentti.

Det här är en myllrande familjesaga, som mestadels utspelar sig i början på 80-talet långt uppe i Tornedalen i byn Aapajärvi. Äldsta dottern Annie kommer till jul för att hälsa på i barndomshemmet. I magen växer ett foster som hon inte riktigt bestämt sig för om hon vill ha eller inte. I Stockholm väntar barnets far på att de ska flytta ihop och att de ska bli en liten familj tillsammans. En efter en återvänder alla syskonen och ett oväntat uppdrag utkristalliseras. De ska rädda modern undan den våldsamme och hatiske Pentti, fadern som alla tippar på tårna runt för att inte väcka uppmärksamhet. Men först måste hon övertalas om att det är det enda rätta. Alla barnen är djupt präglade av den dysfunktionella uppväxten, men på olika sätt. Någon har själv gått i faderns våldsamma spår, en annan har flytt till akademikervärlden i Helsingfors och gör sitt bästa för att klippa alla band. En annan har gift sig och nyligen fått besked att hon har en allvarlig sjukdom, men vill inte berätta det för någon. Ytterligare en annan har ett sällsynt band till skogen och alla dess djur, men har svårare för människor. Och så Annie då, som genast tar på sig storasysterrollen och vill styra upp allt, trots att hon har sitt eget liv att fundera över. Julbesöket blir upptakten till en berättelse som slutar i ett mord. Eller hur som helst, med ett oväntat dödsfall och ett testamente, som drastiskt kastar om rollerna i familjen.

Vi är bara i början av 2019, men jag hoppas – och tror – på en augustnominering i höst för den här fantastiska romanen!

Författare: Nina Wähä
Titel: Testamente
Förlag: Norstedts

Annonser
 

Bok- och vinkväll igen!

Igår hade jag och min vän L bok. och vinkväll. Vi hade läst Sigrid Rausings bok Malström. En memoar och upptäckte att vi var väldigt eniga om vårt betyg (3+/5). Flera med oss minns de makabra rubrikerna om Eva Rausing som hittades under presenningar och sängkläder i hennes och maken Hans Kristians fashionabla hem i London juli 2012. Då hade hon varit död i två månader. I hemmet hittade polisen även en stor mängd narkotika och vissa delar av huset där inte hemhjälpen fick tillgång till, var som en enda stor soptipp.
Eva och Hans Kristian träffades på ett behandlingshem för narkomaner. De blev passionerat förälskade och deras kärlekshistoria fick ett tragiskt slut. De fick fyra barn tillsammans och kämpade mot missbruket under hela sitt förhållande. Ibland hade de sina nyktra perioder, men mot slutet eskalerade missbruket. Sigrid Rausing, som är syster till Hans Kristian drev så småningom en process för att få vårdnaden om barnen tillsammans med den andra systern Rausing, Lisbeth. Detta kunde Eva aldrig förlåta Sigrid för. Hon skickade en massa osammanhängande mejl med ömsom hotelser, ömsom tacksamhet för det Sigrid hade gjort. Hennes paranoia ledde till och med till att hon tog kontakt med en privatspanare och hävdade att Sigrids far Hans Rausing var inblandad i mordet på Olof Palme. Tyvärr fick hennes uppgifter en hel del uppmärksamhet i media och gav mer av den publicitet familjen Rausing varit så måna om att undvika.

Sigrid Rausing skriver balanserat om sin familjs tragedi. Det är lågmält och insiktsfullt. Hon rannsakar sig själv utifrån och in. Kunde hon ha gjort något annorlunda? Kunde hon se på fotografierna av sin lillebror att han skulle bli en missbrukare? Hon reflekterar också över sitt eget medberoende. Men mest av allt är Malström kanske en sorgesång över det smärtsamma i att vilja hjälpa, men inte kunna. Ovissheten och oron i att stå vid sidan av. Alla förtvivlade vädjanden som möttes av löften som aldrig kunde infrias. Hon vänder och brider på ansvarsbegreppet och söker rättfärdiga sitt handlande. Lika mycket för sig själv som inför brorsbarnen. Rikedom är inte en självklar väg till lycka, det vet vi. I fallet Rausing så tycks också pengarna kunna bli en förbannelse. Att ständigt kunna få tag i droger, oavsett tid på dygnet utan att behöva tänka på ekonomiska begränsningar samt att kunna isolera sig i ett hus med många anställda som sköter om allt, underlättade förstås missbruket enormt.

Tonen i boken växlar mellan att kännas uppriktig och distanserad. När hon är personlig, är känslan av hennes förtvivlan stark och påtaglig. Men så faller hon in i ett resonerade tonfall och glider in på vitt skilda företeelser som Tolstoj och Mischels marshmallowtest. Bitvis känns texten mer som en essä än en memoarbok. Det är oavbrutet intressant läsning, lätt hypnotiserande på så sätt att jag tänker mycket på det jag läser.

Författare: Sigrid Rausing
Titel: Malström. En memoar.
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Jag for ner till brorKarin Smirnoff har ett alldeles eget språk. Hon skippar kommatecken och stor bokstav på personnamn. Valet känns självklart och jag tycker att det finns en fin symmetri mellan språk och innehåll. Det går förvånansvärt lätt att läsa ändå. Och trots att författaren även blandar in en hel del dialektala uttryck är det inga svårigheter för en sörlänning som jag själv att hänga med i texten. Det finns en bra, stadig rytm. Ibland en underfundig sorts humor. Dessutom är själva intrigen spännande som en thriller. Och otäck! Det är modigt av Karin Smirnoff att våga skriva så råbarkat om byns invånare i norr. Ingen direkt reklam för Norrland, även om jag inte för ett ögonblick tror att våldsamheten och förtigandet skulle vara något typiskt norrländskt. Tvärtom, det finns nog i de flesta mindre samhällen. Kanske är just den där tystnaden om hemskheter som man vet om andra nödvändiga att förtiga? Hur skulle man annars kunna fortsätta leva så nära inpå varann?

Berättelsen börjar dramatiskt med en snöstorm. Janakippo, som huvudpersonen heter, är på väg hem till sin bror, som bor kvar i barndomshemmet. Vädret ställer till bekymmer för Jana och hon undsätts av en vildsint och hemlighetsfull man som också är konstnär. Han har, ska det visa sig, haft full koll på Jana då hon själv bodde uppe i Smalånger, som byn heter, och har målat sånt som han har sett och hört. Maria är död. Blev hon mördad och är hon verkligen Janas och Brors syster?

Janas bror är deprimerad och alkoholiserad. Hemmet ser ut som en soptipp och Jana gör det hon är bäst på, städar. Deras våldsamma uppväxt har satt djupa spår i dem båda, men de hanterar det olika. Jana var först med att försöka slå ihjäl fadren, som deras far kallades, men det var Janas bror som till sist lyckades. Deras mor, som aldrig kallades annat än modren, var djupt religiös och hukade sin rygg i tystnad, förmådde inte skydda vare sig själv eller barnen.

Jag for ner till bror är en synnerligen imponerande debut! Nästan olagligt bra, faktiskt! Det är inga konstigheter med att Jag for ner till bror nominerades till årets Augustpris. Jag, för min del, höll den som vinnare, men även fast boken inte vann tror jag nog att den får många läsare, omskriven och hyllad som den blivit! Jag tycker att den är måste-läsning för alla litteraturälskare!

Författare: Karin Smirnoff
Titel: Jag for ner till bror
Förlag: Polaris

 

Arvets bojor

Det här är säkert årets snyggaste omslag, formgivet av Lisa Zahrisson! Min solblekta bild gör det inte rättvisa. Det är blankt och silvrigt och boken är i danskt band. Oerhört tjusigt! Rich boy handlar om tre generationer kvinnor: Gully, Marianne och Annika. Det är fruktansvärt mörka kvinnoöden som skildras. Gully lever ett gott liv med sin man och deras fyra barn, när maken plötsligt avlider och lämnar Gully kvar med ett ansvar hon inte förmår bära. Allra hårdast blir smällen för Marianne som är det barn som Marianne minst orkar ge sin kärlek till. Marianne i sin tur söker bekräftelse hos en man, Kaj, som själv brottas med sina egna demoner, ivrigt påhejade av alkohol och droger. Med Kaj känner Marianne att hon är någon. Egentligen hade hon hellre varit med Pia, men Annika vet att så bra kan man inte ha det i livet. Hon kan inte vänta sig mer än att vara ihop med någon kille och hoppas att han är snäll mot henne ibland, det har livet lärt henne. Kaj vill egentligen inte binda sig, men när Marianne blir gravid så gifter de sig i ändå. Äktenskapet blir stormigt och våldsamt. De får en son, som dör i en olycka, som direkt eller indirekt har med Kaj att göra. Det lämnas till läsaren att själv fundera över. Marianne går ner sig i sin sorg, men snart är hon gravid igen. När dottern Annika föds är Marianne rädd för att älska henne, skräckslagen att mista henne. Hon vet hur ont sorg gör. Hur det sliter hjärtat itu. Men Marianne hittar däremot kraft att lämna Kaj och tar dottern med till Skåne för att börja om. Uppväxten präglas av Annika som är oförmögen att älska. Hon träffar en man, Johan, men hon kan inte känna någonting för honom. Johan är dock säker på sina känslor för Annika, men till slut blir frustrationen över Annikas likgiltighet för stor och han träffar en annan kvinna och lämnar Annika. Först då är det som om Annika inser att hon nog borde ha älskat Johan och förnedrar sig fullständigt i sina försök att få honom tillbaka. Johan å sin sida, utnyttjar Annikas desperation för en stunds sex, men äcklas efteråt över hennes patetiska kärleksförklaringar. Annikas förhållande till sin mamma Marianne är i det närmaste obefintligt, annat än att Marianne då och då förser Annika med ångestdämpande tabletter som ska Annika att må bättre. Mormodern Gully däremot var en som hon kunde fly till, när det blev odrägligt hemma hos pappa Kaj, de få gånger hon besökte honom i Stockholm under sin uppväxt.

Som sagt, det är en oerhört mörk berättelse som Caroline Ringskog Ferrada-Noli skrivit. Ibland blandar hon in lite humoristiska tongångar, men de känns ofta malplacerade i den här tunga kontexten, tycker jag. Jag både gillar och inte gillar den här boken. Jag tycker först och främst att den är alldeles för lång, blir tyvärr lite repetitiv emellanåt. Språket är ojämnt. Ibland tycker jag att författaren får till det klockrent, men ofta störs jag av den lite konstaterande tonen i texten. Slutet öppnar eventuellt upp för en smula hoppfullhet, annars är det få ljusglimtar i den här berättelsen. Jag blir sorgsen och nedstämd av att läsa den, ändå berörs jag av personerna. Jag känner för dem och i viss mån förstår jag dem. Även om jag emellanåt håller på att bli tokig på Annikas offermentalitet. Hon låter verkligen saker drabba henne, men det är lite oklart om en taskig uppväxt endast är förklaringen till hennes passivitet. Mest nyfiken är jag på Gully, kanske för att hon också är den som ges minst utrymme. Varför titeln Rich boy? Jag vet faktiskt inte. Jag har funderat på om det beror på att karlarna i boken alltid tycks överleva på bekostnad av kvinnorna? Men till vilka liv? Ingen av dem tycks det minsta lycklig, varken Kaj eller Johan och den förste maken dog ju tämligen ung. Det finns inga vinnare här, de är alla förlorare, som jag ser det.

Författare: Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Titel: Rich boy
Förlag: Natur och kultur

 
 

En bok jag nästan inte orkar läsa

En av pojkarnaEn av pojkarna av Daniel Magariel handlar om två söner och en far. En uppslitande skilsmässa leder till att de flyttar från mamman i Kansas till New Mexico för att börja ett nytt liv tillsammans. Eller som pappan uttrycker det: ”göra slut på kriget”. Men allt är inte riktigt som det tycks vara på ytan. Pappans drogmissbruk accelererar och i långa perioder låser han in sig i sitt sovrum, där ingen har tillträde om han inte uttryckligen sagt det. De två bröderna får klara sig själva, bäst de kan. Den äldre brodern börjar arbeta extra i en affär för att tjäna lite pengar till familjen då faderns affärer går allt sämre. Drogberoendet gör att hemmet blir en otrygg plats och fadern försöker spela ut bröderna mot varandra. Han söker hela tiden bekräftelse på att de är ”en av pojkarna”, det vill säga lojala mot honom till varje pris och redo att se till att ingen får veta hur illa det är ställt med dem. Även den fysiska misshandeln blir värre och värre. Till slut finns det alla anledning att frukta för sina liv. Då och då knackar polisen på dörren och pappan har lärt sina pojkar hur de ska agera då, det vill säga huka sig så att de inte syns i fönstret och vara alldeles tysta. Då åker snart polisen därifrån och lämnar dem ifred. Den fasansfulla tillvaron hemma gör att en plan om att rymma tillbaka till mamman tar form i pojkarnas huvud. Men när de väl lyckas rymma, slutar allting i en katastrof.

Det är en otroligt mörk barndomsskildring och att läsa den känns som att ha en kall hand som kramar sönder hjärtat. På riktigt smärtsam läsning! Författaren skildrar trovärdigt skräcken för att göra något som misshagar pappan som pojkarna lever med. När jag läser att Daniel Magariel har använt stoff från sin egen uppväxt i berättelsen, blir jag alldeles kall, men förstår samtidigt att man inte kan skriva så här bra om man inte vet vad man talar om. Jag har svårt att uppskatta den så mycket som jag förmodligen borde, just för att den känns så himla tung. En liten ljusglimt anas i slutet, men det är inte tillräckligt, tycker jag. Det är svårt att veta vem jag skulle kunna tipsa om den här boken. Kanske någon som arbetar med utsatta barn i missbrukande familjer? Just för att förstå lite av det helvete de lever i. Imorgon ska jag på kurs i biblioterapi. Med hjälp av en terapeut skulle man säkert kunna använda den i samtalsgrupper..?

Författaren Daniel Magariel är född i Kansas City och bor numera i New York. Han har studerat på Columbia University och Syracuse University. En av pojkarna är hans debutroman.

Författare: Daniel Magariel
Titel: En av pojkarna
Förlag: Brombergs

 
 

Nätverket i Södertälje

Omslagsbild: NätverketKanske att Nätverket – Södertäljemaffians uppgång och fall av Baris Kayhan blir årets sista utlästa bok för min del. I så fall, jag kunde inte ha valt en bättre bok att avsluta ett fint läsår med.

En julinatt 2010 mördas två män brutalt på den ökända spelklubben Oasen i Södertälje. De avrättas med en mängd skott på nära håll. En av dem en känd ledargestalt i Södertäljes kriminella kretsar, den andra en lovande fotbollsspelare som slagit in på fel väg. Morden visar sig snart vara den blodiga kulmen på en maktkamp i Södertäljes undre värld och inom det så kallade Nätverket. Vi får följa bakgrunden till dödsskjutningarna, som många gånger är lite snårigt att hänga med bland alla namn (och smeknamn) som omnämns. Jag hade önskat ett ”relationsträd” så att jag hade kunnat få en översikt på hur vänskapsbanden såg ut. Det hade underlättat läsningen betydligt.

Författaren Baris Kayhan är till vardags grävande journalist på Sveriges Radio. Boken är ett gediget researcharbete och i slutet av boken redovisar han noga sina källor: tiotusentals sidor förundersökningar, polisförhör, avlyssnade samtal, rättegångsprotokoll och tidningsartiklar som ligger till grund för berättelsen. Dessutom har han själv intervjuat poliser som arbetat med fallen, medlemmar i nätverket och anhöriga till offren. Språket är rappt och välskrivet. Och det är oavbrutet väldigt spännande läsning! Fascinerande och på samma gång, förstås, mycket oroande. Det här är Sverige, men känns som att läsa en maffiahistoria från Neapel. Än en gång ett talande exempel på talesättet att verkligheten överträffar dikten, med andra ord. Det finns en massa modiga poliser och domstolspersonal som vågar stå upp för vårt rättssamhälle och på så sätt inger berättelsen hopp. Men annars är det en kolsvart bild av verkligheten som målas upp. Ett parallellsamhälle med sina egna lagar och villkor där det gäller att hålla sig väl med de som styr i samhället. Märkligt nog så låter de så väldigt impulsiva och imbecilla i det återgivna samtalen att man kan undra hur de kunde undgå att åka fast så länge. Samtidigt är det väl just bristen på planering och struktur som gjorde att det tog dit att kartlägga och avslöja dem. Jag funderar också lite på hur det kom sig att inte Skatteverket reagerade på deras affärer, samtidigt som de deklarerade noll eller liten inkomst? Jag undrar också hur personer ur Nätverket har reagerat på Baris Kayhans reportagebok. Det enda jag hittar på nätet är en stinkbomb som briserade under en signering. Ja, det finns mycket som väcker mina tankar under läsningen.

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla som gillar spänning och samhällskildringar!

Författare: Baris Kayhan
Titel: Nätverket – Södertäljemaffians uppgång och fall
Förlag: Norstedts

 

De anhörigas kamp

I förmiddags var det dags för min bokcirkel på biblioteket där jag jobbar. Det var första träffen efter sommaruppehållet och extra kul att det var två nytillkomna damer med! Vi hade läst tre titlar av Susanna Alakoski. Själv hade jag läst April i anhörigsverige. De flesta tyckte att böckerna var för eländiga och jobbiga att läsa, men jag och en till deltagare tyckte att det var läsning som berörde!

April i anhörigsverige är en ytterst angelägen bok om missbruk och alla de anhöriga som drabbas. Det är ett slags dagbok, Susanna Alakoski skriver också om deadlines, middagar och olika framträdanden, men då och då blir texten mer åt essä-hållet. Både korta och långa utläggningar om det sociala arvet barn till missbrukande föräldrar bär med sig i olika grad. Men allt är inte nattsvart. Barn till missbrukare som inte själva faller i missbruk tenderar att bli oerhört kompetenta vuxna: ansvarstagande, en förmåga till överblick, god analysförmåga, lojala och empatiska. Men det är klart, priset för detta är oerhört högt.

Det finns många intressanta iakttagelser och information att ta till sig. Boken är väldigt självbiografisk i många stycken och någonstans skriver Alakoski att en annan möjlig titel hade varit Susannas kamp. Jag läste boken lite i taget och det var nog klokt, risken för känslomässig utmattning är hög. Det är bitvis oerhört tung läsning, men vardagligheterna som skildras ger små välbehövliga pauser. Avslutningsvis ett sånt vackert stycke angående att försonas:

”Känslan av att vara älskad är starkare än allt missbruk i världen. I detta ligger läkningen. De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”

Till nästa gång ska vi läsa en roman av Åsa Hellberg. Blir definitivt lite lättsammare! Älskar blandningen!

Författare: Susanna Alakoski
Titel: April i anhörigsverige
Förlag: Albert Bonniers förlag