Ibland blir en läsare besviken

Förstfödd av Joni Nykänen och Johannes Selåker var en bok jag trodde att jag skulle tycka väldigt mycket om. Boken är deras debutroman och är första delen i en planerad serie som heter Bruksfallet. I Finland i mitten av 1940-talet självantänder en kropp som tillhör en soldat som är på farligt uppdrag. Elden förintar en hel by och föder ett djupt hat i hjärtat på en man som blir brännskadad. Sjuttio år efter den tragiska händelsen råkar en ort som heter Bruksfallet och ligger någonstans i mellersta Sverige ut för en rad brutala mord. Mitt i byn bor ett äldre par som har mist kontakten med deras enda barn, dottern Aino, som valt att leva utanför samhället i en husvagn. När Aino försvinner, tvingas hennes föräldrar inse att det tunga familjearvet kräver att de agerar och konfronterar det mörka som bor inuti dem, om de någonsin ska kunna rädda Aino och det ofödda barn hon bär på. I Bruksfallet samarbetar också en korrupt polis och en ung, tablettmissbrukande reporter för att ringa in mördaren som härjar i deras samhälle. Den unge journalisten är smickrad över uppmärksamheten han får av den äldre polisen, men de båda utnyttjar varandra för sina syften. Dessutom dyker ett slags medborgargarde upp som består av en samling mäktiga personer som sprider rädsla bland invånarna.

Händelserna staplas på hög i ett actionfyllt tempo, faktiskt så fartfyllt att jag tappar riktningen då och då och inser att jag inte riktigt är med på vad som händer och vem som gör vad. Ambitionen är stor och boken beskrivs som en blandning av tv-serien True Detective och filmen Fargo. Jag förstår hur förlaget tänker där, men håller inte riktigt med om att de lyckas lika väl som förlagorna. Kanske är det just att de är två författare som skaver? Jag tycker inte att delarna riktigt flyter ihop till en enhet. Och så är det något med språket som gör att jag hakar upp mig lite: lite stolpigt, lite slarvigt. Det är synd på en mycket lovande idé om vad författarna ville skriva, men inte riktigt lyckades med, enligt mig.

Författare: Joni Nykönen & Johannes Selåker
Titel: Förstfödd
Förlag: Bokfabriken

 

 

En bok man läser med andan i halsen

David Ärlemalms debutroman Lite död runt ögonen är en nutida samhällsskildring ifrån ett lite oväntat perspektiv. Huvudpersonen Arto är nämligen en före detta missbrukare och nu ensamstående pappa till sexåriga dottern Bodil. Arto har lyckats ganska väl ändå med föräldraansvaret. Han knegar på och har en tillfällig anställning i matbespisningen på en skola. Men den trygga tillvaron är skör och välts på ända när Arto anklagas för att ha försökt sälja droger till en elev. Plötsligt slutar pengarna komma in och Arto vet att hans tidigare liv inte lämnar utrymme för några misstag för då kommer samhället ingripa och Bodil tas ifrån honom.

Desperationen leder Arto tillbaka på en väg han trodde han hade lämnat för gott. Tillsammans med en far och son som äger en bilverkstad, ingår han en pakt. Han ska stjäla 10 bilar under fem nätter och sen är det slut. Då får han tillräckligt med pengar för att klara sig och Bodil till restaurangjobbet han blivit lovad om någon månad, tar vid. Och Arto är bra på att ta sig in i dyra lyxbilar och uppdraget flyter på bra. Tills en natt då han upptäcker något i bakluckan på bilen han stulit i det fashionabla villaområdet…

Det är en spännande och samtidigt sorglig berättelse. Gestaltningen av den sexåriga Bodil är fin och inkännande. Mor- och dotterrelationen är så otroligt fin. Även om det saknas mycket annat i Bodils liv så vet hon att hennes pappa älskar henne väldigt mycket. Hela tiden när jag läser blir jag frustrerad på Arto – måste han ställa till det så för sig?! – samtidigt som han förstås väcker min sympati. Så klart att jag håller på Arto! Däremot önskar jag att han skulle lita mer på socialsekreterarna och berätta om den svåra sits han befinner sig i, istället för att försöka klara ut problemen på egen hand. Men så är det väl i verkligheten också, att de som haft med myndigheter att göra ofta skyr dem och känner en rädsla inför dem. Trots det svåra ämnet, är det en lättläst bok. Underhållande och svår att släppa!

Författare: David Ärlemalm
Titel: Lite död runt ögonen
Förlag: Bokförlaget Forum

 

 

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När orden inte räcker till

Det här blogginlägget har jag gått och dragit på i nästan en månads tid. För hur kan jag skriva något som gör den här fantastiska romanen rättvisa? Är inte säker på att jag kan säga någonting om den som ens kommer i närheten av vad jag kände när jag läste den här boken. Vilken bok jag talar om? Årets bästa läsupplevelse! Det vill säga Pojke slukar universum av Trent Dalton. Boken som gjort succé runt om i världen och som delvis bygger på författaren Trent Daltons egen barndom, hans debutroman! Den är så makalöst bra att jag redan är sugen på att läsa om den!

Inledningsvis grep den inte alls tag i mig, det ska jag villigt erkänna. Jag kände en gnutta skepsis och tänkte att kanske har hyllningskören ändå fel den här gången. Vad var det som var så speciellt med detta? Men när vändningen väl kom, gjorde den det med besked och jag kunde nästan inte sluta läsa (vilket var extremt opassande eftersom jag var på weekendsemester med min käre Herr E)! Jag försökte berätta för min man vad som var så fantastiskt med boken, men märkte att vad jag än sa så lät det inte alls så lockande som jag önskade.  Hur pratar man om en bok som känns i hela kroppen när man läser? En bok som fascinerar, förbryllar och fångar läsaren i sin egna värld som både är verklig, men också ett slags fantasi? Jag gör väl ett försök, men lyckas jag inte få dig som läser detta att begripa att det här är något alldeles, alldeles extra, så har jag misslyckats.

Pojke slukar universum är en hjärtskärande coming-of-age-berättelse om 12-årige Eli som lever i en sjaskig förort till Brisbane där det finns mer droger än mat. Han bor i ett hus tillsammans med sin bror Gus som slutade prata den dagen deras riktige pappa stack. I stället skriver han meddelande med fingret i luften och iakttar omgivningen med en skarpsynt blick. Dessutom tycks han kunna förutspå framtiden. Hans mamma har en ny kille, som langar heroin, men som borde haft ett annat liv och vill alla väl. Elis bäste vän är en ökänd kriminell som heter Slim, men som paradoxalt nog också är den mest pålitlige vuxna personen runt Eli. Det är en cynisk och våldsam miljö för ett barn och Eli kämpar förtvivlat med att vara en god människa, vad det nu är, men omgivningen för det inte enkelt för honom. Han drömmer om att en dag arbeta som journalist och skriva om brott. När styvpappan plötsligt försvinner, blir situationen än mer desperat för Eli och han beslutar sig för att rädda sin mamma, samtidigt som han blir kär för första gången i sitt unga liv.

Pojke slukar universum är en roman som blandar alla möjliga genrer. Jag skulle kunna beskriva den som en kärleksroman, en uppväxtberättelse, en thriller, magisk realism eller en våldsam samhällsskildring och allting skulle vara lika rätt! Här ryms alla känslor och läsupplevelsen är en riktig berg-och-dalbana till åktur!

Trent Dalton är numera prisbelönt reporter på The Weekend Australian Magazine, men har tidigare varit redaktör för The Courier-Mail.

Författare: Trent Dalton
Titel: Pojke slukar universum
Förlag: HarperCollins
Översättning: Tove Hellbom

 

 

 

Testamente av Nina Wähä får högsta betyg!

I onsdags var det återigen dags för bok- och vinklubb med min vän L. Till träffen hade vi läst Nina Wähäs Testamente och vi var eniga om att det förtjänade ett högt betyg. Jag gav den faktiskt årets första femma! Är mäkta imponerad över romanbygget, hur Nina Wähä lyckas få ihop alla delar och alla röster. Varje karaktär känns som en egen individ och trots att de flesta av dem inte får så många sidor att höras på, lyckas författaren ändå få mig att uppleva att jag känner dem väl. Tack Nina!, för registret i början, det underlättade mycket. De tornedalska personnamnen var inte helt enkla att hålla reda på. Slutet då, fanns det någon skyldig? Eller var det en olycka? Där var vi inte riktigt överens. Ett litet minus i kanten, tyckte vi att Penttis brev till Annie var. Det kändes inte riktigt som hans ord. Var han kapabel att känna så mycket och förstå vad han utsatt Siri för? Där tvekade vi lite och hade hellre sett att advokaten sagt att han hade skrivit ner vad Pentti sa istället. Då hade vi förstått varför texten skilde sig så mycket från hur vi uppfattat Pentti.

Det här är en myllrande familjesaga, som mestadels utspelar sig i början på 80-talet långt uppe i Tornedalen i byn Aapajärvi. Äldsta dottern Annie kommer till jul för att hälsa på i barndomshemmet. I magen växer ett foster som hon inte riktigt bestämt sig för om hon vill ha eller inte. I Stockholm väntar barnets far på att de ska flytta ihop och att de ska bli en liten familj tillsammans. En efter en återvänder alla syskonen och ett oväntat uppdrag utkristalliseras. De ska rädda modern undan den våldsamme och hatiske Pentti, fadern som alla tippar på tårna runt för att inte väcka uppmärksamhet. Men först måste hon övertalas om att det är det enda rätta. Alla barnen är djupt präglade av den dysfunktionella uppväxten, men på olika sätt. Någon har själv gått i faderns våldsamma spår, en annan har flytt till akademikervärlden i Helsingfors och gör sitt bästa för att klippa alla band. En annan har gift sig och nyligen fått besked att hon har en allvarlig sjukdom, men vill inte berätta det för någon. Ytterligare en annan har ett sällsynt band till skogen och alla dess djur, men har svårare för människor. Och så Annie då, som genast tar på sig storasysterrollen och vill styra upp allt, trots att hon har sitt eget liv att fundera över. Julbesöket blir upptakten till en berättelse som slutar i ett mord. Eller hur som helst, med ett oväntat dödsfall och ett testamente, som drastiskt kastar om rollerna i familjen.

Vi är bara i början av 2019, men jag hoppas – och tror – på en augustnominering i höst för den här fantastiska romanen!

Författare: Nina Wähä
Titel: Testamente
Förlag: Norstedts

 

Bok- och vinkväll igen!

Igår hade jag och min vän L bok. och vinkväll. Vi hade läst Sigrid Rausings bok Malström. En memoar och upptäckte att vi var väldigt eniga om vårt betyg (3+/5). Flera med oss minns de makabra rubrikerna om Eva Rausing som hittades under presenningar och sängkläder i hennes och maken Hans Kristians fashionabla hem i London juli 2012. Då hade hon varit död i två månader. I hemmet hittade polisen även en stor mängd narkotika och vissa delar av huset där inte hemhjälpen fick tillgång till, var som en enda stor soptipp.
Eva och Hans Kristian träffades på ett behandlingshem för narkomaner. De blev passionerat förälskade och deras kärlekshistoria fick ett tragiskt slut. De fick fyra barn tillsammans och kämpade mot missbruket under hela sitt förhållande. Ibland hade de sina nyktra perioder, men mot slutet eskalerade missbruket. Sigrid Rausing, som är syster till Hans Kristian drev så småningom en process för att få vårdnaden om barnen tillsammans med den andra systern Rausing, Lisbeth. Detta kunde Eva aldrig förlåta Sigrid för. Hon skickade en massa osammanhängande mejl med ömsom hotelser, ömsom tacksamhet för det Sigrid hade gjort. Hennes paranoia ledde till och med till att hon tog kontakt med en privatspanare och hävdade att Sigrids far Hans Rausing var inblandad i mordet på Olof Palme. Tyvärr fick hennes uppgifter en hel del uppmärksamhet i media och gav mer av den publicitet familjen Rausing varit så måna om att undvika.

Sigrid Rausing skriver balanserat om sin familjs tragedi. Det är lågmält och insiktsfullt. Hon rannsakar sig själv utifrån och in. Kunde hon ha gjort något annorlunda? Kunde hon se på fotografierna av sin lillebror att han skulle bli en missbrukare? Hon reflekterar också över sitt eget medberoende. Men mest av allt är Malström kanske en sorgesång över det smärtsamma i att vilja hjälpa, men inte kunna. Ovissheten och oron i att stå vid sidan av. Alla förtvivlade vädjanden som möttes av löften som aldrig kunde infrias. Hon vänder och brider på ansvarsbegreppet och söker rättfärdiga sitt handlande. Lika mycket för sig själv som inför brorsbarnen. Rikedom är inte en självklar väg till lycka, det vet vi. I fallet Rausing så tycks också pengarna kunna bli en förbannelse. Att ständigt kunna få tag i droger, oavsett tid på dygnet utan att behöva tänka på ekonomiska begränsningar samt att kunna isolera sig i ett hus med många anställda som sköter om allt, underlättade förstås missbruket enormt.

Tonen i boken växlar mellan att kännas uppriktig och distanserad. När hon är personlig, är känslan av hennes förtvivlan stark och påtaglig. Men så faller hon in i ett resonerade tonfall och glider in på vitt skilda företeelser som Tolstoj och Mischels marshmallowtest. Bitvis känns texten mer som en essä än en memoarbok. Det är oavbrutet intressant läsning, lätt hypnotiserande på så sätt att jag tänker mycket på det jag läser.

Författare: Sigrid Rausing
Titel: Malström. En memoar.
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Karin Smirnoff har ett alldeles eget språk. Hon skippar kommatecken och stor bokstav på personnamn. Valet känns självklart och jag tycker att det finns en fin symmetri mellan språk och innehåll. Det går förvånansvärt lätt att läsa ändå. Och trots att författaren även blandar in en hel del dialektala uttryck är det inga svårigheter för en sörlänning som jag själv att hänga med i texten. Det finns en bra, stadig rytm. Ibland en underfundig sorts humor. Dessutom är själva intrigen spännande som en thriller. Och otäck! Det är modigt av Karin Smirnoff att våga skriva så råbarkat om byns invånare i norr. Ingen direkt reklam för Norrland, även om jag inte för ett ögonblick tror att våldsamheten och förtigandet skulle vara något typiskt norrländskt. Tvärtom, det finns nog i de flesta mindre samhällen. Kanske är just den där tystnaden om hemskheter som man vet om andra nödvändiga att förtiga? Hur skulle man annars kunna fortsätta leva så nära inpå varann?

Berättelsen börjar dramatiskt med en snöstorm. Janakippo, som huvudpersonen heter, är på väg hem till sin bror, som bor kvar i barndomshemmet. Vädret ställer till bekymmer för Jana och hon undsätts av en vildsint och hemlighetsfull man som också är konstnär. Han har, ska det visa sig, haft full koll på Jana då hon själv bodde uppe i Smalånger, som byn heter, och har målat sånt som han har sett och hört. Maria är död. Blev hon mördad och är hon verkligen Janas och Brors syster?

Janas bror är deprimerad och alkoholiserad. Hemmet ser ut som en soptipp och Jana gör det hon är bäst på, städar. Deras våldsamma uppväxt har satt djupa spår i dem båda, men de hanterar det olika. Jana var först med att försöka slå ihjäl fadren, som deras far kallades, men det var Janas bror som till sist lyckades. Deras mor, som aldrig kallades annat än modren, var djupt religiös och hukade sin rygg i tystnad, förmådde inte skydda vare sig själv eller barnen.

Jag for ner till bror är en synnerligen imponerande debut! Nästan olagligt bra, faktiskt! Det är inga konstigheter med att Jag for ner till bror nominerades till årets Augustpris. Jag, för min del, höll den som vinnare, men även fast boken inte vann tror jag nog att den får många läsare, omskriven och hyllad som den blivit! Jag tycker att den är måste-läsning för alla litteraturälskare!

Författare: Karin Smirnoff
Titel: Jag for ner till bror
Förlag: Polaris

 

Arvets bojor

Det här är säkert årets snyggaste omslag, formgivet av Lisa Zahrisson! Min solblekta bild gör det inte rättvisa. Det är blankt och silvrigt och boken är i danskt band. Oerhört tjusigt! Rich boy handlar om tre generationer kvinnor: Gully, Marianne och Annika. Det är fruktansvärt mörka kvinnoöden som skildras. Gully lever ett gott liv med sin man och deras fyra barn, när maken plötsligt avlider och lämnar Gully kvar med ett ansvar hon inte förmår bära. Allra hårdast blir smällen för Marianne som är det barn som Marianne minst orkar ge sin kärlek till. Marianne i sin tur söker bekräftelse hos en man, Kaj, som själv brottas med sina egna demoner, ivrigt påhejade av alkohol och droger. Med Kaj känner Marianne att hon är någon. Egentligen hade hon hellre varit med Pia, men Annika vet att så bra kan man inte ha det i livet. Hon kan inte vänta sig mer än att vara ihop med någon kille och hoppas att han är snäll mot henne ibland, det har livet lärt henne. Kaj vill egentligen inte binda sig, men när Marianne blir gravid så gifter de sig i ändå. Äktenskapet blir stormigt och våldsamt. De får en son, som dör i en olycka, som direkt eller indirekt har med Kaj att göra. Det lämnas till läsaren att själv fundera över. Marianne går ner sig i sin sorg, men snart är hon gravid igen. När dottern Annika föds är Marianne rädd för att älska henne, skräckslagen att mista henne. Hon vet hur ont sorg gör. Hur det sliter hjärtat itu. Men Marianne hittar däremot kraft att lämna Kaj och tar dottern med till Skåne för att börja om. Uppväxten präglas av Annika som är oförmögen att älska. Hon träffar en man, Johan, men hon kan inte känna någonting för honom. Johan är dock säker på sina känslor för Annika, men till slut blir frustrationen över Annikas likgiltighet för stor och han träffar en annan kvinna och lämnar Annika. Först då är det som om Annika inser att hon nog borde ha älskat Johan och förnedrar sig fullständigt i sina försök att få honom tillbaka. Johan å sin sida, utnyttjar Annikas desperation för en stunds sex, men äcklas efteråt över hennes patetiska kärleksförklaringar. Annikas förhållande till sin mamma Marianne är i det närmaste obefintligt, annat än att Marianne då och då förser Annika med ångestdämpande tabletter som ska Annika att må bättre. Mormodern Gully däremot var en som hon kunde fly till, när det blev odrägligt hemma hos pappa Kaj, de få gånger hon besökte honom i Stockholm under sin uppväxt.

Som sagt, det är en oerhört mörk berättelse som Caroline Ringskog Ferrada-Noli skrivit. Ibland blandar hon in lite humoristiska tongångar, men de känns ofta malplacerade i den här tunga kontexten, tycker jag. Jag både gillar och inte gillar den här boken. Jag tycker först och främst att den är alldeles för lång, blir tyvärr lite repetitiv emellanåt. Språket är ojämnt. Ibland tycker jag att författaren får till det klockrent, men ofta störs jag av den lite konstaterande tonen i texten. Slutet öppnar eventuellt upp för en smula hoppfullhet, annars är det få ljusglimtar i den här berättelsen. Jag blir sorgsen och nedstämd av att läsa den, ändå berörs jag av personerna. Jag känner för dem och i viss mån förstår jag dem. Även om jag emellanåt håller på att bli tokig på Annikas offermentalitet. Hon låter verkligen saker drabba henne, men det är lite oklart om en taskig uppväxt endast är förklaringen till hennes passivitet. Mest nyfiken är jag på Gully, kanske för att hon också är den som ges minst utrymme. Varför titeln Rich boy? Jag vet faktiskt inte. Jag har funderat på om det beror på att karlarna i boken alltid tycks överleva på bekostnad av kvinnorna? Men till vilka liv? Ingen av dem tycks det minsta lycklig, varken Kaj eller Johan och den förste maken dog ju tämligen ung. Det finns inga vinnare här, de är alla förlorare, som jag ser det.

Författare: Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Titel: Rich boy
Förlag: Natur och kultur

 

En bok jag nästan inte orkar läsa

En av pojkarna av Daniel Magariel handlar om två söner och en far. En uppslitande skilsmässa leder till att de flyttar från mamman i Kansas till New Mexico för att börja ett nytt liv tillsammans. Eller som pappan uttrycker det: ”göra slut på kriget”. Men allt är inte riktigt som det tycks vara på ytan. Pappans drogmissbruk accelererar och i långa perioder låser han in sig i sitt sovrum, där ingen har tillträde om han inte uttryckligen sagt det. De två bröderna får klara sig själva, bäst de kan. Den äldre brodern börjar arbeta extra i en affär för att tjäna lite pengar till familjen då faderns affärer går allt sämre. Drogberoendet gör att hemmet blir en otrygg plats och fadern försöker spela ut bröderna mot varandra. Han söker hela tiden bekräftelse på att de är ”en av pojkarna”, det vill säga lojala mot honom till varje pris och redo att se till att ingen får veta hur illa det är ställt med dem. Även den fysiska misshandeln blir värre och värre. Till slut finns det alla anledning att frukta för sina liv. Då och då knackar polisen på dörren och pappan har lärt sina pojkar hur de ska agera då, det vill säga huka sig så att de inte syns i fönstret och vara alldeles tysta. Då åker snart polisen därifrån och lämnar dem ifred. Den fasansfulla tillvaron hemma gör att en plan om att rymma tillbaka till mamman tar form i pojkarnas huvud. Men när de väl lyckas rymma, slutar allting i en katastrof.

Det är en otroligt mörk barndomsskildring och att läsa den känns som att ha en kall hand som kramar sönder hjärtat. På riktigt smärtsam läsning! Författaren skildrar trovärdigt skräcken för att göra något som misshagar pappan som pojkarna lever med. När jag läser att Daniel Magariel har använt stoff från sin egen uppväxt i berättelsen, blir jag alldeles kall, men förstår samtidigt att man inte kan skriva så här bra om man inte vet vad man talar om. Jag har svårt att uppskatta den så mycket som jag förmodligen borde, just för att den känns så himla tung. En liten ljusglimt anas i slutet, men det är inte tillräckligt, tycker jag. Det är svårt att veta vem jag skulle kunna tipsa om den här boken. Kanske någon som arbetar med utsatta barn i missbrukande familjer? Just för att förstå lite av det helvete de lever i. Imorgon ska jag på kurs i biblioterapi. Med hjälp av en terapeut skulle man säkert kunna använda den i samtalsgrupper..?

Författaren Daniel Magariel är född i Kansas City och bor numera i New York. Han har studerat på Columbia University och Syracuse University. En av pojkarna är hans debutroman.

Författare: Daniel Magariel
Titel: En av pojkarna
Förlag: Brombergs

 

Nätverket i Södertälje

Kanske att Nätverket – Södertäljemaffians uppgång och fall av Baris Kayhan blir årets sista utlästa bok för min del. I så fall, jag kunde inte ha valt en bättre bok att avsluta ett fint läsår med.

En julinatt 2010 mördas två män brutalt på den ökända spelklubben Oasen i Södertälje. De avrättas med en mängd skott på nära håll. En av dem en känd ledargestalt i Södertäljes kriminella kretsar, den andra en lovande fotbollsspelare som slagit in på fel väg. Morden visar sig snart vara den blodiga kulmen på en maktkamp i Södertäljes undre värld och inom det så kallade Nätverket. Vi får följa bakgrunden till dödsskjutningarna, som många gånger är lite snårigt att hänga med bland alla namn (och smeknamn) som omnämns. Jag hade önskat ett ”relationsträd” så att jag hade kunnat få en översikt på hur vänskapsbanden såg ut. Det hade underlättat läsningen betydligt.

Författaren Baris Kayhan är till vardags grävande journalist på Sveriges Radio. Boken är ett gediget researcharbete och i slutet av boken redovisar han noga sina källor: tiotusentals sidor förundersökningar, polisförhör, avlyssnade samtal, rättegångsprotokoll och tidningsartiklar som ligger till grund för berättelsen. Dessutom har han själv intervjuat poliser som arbetat med fallen, medlemmar i nätverket och anhöriga till offren. Språket är rappt och välskrivet. Och det är oavbrutet väldigt spännande läsning! Fascinerande och på samma gång, förstås, mycket oroande. Det här är Sverige, men känns som att läsa en maffiahistoria från Neapel. Än en gång ett talande exempel på talesättet att verkligheten överträffar dikten, med andra ord. Det finns en massa modiga poliser och domstolspersonal som vågar stå upp för vårt rättssamhälle och på så sätt inger berättelsen hopp. Men annars är det en kolsvart bild av verkligheten som målas upp. Ett parallellsamhälle med sina egna lagar och villkor där det gäller att hålla sig väl med de som styr i samhället. Märkligt nog så låter de så väldigt impulsiva och imbecilla i det återgivna samtalen att man kan undra hur de kunde undgå att åka fast så länge. Samtidigt är det väl just bristen på planering och struktur som gjorde att det tog dit att kartlägga och avslöja dem. Jag funderar också lite på hur det kom sig att inte Skatteverket reagerade på deras affärer, samtidigt som de deklarerade noll eller liten inkomst? Jag undrar också hur personer ur Nätverket har reagerat på Baris Kayhans reportagebok. Det enda jag hittar på nätet är en stinkbomb som briserade under en signering. Ja, det finns mycket som väcker mina tankar under läsningen.

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla som gillar spänning och samhällskildringar!

Författare: Baris Kayhan
Titel: Nätverket – Södertäljemaffians uppgång och fall
Förlag: Norstedts