Efterlängtad prequel!

Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins är en prequel till Hungerspelen-trilogin och berättelsen utspelar sig 64 år innan Katniss gör entré. Coriolanus Snow, den framtide presidenten i Kapitolium, är nu bara 18 år gammal och sistaårselev vid Akademin. Hans liv har blivit väldigt förändrat sen krigen som delade in Panem i de 12 (egentligen 13) distrikten. Hans tidigare så förmögna släkt har förlorat det mesta och Snow och hans farmor och kusin Tigris (!) bor tillsammans i en lägenhet där mat inte är något man kan räkna med att få tag i varje dag. Samtidigt kämpar Snow med att bevara fasaden utåt och inte låta någon veta hur illa det är ställt. När han utses som mentor för en av spelarna i Hungerspelen, ser han sin möjlighet att vinna ett stipendium som gör att han kan fortsätta studera och på så sätt så småningom återerövra släkten Snows ära och berömmelse. Det enda som står emellan honom och lyckan nu är 23 andra spelare som måste besegras. När Snow får veta att hans kandidat är Lucy Gray från distrikt 12 blir han förtvivlad. Både en flicka och dessutom från distrikt 12, det sämsta av de sämsta! Men hans första möte med Lucy Gray blir mer positivt än han väntat sig och snart upptäcker han att han har fått känslor för henne. Eftersom deras öde nu vilar i varandras händer bestämmer de sig för att tillsammans vinna Hungerspelen. Det gör att Snow väljer att fatta en del ödesdigra beslut och tumma på de uppsatta spelreglerna…

Balladen om sångfåglar och ormar ger en viss förklaring till varför Snow blir den ondskefulle människa han till slut blir. Boken visar tydligt hur vi formas av vårt liv och våra upplevelser, både på gott och ont. Till en början är Snow sympatisk och som vilken artonåring som helst (i Panem, vill säga) och berättelsen slutar långt innan han blivit president, vilket får mig att fundera på om detta kommer att bli en ny trilogi?

Jag ska dock erkänna att jag bitvis upplevde boken lite seg till en början. Jag tycker definitivt att berättelsen hade kunnat kortats ner lite och stramats åt. Det vimlar av namn också, men jag tycker inte att det gjorde så mycket att jag inte kunde hålla isär dem alltid. Det är ju också en ungdomsbok, enligt klassificeringen, men jag tycker att man behöver vara en riktigt god läsare för att ta sig an Balladen om sångfåglar och ormar. Det är en komplex historia som vi får oss berättad innehållet är många gånger definitivt vuxet när de kommer till grymheter. Väldigt roligt att återvända till den här världen igen, tycker jag!

Författare: Suzanne Collins
Titel: Balladen om sångfåglar och ormar
Förlag: Bonnier Carlsen
Översättning: Lena Jonsson

 

Artemis av Andy Weir

Rejält utanför min litterära Comfort zone men väldigt nyfiken bestämde jag mig för att ta mig an sci-fi thrillern Artemis som utspelar sig… på Månen! Det förstår ju alla att det kan gå lite hur som helst. Författaren heter Andy Weir och skrev den uppmärksammade boken The Martian som också blev hyllad film med Matt Damon i huvudrollen. .Jag har fått boken återberättad för mig av Herr E, som var väldigt entusiastisk. Jag gissar att det bidrog till min nyfikenhet inför denna.

Det börjar ganska intressant med en beskrivning av Månen och samhället Artemis som byggts upp där. Invånarna rör sig via luftslussar mellan olika kupoler, som har olika funktioner. I första hand lever befolkningen på rika turister som spenderar en massa pengar i kupolen Aldrin. Bokens huvudperson är Jazz, en muslimsk actionhjälte från Saudiarabien som lever på att smuggla in förbjudna saker till Artemis. Redan här är ett problem med trovärdigheten. Det känns som om Andy Weir vill ruska om oss i våra föreställningar om saudiska kvinnor, men tyvärr lyckas han inte göra Jazz till en verklig person. Dessutom kryddas framställningen med ett ganska sexistisk språkbruk. Jazz själv har en humor som en fjunig pubertetskille och kommentarer hon fäller om sitt utseende och sexliv är inte heller så roliga som man anar att Andy Weir hade velat att de skulle vara. Det är tyvärr inte ett särskilt lyckat kvinnoporträtt han gör. Att han dessutom låter en av Jazz vänner ha sex med en fjortonåring, därför att på Artemis finns inga åldersgränser för sex så länge det sker i samförstånd, är bara så sunkigt. Varför överhuvudtaget ha med sån information? Att sex med barn någonsin skulle kunna vara okej? Det är också väldigt viktigt att hela tiden påtala hur mycket sex Jazz har och hur mycket hon älskar att ligga. Hon är ju en sån frigjord kvinna, trots sitt muslimska ursprung! (läses med mycket ironi i rösten) Det är förstås inte konstigt att hon dessutom får i uppdrag att testa en ny sorts kondom, i utbyte mot andra tjänster för att kunna genomföra sin plan.

Emellanåt är det lite spännande ändå när Jazz blir indragen i en komplott, som hotar att förstöra hela Artemis. Och jag gillar att Andy Weir har funderat ut hur ett samhälle på månen skulle se ut och fungera, men det räcker tyvärr inte. Själva intrigen och gestaltningen är alldeles för svag. Det blir en svag 2:a i betyg på Goodreads från mig.

Författare: Andy Weir
Titel: Artemis
Förlag: Bookmark

 

 

 

 

 

Författare: Andy Weir
Titel: Artemis
Förlag: Bookmark

 

Bokcirkelträff

Ikväll hade vi bokcirkelkväll på ett café i stan och månadens bok var Don DeLillos moderna klassiker Vitt brus. För mig var det första gången jag läste något av denne författare, men han är en sån som jag tänkt läsa många gånger. Inte minst för att han brukar nämnas i nobelprissammanhang. Men nu när jag läst, så vet jag inte tycker att det är så bra…

Jag gav den 4 av 10 poäng i betyg och de andra var ungefär lika kallsinniga (2-6 poäng fick den av oss). Det fanns vissa partier som jag gillade. T. ex. så tyckte jag att vissa att familjedialogerna var helt klockrena! Att alla pratar i munnen på varandra och om sin grej. Så är det inte sällan hos oss faktiskt. Alla vill prata och få fram sitt, men det är inte alltid vi lyssnar så bra på varandra… Dessutom tyckte jag om pratet om dödsångest och hur man botar den, som var mellan huvudpersonen Jack och hans kollega Murray i slutet. Ett av botemedlen var att ha ihjäl någon annan, för då skulle man åtminstone ha gått levande ur den striden och de skulle göra att man kände sig mer levande än dödlig…! Minst sagt ett drastiskt alternativ till att bota sin dödsångest, men precis så skruvad som den här romanen stundtals är. Humorn drar absolut mot det absurda. Det jag tycker mindre om är att det är ytligt berättat. Läsaren får aldrig komma riktigt nära. Dessutom har romanen ingen direkt handling utan är mer en skildring över ett parallellt samhälle som påminner om vårt eget och där människorna är ganska ointresserade av andra än sig själva och sina egna bekymmer. De har liksom inget direkt utbyte av varandra utan lever sida vid sida utan att egentligen bry sig så mycket. Om några månader tror jag inte att jag kommer att kunna berätta något om handlingen, men jag kommer komma ihåg vissa glimtar då berättelsen skimrade till. Ska jag våga generalisera så gissar jag att detta är en roman som tilltalar manliga läsare mer.

Författare: Don DeLillo

Titel: Vitt brus

Förlag: Modernista

 

I en nära framtid, kanske…

September och 27 grader i skugga på eftermiddagen! Igår slutade jag redan vid 12 eftersom jag jobbade i lördags. Då satte jag mig på altanen och läste ut Åsa Ericsdotter dystopiska roman Epidemin. Det kunde inte bli en större kontrast att sitta i värmen och läsa om något så kallt gastkramande som denna berättelse! Boktipset fick jag av min mamma, som läste Epidemin som följetong i sommar.

I en nära framtid har Hälsopartiet med statsminister Johan Svärd i spetsen tagit makten i Sverige och hetsjakten på överviktiga har inletts. Först i lite mjukare former med prisvärda erbjudanden och stöd för viktminskningen, sedan med betydligt hårdare tag där de som inte lyckas nå en viss fettmuskelkvot (FMK) blir av med jobbet, tvingas till magsäcksoperationer och måste genomlida omgivningens föraktfulla blickar dagligen. Och om de fortfarande inte lyckas – eller vill – gå ner i vikt så återstår bara en enda sak… För fetmaepidemin måste stoppas och svenskarna måste bli ett smalt folk! Och detta arbete initieras redan på fosterstadiet, om man ser att barnets föräldrar haft problem med övervikt. Teknik finns för att snörpa magsäcken, men inte alla spädbarn överlever. Men hellre det än ett överviktigt barn! I skolan lär sig barnen studera kaloritabeller och läsläxan är en bok som heter Lily måste banta. Det är därför Helena har tagit med sig dottern Molly och flyttat ut på landet, i hopp om att de ska kunna undgå samhällsradarn så många år som det tar för befolkningen att inse vad som håller på att ske. Där lär de känna en man, Langdon, som också lämnat staden i samma syfte. Hans redan smala flickvän bantade ihjäl sig och själv väger han lite för mycket för vad samhället anser acceptabelt.

Det är en smula skruvat berättat, men helt klart finns det en skrämmande tanke att tänk om… Och så tänker jag att kunde man gasa ihjäl miljontals judar så är detta kanske inte ett så otänkbart scenario ändå? Helt klart är att extremism är otäckt i alla former och jag ser denna roman som en kritik på hälsohets och sjukliga kroppsideal. Åsa Ericsdotter har bra driv i språket och sidorna vänder sig själv i denna roman, som bjuder på riktigt otäcka lässtunder.

Författare: Åsa Ericsdotter
Titel: Epidemin
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

Jordens undergång i tre delar

Jag bloggar inte om alla böcker jag läser, men om de flesta. I slutet av förra året så var jag dålig på att blogga (men ganska bra på att läsa! 😉 och en del av dessa böcker som jag aldrig skrev om då, vill jag göra nu, men kanske lite kortare text än vanligt.

Ben H. Winters trilogi The Last Policeman var de första böckerna som jag läste till min amerikanska bokcirkel nr 2 som helt enkelt heter Decatur Women´s Bookclub efter området där träffarna sker. Vi träffas på olika restauranger och samtalar om boken väldigt fokuserat och ofta har samtalsledaren förberett diskussionsfrågor. Jag kan säga att trots ganska frustrerande när inte hittar exakt rätt adjektiv…! Men det är kul och utmanande!

Böckerna om den siste polismannen, Hank Palace, är mer än ”bara” deckare. De utspelar sig i en tid då jorden hotas av undergång. Världen har just fått veta att om sex månader kommer jorden träffas av en gigantisk asteroid 2011GV1, som kommer att slå ner någonstans kring Indonesien men påverka allt liv på jorden. Aska kommer att falla ner, havsnivåerna stiga och temperaturen sjunka. Förmodligen kommer endast ett fåtal Så vad gör man när man vet att ens dagar bokstavligen är räknade? Jo, givetvis överger en del människor både familjer och arbeten för att kunna bocka av saker på sin ”Bucket list” (alltså saker man vill hinna uppleva innan man dör). Pengar förlorar sitt värde, brist på mat, energi, vatten och bränsle ställer till stora problem. Men i Concorde, New Hampshire, håller polismannen Hank Palace den moraliska flaggan högt och är en av de få som valt att fortsätta sitt arbete. Han har gjort en kometkarriär och avancerat från polisaspirant till mordutredare på bara några månader. Men även Hank Palace brottas förstås med frågan: Vad är det för mening med att lösa mord, om vi ändå alla ska dö snart?

Som läsare tycker jag att frågeställningarna som väcks under läsningen är den största behållningen och här finns mycket att fundera över. Därför är Ben H. Winters trilogi helt enkelt som gjord för bokcirklar! Jag fastnade för den lilla detaljen att handlingen är förlagd till just Concorde, NH. Det var ju just i Concorde som Henry Thoreau flydde civilisationen och vad han såg som början till världens undergång (det vill säga det moderna samhällets utveckling). Ingen annan i bokcirkeln hade tänkt på det, men jag är nyfiken på att få svar. Kanske att jag försöker få kontakt med författaren…? Det är spännande att se hur olika vi tänker och hur vi tror att vi skulle agera i en liknande situation. Det är ett trovärdigt scenario som presenteras och otroligt otäckt att läsa om. Mordgåtorna är inte alls det primära, tycker jag, men det ger onekligen ytterligare en aspekt på frågan vad som egentligen spelar någon roll när allt ställs på sin spets. Spännande, minst sagt!

Författare: Ben H. Winters
Titel: The Last Poiceman, Countdown City, World of Trouble
Förlag: Quirk

 

Ingen värdig final

Det har gått några veckor sen jag läste ut Veronica Roths Allegiant, som avslutar trilogin om Tris och Tobias. Jag är fortfarande upprörd över hur den kunde vara så svag! Här har författaren trissat upp förväntningarna med en alldeles fantastisk Divergent och en nästan lika spännande Insurgent, bara för att avsluta i ett platt fall. Jag blir så besviken! För självklart kommer alla som läst de andra två delarna, köpa/låna Allegiant också, så där är författaren redan i hamn, men det är så respektlöst mot läsarna att göra det på ett sånt ovärdigt sätt. Den här boken känns som ett hafsverk och som om Veronica Roth bara var intresserad av att få slut på allting och börja skriva om något annat (det ser jag visserligen fram emot)!

Jag ska förklara vad jag inte alls gillade. Till att börja med så är det omöjligt att skriva en tredje del utan att avslöja något om handlingen, trots att det innebär att de som inte läst de första böckerna får handlingen lite avslöjad, men jag ska inte gå in på detaljer. Allegiant tar vid där Insurgent lämnade oss och Tobias’ mamma styr nu över samhället. Hennes mål är att upplösa alla falanger och få alla att leva tillsammans i fred. Medlen för att uppnå detta innebär dock visst våld och tvång, men allt för den goda saken. Men så får läsaren veta att allt som har beskrivits och förklarats i de två tidigare böckerna har varit falskt och osant. Det finns en annan världsordning som nu i en tredje bok ska introduceras. Det finns det inte tillräckligt sidantal till och resultatet blir allt nytt måste förklaras och det blir ingen action, inget tempo. Veronica Roth försöker stoppa in lite konflikter, svartsjuka och svek, men de blir inget djup som gör mig berörd. Dessutom så har författaren valt att låta perspektivet växla mellan Tris och Tobias den här gången. Jag tycker inte alls att det funkar. Tobias framstår som en gnällig velpotta och inte alls så intressant mystisk som tidigare. Tris visar sig också från en annan sida och agerar mer egoistiskt. Det funkar inte att bygga upp en story och karaktärer i två böcker och sen göra en total kovändning från allt bekant i en tredje och avslutande del! Och slutet! Utan att avslöja hur det går så verkar Tris beslut helt vansinnigt och att hennes brorsa agerar som han gör, makes no sence at all! Det haltar och skaver helt enkelt väldigt mycket i Allegiant!

Författare: Veronica Roth
Titel: Allegiant
Förlag: Modernista

 

Det märkliga med dåliga böcker som ändå är så väldigt bra

Den kommer på film snart här i USA, The Maze Runner och nu har jag läst del 1 och 2 i serien. Själv blev jag ju tipsad om den på Barnes & Noble ju. Jag är ju lite svag för den här genren, har jag upptäckt. Man kan väl kalla den för dystopisk YA-litt eller nåt. När man väl börjar läsa så kan man inte sluta. Det finns ett driv i berättandet som gör att en rätt dåligt skriven roman ändå blir väldigt bra. Jag menar i James Dashners båda böcker som jag läst, är gestaltningen svag, nästan obefintlig faktiskt. Jag får inget riktigt grepp om varken Thomas eller Teresa, som är huvudpersonerna. Dessutom tycker jag att författaren slarvar med miljöbeskrivningen. Han kunde ha gjort det så mycket läskigare om han hade förmått att beskriva de onda ”Gladers”-monstren mer levande. Dessutom har Thomas en underlig vana att somna så fort något blir för svårt att hantera. Och alltså, trots detta, så kan jag inte sluta läsa! Jag fullkomligt slukar båda böckerna och läser timmar i sträck, ungefär så där som man gjorde när man var yngre (och inte alls lika ofta längre). När den första boken The Maze Runner är utläst, kastar jag mig in i bilen, kör till Barnes & Noble och blir överlycklig – tacksam! – över att det står ett ex. kvar på hyllan till mig.

Men alltså, själva intrigen är lysande! 16-årige Thomas vaknar upp i ett kalt rum med stålväggar. Han är förvirrad och minns knappt något mer än sitt namn. Han har ingen aning om hur han har hamnat där. Plötsligt skjuts metallväggarna ifrån och han får se solljus och en grupp ungdomar, allihop killar i sin egen ålder, som stirrar och pekar på honom. Sedan är det en kille som kliver fram och säger ”Nice to meet ya, shank, welcome to the Glade”.

Det visar sig att ingen av killarna minns något från deras tidigare liv, eller hur de hamnade i The Glade. Men de har insett att en gång i veckan kommer det en leverans av förnödenheter i den stålhiss som Thomas vaknade upp i. Utanför finns det en labyrint och några som kallar sig Runners har fått i uppdrag att söka reda på labyrintens hemliga kod, som de tror kan vara vägen bort från The Glade. Men varje kväll när solen går ner så stängs The Glade och då gäller det att ha kommit tillbaka från labyrinten för när mörkret faller kommer läskiga varelser, Gladers, som sticker sina byten och utan serum så dör offren ganska snart, men även om man hinner få sitt nödvändiga motgift så blir man aldrig sig lik igen. Det svåra är att labyrinten ändrar sitt mönster varje dag. I övrigt är The Glade som ett litet samhälle där alla har sin egen uppgift för att få det att fungera. Men så en dag kommer det en ny person i metallhissen. För första gången någonsin är det en tjej. Hon är medvetslös, men har ett budskap med sig. Det hon berättar får spelreglerna att ändras drastiskt.

Andra delen heter The Scorch Trials och tar vid precis där ettan slutade. Jag vill inte säga för mycket om denna, för då förstör jag spänningen för dig som ännu inte läst. Men Thomas har i alla fall börjat minnas lite av sitt tidigare liv igen. Teresa, den medvetslösa tjejen, har också visat sig spela en nyckelroll (förstås!). Kampen för överlevnad fortsätter, men omständigheterna ser annorlunda ut.

Det finns en del till som jag ännu inte har läst, The Death Cure, av den enda anledningen att jag vill hålla lite på det. Jag vill inte att äventyret ska ta slut riktigt än och jag vet ju redan att jag förmodligen kommer att sträckläsa även den tredje delen. Egentligen finns det en fjärde som heter The Kill Order också, men den utspelar sig tydligen innan den första boken, så det känns så där skoj. Antagligen är det författaren eller förlaget som vill klämma ut det mesta av den populära serien. Jag får se om jag läser. Det ska i alla fall bli väldigt intressant att se The Maze Runner som film! Jag tror att det kommer att bli läskigare än boken och känner mig ganska övertygad om att det blir en lyckad filmatisering. Den känns lite filmisk när man läser! Här är ett smakprov:

Författare: James Daschner
Titel: The Maze Runner #1, The Scorch Trials #2
Förlag: Random House

 

 

 

 

Hur ska det gå för De tappra?

Andra delen i den dystopiska trilogin av Veronica Roth heter Insurgent och nu är den här! Jag ÄLSKADE ju Divergent, som är den första boken om Tris Prior. Insurgent tar vid precis där den förra slutade, så om du inte har läst Veronica Roth tidigare så ska du sluta läsa nu *spoilervarning*. Det råder kaos bland falangerna. De lärda är fortfarande ett hot mot övriga falanger och nu har de siktet inställt på att fånga in alla divergenta. Tris och Four befinner sig hos De fridfulla där de kan andas ut tillfälligt, medan de funderar på vad nästa steg ska bli. De är fortfarande förälskade i varandra, men Tris bär på en hemlighet som hon aldrig kommer att kunna berätta för någon. Det var hon som sköt Will, visserligen i självförsvar, men ändå. Four har också sina hemligheter som han inte vill dela med Tris och detta skapar emellanåt bekymmer för dem.

Men Tris hade aldrig varit Tris om hon inte var redo att ta upp kampen mot De lärda! Snart smider både hon och Four planer – men på olika håll. För att lyckas återställa freden så tvingas de ta hjälp av De falanglösa, som visar sig bestå av oproportionerligt många divergenta. Dessutom måste de utsätta sig för fara, var och en på sitt håll. Vi får också veta mer om Four och hans bakgrund. Jag gillar att Veronica Roth är duktig på att göra Tris och Four verkliga. De känns så trovärdiga på något sätt och jag förstår dem båda två. De är stora frågor som rör sig i deras medvetande. Vem kan man lita på? Känner man någonsin den man älskar innerst inne? Vem är jag och vem vill jag vara? Existentiella frågor som ställs på sin spets i en värld inte särskilt olik vår.

Ärligt talat, det tar ett tag innan jag kommer in ordentligt i handlingen. Det beror på att jag har lite svårt att komma ihåg allt som hände i Divergent. Jag läser med en känsla av att inte riktigt ha koll, åtminstone de första femtio sidorna. Sen så är jag med på banan igen och sidorna nästan vänder sig själv. Det är vansinnigt spännande och jag måste få veta hur det går! Och så slutar det i världens crescendo och jag anar en mycket intressant final när den tredje delen kommer ut. Tyvärr måste jag vänta ett helt år tills dess. Allegiant, som den avslutande delen heter, är planerad först till nästa höst. Jag döööööör!

Författare: Veronica Roth

Titel: Insurgent

Förlag: Modernista

 

Hajpad sci-fi som jag borde ha låtit bli

Ibland har jag fel när det gäller böcker. Enders spel av Orson Scott Card var inte en bok för mig. Jag vet (eller?) att sci-fi inte är min grej egentligen, men ett nytryck av en omtalad roman med närmast klassikerstatus som dessutom är filmaktuell snart kanske ändå vore något för mig?

Svaret är nej och jag ska berätta varför. Handlingen i korthet är att pojken Ender är nummer tre i syskonskaran i en familj som fått dispens att skaffa fler barn. Hans syster och bror har redan ratats i tester med monitorer om att vara den person som ska rädda Jorden undan de elaka giftingarna. De var väldigt nära att gå vidare till den förberedande skolan och när det upptäcks att Ender är den perfekta summan av sina två syskon, så skickas han bort från jorden med en skyttel för att vid sex års ålder börja vid stridsskolan. Där testas han hårt av Graff och major Anderson och får lära sig att klara sig själv i olika svåra situationer. Dagarna ägnas av datorspel och träning i att strida i nollgravitation medan Ender försöker räkna ut hur han ska överlista alla runt omkring sig.

Det är alldeles för mycket dataspel och fajter för att jag ska orka hålla intresset uppe. Alltför många tekniska finesser som det antagligen är meningen att jag ska utropa beundrande bifall åt när jag läser om dem, men som jag är alldeles för korkad (och ointresserad!) för att förstå! Men det händer ju nästan inget nytt alls på alla dessa sidor och Den Stora Slutstriden är över på några sidor och väldigt o-spännande. Dessutom köper jag inte gestaltningen av den sexårige Ender. Visserligen kan man tänka sig att han är som de barn som kröntes till kungar förr och inte har haft någon egentlig barndom, men jag tycker man vet för lite om hans liv fram till uttagningen för att kunna konstatera att det är så. Tyvärr, Enders spel var förslösad lästid för min del, men å andra sidan är jag nog inte heller målgruppen och därför antagligen inte helt rättvis.

Författare: Orson Scott Card

Titel: Enders spel

Förlag: Modernista

 

Vem är jag egentligen?

Jag tycker själv att jag har en ganska bred litterär smak, men om det skulle vara något jag undviker så är det 1. fantasy (och här räknar jag in även vampyrlitt.) 2. dystopier 3. sci-fi*. Jag har läst lite fantasy (Eddings och Tolkien) när jag var yngre och ett fåtal dystopier (t. ex. Vägen) och visst läste även jag Stephanie Meyers vampyrböcker och Douglas Adams, men de är verkligen i minoritet när det gäller min läsning. MEN: Detta gäller inte alls ungdomsböcker! Visst är det lite märkligt att de senaste årens bästa ungdomsböcker, enligt mig, är just det jag inte vill ha när jag läser vuxenlitteratur?! Jag menar, jag sträckläste ju Hungerspelstrilogin, Cirkeln, Divergent och ser very,very much fram emot att läsa uppföljarna till de serier som inte är avslutade än! Och jag sprang Växjö runt på utgivningsdagen av Rick Yanceys Den femte vägen för att hitta ett ex! Så visst är frågan berättigad: Vem är jag egentligen?

Den femte vågen utspelar sig inte alltför avlägsen framtid. Cassie, en helt vanlig 16-åring, är en av få överlevande efter de fyra första vågorna av en välplanerad attack från utomjordingar eller De andra som de även kallas. Det finns ingen el och endast begränsat med vatten. Båda hennes föräldrar är döda och löftet till dem att ta hand om Sammy, hennes sexårige lillebror, visar sig vara svårt att hålla när Sammy hämtas av en mystisk skolbuss. Fast besluten om att finna Sammy igen ger sig Cassie iväg från sitt gömställe. De andra ser ut precis som vanliga människor och därför vet hon att hon inte vågar lita på någon hon möter. Nu måste ensam betyda stark, om hon ens ska ha någon chans att överleva i en värld som inte längre är som förut.

Det är helt enkelt beroendeframkallande, nervkittlande läsning och skildringen av hur Cassie och hennes vänner fortsätter titta på youtube och spana på killar trots att ett rymdskepp har landat på jorden är bara så bra. Det som mest är en kul grej med utomjordingar blir snart till en mardröm som stjälper vardagsproblemen helt åt sidan. Jag är fast från första sidan, startsträckan är noll! Det är bara så himla bra det här! Hur ska jag kunna vänta kanske ett år på att få läsa fortsättningen?!

* Och nu läser jag Enders spel!

Författare: Rick Yancey
Titel: Den femte vågen
Förlag: Rabén & Sjögren