Överraskande bra bok!

Det är kul att få böcker i present! Särskilt kul är det att få en bok som man aldrig hade valt själv och upptäcka att man faktiskt tycker väldigt mycket om den! Jag fick Begravd jätte av Kazuo Ishiguro av Herr E och när man läser baksidestexten så ser man att den utspelar sig på 500-talet (alldeles för långt tillbaka i historien) och beskrivs som ”en lek med (…) riddarlegendens och fantasyns konventioner” (kan inte säga att jag exakt förstår betydelsen av detta men varken riddarlegender eller fantasy brukar vara mina koppar te).

Men en bok som man fått i present av sin käre make måste ju läsas! Och som sagt, det här var överraskande bra! Ett riktigt läsäventyr och det fantastiska hölls sig inom rimlighetens gränser ändå, så låt dig inte avskräckas av att det förekommer en del monster!

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lämnar allt det som är bekant för dem och ger sig ut på en sista resa för att finna sin son. Insikten att de har en försvunnen son att sakna har växt fram långsamt ur minnen som de trott var för alltid försvunna. Minnesförlustens dimma har nämligen svept över byn och det sägs att det är en drake som är anledningen till att människor inte längre minns det förflutna. Samtidigt blir berättelsen en metafor för åldrandet och glömskan. Språket är så vackert, utan att vara svårläst. Den rymmer också en otroligt vacker kärlekshistoria – bara det att Axl tilltalar sin fru med prinsessa utan att det känns töntigt! – och handlar mycket om grunderna för vår existens. Vad finns kvar utan våra minnen? Kan man fortfarande älska någon som man glömt? Och ytterst, vad är det för mening med allt?Allmängiltiga spörsmål som tycks lika aktuella i en roman som utspelar sig i en tid och en plats för väldigt längesen, som det är för mig själv. Men också, en spännande äventyrsberättelse! Det är skitsvårt att försöka sig på att återberätta Begravd jätte och försöka sälja in den till läsare som inte upptäckt den än, men du får helt enkelt lita på mig: Det här är en bok som du ångrar att du inte läst än!

Författare: Kazuo Ishiguro
Titel: Begravd jätte
Förlag: Bonnier pocket

 

Sista striden i Engelsfors

Nu har jag läst ut  den sista delen i Engelsfors-trilogin, Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. 813 sidor kärlek, mörker, svek, action, manipulation och med en fin slutkläm: Ensam är inte stark, ensam är bara ensam och endast tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats. Ungefär så.

Jag måste erkänna, jag har lite svårt för bokserier där det går nåt år mellan delarna. Det infinner sig alltid en osäkerhet hos mig: Hur var det nu, vad var det som hände? Hur slutade egentligen förra boken? Så även med Nyckeln. Det tar en stund innan jag är riktigt med i berättelsen.

Nu närmar sig det stora ögonblicket, stunden då portalen måste stängas för att inte släppa in demonerna till vår värld. Nyckeln börjar ett par månader efter tragedin som avslutade Eld. Anna-Karins mamma avlider hastigt och Anna-Karin flyttar in till Minoo. Vanessa har (äntligen) kommit till rätta med sina känslor för Linnéa, men Linnéa är rädd för att fucka upp Vanessa också. I gränslandet mellan liv och död befinner sig de tre häxor som dödats: Rebecka, Ida och Elias. Kommer De utvalda att lyckas stänga portalen innan det är för sent, trots att cirkeln inte längre är komplett? Eller är det bättre att lyssna på Mönstrens bok som vill att Minoo ska samarbeta med Walter och de andra ur Rådet? Häxorna i Engelsfors ställs för många svåra val, vanliga ”normala” tonårsproblem som olycklig kärlek, funderingar på vem man är och hur man vill vara och sånt, samsas med ett överhängande ansvar att rädda världen från ondska.

Jag gillar verkligen att magin får en naturlig roll och inte överdrivs, att Engelsfors och dess invånare känns som en helt vanlig småstad. För mig är verkligen det seriens stora förtjänst. Själva upplösningen är väl sisådär egentligen. Jag har lite svårt att hålla koncentrationen vid liv så jag skumläser lite. Den känns mindre viktig. Jag vet att det nog låter knäppt, men så känner jag. Jag vill mest att det ska gå bra för alla, men hur spelar mindre roll. Men säcken knyts ihop väl och Nyckeln är verkligen en värdig avslutning på en stark berättelse. Låt oss hoppas att författarduon Strandberg/Bergmark Elfgren har fler bokliga samarbeten på gång framöver!

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Titel: Nyckeln
Förlag: Rabén & Sjögren

 

Småläskig sommarrysare

Jag väntar under mossan heter Amanda Hellbergs debut för unga läsare. Jag har tidigare läst hennes debutroman för vuxna, Styggelsen, men blev inte så jätteförtjust. Sen dess har det kommit två till böcker om Maja Grå som hyllats på många bokbloggar,  t ex Bokomaten.

Jag brukar inte läsa fantasy, men kan göra ett undantag när det gäller ungdomsböcker (och då brukar jag faktiskt gilla!), men det här är inte någon renodlad fantasy. Magisk realism är nog mer passande. För mycket i berättelsen är väldigt verkliga saker. Som t ex den första riktiga kärleken. Ett jättestort plus är också att Amanda Hellberg valt att lägga in väsen från vår folktro, som skogsrån, älvor och vättar. Jag är henne evigt tacksam för att hon undvek vampyrer (och varulvar!)!

Tilda är i 13-14 års åldern och bor vanligtvis i England, men på sommaren brukar hon åka till hennes morfar i Sverige och bo hos hos honom i hans stuga utanför det lilla (fiktiva) samhället  Timmersby. Ärligt talat brukar det vara så där. Tilda brukar sakna sina kompisar hemma i England och utedass är inte så fräsch direkt. Men ändå, det vilar något magiskt över den lilla stugan med den stora skogen utanför knuten. Kanske är det Tildas mormors ande som vakar över dem? Hon försvann spårlöst när Tildas mamma bara var en liten flicka. Sedan dess har ingen sett henne. Tildas morfar har sparat alla hennes saker, i fall hon skulle komma tillbaka någon dag. Under tiden täljer han samma träfigurer: en man, en kvinna och ett barn.

Något mörkt och hotfullt finns i närheten. Tilda har känt märkligt iakttagen när hon badade i den lilla badsjön, som byns invånare helt övergivit sen de lät bygga ett utomhusbad i Timmersby. Sjön känns bottenlös och näckrosbladen tycks slingra sig runt hennes ben i ett försök att dra ner henne. Ute på den lilla ön i mitten, Fästingen kallad, tycker hon se något som stirrar på henne. Men det är mer en känsla hon har, än något konkret. Det är tur att Emil, grannens systerson, verkar förstå vad hon menar, utan att hon behöver använda så många ord. Något hemskt tycks på väg att ske. Har det något att göra med mormoderns försvinnande för många år sen? Vad ligger egentligen bakom den otrygga känslan som dykit upp så plötsligt? Och vem är egentligen Tilda?

Jag tycker det här är riktigt bra! Det är både spännande, mystiskt och lite mysigt. Att det finns en bibliotekarie med är en kul sak, tycker jag. Vi är ju inte så jättevanliga i romaner (men vanligare bland ungdomslitt:en, faktiskt)! Och så gillar jag det ges utrymme kring vanliga tonårs-issues som sökandet efter svaret på de klassiska frågorna ”vem är jag?” och ”varifrån kommer jag?”. En riktig lyckad mix av fantasi och verklighet!

Författare: Amanda Hellberg
Titel: Jag väntar under mossan
Förlag: Bonnier Carlsen

 

När tvåan är ÄNNU bättre

Herregud, jag gillade Cirkeln men faktum är att Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgrens uppföljare är ännu bättre! Men visst, till en början så hade jag lite svårt att komma i håg vem som var vem (precis som jag förutspått) av tjejerna. Jag tyckte om att boken började med slutet på ett sommarlov och med en stundande skolstart i sikte. Det gjorde att det blev en ny början, även för mig som läsare. Det är jättejobbigt med böcker som slutar mitt i en scen och så dröjer det ett år tills man får reda på fortsättningen. Eld har inte heller så många referenser till den första boken och det gillar jag också. Kort sagt, det gjorde inte så mycket att jag inte riktigt kom ihåg hur allting hade slutat i Cirkeln!

Engelsfors är ett samhälle som jag bara får sån ångest av. Det påminner om många samhällen jag har passerat under bilresor genom Sverige, t ex Lesjöfors, och det vilar en känsla av uppgivenhet över hela orten. Självklart blir det en utmärkt plats att förlägga en skräckberättelse till. För jag tycker faktiskt att Eld är riktigt otäck och det känns som om författarna är ganska vågade som inte tvekar att ta livet av ungdomar. Även i den här boken är det en som dör och i förra var det ju två stycken. Jag tycker att Strandberg & Bergmark Elfgren verkligen lyckas utforma huvudkaraktärerna i den här boken. Alla tjejer blir intressanta och speciella och jag upplever att de är mer utmejslade och därmed lättare att skilja från varandra. Och jag tycker fortfarande att hela idéen med att tvinga ihop några gymnasietjejer som egentligen inte alls har något gemensamt för ett uppdrag att stoppa världens undergång, är smått genial! Jag ser verkligen fram mot en rafflande upplösning och håller tummarna för att tredje boken går snabbt att skriva, men helst ska den redan vara klar, förstås! 😉

Författare: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Titel: Eld
Förlag: Rabén & Sjögren

 

Pojken på kyrkogården

The Graveyard book av Neil Gaiman (ni vet han med Coraline?) är en fantastisk berättelse för alla åldrar! Jag är helt knockad av Gaiman sätt att fantisera ihop en makalös story så att den inte känns alltför otrolig ändå. Pojken på kyrkogården heter Nobody Owens, kallad Bod. När han var en mycket liten bebis mördades hans mamma, pappa och storasyster. Han själv överlevde och hamnade av en slump (?) på en gammal kyrkogård, som inte längre används som gravplats men som strövområde. Där gavs han ”The freedom of the graveyard”, vilket gjorde att han kunde se de döda. För kyrkogården befolkas av spöken, gastar, häxor. Ett par, Mr och Mrs Owens, som gick bort innan de hann få några egna barn, åtar sig föräldraansvaret. Men eftersom de är spöken kan de inte lämna kyrkogården och det är ju nödvändigt för att kunna se till att Bod får det han behöver (mat och kläder t ex). Därför blir Silas, en man som varken är död eller levande, enligt han själv, Bods särskilde mentor. Men Bod måste ständigt vara på sin vakt. Han vet att mannen som dödade hans familj inte ger sig förrän han haft ihjäl Bod.

Jag vågar faktiskt sticka ut hakan lite och säga att det här är bättre än Coraline! Gaiman lyckas kombinera spänning, smarthet och djup i en berättelse som är svår att släppa. Egentligen är den nog skriven för mellanåldern men låt inte det hindra er från att läsa den här! Ni kommer garanterat att bli underhållna och berörda. Lovar!

 

Dansk fantasy

   Jag är ingen fantasy-älskare, inte alls faktiskt, men jag är väldigt förtjust i danska Lene Kaaberböls ungdomsböcker! Därför kunde jag ju inte motstå Skuggporten.

Det börjar mycket lovande. Huvudperson är Anna, en stum fjortonåring. Ganska snart får man en känsla av att det rör sig om selektiv mutism. När Annas mamma försvann spårlöst för sju år sedan, flyttade Anna och hennes pappa ut från det stora huset och bosatte sig i växthuset på tomten i stället. Annas pappa vill inte prata om varför, säger bara att huset är ”farligt”, när Anna frågar. När Anna en eftermiddag binds fast och lämnas i mörkret i pannrummet av ett killgäng som brukar terrorisera henne, hör hon plötsligt hennes mammas rop på hjälp i huvudet.  Vad hände egentligen när Annas mamma försvann? Anna anar att svaret finns i huset. Tillsammans med den nyfunna vännen Aian tar de sig in i huset. Under en fastspikad matta hittar de underliga tecken skrivna på trägolvet och en guldnyckel som sitter fast i ett nyckelhål. När Anna vrider på nyckeln är det som om hela rummet snurrar. Hon ser en människoliknande skugga komma emot henne. Snabbt vrider hon tillbaka nyckeln och allt blir som vanligt igen. Rent instinktivt känner hon att det är meningen att hon ska ha nyckeln. Dagen efter den mystiska upptäckten i huset försvinner Aian. Anna känner sig sviken eftersom hon tror att Aian medvetet undviker henne. Så får hon ett SMS från Aian med endast ett ord: ”Hjälp!” och Anna bestämmer sig för att återvända in i huset…

So far so good, men sen! Vad händer? Det blir rörigt och helt plötsligt väldigt menlöst fantasy-stuk på det hela. Och det gillar jag inte! Synd på en stark öppning och en huvudperson med ovanligt funktionshinder (jag kan inte påminna mig om någon annan nyare ungdomsbok som handlar om mutism?). Och vacklar språket emellanåt och det gillar inte min inre språkpolis. Hör bara: ”varma träningsskrovliga händer” och ”krypande snigelkänsla över hela kroppen”. Det finns säkert fler exempel! Det är inte talande beskrivningar, det är bara löjliga dito!