RSS

Kategoriarkiv: Vänskap

Om Olland i Holland

Det blev några dagar i Holland den här sommaren. Jag, Herr E och dotter C åkte ner för att kolla på Sveriges kvartsfinal mot Holland i Doetinchem i fotbolls-EM. Med mig på resan hade jag Olof Lunds bok Vad jag talar om när jag talar om fotboll och den här: Körsbärslandet av Dorte Hansen. Idag läste jag ut den sistnämnda på min altan hemma i stan där jag bor, men till största delen läste jag den i bilen på vägen hem. Det var kanske inte så smart gjort egentlig, för Körsbärslandet är ingen lättläst roman. Här förekommer både perspektivbyten och bruten kronologi som inte markeras särskilt i texten. Det gjorde att jag hade bitvis lite svårt att följa med i handlingen. Tyvärr. Emellanåt är den ganska rolig läsning. Dorte Hansen ser på vår samtid med en torr, lätt sarkastisk ton och driver med bland annat storstadsbor som så ofta idealiserar det hårda livet på landsbygden. Samtidigt är det också en vacker berättelse med meningar som gör att jag ibland stannar upp och läser om.

Olland är det plattyska namnet på Altes land, som är en region söder om Elbe i delstaterna Hamburg och Niedersachsen i Tyskland. Där finns Europas största äppel- och körsbärsodlingar och det är dit Vera kommer som flykting från Polen efter andra världskriget. Trots att hon har bott i huset i över sextio år är hon fortfarande en utböling. En dag dyker hennes systerdotter Anne och hennes fyraårige son upp vid hennes dörr. Anne har lämnat sin otrogne man och deras lägenhet i stan och nu behöver de någonstans att bo. Något motvilligt låter Vera de två flytta in i undantaget på gården, vilket rubbar Veras ensliga tillvaro rejält, samtidigt som Anne hittar en plats att börja om på.

Det här är en läsvärd debut! Dorte Hansen (född 1964) är lingvistiker i grunden, men sadlade om till journalist och skriver idag för radio och andra medier.

Författare: Dorte Hansen
Titel: Körsbärslandet
Förlag: NoNa

 
5 kommentarer

Publicerat av på 2 augusti, 2017 i Böcker, Debutant, Humor, Släkthistoria, Vänskap

 

Kvinnorna på slottet

Måhända låter titeln på Jessica Shattucks roman Kvinnorna på slottet som en klassisk historisk kärleksroman, men det är det verkligen inte. Berättelsen om de tre tyska kvinnorna utspelar sig till största delen i efterkrigstidens Tyskland. Marianne von Lingenfels återvänder till slottet som en gång tillhörde hennes avlidne make för att hålla ett löfte. Hon ska samla de kvinnor som liksom hon har blivit änkor efter stupade motståndsmän. Tyskar inom överklassen som inte sympatiserade med nazisterna. Såren efter kriget måste läkas och själar få ro och vistelsen på slottet är tänkt att bli den fristad dessa kvinnor, och deras barn, så väl behöver. Men kriget har förändrat dem alla och de är inte längre samma personer som de en gång var. Benita är inte längre en ung levnadsglad kvinna. Hon tvingades leva som sexslav åt en rysk högt uppsatt militär när ryssarna och de allierade intog Berlin, förutom att hon skildes från sin son som fick växa upp på ett nazistiskt barnhem. Ania och hennes pojkar hittas i ett överfyllt flyktingläger på gränsen till Polen, undernärda och sjuka. För att överleva och gå vidare tvingas de ställas inför svars och försonas med de val de alla gjorde under och efter kriget.

Detta är en roman som skildrar efterkrigstiden i Tyskland ur ett ovanligt perspektiv. Den visar på hur många tyskar också föll offer för nazisternas illdåd och hur svårt livet var för dem efter andra världskrigets slut, inte minst under de allierades och de ryska truppernas ockupation. Det är en välskriven, gripande och ibland överraskande roman som Jessica Shattuck har skrivit. Läs den!

Författare: Jessica Shattuck
Titel: Kvinnorna på slottet
Förlag: Harper Collins Nordic

 

När varje morgon är ett nytt liv

Och varje morgon blir vägen hem längre och längreFredrik Backman publicerade först Och varje morgon blir vägen hem längre och längre som en novell på sin blogg. Där låg den drygt ett år med uppmaning till alla läsare att skänka en slant till Hjärnfonden, en stiftelse som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Fredrik Backman skriver i inledningen att novellen ”var bara ett försök att sortera något som pågick i mig (…)”. Nu har novellen blivit en bok och alla pengar som författaren tjänar på boken kommer att gå till Hjärnfonden.

Titeln som Fredrik Backman har valt är så vacker och uttrycksfull tycker jag. Den beskriver så väl vad demens handlar om. Varje dag så blir sträckan till alla minnen och erfarenheter längre och längre för den som drabbats, liksom för de anhöriga.

En pojke och hans farfar sitter på ett torg. Farfar försöker förbereda pojken, sitt barnbarn, på hur det kommer att bli när hjärnan dör före kroppen. Att han, farfar, kommer att glömma bort allt och kanske inte känna igen sin älskade pojke igen. Det är inte lätt att begripa, men pojken är klok:

”- Och jag tror inte att du behöver vara rädd för att glömma mig, fastslår pojken efter viss betänketid.

– Inte?

Pojkens mungipor snuddar örsnibbarna.

– Nej. För om du glömmer mig så får du chansen att lära känna mig igen. Och du kommer att gilla det, för jag är faktiskt en rätt grym person att få lära känna.

Farfar skrattar så att torget skakar. Ingen välsignelse har varit honom större.”

Det finns också tillbakablickar på ett kärleksfullt äktenskap som är som bomull kring hjärtat att läsa. Om två stycken som älskade och respekterade varandra, trots sina olikheter. Där det fanns utrymme att vara sig själv och växa tillsammans. Här finns lite berättat om relationen till sin son Ted, pojkens far, som inte verkar ha helt okomplicerad. Mycket på grund av att farfar alltid jobbade så mycket när Ted växte upp, men kanske också för att man, som pappa, generellt inte tog sig tid för sina barn på samma sätt som idag.

Jag tycker verkligen att Fredrik Backman har ett vackert språk, små formuleringar som rör vid hjärttrakten på mig när jag läser. Och flera gånger läste jag berättelsen innan jag lämnade tillbaka den på biblioteket. Så mycket klokheter här finns! Jag kan verkligen, verkligen rekommendera den till alla som har en person i sin närhet som börjar få längre och längre väg hem. Både som tröst, men också som en förberedelse för att säga hej då.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Förlag: Forum

 
7 kommentarer

Publicerat av på 31 maj, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek, Noveller, Sorg, Vänskap

 

En annan Albin

Omslagsbild: En annan AlbinJag har läst En annan Albin av Johan Unenge. Albin går på mellanstadiet. Han bor ihop med sin mamma och pappa. Det finns en storebror också, men han pluggar på annan ort. Albin är ett sånt där barn som ingen tycks se. Han är nästintill osynlig, till och med inför hans egen familj. Hans pappa verkar ständigt bli besviken på Albin. Kanske för att Albin inte alls är en sån kille som pappa var. En sån som var jättebra på fotboll, till exempel. Det är bara farmor som verkligen tycks se honom, men hon ligger på sjukhus och är inte alltid så pigg. Det bästa med farmor är att hon verkligen ser Albin och dessutom älskar han när hon berättar historier från förr. Det gör ingenting att han hört dem flera gånger tidigare. Albin är ensam i skolan också. Inte direkt mobbad, men heller ingen som hör till. Han brukade umgås en hel del med Emma när han var mindre, men nu pratar de knappt längre.

Så blir det friluftsdag och hela skolan ska orientera. Albin hamnar tillsammans med två andra killar som brukar vara rätt taskiga. Väl ute i skogen så lämnar de Albin när han har fastnat med ena skon i mossen. Medan han försöker ta sig loss hinner de försvinna helt utom synhåll för Albin. Till en början är han ganska lugn, men snart kommer paniken. Tänk om han inte hittar de andra! Sen kommer mörkret och Albin förstår att det är ingen som letar efter honom. Han tvingas övernatta i skogen. När han vaknar nästa morgon, kurrar magen av hunger. Som tur är hittar han några bär att äta. Bär som påminner till utseendet om blåbär, men är några helt andra…

När sökpatrullen hittar Albin är han omtöcknad, trött och ledsen. Ännu mer ledsen blir han när han förstår att det dröjde länge innan någon saknade honom. Inte ens hans mamma och pappa undrade var han var förrän när det blev kväll. I skolan vet rektorn inte ens vad han heter och försöker skyla över sitt ansvar för hur en elev kunde bli kvarglömd i skogen. Men annars är något helt förändrat. Plötsligt tycks alla vilja prata med Albin: klasskompisar, fröken, journalister. Albin njuter av den nya rollen han har fått och är överväldigad av all uppmärksamhet. Det är bara Emma som inte tycks vara så förtjust i den här nya Albin. Men vem är det egentligen som förändrats? Alla andra eller Albin själv? Kanske har allting med de mystiska bären han åt att göra?

Jag gillar Albin jättemycket och tänker att såna som han vimlar det av ute på skolorna. Barn som är där, men ändå inte riktigt syns och hörs. Som varken är utanför eller hör till gemenskapen. I första hand tror jag att En annan Albin funkar bäst som högläsningsbok. Målgruppen är mellanstadiet, alltså ca 10-13 år. Själva texten är ganska kompakt och jag tror många barn kan uppleva den som lite svårläst. Tempot är inte högt och det är ingen bok där bladen vänder sig själva direkt. I grund och botten är det en ganska dyster historia, hjärtknipande emellanåt. Dess största styrka tycker jag är alla tankar boken väcker och här finns en massa att diskutera tillsammans med barn och elever. Det finns mycket att prata om när det gäller frågor som identitet och makt. Och hur blir man egentligen en person som både trivs med sig själv och är omtyckt av andra?

Författare: Johan Unenge
Titel: En annan Albin
Förlag: Rabén & Sjögren

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 maj, 2017 i Barn, Böcker, Vänskap

 

Glad och lycklig? Knappast

Glad och lycklig? Knappast

Glad och lycklig? Knappast är Thomas Hallings första bok i en planerad serie om en tjej på mellanstadiet som heter Linn. Linn bor ihop med sin mamma. Hennes föräldrar är skilda och pappan har gift om sig och fått en ny familj. Han ringer gärna Linn om han behöver barnvakt. Linn älskar sin lillasyster och har svårt att säga nej. Hon behöver pengarna och vill gärna umgås med sin lillasyster. Livet hemma hos mamma är torftigt. Det saknas ofta pengar och mamman vill inte göra något. Linn får ta stort ansvar för alla. Så stort att hon inte alltid hinner med skolarbetet, trots att hon vill vara duktig. Hon är ganska ensam, inte direkt utanför men inte heller självklar i något gäng. I skolan finns Habib och Aisha säger en dag att han har frågat henne om Linn. Linn tycker Habib är rätt gullig. Aisha och Linn börjar prata mer och mer och en dag frågar Aisha om Linn vill följa med och träna innebandy. Linn skulle väldigt gärna vilja börja spela innebandy, men så var det ju det där med pengar och allt man behöver för att kunna spela…

Jag brukar tycka om Thomas Hallings böcker. Jag gillar Linn, men tyvärr vill författaren ordna upp allt för Linn redan i den här första boken. Jag önskar att han istället hade valt att låta Linn få ha det lite besvärligt. Att han hade vågat dröja sig kvar i dysfunktionaliteten. Nu löser sig det mesta ganska enkelt och det drar ner trovärdigheten. Jag tror inte att efter ett enda möte så blir skilda föräldrar sams och förstår hur de måste agera för att alla ska må bra. Det finns så många barn och ungdomar som har det struligt hemma med föräldrar som inte tar ansvar och överlåter alltför mycket av sina egna bekymmer på sina barn. Det skulle vara underbart om saker och ting kunde lösa sig så snabbt som för Linn, men jag är ganska säker på att det inte är så verkligheten ser ut. Det drar ner betyget lite och jag ger boken godkänt med ett litet minus i kanten. Vågar jag hoppas på en modigare fortsättning, Thomas Halling?

Författare: Thomas Halling    
Titel: Glad och lycklig? Knappast
Förlag:
Alfabeta

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 maj, 2017 i Barn, Böcker, Psykisk ohälsa, Vänskap

 

Ett sagoäventyr med historisk förankring

Vad gör man om en bok blir liggandes kvar i den där superstora TBR*-högen, trots att man egentligen är väldigt sugen på att läsa den? Jo, man väljer den som månadens bokcirkelbok när det blir ens tur förstås! Sagt och gjort, i mars var det min tur att välja vilken bok vi skulle läsa och valet föll på Minatyrmakaren av Jessie Burton!

Vi ger våra böcker som vi läser i bokcirkeln betyg mellan 1 och 10. Sedan går vi ”runt bordet” och den som gett den lägst betyg börjar att prata om boken. Jag gav den sju poäng. Det som drog ner betyget lite är att jag tyckte dels att den var lite lång, dels att jag tyckte att titeln inte riktigt speglade innehållet. Det finns visserligen en miniatyrmakare med i boken, men hon har inte den betydelsen för berättelsen som man skulle kunna tro, utifrån titeln.

Jag älskar att se ett fotografi över ett riktigt dockskåp från Amsterdam, tillhörande en Petronella Oortman, som alltså har samma namn som bokens huvudperson. Nella, som hon kallas, lever i Nederländerna på 1600-talet. Hon gifter sig med en förmögen handelsman och flyttar till hans hus i Amsterdam. Bröllopsnatten blir inte alls som hennes mamma sagt och hon ser knappt till sin make under veckorna som följer. Tillsammans med sin svägerska och två tjänare försöker hon förstå sig på sin nya roll som husfru, men hon har ingen som hon kan anförtro sig åt. I bröllopsgåva har hon fått ett minatyrskåp som hennes man säger åt henne att börja inreda. Hon tar kontakt med en minatyrmakare som genast börjar skicka möbler och dockor som är identiska med huset, Nella och personerna runt om henne. När det börjar kännas precis som om minatyrmakaren kunde förutspå framtiden försöker Nella ta kontakt och undanbe sig fler minatyrer, men ingen tycks känna till minatyrmakarens rätta identitet. Under tiden trasslar Nellas make in sig i skumraskaffärer och ödesdigra relationer.

Jag tycker att Miniatyrmakaren känns som en saga för vuxna! Mycket är dock väldigt realistiskt skildrat, som livet i Amsterdam under den här tiden. På bokens sista sidor finns till och med en förteckning över hur mycket saker och ting kostade i 1600-talets Nederländerna. Jessie Burton är duktig på att skriva målande och sätta igång min fantasi! Jag fascineras över hur modernt samhälle de ändå levde i, trots att värderingarna förstås var väldigt traditionella. Det sägs att Minatyrmakaren ska bli en tv-serie och jag tror den skulle vara alldeles underbar att se! Bokomslaget är också så fantastiskt! Gjort av Catrin Welz-Stein och förtjänar att omnämnas!

*To-Be-Read, alltså böcker som väntar på att läsas

Författare: Jessie Burton
Titel: Minatyrmakaren
Förlag: Modernista

 

 

Trippelmordet i Uddevalla

I serien Svenska brott har advokaten, författaren och före detta justitieministern Thomas Bodström tillsammans med Lars Olof Lampers, tv-journalist, precis i dagarna utkommit med den andra delen som heter Trippelmordet i Uddevalla. Fallet uppmärksammades mycket i media i samband med den tragiska händelsen i mars 2015, främst av två anledningar: brottsoffren var tre unga personer i 20-års åldern som tycktes ha avrättats med skott på nära håll med två olika vapen. Snabbt riktas misstankarna mot två killar i deras närmaste bekantskapskrets, bröderna Mark och Martin Saliba. Men vad skulle kunna få barndomsvänner att ha ihjäl varandra?

Trippelmordet i Uddevalla speglar ett skuggsamhälle som majoriteten av oss aldrig behöver uppleva på nära håll. Dessvärre utvecklar gängkriminaliteten sina egna lagar och regler, där heder och anseende betyder allt. Narkotikaaffärer, våldsbrott och svarta pengar skapar nya ledare som ständigt måste vakta sitt territorium. Den gamla devisen våld föder våld tycks aldrig ha varit mer relevant. Kriminaliteten är i huvudsak en manlig verksamhet med machokultur, men där flickvänner bidrar till att upprätthålla systemet genom att begå mened eller lämna falska upplysningar i förhör.

Bröderna Saliba häktas på ”sannolika skäl”, vilket är den starkaste misstankegraden av två. Häktningen grundas främst på två bevisdelar: samtal och sms samt vittnesmål om den moped gärningsmannen lämnat platsen med. Eftersom misstankarna snabbt riktas åt ett håll är inte Trippelmordet i Uddevalla så mycket en berättelse om en mordgåta, som ett dokument över hur den svenska rättsprocessen fungerar. Starka indicier är inte tillräckligt och åklagarens svåraste uppgift är att bevisa att morden inte kan ha begåtts av andra än de två misstänkta bröderna. Utredningen kompliceras förstås av att få är villiga att hjälpa till och lämna nödvändiga upplysningar och de som väl berättar något lägger till och drar ifrån i sina berättelser för att skydda sig själv och sina nära. Det är också en skildring av hur olika två domstolar kan döma, trots att de i princip utgår ifrån samma underlag.

Förutom en detaljerad redovisning om hur mordutredningen gick till, finns här juridiska expertkommentarer insprängda i texten med kursiv stil för att läsaren ska förstå hur komplext allting är. Det är ett pedagogiskt grepp som verkligen tilltalar mig och som jag tycker vi ser alldeles för lite av i den dagliga nyhetsrapporteringen. Jag lär mig saker och får en djupare förståelse för problematiken kring juridiska spörsmål. Emellanåt dras dock berättartempot ner lite av onödiga upprepningar kring fallet och jag önskar att författarna hade lagt ännu mer tyngd till att förklara tingsrättens och hovrättens olika bedömningar. Icke desto mindre är Trippelmordet i Uddevalla en oerhört intressant och spännande bok, som verkligen visar hur verkligheten många gånger överträffar dikten. Jag ska definitivt försöka få tag i den första delen av Svenska brott om Bodenfallet!

Författare: Thomas Bodström & Lars Olof Lampers
Titel: Svenska brott: Trippelmordet i Uddevalla
Förlag: Norstedts

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 mars, 2017 i Böcker, Facklitteratur, Rec.ex., Spänning, Vänskap