RSS

Kategoriarkiv: Biografier

Bokens dag i staden där jag bor

Förra tisdagen var det Bokens dag i staden där jag bor. Åtta författare, varav två författarpar, berättar om sina senaste böcker. Konferencier var som vanligt den duktige lokalprofilen Olle Larsson och sedan några år tillbaka håller man till på den gamla teatern, som är en otroligt vacker byggnad från tidigt 1900-tal. Förutsättningarna för en lyckad kväll är alltså de allra bästa!

Och det var fantastiskt trevligt! Jag hade också det bästa sällskapet i form av Herr E. Först ut var Cilla och Rolf Börjlind. De kom ut i år med den fjärde boken om Tom Stilton och Olivia Rönning, Sov du lilla videung. När de skulle komma på nästa romanprojektet funderade över allt otäckt som sker runtomkring oss just nu och kom fram till att verkligheten är tillräckligt skrämmande för att man ska behöva konstruera något utifrån fantasin. Till exempel så försvinner tusentals av ensamkommande barn i Sverige varje år och ingen vet vart de tar vägen. Detta blev ett centralt tema i den nya boken där Olivia Rönning arbetar sida vid sida med Mette Olsäter vid polisen och Tom Stilton anlitas som konsult.

Lite plågsamt var det att höra och se nästa författare, Sara Mannheimer, som var så uppenbart malplacerad i sammanhanget där de andra författarna hade skrivit händelsebaserad underhållningslitteratur och hon en roman där språket, och allt det förmår kommunicera, är det väsentliga. Hon valde att enbart läsa olika stycken högt från sin nya bok Urskilja oss där en tågresa och varje stopp väcker olika ihågkomster från en kvinnas liv. I mina öron tycktes texterna närmast som prosalyrik. Lite tungsint, men vackert på samma gång. Men som sagt, hur tänkte man där? Tyvärr vet jag inte riktigt vad fotografen (d v s Herr E) sysslade med riktigt för han tog aldrig några bilder av dessa författare…

Lena Ebervall och Per E. Samuelsson har skrivit Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk som jag har läst och som ligger på vänt för blogginlägg (snart, snart!). Huseby bruk ligger ju precis utanför Växjö och där har jag varit flera gånger på både opera och julmarknad. Det var verkligen kul att läsa om Huseby bruks historia och Florence Stephens var sannerligen en färgstark kvinna! Hon blir ekonomisk grundlurad och mister hela sin förmögenhet på 20 år. Mer om boken kommer som sagt i ett eget inlägg… Men också ett gott exempel på när verkligheten är tillräckligt rafflande! Sen var det dags för en paus!

Efter pausen var Stefan Einhorn först ut. Ska jag vara ärlig så har jag alltid haft lite svårt för honom. Han har verkat så självgod! Men han gjorde ett helt annat intryck ikväll, kanske för att hans roman Pappan delvis är självbiografisk? Stefan Einhorn berättar om sin pappa Jerry Einhorn som var en känd läkare och chef över Radiumhemmet i Stockholm, men tillåter sig också att fabulera så läsaren ska inte veta riktigt vad som är sant och inte. Öppen är han i alla fall med att trots att han älskade sin pappa, kände han sig sällan sedd, lyssnad på eller respekterad av honom. Och det säger väl en hel del om deras relation, tänker jag… Händelsen som leder till att boken handlade om pappan sägs i alla fall vara sann och riktig! En författare som heter Stefan Einhorn sitter i en hotellbar i Stockholm. Han har skrivkramp. Då möter han en man som föreslår att han ska skriva om sin pappa. Författaren tvekar eftersom pappan är en offentlig person som många redan har en uppfattning om, men mannen föreslår att låta berättelsen bli ett mellanting mellan fantasi och verklighet. Då kan ingen veta när du berättar sanningen och när du bara hittar på.

Sen var det Steve Sem-Sandbergs tur! Jag tror att han tyckte att det var jättejobbigt att stå och prata inför en publik. Åtminstone lät det så på hans röst! Men han gjorde det väldigt bra och undertecknad köpte boken efteråt för att hon blev så lässugen… Just saying!  Hans nya roman heter i alla fall Stormen och till en del anspelar titeln förstås på Shakespeares berömda verk med samma namn. En man som heter Andreas återvänder till sin barndomsö för att tömma dödsboet efter sin styvfar Johannes. Där tvingas han konfronteras med sina minnen  och bilden av vem han själv är och kanske framförallt, vilka hans föräldrar var. Steve Sem-Sandberg väver in minnen från sin egen barndom i denna berättelse. Liksom huvudpersonen i Stormen tillbringade författaren själv sommarhalvåret på en ö utanför Oslos kust. Där fanns en man som samarbetat med tyskarna under kriget och som ägde mycket mark på ön. De vuxna brukade säga till barnen att de skulle akta sig för nazisten och rädslan för gubben var ständigt närvarande. Och så läste han ett stycke där Andreas och hans syster stöter på en annan läskig markägare på ön där de bor, som verkligen fångade mig!

Sist ut för kvällen var Annika Lantz som är aktuell med självbiografin Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd. Boken startar som en skildring av den åldrade kroppens förfall men övergår i något helt annat. Under skrivandets gång får den neurotiska hypokondrikern Annika Lantz beskedet om att hon har cancer. Den första lärdomen blir således att bara för att du ständigt oroar dig för att drabbas av katastrofer, betyder det inte att du slipper undan! I behandlingen blir orden och skrivandet det som fortfarande är friskt. Annika Lantz är ju Annika Lantz och därför blir ju även det svåraste lite roligt när hon berättar. Emellanåt blixtrar allvaret till och jag hade önskat at hon vågat (orkat?) vara kvar lite längre i den känslan för hon är ju så skarp och har lätt för att uttrycka sig. Det blir lätt lite glättigt.

Jag gillar verkligen, verkligen konceptet med Bokens dag och hoppas att jag får möjlighet att gå nästa år!

 

 

 

 

 

Annonser
 

H som i hök

610Under min vistelse i USA så fanns det en bok som jag såg överallt, läste om överallt, men själv aldrig läste. Den boken var H is for Hawk av Helen Macdonald. Därför blev jag själaglad när jag såg att Brombergs förlag planerade att ge ut den på svenska. Och nu är den här! H som i hök liknar ingen annan bok, men om jag skulle jämföra den med någon som påminner mig om denna, så skulle det förmodligen vara Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Båda två är litteraturvetare. Dessutom liknar de varandra i det att de båda skriver om sorgen efter en närståendes bortgång (far/make) utifrån en intellektuell ansats. Hur sorgen känns fysisk, hur hjärnan stänger av och går på autopilot för överlevnad. Det är en distanserad skildring av sorgearbetet, men smärtan blir synlig mellan raderna. I Helen Macdonalds fall så blir en duvhök räddningen. Tidigare har hon flugit med falkar och ända sen hon var liten har hon varit fascinerad av falkenerarkonsten. En bok i hyllan har en särskild plats i hjärtat. Det är T.H. Whites Goshawk (duvhök på engelska). Författaren till bl.a. romansviten Svärdet i stenen skriver om sina fruktlösa försök att tämja en duvhök och där hans otålighet blir det som förstör allt i slutändan. Det är denna läsupplevelse som får Helen Macdonald att inse att för att läka sin själ måste hon ge sig på den svåraste fågelarten av dem alla att tämja och det är så Mabel kommer in i hennes liv.

Mabel är en ung duvhökshona. En okänd värld med nya begrepp som sittbåge, huvor och falkenerarhandske öppnar sig för mig. Jag som lider av viss fågelskräck (avskyr t. ex. när fåglar flyger kring huvudet på mig), blir väldigt fascinerad och är tvungen att googla andra fakta under läsningen och lär mig bl. a. att falkenering är förbjudet i Sverige sen 1960-talet. Långsamt och mycket metodiskt försöker Helen MacDonald  tämja Mabel. Hon förvandlas nästan själv till en hök, tycker hon, så starkt är bandet mellan dem. Frysen är fylld med fryst kyckling och hare, men det gäller att hitta den perfekta vikten till Mabel. Hon ska inte vara för mätt, men inte heller för hungrig för då blir hon okoncentrerad och svårhanterlig. Hon börjar ta med Mabel ut för att flyga, först med koppel, sen fritt.

”Varje natt drömde jag om linor, rep och knopar, garnhärvor och sträck med gäss som flög söderut. Och varje eftermiddag gick jag lättad ut på cricketplanen, för när höken satt på min hand visste jag vem jag var och jag var aldrig arg på henne även om jag ville sjunka ner på knä och storgråta var gång hon försökte flyga sin väg.”

Men, duvhöken är en vild rovfågel och kan aldrig bli helt och fullt tämjd. Det finns en gräns för allt, men när Helen Macdonald väl nått dit, har sorgen efter sin far blivit hanterbar och livet har fått mening igen.

Språket är vackert och det här är en berättelse som ska läsas långsamt och dröjande, tycker jag. Den väcker många tankar hos mig och jag lär mig om sådant jag tidigare knappt visste existerade. Kanske tycker jag att T. H White får lite väl stort utrymme och att jag hellre hade läst mer om författaren och Mabel, men det är ändå en omistlig läsupplevelse. Böcker som får en både att känna och tänka är ju det optimala, H som i hök är en sådan bok.

Författare: Helen Macdonald
Titel: H som i hök
Förlag: Brombergs

 
 

Bokklubben vid livets slut

(Den här boken har jag bloggat om tidigare, jag vet det, men på nåt mystisktt sätt är inlägget försvunnet så jag skrev ihop ett nytt, för min egen skull.)

bokklubbenBokklubben vid livets slut av Will Schwalbe bygger på autentiska händelser i författarens liv. År 2007 diagnosticeras Wills mamma med långt framskriden cancer i bukspottskörteln och hon får veta att sjukdomen är obotlig. Mary Anne kommer att dö i cancer. Det som återstår nu är att förlänga den sista tiden så mycket som möjligt och samtidigt göra livet drägligt för henne. Tung behandling med bland annat cellgifter sätts in och till en början minskar faktiskt tumörerna. Men tyvärr är det högst tillfälligt. Cancer är en målmedveten sjukdom och snart har den funnit ett sätt att överleva, trots cellbehandling och medicinering.

Det är just under cellgiftsbehandlingen som Will och Mary Anne börjar diskutera böcker de läst. De har alltid läst mycket båda två och gärna tipsat varandra. Will har dessutom jobbat som förläggare under flera år. Men på något sätt blir boksamtalen till mer där i rummet på sjukhuset. Det blir reflektioner och tillbakablickar på de år som gått men också om lärdomar som dragits under livets gång. Mary Anne har varit – och är in i det sista – väldigt engagerad i flyktingars situation runt om i världen och har arbetat mycket med insamlingar till olika projekt för att förbättra livsvillkoren för de mest utsatta människorna. Ja, till och med under hennes svåra kamp mot den dödliga cancern så är hon involverad i ett projekt som syftar till att upprätta ett bibliotek i Afghanistan. Drivkraften i Mary Annes liv är definitivt hennes starka gudstro och den blir en tröst på många sätt. Will är mer av en tvivlare, men tar egentligen aldrig några diskussioner med modern om saken.

Och det är det jag kan tycka nästan är lite provocerande med den här biografin. Det är fint med en sons villkorslösa kärlek, men i lagom portioner. Här blir Mary Anne den oklanderliga madonnan. Så mycket mer god än någon annan (ok, kanske Jesus vinner där ändå). Jag förstår att boken inte alls är skriven som en sons uppgörelse och det är helt ok, men lite mer distans kunde han väl ändå försöka ha när han ska skildra sin mamma. Eller begär jag för mycket? Jag tycker inte det är riktigt sunt i alla fall. Och så retar jag mig mer och mer på att Mary Anne bär sin sorg och smärta med ett sånt stoiskt lugn. Jag kommer på mig själv med att sitta och undra när hennes ilska mot den fruktansvärda orättvisa en cancersjukdom ändå måste upplevas som, ska blomma upp? Hon bara accepterar fakta! Så jag är lite vankelmodig i mitt omdöme om Bokklubben vid livets slut. Det är en fin berättelse, men den står mig lite upp i halsen till slut.

Författare: Will Schwalbe
Titel: Bokklubben vid livets slut
Förlag: Modernista

 
2 kommentarer

Publicerat av på 26 juli, 2013 i Böcker, Biografier, Kärlek, Sorg

 

Inte alls den andra lik

Jag hade ju hoppats att Mitt liv i 23 yogaställningar av Claire Dederer skulle påminna om Eat, Pray and Love, men det gjorde den inte alls, tyvärr. Visst handlade det om yoga och ”finna meningen med livet”, men Dederers självbiografi saknade all charm Elizabeth Gilberts hade. Faktum är att den är ganska dålig. Det känns som om författaren mest skrivit den för sin egen del och hennes berättelse saknar värde för mig som läsare. Att det är tufft att vara småbarnsförälder, visst men Claire Dederer tycks ändå ha rätt mycket egentid att ägna åt exempelvis yogan. Dessutom bor hon i ett fint hus i en trygg del av Seattle och fastän hon retar sig på allt som är så typiskt ”vänsterliberal, vit medelklass” så är hon i allra högsta grad en del av den. Faktum är att när hon nämner detta tredje gången på ungefär femton sidor så blir jag lite trött. Tyckte hon att den ”lajnen” var så himla lyckad att hon inte kunde låta bli? Eller är texten bara dåligt korrekturläst? Dessutom har jag lite svårt för det där kvasiintellektuella passagerna om vad yoga innebär. Jag är helt enkelt inte så intresserad. Och just det är väl mitt största problem med Mitt liv i 23 yogaställningar – den engagerar inte. Jag ska inte döma någon, men kan inte låta bli att förundras över den hang up C.D. har över sin barndom. Visst är det en märklig familjekonstellation kan tyckas, med föräldrar som fortsätter att vara gifta trots att de lever i andra förhållanden och inte bor ihop och jag förstår att det kan vara förvirrande för ett litet barn. Men herregud, det finns värre trauman! Kom över det och gå vidare, människa!

Den stora behållningen får jag ändå säga är det behändiga, überpraktiska excess-formatet! Jag har haft med mig den här jämförelse vis pyttelilla boken (se bilden nedan) överallt! Den har varit mitt sällskap på tåget, i pauserna under fotbollsmatcher, på lunchen på jobbet…

Den tar ju ingen plats! Sidorna är verkligen rispapperstunna, ungefär som i en psalmbok, men verkar ändå väldigt tåliga. Till skillnad från pocket så ligger den dessutom stilla när man läser och det är vansinnigt praktiskt när man käkar samtidigt. Båda händerna är fria!

Min enda invändning är priset (93 kr på adlibris) som ligger högre än pocket. Det gör nog att många tyvärr inte ens provar utan väljer den billigare pocketvarianten i stället. Själv tänker jag genast på hur många böcker jag kan packa ner till nästa resa utan att det tar så mycket plats (eller väger så tungt), om jag väljer excess! Helt klart något för oss som lider av rädslan att stå uta böcker under resan, särskilt om man vägrar att läsa elektroniskt.

Bokmoster har också läst och bloggat om boken (men i vanligt format)!

Författare: Claire Dederer
Titel: Mitt liv i 23 yogaställningar
Förlag: Excess

 
5 kommentarer

Publicerat av på 12 oktober, 2012 i Böcker, Biografier

 

Överraskningarnas man

Kulturtanter, karlakarlar, mammor, män som sällan läser romaner – alla tycks gilla Leif GW Perssons självbiografiska roman (smart att undvika memoarernas krav på ”sanning” där!) Gustavs grabb. Jag har översköljts av kommentarer som Har du inte läst den? Det måste du! på jobbet, nästan dagligen under det halvår som boken funnits tillgänglig. Vi har fortfarande kö på den, trots många ex och olika format. Jag vore en robot om jag inte hade blivit nyfiken på den. Ändå tvekade jag in i det längsta om jag skulle ge den chansen och ta lästid från alla andra olästa böcker som lockade mer. Jag har aldrig läst Leif GW Perssons deckare, men sett honom på tv då och då och alltid tyckt att han har uppfyllt klichén om den osunde, lite-smartare-än-alla-andra polistypen som är så vanligt förekommande i deckargenren.

Men jag är så glad att jag läste Gustavs grabb! Tack alla låntagare för att ni tipsade mig så enträget! Det här är bara så bra! Han är en riktigt bra berättare och har verkligen stoff till en roman och mer därtill (jag läser gärna en uppföljare om tiden som följer, till exempel). Det är gripande, kärleksfullt, ilsket, utan krusiduller och framförallt en personlig skildring av en klassresa. Gustavs grabb växer upp i ett hyreshus i kvarteret New York (Nävv Jorkk som arbetarbarnen säger) på Gärdet i Stockholm. Hans familj består av mamma Margit, pappa Gustav och när Leif är sju år får han en lillasyster som döpts till Maud. De är en av de få arbetarfamiljerna i området. Pappa Gustav är grovarbetare och höjden av lycka är när han tar med sig Leif till jobbet. Det gör han då och då när mamma Margit måste vila. Mamman är hypokondriker och genom hennes ständigt återkommande ”anfall” styr hon sin familj. Det är pappan som ger Leif kärlek och uppmuntran. När någon kallar Leif för Gustavs grabb sväller bröstet av stolthet och lycka. Ibland kommer morfar ner på besök från Dalarna. Han heter också Gustaf och är rik som ett troll. Redan som femåring visar pappan sin lille son läroverket som han ska gå i när han blivit äldre. För upplägget är redan klart: Leif ska kostas på. Han ska bli något mer. Gärna ingenjör, om pappa Gustav får bestämma. Själv drömmer Leif om att bli mästerdetektiv, som Ture Sventon eller Sherlock Holmes.

Det är upptakten till berättelsen om Leif GW Perssons klassresa. När han blir äldre ser han tydligt hur starkt påverkad han är av sin arbetarbakgrund. Han blir tvungen att härma och ta efter klasskamraternas beteende, de som bor på ”rätt” sida, men känner sig ofta bortkommen och vilsen. Och bär ständigt på en rädsla att inte vara tillräckligt bra som han dövar med mat och sprit. Pengar blir en viktig drivkraft. Att slippa vända på slantarna och tänka igenom vartenda inköp, som hans föräldrar fick göra, och att kunna bjuda generöst på krogen betyder mycket.

Gustavs grabb känns ärlig och uppriktig. Det är inga förskönande omskrivningar när det gäller mamma Margit. Den dåliga kontakten med systern snuddar han bara vid, kanske är det för svårt att skriva om eftersom hon lever till skillnad från mamman. Pappa Gustav förblir hjälten ända fram till slutet. Jag önskar att han hade fått läsa den här boken.

Författare: Leif GW Persson
Titel: Gustavs grabb
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

Kvinnlig pionjär, in deed!

Jag vet inte vem som ska lastas för att jag inte hade en aning om vem Elise Ottosen Jensen, eller Ottar som hon använde som signatur, var innan jag såg inslaget om henne på Babel men antagligen är det symptomatiskt för skolämnet historia. Kvinnor i historien blir ju alltför sällan framlyfta. Hur som helst, inslaget väckte min nyfikenhet och jag kände ett stort behov av att veta mer. Hur kan man annat än imponeras och inspireras av denna modiga, starka kvinna?

Och jag fick verkligen veta mer, mycket mer när jag läste den nyutkomna biografin Ottar & kärleken av Gunilla Thorgren. Det är en biografi över sexualupplysningens stora pionjär, men också en djup redogörelse för hur synen på kvinnors sexualitet såg ut under 1800-talets slut och hur den långsamt förändrades med hjälp av bland andra Elise Ottesen Jensen.

Elise Ottesen Jensen (1886-1973) växte upp i en prästfamilj i Norge. Hennes mor födde 18 barn och hennes kropp beskrev E O- J som ett preforerat landskap. Detta omfattande barnafödande, liksom att hennes yngre syster Magnhild blev med barn utom äktenskapet och förskjöts, hade säkerligen betydelse för E O-J framtida engagemang. Magnhilds historia är tragisk. Hon skickades till släktingar i Köpenhamn, endast sexton år gammal, och återvände aldrig till familjen. Deras far, prästen, beordrade att hon skulle behandlas som en ”fallen” kvinna. Stackars Magnhild hade ingen aning om hur en förlossning gick till och gick omkring med en känsla av skräck för att magen skulle spricka för att barnet skulle kunna komma ut. Hon födde en flicka som omedelbart togs ifrån henne och adopterades bort. Denna erfarenhet skulle göra Magnhild psykiskt instabil för all framtid. Vilket fruktansvärt öde! Hur kallsinnig fadern är bevisas också av vad som skrevs om Magnhild i kyrkboken. Där tituleras hon ”sjuksköterska”, vilket var en cynisk lögn. Magnhilds drömyrke var att bli sjuksköterska, något som förstås blev omöjligt i och med graviditeten.

E O-J ville egentligen bli läkare. Men den utbildningen var alltför kostsam, så hon tänkte nöja sig med att utbilda sig till tandläkare. Under sin praktik råkade hon dock ut för en olycka. Ett kemiexpriment på kliniken ledde till en explosion som sprängde sönder flera fingrar. Förutom att hon tvingades byta yrkesbana, sörjde E O-J också att hon inte  längre kunde spela piano, som hon tyckte mycket om. Så småningom hamnade hon i tidningsbranschen som skrivande reporter. Hon tog sig signaturen Ottar, som också kom att bli hennes smeknamn. Det känns typiskt att en annan Ottar var den norske sjöfararen som utforskade ny mark. På kvällarna läste hon mycket, både romaner och politisk (vänsterradikal) litteratur.

När hon träffade sin stora kärlek, Albert Jensen, blev hon liksom honom syndikalist. E O-J insåg tidigt att barnbegränsning var en klassfråga. Överklassens kvinnor visste hur de skulle skydda sig, medan arbetarklassens födde barn på barn och tvingades till smärtsamma och farliga abortmetoder, när det redan var för sent. Att diskutera sex var tabu. Likaså fick man inte prata offentligt om preventivmedel. Den lagen gällde fram till 1938 (!). Onani ansågs leda till en massa hemska sjukdomar. Kvinnor antogs heller inte ha någon sexdrift, utan bara en fråga om fortplantning, medan mannen sågs nödgad att gå till prostituerade när han behövde bli av med sin lust. Detta ledde förstås inte bara till fler oönskade barn, men också att könssjukdomar spreds ohejdat.

Men E O-J trotsade förbudet att prata om preventivmedel. Under 1920-talet reste hon runt i Sverige för att undervisa kvinnor, handgripligen, hur man satte in ett pessar. År 1933 startade hon RFSU och gjorde Sverige till en föregångsland inom sexualupplysning. Så småningom tog hon strid för sexualundervisningen i skolan, i en tid då många i stället förespråkade att eleverna i stället borde uppmanas till avhållsamhet innan de ingått äktenskap. Tyvärr engagerar hon sig senare i den rashygienska debatten och förespråkar både tvångssterilisering och dödshjälp för de gravt handikappade. Det är svårt att få ihop denna elitistiska syn med den solidaritet och omtanke hon visat i andra frågor.

E O-J privatliv var mindre lyckosamt. Hennes stora sorg över att inte kunna få egna barn, efter att ha förlorat en nyfödd son, var ständigt närvarande. Hennes stora kärlek, maken Albert, bedrog henne med en yngre kvinna och de separerade så småningom. Hennes lillasyster Magnhild begick självmord. Men hur E O J tacklades med detta får vi inte veta så mycket om i Gunilla Thorgrens biografi. Jag saknar mer inblick i E O-J känsloliv. Författarens ambition att verkligen sätta in sin läsare i kontexten som E O-J verkade, leder tyvärr till att människan E O-J kommer bort lite. Emellanåt blir hon en mer än bifigur än biografins huvudperson. Det är lite synd. Jag tänker att det kanske också var så i E O-J:s liv. Hennes kamp för Saken känns överordnat allt annat. Bitvis gör detta läsningen en smula tung och krävande. Men det är tydligt att Gunilla Thorgren gjort ett gediget arbete om en lite bortglömd men mycket betydelsefull kvinna, som bidragit till ett synsätt kring kvinnors sexualitet, som idag känns så självklart.

Författare: Gunilla Thorgren
Titel: Ottar & kärleken
Förlag: Norstedts

 
7 kommentarer

Publicerat av på 11 december, 2011 i Böcker, Biografier, Facklitteratur, Rec.ex.

 

Vi tolererar inga förlorare

Jag vet nästan ingenting om Kennedy-familjen, är känslan jag får när jag börjar läsa Britt-Marie Mattssons roman (återkommer om det längre ner i inlägget) om klanen Kennedy. Vi tolererar inga förlorare heter den och sägs vara pappa Joes egna ord om barnens uppfostran. Boken börjar med Joe och Rose, föräldrarna, som precis har fått det första barnet, sonen Joe Jr. Trots att Joe d ä har blivit utsedd till den yngste bankdirktören i USA någonsin ligger den katolsk-irländska bakgrunden dem i fatet. ”Äkta” Bostonbor var protestanter med engelska rötter.

Just det här utanförskapet är kanske det som blir Joes drivkraft yrkesmässigt. Han har ett stort behov av att ”visa alla andra” vad han går för och han gör det framgångsrikt. Snart har han engagerat sig i filmbranschen och särskilt i dess aktriser. Under tiden som Joe tjänar stora pengar (för att barnen aldrig ska behöva sakna något) är Rose chef för firma Kennedy & Kennedy, makarnas interna namn på familjen. Ett efter ett föds barnen. Nr 2 i barnaskaran, som så småningom ska bli nio, är John Fitzgerald, döpt efter Roses far och kallad Jack av de närmaste. Barnens uppfostran drivs från början som ett slags projekt och de drillas hårt. Inför de gemensamma middagarna sätter Rose upp lappar på en anslagstavla vid ingången till matsalen. På lapparna finns olika samtalsämnen och barnens uppgift bli att förbereda något klokt att bidra med i samtalet vid middagen. De uppmuntras till inbördes tävlan och svaghet tolereras inte. Däremot är föräldrarna väldigt noga med att hela familjen visar en enad front utåt. Detta ska senare visa sig betydelsefullt när i stort sett alla syskon engageras för olika uppdrag och roller i Jacks presidentvalskampanj.

Jack är sjuklig under hela sin uppväxt. Ständiga infektioner blir legio (det ska senare visas att han lider av en kronisk sjukdom) och han tillbringar mycket tid ensam i sjukbädden. Därför är det Joe som spås en gyllene framtid, han är den det satsas på. Dessvärre omkommer han i ett flyganfall under andra världskriget och planerna får snabbt skrivas om. Jack är den naturlige efterträdaren och ska visa sig kunna axla denna roll galant. Resten är historia, som man brukar säga.

Britt-Marie Mattsson har skrivit en roman, enligt henne själv. För mig är det just det valet som blir bokens stora svaghet. Jag tycker att hon skulle ha valt att skriva en biografi, för som sådan hade Vi tolererar inga förlorare funkat mycket bättre. Mattsson gör inte särskilt många utsvävningar från sitt grundmaterial. Förutom att skriva en del dialoger innehållet texten väldigt få känslor. Jag känner aldrig att jag kommer någon av personerna i boken särskilt nära eller att jag förstår varför Rose accepterar Joes otrohetsaffärer och sin roll i familjen. Det är också svårt att skilja vad som är uppdiktat och inte eftersom texten mest består av en mängd hårda fakta som verkar överensstämma med sanningen. Om jag jämför Mattsons roman med Curtis Sittenfelds underbara Presidentens hustru, blir dess brister ännu tydligare. Det blir torrt och sakligt konstaterande, livlöst. Det är synd för Kennedy-familjens historia rymmer verkligen tillräckligt med material för att bli en riktigt spännande och känslosam roman!

Författare: Britt-Marie Mattsson
Titel: Vi tolererar inga förlorare. Klanen Kennedy
Förlag: Piratförlaget

 
9 kommentarer

Publicerat av på 25 november, 2011 i Böcker, Biografier, Kärlek, Rec.ex., Släkthistoria, Sorg