RSS

Kategoriarkiv: Biografier

Flygfärdig – om när barnen lämnar boet av Linda Skugge

Flygfärdig – om när barnen lämnar boet av Linda Skugge är en bok att omfamna! Jag tyckte så mycket om den, kunde relatera till mycket och älskade verkligen blandningen mellan allvar och underfundigheter. Det här är en bok jag vill äga! För tyvärr så kunde jag inte stryka under, för eller över i biblioteksboken och det gjorde mig lite frustrerad under läsningen. Det blev en hel del små lappar istället, nedtecknade i all hast med mina egna reflektioner och små citat som jag tycker sa så mycket.

Linda Skugge har tre döttrar och den äldsta är i färd med att flytta hemifrån och det får författaren att fundera över vad som blir kvar sen när alla barnen lämnat hemmet. Vad blir det för slags relation egentligen? Har du lyckats göra barnen flygfärdiga, redo att möta all världens besvikelser som onekligen lurar där ute? Hur vet man det, innan det är för sent att göra något åt det? ”Det är bäst att tänka att you’re on your own, då blir du inte lika besviken på livet. Och lär dig ljuga varje dag om saker som kan uppfattas som duktiga och därmed stötande.” (s. 123)

Hon tar också upp sin egen golgatavandring med den kroniska sjukdomen Addison, som ger kortisolbrist (typ kronisk utmattning). Det är drabbande läsning, smärtsam och naken. Jag tänker det är tur att hon har sina böcker, men det ligger faktiskt en hel del i det. Läsningen blir både en flykt och en stunds vila från kroppens mankemang. Det är så fint när Linda Skugge beskriver hur litteraturintresset förmedlats till sina döttrar, hur de besöker biblioteket och lånar med sig ryggsäcken full av böcker och hur hon minns kvällspromenaderna när de var små och hon förklarade en massa svåra ord för dem, ord som tvaga och imundiga. Hur de skrattar tillsammans åt alla de knasiga meningar de bildar av de nya, ovana orden. Det är så fina ögonblick som hon beskriver, så mycket kärlek.

Så kom då dagen då mitt äldsta barn skulle flytta hemifrån. Känslan av att nu tar en annan tid vid. Jag hoppas att jag har gjort henne beredd på livet, nyfiken på allt, men också eftertänksam. Att hon vet att jag alltid finns där för henne, redo att komma farandes vid minsta fingervinkning. Att jag mer än gärna ger tvättråd och fixar matlådor till frysen. Att jag kommer att höra av mig alldeles för ofta antagligen och skicka många brev med små överraskningar. Men framförallt, att hon känner hur älskad hon är för sin egen skull. För att hon är hon.

Boken passar alla som väntar barn, vill ha barn, lever med barn, stora som små. En dag kommer den där dagen då allting oundvikligen förändras. Då erbjuder Linda Skugges klokskaper lite tröst!

Författare: Linda Skugge
Titel: Flygfärdig – om när barnen lämnar boet
Förlag: Volante

 

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 september, 2018 i Böcker, Biografier, Humor, Kärlek, Sorg

 

Alla vill till Wigtown

En bokhandlares dagbokVet du inte var Wigtown ligger? Efter att ha läst lite ur En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell så kommer du ha googlat namnet och funnit ut att orten för bokälskare ligger i Skottland, i en region som heter Dumfries and Galloway. Wigtown har knappt 1000 invånare, men utnämndes 1998 till Scotland´s National Book Town eftersom ovanligt många företagen är bokrelaterade. Här driver Shaun Bythell ett antikvariat som rätt och slätt heter The Bookshop sedan 2001. Livet som bokhandlare är inte alltid bekvämt, men verkar vara mycket varierande. Människor ringer och vill sälja böcker från dödsbon och Shaun får ge sig av till avlägsna platser för att inventera boksamlingar. Amazon är ett stort monster som hotar att sluka allt i dess väg mot herravälde över bokbranschen och kunder är… kunder. Alla vi som arbetar i serviceyrken känner igen typerna. De som frågar efter den röda boken med ett hus på framsidan eller som gärna håller en föreläsning i varför kärnkraft är dåligt, de som försöker sätta dig på plats med kluriga frågor och blir irriterade när de misslyckas. Det finns så mycket konstigt folk! Samtidigt är det ju också det som är charmen med att arbeta i yrken där man träffar många olika sorters typer. Jag fnissar ganska mycket igenkännande och älskar Shaun Bythells observationer och bitska kommentarer, inte minst om sin egen personal. Här finns den färgstarka Nicky som hittar sitt fredagsgodis i en container och ständigt placerar böcker utifrån sitt eget (o)logiska system och flera extraarbetare som kommer in vid behov, bland annat Bethan som bor i husvagn och tiggde sig till en anställning under den årliga festivalen i staden. Det finns en hel del klipp på Youtube från The Bookshop, om du är nyfiken.

Som bok är den dock emellanåt lite upprepande och allra bäst gör den sig nog i lagom portioner. Boken består av kortare dagboksanteckningar och helt förståeligt så händer det inte nya saker precis varje dag. Ändå måste jag medge att Shaun Bythells vardag är väldigt mycket mer omväxlande än min! Jag blir vansinnigt sugen att gå med i Slumpbokklubben som enligt hemsidan även skickar böcker till övriga Europa för 99 GBP. Då får man en bok som man inte vet vilken den är skickad till sig varje månad i ett helt år. Och viktigast av allt, man stöttar en oberoende bokhandlare!

Ett litet smakprov från Tisdagen 2 september:

”När jag sorterade igenom boklådorna från Haugh of Urr träffade jag på ett exemplar av Collins The French Phrasebook. Semestern måste verkligen vara riktigt bedrövlig om man ska ha användning av följande fraser:

´Någon har ramlat i vattnet.´
´Kan ni spjäla ett ben?´
´Hon har blivit överkörd.´
´Hjälp mig att bära honom.´
´Jag skulle vilja bli röntgad.´
´Lämna mig ifred.´
´Jag gillar inte det här.´
´Städerskan kommer aldrig när jag ringer.´
´Jag var här 1940.´
´Elva av gisslan blev skjutna här.´”

Författare: Shaun Bythell
Titel: En bokhandlares dagbok
Förlag: Natur och kultur

 
1 kommentar

Publicerat av på 26 juni, 2018 i Böcker, Biografier, Bokhandlare, Debutant, Humor

 

Hur jag lärde mig förstå världen

Hur jag lärde mig förstå världenHans Rosling, vilken superhjälte. Professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet som tragiskt nog gick bort i cancer förra året.
Fanny Hägerstam är journalist och författare, som tidigare nominerats till Stora journalistpriset för en bok om kvinnor i Tunisien. Idag bor hon i Paris och arbetar främst för Sveriges television. Tillsammans har de skrivit Hur jag lärde mig förstå världen.

Det var i Afrika och närmare bestämt Moçambique som Hans Rosling grundlade sin positiva grunduppfattning om att det mesta i världen faktiskt blir bättre och bättre. Utvecklingen går framåt. Ibland måste vi ha tålamod för den går så sakta, men rörelseriktningen är alltid framåt, vidare. Så varför blev just Moçambique det land som Hans Rosling, som ung läkare, bestämde sig för att resa med sin fru och sina två små barn? Jo, som ung var han engagerad i den socialdemokratiska studentföreningen. Där träffade han en kväll en man som skulle föreläsa. Mannen hette Eduardo Mondlane och var en av frihetskämparna i Moçambique som kämpade för självständighet från Portugal, som koloniserat landet på 1800-talet. När de två stod och småpratade innan föreläsningen, fick han höra att Hans Rosling läste till läkare. Det var bra, svarade Eduardo Mondlane, eftersom landet skulle behöva duktigt folk framöver och då svarade Hans Rosling att han skulle resa dit sen. En kort tid senare sköts Mondlane till döds och nästan tio år senare uppfyllde Hans Rosling sitt löfte. En plikttrogen man som håller sitt ord!

Hans Roslings obotliga optimism var en av hans främsta drivkrafter. Med egna ögon hade han sett hur ekonomisk tillväxt, statligt finansierad välfärd och ett väl fungerande civilsamhälle kunde lyfta ett samhälle från extrem fattigdom till ett relativt välstånd på bara några generationer. Hans egen bakgrund är ett lika gott exempel på detta som något. Hans mormors mor var analfabet och fyra generationer senare blir Hans Rolsing professor. Boken ger också en bild av Hans Rosling som en mycket ödmjuk man. En huvudperson som sällan tar åt sig äran för något, inte ens när han kanske borde. Han var alltid mycket mån om att namnge och lyfta fram personer i hans närhet, inte minst kvinnor. Hans stora kärlek till hustrun Agneta är påtaglig i texten.

Hur jag lärde mig förstå världen är en lättfattlig biografi över en av de mest intressanta personerna jag någonsin stött på. Säkert hade han sina brister, precis som vi andra, men vilken fantastisk människa han var! Nu ser jag fram emot att lära mig mer av hans bok Factfulness som han skrev tillsammans med sin son Ola Rosling och sonhustrun Anna Rosling Rönnlund. Den kommer ut i början av april.

Författare: Hans Rosling
Titel: Hur jag lärde mig förstå världen
Förlag: Natur och kultur

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 mars, 2018 i Böcker, Biografier, Facklitteratur

 

Bokens dag i staden där jag bor

Förra tisdagen var det Bokens dag i staden där jag bor. Åtta författare, varav två författarpar, berättar om sina senaste böcker. Konferencier var som vanligt den duktige lokalprofilen Olle Larsson och sedan några år tillbaka håller man till på den gamla teatern, som är en otroligt vacker byggnad från tidigt 1900-tal. Förutsättningarna för en lyckad kväll är alltså de allra bästa!

Och det var fantastiskt trevligt! Jag hade också det bästa sällskapet i form av Herr E. Först ut var Cilla och Rolf Börjlind. De kom ut i år med den fjärde boken om Tom Stilton och Olivia Rönning, Sov du lilla videung. När de skulle komma på nästa romanprojektet funderade över allt otäckt som sker runtomkring oss just nu och kom fram till att verkligheten är tillräckligt skrämmande för att man ska behöva konstruera något utifrån fantasin. Till exempel så försvinner tusentals av ensamkommande barn i Sverige varje år och ingen vet vart de tar vägen. Detta blev ett centralt tema i den nya boken där Olivia Rönning arbetar sida vid sida med Mette Olsäter vid polisen och Tom Stilton anlitas som konsult.

Lite plågsamt var det att höra och se nästa författare, Sara Mannheimer, som var så uppenbart malplacerad i sammanhanget där de andra författarna hade skrivit händelsebaserad underhållningslitteratur och hon en roman där språket, och allt det förmår kommunicera, är det väsentliga. Hon valde att enbart läsa olika stycken högt från sin nya bok Urskilja oss där en tågresa och varje stopp väcker olika ihågkomster från en kvinnas liv. I mina öron tycktes texterna närmast som prosalyrik. Lite tungsint, men vackert på samma gång. Men som sagt, hur tänkte man där? Tyvärr vet jag inte riktigt vad fotografen (d v s Herr E) sysslade med riktigt för han tog aldrig några bilder av dessa författare…

Lena Ebervall och Per E. Samuelsson har skrivit Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk som jag har läst och som ligger på vänt för blogginlägg (snart, snart!). Huseby bruk ligger ju precis utanför Växjö och där har jag varit flera gånger på både opera och julmarknad. Det var verkligen kul att läsa om Huseby bruks historia och Florence Stephens var sannerligen en färgstark kvinna! Hon blir ekonomisk grundlurad och mister hela sin förmögenhet på 20 år. Mer om boken kommer som sagt i ett eget inlägg… Men också ett gott exempel på när verkligheten är tillräckligt rafflande! Sen var det dags för en paus!

Efter pausen var Stefan Einhorn först ut. Ska jag vara ärlig så har jag alltid haft lite svårt för honom. Han har verkat så självgod! Men han gjorde ett helt annat intryck ikväll, kanske för att hans roman Pappan delvis är självbiografisk? Stefan Einhorn berättar om sin pappa Jerry Einhorn som var en känd läkare och chef över Radiumhemmet i Stockholm, men tillåter sig också att fabulera så läsaren ska inte veta riktigt vad som är sant och inte. Öppen är han i alla fall med att trots att han älskade sin pappa, kände han sig sällan sedd, lyssnad på eller respekterad av honom. Och det säger väl en hel del om deras relation, tänker jag… Händelsen som leder till att boken handlade om pappan sägs i alla fall vara sann och riktig! En författare som heter Stefan Einhorn sitter i en hotellbar i Stockholm. Han har skrivkramp. Då möter han en man som föreslår att han ska skriva om sin pappa. Författaren tvekar eftersom pappan är en offentlig person som många redan har en uppfattning om, men mannen föreslår att låta berättelsen bli ett mellanting mellan fantasi och verklighet. Då kan ingen veta när du berättar sanningen och när du bara hittar på.

Sen var det Steve Sem-Sandbergs tur! Jag tror att han tyckte att det var jättejobbigt att stå och prata inför en publik. Åtminstone lät det så på hans röst! Men han gjorde det väldigt bra och undertecknad köpte boken efteråt för att hon blev så lässugen… Just saying!  Hans nya roman heter i alla fall Stormen och till en del anspelar titeln förstås på Shakespeares berömda verk med samma namn. En man som heter Andreas återvänder till sin barndomsö för att tömma dödsboet efter sin styvfar Johannes. Där tvingas han konfronteras med sina minnen  och bilden av vem han själv är och kanske framförallt, vilka hans föräldrar var. Steve Sem-Sandberg väver in minnen från sin egen barndom i denna berättelse. Liksom huvudpersonen i Stormen tillbringade författaren själv sommarhalvåret på en ö utanför Oslos kust. Där fanns en man som samarbetat med tyskarna under kriget och som ägde mycket mark på ön. De vuxna brukade säga till barnen att de skulle akta sig för nazisten och rädslan för gubben var ständigt närvarande. Och så läste han ett stycke där Andreas och hans syster stöter på en annan läskig markägare på ön där de bor, som verkligen fångade mig!

Sist ut för kvällen var Annika Lantz som är aktuell med självbiografin Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd. Boken startar som en skildring av den åldrade kroppens förfall men övergår i något helt annat. Under skrivandets gång får den neurotiska hypokondrikern Annika Lantz beskedet om att hon har cancer. Den första lärdomen blir således att bara för att du ständigt oroar dig för att drabbas av katastrofer, betyder det inte att du slipper undan! I behandlingen blir orden och skrivandet det som fortfarande är friskt. Annika Lantz är ju Annika Lantz och därför blir ju även det svåraste lite roligt när hon berättar. Emellanåt blixtrar allvaret till och jag hade önskat at hon vågat (orkat?) vara kvar lite längre i den känslan för hon är ju så skarp och har lätt för att uttrycka sig. Det blir lätt lite glättigt.

Jag gillar verkligen, verkligen konceptet med Bokens dag och hoppas att jag får möjlighet att gå nästa år!

 

 

 

 

 

 

H som i hök

610Under min vistelse i USA så fanns det en bok som jag såg överallt, läste om överallt, men själv aldrig läste. Den boken var H is for Hawk av Helen Macdonald. Därför blev jag själaglad när jag såg att Brombergs förlag planerade att ge ut den på svenska. Och nu är den här! H som i hök liknar ingen annan bok, men om jag skulle jämföra den med någon som påminner mig om denna, så skulle det förmodligen vara Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Båda två är litteraturvetare. Dessutom liknar de varandra i det att de båda skriver om sorgen efter en närståendes bortgång (far/make) utifrån en intellektuell ansats. Hur sorgen känns fysisk, hur hjärnan stänger av och går på autopilot för överlevnad. Det är en distanserad skildring av sorgearbetet, men smärtan blir synlig mellan raderna. I Helen Macdonalds fall så blir en duvhök räddningen. Tidigare har hon flugit med falkar och ända sen hon var liten har hon varit fascinerad av falkenerarkonsten. En bok i hyllan har en särskild plats i hjärtat. Det är T.H. Whites Goshawk (duvhök på engelska). Författaren till bl.a. romansviten Svärdet i stenen skriver om sina fruktlösa försök att tämja en duvhök och där hans otålighet blir det som förstör allt i slutändan. Det är denna läsupplevelse som får Helen Macdonald att inse att för att läka sin själ måste hon ge sig på den svåraste fågelarten av dem alla att tämja och det är så Mabel kommer in i hennes liv.

Mabel är en ung duvhökshona. En okänd värld med nya begrepp som sittbåge, huvor och falkenerarhandske öppnar sig för mig. Jag som lider av viss fågelskräck (avskyr t. ex. när fåglar flyger kring huvudet på mig), blir väldigt fascinerad och är tvungen att googla andra fakta under läsningen och lär mig bl. a. att falkenering är förbjudet i Sverige sen 1960-talet. Långsamt och mycket metodiskt försöker Helen MacDonald  tämja Mabel. Hon förvandlas nästan själv till en hök, tycker hon, så starkt är bandet mellan dem. Frysen är fylld med fryst kyckling och hare, men det gäller att hitta den perfekta vikten till Mabel. Hon ska inte vara för mätt, men inte heller för hungrig för då blir hon okoncentrerad och svårhanterlig. Hon börjar ta med Mabel ut för att flyga, först med koppel, sen fritt.

”Varje natt drömde jag om linor, rep och knopar, garnhärvor och sträck med gäss som flög söderut. Och varje eftermiddag gick jag lättad ut på cricketplanen, för när höken satt på min hand visste jag vem jag var och jag var aldrig arg på henne även om jag ville sjunka ner på knä och storgråta var gång hon försökte flyga sin väg.”

Men, duvhöken är en vild rovfågel och kan aldrig bli helt och fullt tämjd. Det finns en gräns för allt, men när Helen Macdonald väl nått dit, har sorgen efter sin far blivit hanterbar och livet har fått mening igen.

Språket är vackert och det här är en berättelse som ska läsas långsamt och dröjande, tycker jag. Den väcker många tankar hos mig och jag lär mig om sådant jag tidigare knappt visste existerade. Kanske tycker jag att T. H White får lite väl stort utrymme och att jag hellre hade läst mer om författaren och Mabel, men det är ändå en omistlig läsupplevelse. Böcker som får en både att känna och tänka är ju det optimala, H som i hök är en sådan bok.

Författare: Helen Macdonald
Titel: H som i hök
Förlag: Brombergs

 
 

Bokklubben vid livets slut

(Den här boken har jag bloggat om tidigare, jag vet det, men på nåt mystisktt sätt är inlägget försvunnet så jag skrev ihop ett nytt, för min egen skull.)

bokklubbenBokklubben vid livets slut av Will Schwalbe bygger på autentiska händelser i författarens liv. År 2007 diagnosticeras Wills mamma med långt framskriden cancer i bukspottskörteln och hon får veta att sjukdomen är obotlig. Mary Anne kommer att dö i cancer. Det som återstår nu är att förlänga den sista tiden så mycket som möjligt och samtidigt göra livet drägligt för henne. Tung behandling med bland annat cellgifter sätts in och till en början minskar faktiskt tumörerna. Men tyvärr är det högst tillfälligt. Cancer är en målmedveten sjukdom och snart har den funnit ett sätt att överleva, trots cellbehandling och medicinering.

Det är just under cellgiftsbehandlingen som Will och Mary Anne börjar diskutera böcker de läst. De har alltid läst mycket båda två och gärna tipsat varandra. Will har dessutom jobbat som förläggare under flera år. Men på något sätt blir boksamtalen till mer där i rummet på sjukhuset. Det blir reflektioner och tillbakablickar på de år som gått men också om lärdomar som dragits under livets gång. Mary Anne har varit – och är in i det sista – väldigt engagerad i flyktingars situation runt om i världen och har arbetat mycket med insamlingar till olika projekt för att förbättra livsvillkoren för de mest utsatta människorna. Ja, till och med under hennes svåra kamp mot den dödliga cancern så är hon involverad i ett projekt som syftar till att upprätta ett bibliotek i Afghanistan. Drivkraften i Mary Annes liv är definitivt hennes starka gudstro och den blir en tröst på många sätt. Will är mer av en tvivlare, men tar egentligen aldrig några diskussioner med modern om saken.

Och det är det jag kan tycka nästan är lite provocerande med den här biografin. Det är fint med en sons villkorslösa kärlek, men i lagom portioner. Här blir Mary Anne den oklanderliga madonnan. Så mycket mer god än någon annan (ok, kanske Jesus vinner där ändå). Jag förstår att boken inte alls är skriven som en sons uppgörelse och det är helt ok, men lite mer distans kunde han väl ändå försöka ha när han ska skildra sin mamma. Eller begär jag för mycket? Jag tycker inte det är riktigt sunt i alla fall. Och så retar jag mig mer och mer på att Mary Anne bär sin sorg och smärta med ett sånt stoiskt lugn. Jag kommer på mig själv med att sitta och undra när hennes ilska mot den fruktansvärda orättvisa en cancersjukdom ändå måste upplevas som, ska blomma upp? Hon bara accepterar fakta! Så jag är lite vankelmodig i mitt omdöme om Bokklubben vid livets slut. Det är en fin berättelse, men den står mig lite upp i halsen till slut.

Författare: Will Schwalbe
Titel: Bokklubben vid livets slut
Förlag: Modernista

 
2 kommentarer

Publicerat av på 26 juli, 2013 i Böcker, Biografier, Kärlek, Sorg

 

Inte alls den andra lik

Jag hade ju hoppats att Mitt liv i 23 yogaställningar av Claire Dederer skulle påminna om Eat, Pray and Love, men det gjorde den inte alls, tyvärr. Visst handlade det om yoga och ”finna meningen med livet”, men Dederers självbiografi saknade all charm Elizabeth Gilberts hade. Faktum är att den är ganska dålig. Det känns som om författaren mest skrivit den för sin egen del och hennes berättelse saknar värde för mig som läsare. Att det är tufft att vara småbarnsförälder, visst men Claire Dederer tycks ändå ha rätt mycket egentid att ägna åt exempelvis yogan. Dessutom bor hon i ett fint hus i en trygg del av Seattle och fastän hon retar sig på allt som är så typiskt ”vänsterliberal, vit medelklass” så är hon i allra högsta grad en del av den. Faktum är att när hon nämner detta tredje gången på ungefär femton sidor så blir jag lite trött. Tyckte hon att den ”lajnen” var så himla lyckad att hon inte kunde låta bli? Eller är texten bara dåligt korrekturläst? Dessutom har jag lite svårt för det där kvasiintellektuella passagerna om vad yoga innebär. Jag är helt enkelt inte så intresserad. Och just det är väl mitt största problem med Mitt liv i 23 yogaställningar – den engagerar inte. Jag ska inte döma någon, men kan inte låta bli att förundras över den hang up C.D. har över sin barndom. Visst är det en märklig familjekonstellation kan tyckas, med föräldrar som fortsätter att vara gifta trots att de lever i andra förhållanden och inte bor ihop och jag förstår att det kan vara förvirrande för ett litet barn. Men herregud, det finns värre trauman! Kom över det och gå vidare, människa!

Den stora behållningen får jag ändå säga är det behändiga, überpraktiska excess-formatet! Jag har haft med mig den här jämförelse vis pyttelilla boken (se bilden nedan) överallt! Den har varit mitt sällskap på tåget, i pauserna under fotbollsmatcher, på lunchen på jobbet…

Den tar ju ingen plats! Sidorna är verkligen rispapperstunna, ungefär som i en psalmbok, men verkar ändå väldigt tåliga. Till skillnad från pocket så ligger den dessutom stilla när man läser och det är vansinnigt praktiskt när man käkar samtidigt. Båda händerna är fria!

Min enda invändning är priset (93 kr på adlibris) som ligger högre än pocket. Det gör nog att många tyvärr inte ens provar utan väljer den billigare pocketvarianten i stället. Själv tänker jag genast på hur många böcker jag kan packa ner till nästa resa utan att det tar så mycket plats (eller väger så tungt), om jag väljer excess! Helt klart något för oss som lider av rädslan att stå uta böcker under resan, särskilt om man vägrar att läsa elektroniskt.

Bokmoster har också läst och bloggat om boken (men i vanligt format)!

Författare: Claire Dederer
Titel: Mitt liv i 23 yogaställningar
Förlag: Excess

 
5 kommentarer

Publicerat av på 12 oktober, 2012 i Böcker, Biografier