RSS

Kategoriarkiv: Memoarer

En bruten nacke och vägen tillbaka till livet

Taesler_AIM5Annika Taesler har precis vågat pausa akademikerkarriären och gett sig själv ett år för att se hur långt hon kan nå som dressyrryttare, när den hemska ridolyckan sker. Det är en dag i december 2003 och hon tar med sig en av hästarna på en runda i skogen. Det är ungefär så mycket Annika Taesler minns av olyckan, men tydligen blev hästen skrämd av något och Annika föll av och landade olyckligt. När hon vaknar upp ur medvetslösheten som hon försatts, har det gått tretton dygn. Hon får hon reda på att hon har tre brutna kotor i nacken, tre punktformiga blödningar i hjärnan och att hon genomgått två nackoperationer. Dessutom är hon totalförlamad.

Jag hade ju förmånen att få lyssna på författaren när hon berättade om sin bok på bokmässan. Ända in i märgen är berättelsen om kampen tillbaka till något som liknar det liv Annika Taesler levde innan olyckan. Eller kanske ännu mer, vägen tillbaka till sig själv, till den person hon var innan hon bröt nacken. Men det är inte bara sin egen kropp hon måste kämpa med. Hon får strida mot läkare och annan vårdpersonal som vill att hon ska acceptera att det liv hon en gång levde för alltid är över och underkasta sig de begränsningar som hennes overksamma kropp innebär. Men Annika vägrar. Med hjälp av en beundransvärd jävlar-anamma-anda, fantastiska vänner och en pojkvän som man nästan inte tror är sann, samt en otrolig sjukgymnast som ser möjligheter i allt, lyckas hon återerövra livet! Annika Taesler är modig som vågar utelämna sig själv på det här sättet. Tack vare henne förstår jag bättre hur oerhört många fler svårigheter som man måste tampas med som totalförlamad, än det allra mest uppenbara. Som till exempel hur mycket slem det bildas när man inte har muskler som fungerar så att man inte kan harkla sig, vilken panik det är att försöka lära sig andas igen när man varit intuberad och inte minst hur blodtrycket rasar när man försöker komma upp i sittande ställning efter att ha legat ner så länge och att det många gånger känns som man ska dö, i situationer som tidigare bara funkat utan att man behövt anstränga sig. Det är en otroligt gripande berättelse förstås, men totalt osentimentalt skrivet. Faktiskt får man som läsare till och med dra på munnen ibland. Därtill skriver hon väldigt bra. Det är svårt att förstå hur det trots allt kan bli en sådan positiv berättelse. Jag grät på slutet. Vilken fantastisk människa och kämparglöd!

Författare: Annika Taesler
Titel: Ända in i märgen
Förlag: Bookmark förlag

 
3 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2016 i Böcker, Facklitteratur, Kärlek, Memoarer, Rec.ex., Sorg, Vänskap

 

Hej då, vi ses imorron

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inbWilliam Maxwells bok Hej då, vi ses i morron har precis kommit i nyöversättningen. Boken vann The National Book Award 1980 och räknas som en modern amerikansk klassiker. William Maxwell (1908-2000) själv var både författare och skönlitterär redaktör på The New Yorker.

Hej då, vi ses i morron är en sjävbiografisk roman där läsaren får ta del av författarens traumatiska förlust av sin mor som dör två dagar efter att hon har gett liv åt en tredje pojke. Maxwell är bara tio år gammal och får ta hand om sin far som nästan går under av sorg. Det finns inte mycket utrymme för Maxwell och hans äldre bror, utan de får klara sig igenom den svåra tiden på egen hand, ensamma med sina tankar och stora saknad. Böcker och läsning blir hans tröst och tre år senare gifter fadern om sig. Under samma period så sker ett mord i staden i samband med en skilsmässa. Maxwells skolkamrat Cletus far blir snabbt misstänkt och tycks vara den enda som haft motiv att döda. Det visar sig att han och hans fru låg i skilsmässa. Cletus mor hade angett som skäl att hennes man visat extrem och långvarig grymhet. Hans far hade kontrat med att han hade bevis för att hans fru varit otrogen med grannen, han som ny hittats mördad i stallet.

Som vuxen funderar William Maxwell över hur det kom sig att han aldrig brydde sig om att stötta sin kamrat Cletus.Han bestämmer sig för att ta reda på allt om fallet och kartlägga händelserna fram till mordet. Han bedriver ett gediget och systematisk undersökningsarbete för att lyfta på alla stenar som finns och tränga genom den stora gåtan hur två vänner plötsligt kunde förvandlas till bittra rivaler.

Det är en speciell bok det här som blandar en uppväxthistoria med ett verkligt mordfall och låter dessa två berättelser flyta samman till en. Jag vet egentligen inte om jag tycker att det är en sån bra idé egentligen, båda hade likaväl kunnat fått en egen bok att breda ut sig i. Jag hade gärna läst mer om författaren, samtidigt är bakgrunden till mordet väldigt intressant att läsa om. Det mest otroliga är egentligen att William Maxwell ror i hamn med det här på endast 127 sidor! Språket är inte alls så stringent som man hade kunnat tro utan innehåller flera målande beskrivningar, som t. ex om arrendatorerna som kommer in till stan på lördagarna:

”Man såg genast att de inte kände sig hemma i stan och att dehöll sig så tätt intill varandra för att inte känna sig bortkomna. Kvinnornas kläder var inte i första hand avsedda att vara klädsamma: de skulle tåla att slitas på, de skulle vara hela livet. Männens nackar var mahognyfärgade och hade djupa veck. De hade stora händer som verkade svullna eller vanskapta och ibland saknade de ett finger eller två. Att de alltid kutade missnöjt med axlarna är möjligen nåt jag bara fick för mig eftersom jag själv inte skulle ha gillat att vara bonde på ett ställe som ägdes av nån annan.”

Författare: William Maxwell
Titel: Hej då, vi ses i morron
Förlag: Modernista

 

Vårens måsten!

Jodå, Svensk bokhandels katalog över vårens böcker hittade ända hit till USA också och lycklig är jag över det! Jag har bläddrat och njutit av alla nya böcker som snart är här och som varje säsong tänkt Men åh! Jag har ju inte hunnit läsa allt som kom förra säsongen! Men det är ju en bibliofils eviga dilemma: Så mycket böcker, så lite tid. Hur som, en lista över böcker (hårt sållad!)som pockar lite extra på min uppmärksamhet är gjord här är den:

Januari

Dick Harrison: Slaveriets historia (Historiska Media)
Måste ju bara läsas om man som jag befinner sig i amerikanska Södern och där slaveriet var som allra mest utbrett! Och rasfrågan är ju fortfarande brännande aktuell, tyvärr.
Maria Gustavsdotter: Katarinas bok (Historiska Media)
Jag gillade den första boken om Ulrika mycket och ser fram emot att få läsa om den andra prästdottern.
Sabine Durrant: Allt att förlora (Lind & co.)
Den verkar helt enkelt jäkligt spännande!
Beate Grimsrud: Evighetsbarnen (Bonniers)
Tyckte väldigt mycket om En dåre fri, som jag lyssnade på när hon läste själv. Föll för hennes språk och ton.

Februari
Olivia Bergdahl: Efter ekot 
(Ordfront förlag)
En spännande debutant!

Mars
Megan Abbott: Om du vågar (Bokfabriken)
Hela #boblmaf verkar ju ha läst The Fever, utom jag, och älskat!
Alice Petrén: Made in France (Atlantis bokförlag)
Känns som en given bok, jag har ju börjat att försöka lära mig det här språket och när en dröm om att kanske flytta till Frankrike en dag…
Assaf Gavron: Uppe på höjden (Natur och kultur)
Det är något med mig och författare från Israel, alltså…
Anna McPartlin: Rabbit Hayes sista dagar (Printz Publishing)
Låter fruktansvärt sorglig, men så där så att man blir lite varm i själen på samma gång.
Gaute Heivoll:
Över kinesiska havet (Norstedts)
Tror att den är riktigt bra, faktiskt.
Lianne Moriarty: Öppnas i händelse av min död (Bonniers)
Populär författare här i USA som jag aldrig läst något av. Än.
Lucie Whitehouse: Före dig (ETTA förlag)
Verkar ruggigt spännande!

April
Paula Hawkins: Kvinnan på tåget (Massolit förlag)
Läst mycket om i amerikanska medier. Känns som ett säkert kort.
Anna Lihammer: Än skyddar natten (Historiska Media)
Vem är inte sugen på att läsa fortsättningen?!
Kristina Ohlsson: Milos blues (Piratförlaget)
Se ovan.
Paul Auster: Rapport från insidan (Bonniers)
Favoritförfattare, men vill nog hellre läsa den på engelska, ändå.
Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet (Forum)
Hoppas så på att hon ska skriva en bättre deckare den här gången, jag vet ju att hon kan!
Ian Rankin: Helgon eller syndare (Forum)
Böckerna om Malcolm Fox blev så mycket bättre när John Rebus gjorde entré. Och Ian Rankin är favoritförfattare inom genren sen lång tid tillbaka.
Caroline Kepnes: Du (Forum)
Tror mycket på denna.
Niklas Källner: Tills man dör lever man (Bonnier Fakta)
Om man som jag lider av en lätt dödsångest, känns Niklas från Skavlan som ett fint sällskap när man ska närma sig detta ämne.
Nora Ephron: Jag minns (Printz Publishing)
Läser gärna memoarer om jag tror att personen kommer att kunna skriva intressant. Tvekar inte alls när det gäller Nora Ephron.
E. Lockhart: Den ökända historien om Frankie Landau-Banks (LavenderLit)
Roman i internatskolemiljö, say no more…

Vilka böcker ser du fram emot att få läsa i vår?

 

Årets svåraste inlägg

gidlundDet är nog en månad sen jag sträckläste Kristian Gidlunds memoarbok I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början. Jag har inte kunnat finna ork och mod att blogga om den, men försöker i alla fall nu. Det är väl ingen som missat vem Kristian Gidlund är? Han är trummisen i Sugarplum Fairy vars liv håller på att ta slut. Jag älskade boken och samtidigt så önskar jag inte att den fanns för I kroppen min är Kristian Gidlunds mycket personliga berättelse om sin dödliga cancer. En cancer som han trodde att han övervunnit men som kom tillbaka med full kraft hösten 2011. Boken bygger på hans texter som han skrivit på sin blogg med samma namn (www.ikroppenmin.blogspot.com). Bloggen blev hans egen terapi och ett sätt att informera nära och kära om vad som händer med honom.

Hans texter är nästintill outhärdligt att läsa. Det är så grymt att veta slutet redan från början. Och att veta att slutet kommer att vara brutalt. Hans kroppsfunktioner kommer långsamt att lägga av, en efter en. Det kommer att bli smärtsamt på många sätt. Kristian Gidlund beskriver cancern som ett krig han för, där han ständigt måste vara utrustad för nya bataljer. Ändå vet han ju att cancern kommer  att segra till sist. Det är så det kommer att bli.

Det är paradoxalt att det i en bok om döden kan finnas så mycket livskraft och hopp. Men Kristian Gidlund lyckas verkligen visa hur han mitt i allt det fruktansvärda förmår uppskatta livet. Han skriver så vackert att jag blir alldeles tårögd om barnet han aldrig kommer att bli far till. Om kärleken till hästarna och hur han lärde sig rida när han blev sjuk. Glädjen i över att ha så kära vänner runtomkring sig och en familj som älskar honom:

”Jag berättar hur mycket jag älskar dem, mina vänner. Att jag skulle göra vad som helst för var och en av dem (…) Jag berättar att jag ser mitt eget mörker föröver. Att jag ska rida ut den här stormen, så länge som det är möjligt. Att jag ska kämpa, men att jag till slut inte kommer att lyckas. Och att jag vill att de ska veta att jag inte väljer bort dem när döden kommer. Att jag aldrig skulle välja bort deras vänskap för något annat, hur det än kommer att gå.”

Han har ett sånt vackert språk och förmåga att uttrycka sig och det tror jag är avgörande för att jag orkar läsa den här boken. Under läsningen skäms jag många gånger över alla småsaker jag irriterar mig på och att jag inte är mer tacksam över att jag och min familj är friska, att vi har varandra. Att jag inte förmår uppskatta detta varje dag. Jag tycker om att Kristian Gidlund påminner mig om hur värdefullt livet är.

Författare: Kristian Gidlund
Titel: I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 26 juni, 2013 i Böcker, Debutant, Kärlek, Memoarer, Sorg, Vänskap

 

Vinterdagbok

Paul Auster är en av favoritförfattare, det är bara så. Jag tycker att han är en fantastisk berättare och gillar språket. Det känns som om han är noga med orden. När jag såg att han skulle komma med en berättelse om sitt liv blev jag förstås nyfiken och jag var länge sugen på att läsa den på engelska, men jag hann aldrig. Albert Bonniers förlag var snabba med att översätta den och ge ut den på svenska och det är så jag har läst den.

När Paul Auster börjar skriva Vinterdagbok är han 63 år och börjar bli varse sitt eget åldrande. Insikten att livet förr eller senare kommer att ta slut finns där i bakgrunden och väcker en längtan till att förstå varför han blev den han blev. Hans brokiga ursprung gör det inte enklare och kanske måste man resignera inför faktum att det inte går att pressa in människor i smala fack:

”Eftersom du inte vet någonting om din härkomst har du för länge sedan bestämt dig för att utgå ifrån att du är en blandning av alla den östra hemisfärens olika raser, delvis afrikan, delvis arab, delvis kines, delvis indier, delvis kaukasier, smältdegeln för otaliga stridande civilisationer i en enda kropp. Om inte annat så är det ett moraliskt ställningstagande, ett sätt att eliminera frågan om ras, som i dina ögon är en falsk fråga, en fråga som bara kan bringa vanära  till den person som ställer den, och följaktligen har du medvetet bestämt dig för att vara alla, att omfatta alla inom dig för att helt och fullt fritt kunna vara dig själv, eftersom det är ett mysterium vem du är och du inte har någon förhoppning om att detta mysterium någonsin kommer att lösas.”

(Så jäkla bra!!)

Det är personligt, men om man hoppas på en massa snaskiga detaljer så blir man besviken. Det är återhållsamt och återblickarna känns något filtrerade. Integriteten bibehålls, trots att det är ett slags memoarer. Texten rör sig fram och tillbaka i tiden, utan en egentlig kärna. Det blir en odyssé genom Paul Austers liv, från barndomens ärr, till alla platser han bott på och fram till dödsbudet om hans egen fars bortgång. Kärleken till kvinnor har hela tiden varit stark. Som liten pojke drömde han om att kyssa en flicka. Sen blev han äldre och besökte bordeller (som kanske var mer accepterat under ”det fria 70-talet”?), kastade sig in i en stormig relation och till sist (?) ett mer än trettioårigt långt äktenskap med författarkollegan Siri Hustvedt.

Du-tilltalet är inte helt lätt att ta till sig, särskilt eftersom du inte avser läsaren utan författarens själv. Det är alltså Paul Auster som skriver till Paul Auster. Det skapar en viss distans som jag inte riktigt gillar. Men den fina språkkänslan finns där och varje mening känns efteränksam, varje ord noga avvägt. Mitt i all allvarsamhet så finns det en viss humor och självdistans som jag gillar. Glädjande nog finner jag också en gemesam egenskap för mig och Paul Auster: Vi har båda vansinnigt dåligt lokalsinne! Och jag ler – inte så lite –  igenkännande  åt:

”Varje gång du tar tunnelbanan från Brooklyn till Manhattan (…), är du särskilt noga med att stanna till en stund för att orientera dig så fort du har gått uppför trappan till gatunivån, men ändå ger du dig iväg norrut i stället för söderut, österut i stället för västerut, och till och med när du försöker överlista dig själv, eftersom du vet att ditt handikapp kommer att leda dig åt fel håll och du följaktligen försöker rätta till felet och gör motsatsen till vad du tänkt göra, går åt vänster i stället för åt höger, åt höger i stället för åt vänster, hamnar du ändå fel, hur många korrigeringar du än har försökt dig på.”

Även om jag har vissa invändningar så är Vinterdagbok en fin liten bok som skapar ännu mer hunger efter att få veta mer om personen Paul Auster och inte minst, stor längtan efter hans nästa roman!

Författare: Paul Auster
Titel: Vinterdagbok
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
6 kommentarer

Publicerat av på 21 februari, 2013 i Böcker, Kärlek, Memoarer, Rec.ex., Resor, Sorg