RSS

Kategoriarkiv: Släkthistoria

En annorlunda barndom, minst sagt

Allt jag fått lära migAllt jag fått lära mig av Tara Westover är en bok som jag sett i mitt sociala flöde väldigt länge. Först på de amerikanska bloggarna/instagrammarna och sen på de svenska dito. Hyllningskören har varit stark och enad – alla tycks älska den här boken, till och med den förre amerikanske presidenten Barack Obama! Det kan vara lite vanskligt att börja läsa en sådan hyllad bok, att drabbas av brustna förhoppningar när man väl börjat läsa, men jag tycker faktiskt att Tara Westovers memoar är n ä s t a n så fantastisk som alla säger!

Tara Westover växer upp med sin familj på ett skrotupplag i delstaten Idaho. Hennes föräldrar är mormoner, men inte riktigt som de andra mormonerna. Hennes far är övertygad om att regeringen, sjukhuset, militären, ja hela samhällsapparaten är en konspiration av några han kallar Illuminati och som hotar deras existens. Endast Gud är tillförlitlig och hans vilja har alltid en mening. Till och med när de handlar om när den ene sonen, Luke, svårt brännskadar sitt ben i en olycka. Eller som när bilen hamnar på taket och modern blir svårt skallskadad efter en tur till Arkansas för att hälsa på släktingar. Vid dessa tillfällen vore en oförlåtlig synd att vända sig till sjukvården och istället vårdas både sonen och modern hemma med diverse örttinkturer. Hemmet är våldsamt och otryggt. Allra värst är brodern Shawn som tycks ha en förkärlek för våld och att förnedra andra människor. Tara råkar värst ut och han terroriserar henne både fysiskt och psykiskt för att visa sin makt. Ingen ingriper, alla tystar ner våldsamheterna och Tara själv hanterar det genom att försöka skratta åt Shawns tokerier. Oerhört drabbande läsning som är som ett knytnävsslag i magen på läsaren. Under hela sin barndom sätter Tara aldrig sin fot i skolan. Emellanåt får hon en viss hemundervisning av modern, men ofta hjälper hon sin far med skroten eller arbetar extra för att bidra till hushållet. Först när hon är 16 bestämmer hon sig för att försöka komma in på ett college i närheten och lyckas få tillräckligt med poäng för att antas. Det blir starten på Taras uppvaknande och sakta med säkert börjar hon reflektera över sin uppväxt. I takt med insikten om allt hon gått miste om och vacklandet i sin egen tro, förändras hon. Så småningom inser hon att hon inte längre kan låtsas att allt är normalt kring sin familj, men hur gör man det utan att förlora dem man älskar mest?

Det är en fascinerande historia som Tara Westover berättar. Hennes bildningsresa är nästan osannolikt och numera kan hon dessutom titulera sig doktor. Hon besitter ett stort mod och texten är skriven utan bitterhet, vilket imponerar stort på mig. Jag tycker kanske att den är lite tillrättalagd ibland. Kanske beror det på att författaren själv har en distans numera till sin egen historia. Jag saknar också mer information om hur svårt det var att hänga med i början. Kanske lite fler exempel på situationer som var svåra? Det är till största delen när hon skriver om relationen till sina föräldrar och syskon som jag sitter som fastnaglad och inte kan sluta läsa, men jag hade också velat att hennes akademiska erfarenheter fick samma glöd i texten. Annars är detta en oerhört intressant skildring som förtjänar sin uppmärksamhet!

Författare: Tara Westover
Titel: Allt jag fått lära mig
Förlag: Natur och kultur
Översättning: Peter Staffansson

Annonser
 

Testamente av Nina Wähä får högsta betyg!

I onsdags var det återigen dags för bok- och vinklubb med min vän L. Till träffen hade vi läst Nina Wähäs Testamente och vi var eniga om att det förtjänade ett högt betyg. Jag gav den faktiskt årets första femma! Är mäkta imponerad över romanbygget, hur Nina Wähä lyckas få ihop alla delar och alla röster. Varje karaktär känns som en egen individ och trots att de flesta av dem inte får så många sidor att höras på, lyckas författaren ändå få mig att uppleva att jag känner dem väl. Tack Nina!, för registret i början, det underlättade mycket. De tornedalska personnamnen var inte helt enkla att hålla reda på. Slutet då, fanns det någon skyldig? Eller var det en olycka? Där var vi inte riktigt överens. Ett litet minus i kanten, tyckte vi att Penttis brev till Annie var. Det kändes inte riktigt som hans ord. Var han kapabel att känna så mycket och förstå vad han utsatt Siri för? Där tvekade vi lite och hade hellre sett att advokaten sagt att han hade skrivit ner vad Pentti sa istället. Då hade vi förstått varför texten skilde sig så mycket från hur vi uppfattat Pentti.

Det här är en myllrande familjesaga, som mestadels utspelar sig i början på 80-talet långt uppe i Tornedalen i byn Aapajärvi. Äldsta dottern Annie kommer till jul för att hälsa på i barndomshemmet. I magen växer ett foster som hon inte riktigt bestämt sig för om hon vill ha eller inte. I Stockholm väntar barnets far på att de ska flytta ihop och att de ska bli en liten familj tillsammans. En efter en återvänder alla syskonen och ett oväntat uppdrag utkristalliseras. De ska rädda modern undan den våldsamme och hatiske Pentti, fadern som alla tippar på tårna runt för att inte väcka uppmärksamhet. Men först måste hon övertalas om att det är det enda rätta. Alla barnen är djupt präglade av den dysfunktionella uppväxten, men på olika sätt. Någon har själv gått i faderns våldsamma spår, en annan har flytt till akademikervärlden i Helsingfors och gör sitt bästa för att klippa alla band. En annan har gift sig och nyligen fått besked att hon har en allvarlig sjukdom, men vill inte berätta det för någon. Ytterligare en annan har ett sällsynt band till skogen och alla dess djur, men har svårare för människor. Och så Annie då, som genast tar på sig storasysterrollen och vill styra upp allt, trots att hon har sitt eget liv att fundera över. Julbesöket blir upptakten till en berättelse som slutar i ett mord. Eller hur som helst, med ett oväntat dödsfall och ett testamente, som drastiskt kastar om rollerna i familjen.

Vi är bara i början av 2019, men jag hoppas – och tror – på en augustnominering i höst för den här fantastiska romanen!

Författare: Nina Wähä
Titel: Testamente
Förlag: Norstedts

 

F a n t a s t i s k !

Vår älskade av Kamila Shamsie är en fantastisk roman! Författaren lyckas levandegöra fyra sinsemellan helt olika karaktärer så att läsaren förstår och känner med dem alla. En oerhört viktig roman i vår polariserade samtid där det tycks så lätt att tycka en massa, men mycket svårare att försöka förstå varandra.

Isma är knappt vuxen när modern dör och hon tar hand om sina yngre syskon, tvillingarna Aneeka och Parvaiz. Deras far var jihadist och dog på vägen till Guantánamofängelset. Trots detta har Isma fått visum till USA där hon ska fortsätta sina studier i sociologi. Äntligen är syskonen så självständiga att hon kan börja tänka på sin egen framtid! I USA lär hon känna en annan britt på ett café. Hon vet direkt vem han är, men låtsas inte om något. Mannen, Eamonn, är son till Englands inrikesminister Karamat Lone. En man som Isma och hennes syskon avskyr på grund av hans ambition att visa att han inte är en muslim som alla andra. Karamat Lone är däremot en ny älskling i det politiska etablissemanget på grund av hans moderata muslimska tolkning. Isma och Eamonn tillbringar en hel del tid i varandras sällskap och när Eamonn återvänder till London har han med sig en present från Isma till deras granne. I stället för att posta den som det var tänkt, beslutar han sig för att överlämna presenten personligen istället. Där möter han Aneeka och blir blixtförälskad och de två inleder en hemlig kärleksrelation. Tvillingbrodern Parvaiz har försvunnit utomlands. Han är inte hos släktingar i Pakistan, som det var bestämt, men dyker då och då upp på Skype. Den enda han har lite kontakt med är Aneeka, men inte ens hon vet var han är eller vad han gör.

Förra året mottog författaren Kamila Shamsie (född 1973), som själv har pakistanskt ursprung, Women´s Prize for Fiction för den här romanen (Home Fire heter den på originalspråk). Det är hennes åttonde roman och jag blir naturligtvis väldigt nyfiken på hennes andra sju. Vår älskade är, trots sitt starka politiska tema, väldigt lättläst och slutet är brutalt överraskande. Jag får en inblick i hur svårt det kan vara att leva som muslim i en värld där terrorister har lagt beslag på ens religion. Att de ständigt måste vakta på sig själva och t. ex. inte bli en GM, Googlande Muslim, som aktar sig för att söka information om sådant som kan väcka misstankar. Det är en berättelse som vidgar mina vyer och som påminner mig om att inte döma för fort. Allt är sällan svart eller vitt. Och ett vet jag säkert, romanens fyra huvudpersoner kommer att finnas i mitt liv ett tag framöver. Skynda er och läs!

Författare: Kamila Shamsie
Titel: Vår älskade
Förlag: Polaris bokförlag

 

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Jag for ner till brorKarin Smirnoff har ett alldeles eget språk. Hon skippar kommatecken och stor bokstav på personnamn. Valet känns självklart och jag tycker att det finns en fin symmetri mellan språk och innehåll. Det går förvånansvärt lätt att läsa ändå. Och trots att författaren även blandar in en hel del dialektala uttryck är det inga svårigheter för en sörlänning som jag själv att hänga med i texten. Det finns en bra, stadig rytm. Ibland en underfundig sorts humor. Dessutom är själva intrigen spännande som en thriller. Och otäck! Det är modigt av Karin Smirnoff att våga skriva så råbarkat om byns invånare i norr. Ingen direkt reklam för Norrland, även om jag inte för ett ögonblick tror att våldsamheten och förtigandet skulle vara något typiskt norrländskt. Tvärtom, det finns nog i de flesta mindre samhällen. Kanske är just den där tystnaden om hemskheter som man vet om andra nödvändiga att förtiga? Hur skulle man annars kunna fortsätta leva så nära inpå varann?

Berättelsen börjar dramatiskt med en snöstorm. Janakippo, som huvudpersonen heter, är på väg hem till sin bror, som bor kvar i barndomshemmet. Vädret ställer till bekymmer för Jana och hon undsätts av en vildsint och hemlighetsfull man som också är konstnär. Han har, ska det visa sig, haft full koll på Jana då hon själv bodde uppe i Smalånger, som byn heter, och har målat sånt som han har sett och hört. Maria är död. Blev hon mördad och är hon verkligen Janas och Brors syster?

Janas bror är deprimerad och alkoholiserad. Hemmet ser ut som en soptipp och Jana gör det hon är bäst på, städar. Deras våldsamma uppväxt har satt djupa spår i dem båda, men de hanterar det olika. Jana var först med att försöka slå ihjäl fadren, som deras far kallades, men det var Janas bror som till sist lyckades. Deras mor, som aldrig kallades annat än modren, var djupt religiös och hukade sin rygg i tystnad, förmådde inte skydda vare sig själv eller barnen.

Jag for ner till bror är en synnerligen imponerande debut! Nästan olagligt bra, faktiskt! Det är inga konstigheter med att Jag for ner till bror nominerades till årets Augustpris. Jag, för min del, höll den som vinnare, men även fast boken inte vann tror jag nog att den får många läsare, omskriven och hyllad som den blivit! Jag tycker att den är måste-läsning för alla litteraturälskare!

Författare: Karin Smirnoff
Titel: Jag for ner till bror
Förlag: Polaris

 

En finstämd roman att njuta långsamt

SyskonenTessa Hadleys Syskonen blurbas fint på omslaget av storheter som Chimamanda Ngozi Adichie och Hilary Mantel, vilket förstås skapar förväntningar. Samtidigt väcker det ett litet uns av misstänksamhet hos mig. En författare som Tessa Hadley, professor i kreativt skrivande och kritikerrosad i hemlandet Storbritannien ska väl inte behöva den extra skjutsen? Men det är klart, här i Sverige är hon mera okänd och Syskonen är faktiskt den första som översatts till svenska.

Mitt samlade intryck är lite blandat. Dels hade jag trott att det skulle vara en mer händelsedriven roman. När jag läste om boken och att den skulle handla om fyra syskon som återvänder till sitt barndomshem för att bestämma vad de ska göra med huset: behålla eller sälja, tänkte jag mig en mer högljudd berättelse än denna. Jag insåg ganska snart att det här är en berättelse där läsningen måste få ta tid, då kommer romanen till sin fulla rätt. Tempot är långsamt och på ett yttre plan händer det inte så mycket, Vi får följa dagarna utifrån varje syskon, dess bonusbarn, respektive och barn. De olika perspektiven berikar läsupplevelsen och jag tänker på hur olika människor tolkar och upplever situationer. När semestern är till ända har mycket förändrat dem på ett djupare plan och kanske är det också då de verkligen kan se varandra. Det är en svår bok att återge så här i ett blogginlägg. För mig var den allra bäst när jag avslutat den. Det låter kanske lite konstigt. Jag menar inte att jag inte njöt av läsningen under tiden, men att helheten definitivt var större än delarna i denna roman. Det finns vissa passager som säger så mycket, som när Harriet, den äldsta systern, kommer hem från sin sedvanliga vandring och ska möta Pilar, brodern Rolands fru, för första gången. Känslan av utanförskap när hon upptäcker att hon är den som alla väntar på, eller i alla fall känns det så och hur jobbigt det kan kännas att införliva en ny person i gemenskapen. En gemenskap av sinsemellan väldigt olika individer som en familj kan vara.

Det blir en stor utmaning att försöka göra Syskonen rättvisa när jag ska ha bokprat med Afternoon Tea på jobbet om en dryg vecka, men jag ska göra mitt yttersta. Jag tror att det är en roman som kan intressera väldigt många om de bara lyckas vila i det långsamma berättartempot.

Författare: Tessa Hadley
Titel: Syskonen
Förlag: Wahlström & Widstrand

 
5 kommentarer

Publicerat av på 23 september, 2018 i Böcker, Släkthistoria

 

Till minne av en villkorslös kärlek

Redan från första början etableras ett särskilt förbund mellan modern Ingegärd och hennes son Jonas. När han föds drabbas Ingegärd av akut bukhinneinflammation till följd av en brusten blindtarm. Sjukhuspersonalen är säker på att hon inte ska överleva och låter henne därför hålla Jonas nära sig i sängen. Hon viskar och småsjunger psalmer och böner, hennes gudstro är stark. Kanske är det kärleken till sonen, det lilla ynkliga knyte som hon inte kan överge, som gör att hon överlever mot alla odds. Bandet dem emellan ska komma att bestå under en stor del av uppväxten. När Jonas ljuger om en näsoperation han skulle ha gjort för sina klasskamrater, sätter hon på ett plåster på näsan ”som bevis”. Men så en sommardag när de är vid badplatsen, knuffar hon honom ner i det mörka kalla vattnet och därmed är deras heliga förbund brutet.

Till minne av en villkorslös kärlek är en roman om Jonas Gardells mor Ingegärd, denna svårfångade och lite excentriska kvinna som hela sitt liv suktade efter en frihet som aldrig kom till henne. Delvis beroende av tidens konventioner och en make som aldrig höll sina löften om att de två skulle bytas av när barnen var större och hon skulle få satsa på sin forskning om adoptioner. När tiden väl kom, lämnade han henne för sin yngre sekreterare och fick dessutom Ingegärd att ta på sig skulden för detta. Om man nu ska tro Jonas Gardell. Boken är ingen renodlad biografi och som skönlitterärt verk kan författaren tillåtas att ta ut svängarna och det finns inga sanningskrav. I en intervju med honom i Babel påtalade han också att inte alla syskonen hade låtit sig intervjuas inför skrivandet av den här romanen och att det oundvikligen var Jonas egen minnesbild över barndomens händelser som fick råda. Och alla som själva har syskon vet ju hur man kan tolka händelseförlopp olika.

Jonas Gardell är också inskriven i berättelsen som författaren som redan i inledningen är med om något oerhört dramatiskt. Anslaget och tonen blir därför något pompös när berättaren ska analysera författaren Jonas Gardells tidigare verk. Boken om en mor blir därför oundvikligen en berättelse om Jonas Gardell. Han har nog lite svårt att stå tillbaka ändå och är det inte lite typiskt för honom ändå? Likaså kan jag känna att han ältar vissa saker om och om igen. Mycket känns ju igen från hans tidigare romaner. Men ändå, åh vad jag tycker om den här romanen! Vissa scener är så otroligt starka (inte minst den vid vattnet, men också beskrivningen av fadern som försvinner över torget i Enköping, ja, det finns förstås många fler)! Han förmår uttrycka stämningar med bara några få ord så att huden knottrar sig på mig. Ingegärd fascinerar och skrämmer, Bertil far förbi som en ganska tragisk varelse. Skoningslöst skildrar han båda sina föräldrars tillkortakommanden och konstaterar krasst att de två aldrig borde ha fått några barn. Förljugenheten är familjens signum. Att frisera verkligheten så att den passar den uppdiktade familjeberättelsen.

”Jag har tidigt i den här texten konstaterat att familjen Gardell säkert var en bra familj på många sätt men att den inte trodde på svaghet. Och eftersom man inte var svag kunde sådan händelser där familjen av någon anledning framstod som just svag inte berättas, helt enkelt för att de inte kunde vara sanna. (…) Det som man inte fick tala om i familjen förträngdes, förvrängdes eller förnekades, medvetet eller omedvetet, och kring de hemligheter eller icke önskvärda sanningar som måste skyddas, byggdes upp legender och vävdes alltmer komplicerade konstruktioner av lögner.” (s. 372)

Fadern har för längesen upphört att vara en betydelsefull person i Jonas Gardells liv, om han någonsin varit det. Kärleken till modern är stark och när hon långsamt försvinner in i dimman prövas den verkligen, men står ändå stadigt. På hennes gravsten finns några väl varda ord som syskonen enats kring: Till minne av en villkorslös kärlek

Författare: Jonas Gardell
Titel: Till minne av en villkorslös kärlek
Förlag: Norstedts

 
 

Arvets bojor

Det här är säkert årets snyggaste omslag, formgivet av Lisa Zahrisson! Min solblekta bild gör det inte rättvisa. Det är blankt och silvrigt och boken är i danskt band. Oerhört tjusigt! Rich boy handlar om tre generationer kvinnor: Gully, Marianne och Annika. Det är fruktansvärt mörka kvinnoöden som skildras. Gully lever ett gott liv med sin man och deras fyra barn, när maken plötsligt avlider och lämnar Gully kvar med ett ansvar hon inte förmår bära. Allra hårdast blir smällen för Marianne som är det barn som Marianne minst orkar ge sin kärlek till. Marianne i sin tur söker bekräftelse hos en man, Kaj, som själv brottas med sina egna demoner, ivrigt påhejade av alkohol och droger. Med Kaj känner Marianne att hon är någon. Egentligen hade hon hellre varit med Pia, men Annika vet att så bra kan man inte ha det i livet. Hon kan inte vänta sig mer än att vara ihop med någon kille och hoppas att han är snäll mot henne ibland, det har livet lärt henne. Kaj vill egentligen inte binda sig, men när Marianne blir gravid så gifter de sig i ändå. Äktenskapet blir stormigt och våldsamt. De får en son, som dör i en olycka, som direkt eller indirekt har med Kaj att göra. Det lämnas till läsaren att själv fundera över. Marianne går ner sig i sin sorg, men snart är hon gravid igen. När dottern Annika föds är Marianne rädd för att älska henne, skräckslagen att mista henne. Hon vet hur ont sorg gör. Hur det sliter hjärtat itu. Men Marianne hittar däremot kraft att lämna Kaj och tar dottern med till Skåne för att börja om. Uppväxten präglas av Annika som är oförmögen att älska. Hon träffar en man, Johan, men hon kan inte känna någonting för honom. Johan är dock säker på sina känslor för Annika, men till slut blir frustrationen över Annikas likgiltighet för stor och han träffar en annan kvinna och lämnar Annika. Först då är det som om Annika inser att hon nog borde ha älskat Johan och förnedrar sig fullständigt i sina försök att få honom tillbaka. Johan å sin sida, utnyttjar Annikas desperation för en stunds sex, men äcklas efteråt över hennes patetiska kärleksförklaringar. Annikas förhållande till sin mamma Marianne är i det närmaste obefintligt, annat än att Marianne då och då förser Annika med ångestdämpande tabletter som ska Annika att må bättre. Mormodern Gully däremot var en som hon kunde fly till, när det blev odrägligt hemma hos pappa Kaj, de få gånger hon besökte honom i Stockholm under sin uppväxt.

Som sagt, det är en oerhört mörk berättelse som Caroline Ringskog Ferrada-Noli skrivit. Ibland blandar hon in lite humoristiska tongångar, men de känns ofta malplacerade i den här tunga kontexten, tycker jag. Jag både gillar och inte gillar den här boken. Jag tycker först och främst att den är alldeles för lång, blir tyvärr lite repetitiv emellanåt. Språket är ojämnt. Ibland tycker jag att författaren får till det klockrent, men ofta störs jag av den lite konstaterande tonen i texten. Slutet öppnar eventuellt upp för en smula hoppfullhet, annars är det få ljusglimtar i den här berättelsen. Jag blir sorgsen och nedstämd av att läsa den, ändå berörs jag av personerna. Jag känner för dem och i viss mån förstår jag dem. Även om jag emellanåt håller på att bli tokig på Annikas offermentalitet. Hon låter verkligen saker drabba henne, men det är lite oklart om en taskig uppväxt endast är förklaringen till hennes passivitet. Mest nyfiken är jag på Gully, kanske för att hon också är den som ges minst utrymme. Varför titeln Rich boy? Jag vet faktiskt inte. Jag har funderat på om det beror på att karlarna i boken alltid tycks överleva på bekostnad av kvinnorna? Men till vilka liv? Ingen av dem tycks det minsta lycklig, varken Kaj eller Johan och den förste maken dog ju tämligen ung. Det finns inga vinnare här, de är alla förlorare, som jag ser det.

Författare: Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Titel: Rich boy
Förlag: Natur och kultur