RSS

Kategoriarkiv: Släkthistoria

De är Familjen

FamiljenJag har läst Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Johanna Bäckström Lerneby har under ca 10 års tid följ en familj från Angered utanför Göteborg, ett samhälle med drygt 50 000 invånare. Nu har hon skrivit en bok om dem och det är en skakande och smått osannolik historia som berättas. Det är ett modigt reportage och det är inte svårt att se vilka svårigheter som det måste ha inneburit att skriva om en familj som gärna vill verka, men inte synas.

I boken kallas familjen Al Asim, men det är ett fingerat namn. De kommer ursprungligen från Libanon. Familjens överhuvud är en man i 65-års åldern, imam, som har ett gott rykte bland många muslimer. Familjen består av ca 120 individer och många av männen har ett digert brottsregister och ett enormt våldskapital, inte minst på grund av deras rykte. De sysslar med knarkaffärer, utpressning, misshandel och mord för att upprätthålla sin samhällsposition. Vi får följa polisens arbete med att lagföra dem och andra myndigheters arbete för att stoppa deras kriminella livsstil. Familjen själv ser sig som förföljda och utsatta för trakasserier från samhällets sida. Det är verkligen omskakande läsning om hur parallella samhällen uppstår. I Angered har det gått så långt att det kommunala bostadsbolaget vägrar att åka ut till vissa adresser längre av rädsla för repressalier. Vid ett tillfälle ska hyresvärden låsa upp förråden på polisens begäran och upptäcker att alla låsen har blivit utbytta. För så är det, när familjen vill ha något så vågar ingen protestera. De som vågar, gör det med livet som insats, som t.ex. en asylsökande ung kille som kallas Mohammed i boken. Han vågar vittna om en misshandel, men blir då tvungen att flytta till en annan ort.

Det är svårt att ta till sig hur ett samhälle bara har låtit det här ske och gå så långt som det gjort. Tyvärr är väl inte detta det enda exemplet heller. För några år sedan läste jag Baris Kayhans bok om Södertäljenätverket och det är ju samma slags fenomen. Jag hoppas att politiker och makthavare läser Johanna Bäckströms Lernebys reportagebok och agerar! För den är i alla fall svaret på hur det för ett samhälle om vi misslyckas med integration, har hög arbetslöshet och många unga som går ut skolan utan fullständiga betyg!

Författare: Johanna Bäckströms Lerneby
Titel: Familjen
Förlag: Mondial

 

Ibland blir en läsare besviken

FörstföddFörstfödd av Joni Nykänen och Johannes Selåker var en bok jag trodde att jag skulle tycka väldigt mycket om. Boken är deras debutroman och är första delen i en planerad serie som heter Bruksfallet. I Finland i mitten av 1940-talet självantänder en kropp som tillhör en soldat som är på farligt uppdrag. Elden förintar en hel by och föder ett djupt hat i hjärtat på en man som blir brännskadad. Sjuttio år efter den tragiska händelsen råkar en ort som heter Bruksfallet och ligger någonstans i mellersta Sverige ut för en rad brutala mord. Mitt i byn bor ett äldre par som har mist kontakten med deras enda barn, dottern Aino, som valt att leva utanför samhället i en husvagn. När Aino försvinner, tvingas hennes föräldrar inse att det tunga familjearvet kräver att de agerar och konfronterar det mörka som bor inuti dem, om de någonsin ska kunna rädda Aino och det ofödda barn hon bär på. I Bruksfallet samarbetar också en korrupt polis och en ung, tablettmissbrukande reporter för att ringa in mördaren som härjar i deras samhälle. Den unge journalisten är smickrad över uppmärksamheten han får av den äldre polisen, men de båda utnyttjar varandra för sina syften. Dessutom dyker ett slags medborgargarde upp som består av en samling mäktiga personer som sprider rädsla bland invånarna.

Händelserna staplas på hög i ett actionfyllt tempo, faktiskt så fartfyllt att jag tappar riktningen då och då och inser att jag inte riktigt är med på vad som händer och vem som gör vad. Ambitionen är stor och boken beskrivs som en blandning av tv-serien True Detective och filmen Fargo. Jag förstår hur förlaget tänker där, men håller inte riktigt med om att de lyckas lika väl som förlagorna. Kanske är det just att de är två författare som skaver? Jag tycker inte att delarna riktigt flyter ihop till en enhet. Och så är det något med språket som gör att jag hakar upp mig lite: lite stolpigt, lite slarvigt. Det är synd på en mycket lovande idé om vad författarna ville skriva, men inte riktigt lyckades med, enligt mig.

Författare: Joni Nykönen & Johannes Selåker
Titel: Förstfödd
Förlag: Bokfabriken

 

 

En halv värld bort av Mike Gayle

Omslagsbild: En halv värld bortDe är två främlingar som lever två helt olika liv. Bara en av dem vet att den andre existerar. Kerry Hayes har längtat efter sin bror ända sedan de skildes åt när hon var tio. Hon hamnade på olika fosterhem innan det slut blev en plats på barnhemmet. Hennes bror Jason adopterades av en familj och fick en helt annan uppväxt. Varje år som Jason har fyllt år, har Kerry skickat en födelsedagshälsning till adoptionsbyrån med förhoppningen om att han ska vara nyfiken på sitt ursprung och vända sig till dem för information. Då ska han få se sin systers brev till honom och förstå att han är älskad och saknad. Förhoppningen är att de två ska återförenas och ta igen alla de förlorade åren. Kerry själv lever som ensamstående mamma till en son i Londons utkanter och försörjer sig på att städa hemma hos folk. Hon och sonen har det nödvändigaste, men framförallt har de varandra. En dag får Kerry ett besked som gör att allting kastas omkull.

Samtidigt i en annan del av London bor Jason, eller Noah som han nu heter, med fru och dotter. Han är en framgångsrik jurist och har aldrig blickat bakåt. Hans adoptivföräldrar har alltid varit kärleksfulla och behandlat honom likadant som de biologiska barnen. Någon syster minns han inte överhuvudtaget. Men i takt med att han gifter sig och skaffar familj finns det ändå något lite som skaver hos honom och påverkar relationen till hustrun.

Det här är en bok som är omöjlig att läsa utan att fälla en tår eller två. Vi får se och höra berättelsen från både Kerry och Noahs perspektiv. Det är en känslosam och finstämd historia om vikten av att hitta sitt sammanhang, att höra till, och att våga be om hjälp. En familj kan se ut på många olika sätt – det viktigaste är att man älskar och tar hand om varandra. En halv värld bort träffar rakt i hjärtat!

Författare: Mike Gayle
Titel: En halv värld bort
Förlag: Norstedts
Översättning: Hanna Svensson

 
 

Sara Blaedels återkomst på svenska

Min fars hemlighetDen danska författaren Sara Blaedel har jag läst flera deckare av tidigare på svenska, men sen har det varit tyst från henne, från svenskt håll i alla fall. Nu är hon tillbaka med en trilogi om Ilka Jensen, en dansk kvinna som ärver en begravningsbyrå i Racine, USA, från sin far som hon inte haft någon kontakt med. Första boken heter Min fars hemlighet och det är mycket som pappan dolt för sin omgivning. När Ilka åker dit för att reda ut arvsfrågan, det finns nämligen även en ny familj med i bilden, blir hon helt enkelt kvar där. Det visar sig att pappan har stora skulder och att läget är mer prekärt än hon kunde ana, är hon tacksam för den hjälp hon får av medhjälparna Artie, som ansvarar för att snygga till liken, och syster Eileen, som är nunna och volontärarbetar. Det finns också ett gammalt olöst mordfall om återigen kommer upp på tapeten när den huvudmisstänkte hittas död. Ilka blir indragen i alla turerna kring den utredningen när kroppen hamnar på hennes begravningsbyrå. Trots det allvarliga ämnet så är boken stundtals nästan lite komisk, som när Ilka måste bege sig till Costco för att köpa en begravningskista, när alla krediter blivit spärrade (även om jag vet att för att handla på den riktiga Costco krävs medlemskap, vilket Ilka inte behöver…). Boken slutar dessutom med en ordentlig cliff hanger, som gör att jag förmodligen kommer att läsa även fortsättningen, även om jag har mina invändningar mot denna första del.

För det första så har jag svårt att förstå mig på huvudpersonen Ilka. Hennes något ombytliga humör bidrar till detta, men dessutom så kan jag inte alls relatera till henne. Hela tiden när jag läser så tänker jag ”så skulle inte jag har gjort!” eller ”varför frågar hon inte bara nunnan rätt ut?”. Jag blir frustrerad över att hon är så onyfiken, tror jag, och bara finner sig i märkliga omständigheter utan att ifrågasätta någonting. För det andra så känns mordhistorien malplacerad. Ilka själv hjälper inte till särskilt mycket i undersökningen, utan allting får sina svar genom att hon får det återberättat för henne. Inte särskilt spännande för läsaren. Den sista invändningen jag har är att det händer inte särskilt mycket. Eller jo, det händer visserligen en del men händelserna bara fladdrar förbi, lite kort. Jag hade önskat mig färre sidospår och mer fördjupning. Bristerna i berättelsen vägs till viss del upp av att Sara Blaedel ändå skriver bra, det är intrigen som jag tycker är lite si sådär. Kanske är det så att trilogin kommer få ordentlig fart i de kommande böckerna? Jag hoppas det, för jag saknar det tempo och den spänning jag sett som Blaedels styrka i hennes deckare. Begravningsbyrån känns ändå som en intressant och tacksam plats att väva en berättelse kring, tänk bara den makalöst bra tv-serien Six Feet Under. Det är också spännande att läsa om skillnaderna i begravningsförfarande mellan USA och Sverige, bland annat med att öppen kista är mycket vanligare. Jag hoppas att därför att serien tar sig!

Författare: Sara Blaedel
Titel: Min fars hemlighet
Förlag: Bokförlaget Polaris
Översättning: Jessica Hallén

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 februari, 2020 i Böcker, Rec.ex., Släkthistoria

 

Spännande fortsättning i serien om Atlee Pine

Minuten före midnatt

Minuten före midnatt är den andra delen i David Baldaccis serie om FBI-agenten Atlee Pine. Hon ombeds ta semester efter att ha använt övervåld när hon skulle gripa en misstänkt och tar med sig sin sekreterare Carol Blum till Andersonville, GA. Där hoppas hon än en gång få svar på vad som hänt hennes kidnappade lillasyster som försvann från hemmet när de två var sex år gamla.

Atlee Pine besöker både huset där allting en gång hände, som gamla bekanta till hennes föräldrar.  Men sökandet efter nya ledtrådar väcker ännu fler frågor och Atlee börjar tvivla på vad hon egentligen minns av den där ödesdigra kvällen och vad vet hon egentligen om sina föräldrar? Samtidigt som Atlee Pine luskar runt, hittar hon en dag en ung kvinna mördad, utklädd som brud, och blir genast indragen i den utredningen också. Strax dyker ännu ett lik upp på en minneskyrkogård vid Andersonvilles ökända fängelse. Den här gången är det en man, klädd i brudgumskläder.

Jag tycker faktiskt att den här andra delen är bättre än den första! Baldacci håller igen lite på klyschorna, även om Atlee Pine fortfarande framhävs som långbent och vacker i olika sammanhang. Som jag hoppades efter att ha läst den första boken, Lång väg till rättvisa, tätnar berättelsen om hennes mörka förflutna och det blir nästan lite Harlan Coben-stämning över det hela (och det menar jag som nåt positivt). Jag tycker också att Atlee Pine själv känns mer intressant och tror att Carol Blum kommer få allt större utrymme framöver. De är ett spännande radarpar!

Kuriosa: David Baldacci (född 1960) är en otrolig produktiv författare. Jag hade möjligheten att lyssna på honom berätta om sitt skrivande när jag bodde i Georgia. Han brukar anordna auktioner där han låter intresserade buda för att få sitt namn inskrivet som en karaktär i boken. Pengarna går till han och hustruns välgörenhetsfond Wish You Well Foundation som arbetar för att alla ban- och vuxna i USA ska vara läskunniga. Auktionsvinnarna i den här boken heter Beth Clemmons och Mark Wallis. Kul grej tycker jag och ett smart sätt att samla in pengar på!

Författare: David Baldacci
Titel: Minuten före midnatt
Förlag: Bokfabriken
Översättning: John-Henri Holmberg

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 januari, 2020 i Böcker, Rec.ex., Släkthistoria, Spänning

 

En längtan till Osebol

Osebol

Osebol är namnet på en by i västra Värmland, inte långt från den norska gränsen. Marit Kapla är själv därifrån, men bor nu i Göteborg. Hon har återvänt till sin hemby och intervjuat nästan samtliga människor som bor där, vilket är ett 40-tal. Det är en vardagsnära skildring av livet i verklig glesbygd och konsekvenserna av den svenska regionalpolitiken eller snarare kanske bristen på den. För vill menar man allvar med devisen att hela Sverige ska leva, måste man också skapa förutsättningarna till arbete och utbildning, liksom att det finns ett visst mått av samhällsservice i form av affär och sjukvård. Annars är det svårt att bo kvar. Osebol har sett trävaruindustrin först industrialiseras och sen flyttas. Bron över älven som en gång var byns stolthet, har inte renoverats på många år och är nu avstängd för all trafik. Men människorna som valt att bli kvar i Osebol fortsätter gneta på. Det är en varm skildring och så vackert i all sin kärvhet att det är svårt att inte bli betagen! Och språket är wow! Boken är så väl värd sin Augustprisnominering! Men i den skönlitterära klassen? Biblioteksvärlden (läs Bibliotekstjänst) tycks vilja ha den på Ncag, det vill Geografi med underavdelning…

Författare: Marit Kapla
Titel: Osebol
Förlag: Teg Publishing

 

Mysrys i Ljusskär

Bokcirkeln vid världens ände av Frida Skybäck handlar egentligen inte så mycket om en bokcirkel. Det är ett smart drag av författaren att ända välja just den titeln. Feelgodböcker med någonting bokrelaterat brukar gå hem hos läsarna, så även hos mig. Visst nämns här en del boktitlar också (bland annat en gammal favorit hos mig, Tidsresenärens hustru av Audrey Nieffenegger som tål att läsas om), men fokus är förstås på relationer och det är det Frida Skybäck är så bra på! Hennes personporträtt är alltid trovärdigt tecknade och hennes språk känns så lätt. Det känns alltid som att hennes romaner kommit till utan ansträngning, texten flödar fint över sidorna. Bokcirkeln vid världens ände växlar mellan en nutidsberättelse och en dåtida sådan. I nutiden återvänder Erika hem till sin mamma Mona i skånska Ljusskär för några veckors semester. Med sig har hon den sexåriga dottern, medan tonårsdottern och hennes man Martin är kvar hemma. Äktenskapet knakar i fogarna, främst på grund av att Martin jämt tycks sätta sitt eget företag högst på priolistan. Mona driver ett pensionat som heter Monas Bed & Breakfast & Books i sitt barndomshem och arbetar dygnet runt för att få det att gå runt. Ändå gnisslar det i rören, färgen flagnar och renoveringsbehovet är stort. Erika tänker försöka övertala sin mamma att sälja huset och gå i pension.

Samtidigt som Erika återvänder till Ljusskär, har Patricia tagit sig dit ända från USA. Hon söker efter sin sedan många år försvunna syster Madeleine som reste till Ljusskär i ett ungdomsutbyte för Frihetskyrkan och den karismatiske pastor Lindberg och sedan aldrig mer hördes av. Vi får också träffa Doris som nyligen förlorat sin älskade make sedan fyrtio år tillbaka och Marianne som växte upp i Ljusskär men som sedan dess har haft en framgångsrik karriär i Hollywood. Och Yousef förstås, trädgårdsmästaren från Turkiet.

Dåtidens berättelse utgörs av Madeleine och hennes ankomst till Ljusskär. Vi får följa henne när hon inrättar sig i Frihetskyrkans arbete och rutiner. Hon får dela rum med färgstarka Desirée som blir hennes förtrogna. Ganska snart väljs hon ut för enskilda samtal med pastor Lindberg och hon får också ansvaret för kyrkokören. Hon blir förälskad i pastorns son Jonas och drömmer om att resa till Afrika med honom för att missionera och ta hand om föräldralösa barn. Men så upptäcker Madeleine en del märkliga saker som hon inte riktigt kan få grepp om. Vad hände med Amanda som ledde kyrkokören tidigare? Och vad är det Aino har råkat ut för under ett besök inne på pastorns kontor?

Jag tycker att Frida Skybäck har skrivit en riktigt underhållande roman som skickligt knyter ihop de parallella berättelserna. Madeleines okända öde engagerar och det blir till sist ett spännande mysterium som jag anar upplösningen till, men ändå inte riktigt kan lista ut svaret på. Jag gillar helt klart den delen av romanen bäst, men befinner mig gärna på Monas pensionat också. Det är lite småputtrigt och mysigt att tänka sig det här pensionatet med alla böcker och att hänga med damerna en stund och höra dem smågnabbas. Här finns också en hel del att prata om, varför inte i en bokcirkel. På förlagets hemsida har Frida Skybäck satt ihop diskussionsfrågor som man kan använda sig utav.

Författare: Frida Skybäck
Titel: Bokcirkeln vid världens ände
Förlag: LB förlag

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 september, 2019 i Böcker, Feelgood, Släkthistoria, Spänning, Vänskap

 

Nu har jag också läst Pachinko!

Pachinko

Igår var det dags för månadens bok- och vinkväll igen! Jag hade valt vilken bok vi skulle ha läst. Jag valde en roman som jag varit nyfiken på länge och bara hört positivt om – Pachinko av Min Jin Lee. Det är ett otroligt vackert omslag som Sofia Scheutz har gjort. Boken är ett konstverk i sig! Som vanligt drack vi bubbel, men den här gången åt vi sushi till. Mycket passande då merparten av Pachinko utspelar sig i Japan!

Boken börjar på 1910-talet i Korea, som då fortfarande är ett och samma land. Där växer en älskad flicka upp, Sunja. Hon är dotter till ett strävsamt, men fattigt par, som länge längtat efter ett barn. I tonåren blir hon gravid med en äldre man som hon blir förälskad i. Sunja tror att allt är i sin ordning, de ska ju gifta sig! Men mannen visar sig redan vara gift och ha tre döttrar i Japan. Han erbjuder Sunja att bli hans koreanska fru, men Sunja vägrar och bryter all kontakt. När en kristen präst kommer till pensionatet som Sunjas mor driver, insjuknar han i tuberkolos, men med hjälp av Sunja och hennes mor tillfrisknar han. När han får reda på Sunjas tillstånd, erbjuder han sig att gifta sig med henne och ta med henne till Japan.

Det nygifta paret flyttar in hos makens bror och hans hustru. De är barnlösa och när Sunja föder sonen Noa blir han allas barn, högt älskad av dem alla. Så småningom föder Sunja ännu en son. Sedan inträffar katastrofen. Sunjas make blir fängslad och bortförd. Livet i Japan är svårt på många sätt, inte minst för att koreanerna föraktas av japanerna. De ses som oärliga, smutsiga och korkade av sin omgivning. De har svårt att få jobb och bor tillsammans med sina landsmän i slumområden. Enda möjligheten de har att komma någonstans är att studera vidare eller att börja arbeta med pachinko, vilket är en koreansk spelautomat.

Pachinko är en drygt 500 sidor lång episk roman. Under läsningen befinner jag mig i omväxlande Korea och Japan. Jag trivs där, låter berättelsen sjunka in. Dessutom lär jag mig en massa nya saker och det är alltid roligt! Jag får en inblick i den koreanska kulturen, till exempel visste jag inte att pachinko ens existerade innan jag läste den här boken. Men, och det finns ett litet sådant som gör att jag ”bara” ger den ett medelbetyg, både jag och L tycker att vi aldrig riktigt kommer någon av karaktärerna nära. Inte ens Sunja, som ju faktiskt är den person som står i centrum för hela berättelsen! Vi reagerar också på att romanen aldrig riktigt bränner till, trots de svåra ämnen den behandlar, som exil och identitet. Dessutom blir vi frustrerade över allas stoiskhet! De härdar ut och bär sitt ok och de som inte orkar tar livet av sig, men även det sker utan större dramatik. Vi konstaterar att det kanske ligger i den koreanska kulturen att inte förvänta sig så mycket av livet? I alla fall då, på den tiden? Romanen utspelar sig fram till 1989 så den spänner ju över sjuttio år. 

Författare: Min Jin Lee
Titel: Pachinko
Förlag: Bokförlaget Polaris
Översättning: Lars Ahlström

 

 

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En annorlunda barndom, minst sagt

Allt jag fått lära migAllt jag fått lära mig av Tara Westover är en bok som jag sett i mitt sociala flöde väldigt länge. Först på de amerikanska bloggarna/instagrammarna och sen på de svenska dito. Hyllningskören har varit stark och enad – alla tycks älska den här boken, till och med den förre amerikanske presidenten Barack Obama! Det kan vara lite vanskligt att börja läsa en sådan hyllad bok, att drabbas av brustna förhoppningar när man väl börjat läsa, men jag tycker faktiskt att Tara Westovers memoar är n ä s t a n så fantastisk som alla säger!

Tara Westover växer upp med sin familj på ett skrotupplag i delstaten Idaho. Hennes föräldrar är mormoner, men inte riktigt som de andra mormonerna. Hennes far är övertygad om att regeringen, sjukhuset, militären, ja hela samhällsapparaten är en konspiration av några han kallar Illuminati och som hotar deras existens. Endast Gud är tillförlitlig och hans vilja har alltid en mening. Till och med när de handlar om när den ene sonen, Luke, svårt brännskadar sitt ben i en olycka. Eller som när bilen hamnar på taket och modern blir svårt skallskadad efter en tur till Arkansas för att hälsa på släktingar. Vid dessa tillfällen vore en oförlåtlig synd att vända sig till sjukvården och istället vårdas både sonen och modern hemma med diverse örttinkturer. Hemmet är våldsamt och otryggt. Allra värst är brodern Shawn som tycks ha en förkärlek för våld och att förnedra andra människor. Tara råkar värst ut och han terroriserar henne både fysiskt och psykiskt för att visa sin makt. Ingen ingriper, alla tystar ner våldsamheterna och Tara själv hanterar det genom att försöka skratta åt Shawns tokerier. Oerhört drabbande läsning som är som ett knytnävsslag i magen på läsaren. Under hela sin barndom sätter Tara aldrig sin fot i skolan. Emellanåt får hon en viss hemundervisning av modern, men ofta hjälper hon sin far med skroten eller arbetar extra för att bidra till hushållet. Först när hon är 16 bestämmer hon sig för att försöka komma in på ett college i närheten och lyckas få tillräckligt med poäng för att antas. Det blir starten på Taras uppvaknande och sakta med säkert börjar hon reflektera över sin uppväxt. I takt med insikten om allt hon gått miste om och vacklandet i sin egen tro, förändras hon. Så småningom inser hon att hon inte längre kan låtsas att allt är normalt kring sin familj, men hur gör man det utan att förlora dem man älskar mest?

Det är en fascinerande historia som Tara Westover berättar. Hennes bildningsresa är nästan osannolikt och numera kan hon dessutom titulera sig doktor. Hon besitter ett stort mod och texten är skriven utan bitterhet, vilket imponerar stort på mig. Jag tycker kanske att den är lite tillrättalagd ibland. Kanske beror det på att författaren själv har en distans numera till sin egen historia. Jag saknar också mer information om hur svårt det var att hänga med i början. Kanske lite fler exempel på situationer som var svåra? Det är till största delen när hon skriver om relationen till sina föräldrar och syskon som jag sitter som fastnaglad och inte kan sluta läsa, men jag hade också velat att hennes akademiska erfarenheter fick samma glöd i texten. Annars är detta en oerhört intressant skildring som förtjänar sin uppmärksamhet!

Författare: Tara Westover
Titel: Allt jag fått lära mig
Förlag: Natur och kultur
Översättning: Peter Staffansson