RSS

Kategoriarkiv: Författare IRL

Bokens dag i staden där jag bor

Förra tisdagen var det Bokens dag i staden där jag bor. Åtta författare, varav två författarpar, berättar om sina senaste böcker. Konferencier var som vanligt den duktige lokalprofilen Olle Larsson och sedan några år tillbaka håller man till på den gamla teatern, som är en otroligt vacker byggnad från tidigt 1900-tal. Förutsättningarna för en lyckad kväll är alltså de allra bästa!

Och det var fantastiskt trevligt! Jag hade också det bästa sällskapet i form av Herr E. Först ut var Cilla och Rolf Börjlind. De kom ut i år med den fjärde boken om Tom Stilton och Olivia Rönning, Sov du lilla videung. När de skulle komma på nästa romanprojektet funderade över allt otäckt som sker runtomkring oss just nu och kom fram till att verkligheten är tillräckligt skrämmande för att man ska behöva konstruera något utifrån fantasin. Till exempel så försvinner tusentals av ensamkommande barn i Sverige varje år och ingen vet vart de tar vägen. Detta blev ett centralt tema i den nya boken där Olivia Rönning arbetar sida vid sida med Mette Olsäter vid polisen och Tom Stilton anlitas som konsult.

Lite plågsamt var det att höra och se nästa författare, Sara Mannheimer, som var så uppenbart malplacerad i sammanhanget där de andra författarna hade skrivit händelsebaserad underhållningslitteratur och hon en roman där språket, och allt det förmår kommunicera, är det väsentliga. Hon valde att enbart läsa olika stycken högt från sin nya bok Urskilja oss där en tågresa och varje stopp väcker olika ihågkomster från en kvinnas liv. I mina öron tycktes texterna närmast som prosalyrik. Lite tungsint, men vackert på samma gång. Men som sagt, hur tänkte man där? Tyvärr vet jag inte riktigt vad fotografen (d v s Herr E) sysslade med riktigt för han tog aldrig några bilder av dessa författare…

Lena Ebervall och Per E. Samuelsson har skrivit Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk som jag har läst och som ligger på vänt för blogginlägg (snart, snart!). Huseby bruk ligger ju precis utanför Växjö och där har jag varit flera gånger på både opera och julmarknad. Det var verkligen kul att läsa om Huseby bruks historia och Florence Stephens var sannerligen en färgstark kvinna! Hon blir ekonomisk grundlurad och mister hela sin förmögenhet på 20 år. Mer om boken kommer som sagt i ett eget inlägg… Men också ett gott exempel på när verkligheten är tillräckligt rafflande! Sen var det dags för en paus!

Efter pausen var Stefan Einhorn först ut. Ska jag vara ärlig så har jag alltid haft lite svårt för honom. Han har verkat så självgod! Men han gjorde ett helt annat intryck ikväll, kanske för att hans roman Pappan delvis är självbiografisk? Stefan Einhorn berättar om sin pappa Jerry Einhorn som var en känd läkare och chef över Radiumhemmet i Stockholm, men tillåter sig också att fabulera så läsaren ska inte veta riktigt vad som är sant och inte. Öppen är han i alla fall med att trots att han älskade sin pappa, kände han sig sällan sedd, lyssnad på eller respekterad av honom. Och det säger väl en hel del om deras relation, tänker jag… Händelsen som leder till att boken handlade om pappan sägs i alla fall vara sann och riktig! En författare som heter Stefan Einhorn sitter i en hotellbar i Stockholm. Han har skrivkramp. Då möter han en man som föreslår att han ska skriva om sin pappa. Författaren tvekar eftersom pappan är en offentlig person som många redan har en uppfattning om, men mannen föreslår att låta berättelsen bli ett mellanting mellan fantasi och verklighet. Då kan ingen veta när du berättar sanningen och när du bara hittar på.

Sen var det Steve Sem-Sandbergs tur! Jag tror att han tyckte att det var jättejobbigt att stå och prata inför en publik. Åtminstone lät det så på hans röst! Men han gjorde det väldigt bra och undertecknad köpte boken efteråt för att hon blev så lässugen… Just saying!  Hans nya roman heter i alla fall Stormen och till en del anspelar titeln förstås på Shakespeares berömda verk med samma namn. En man som heter Andreas återvänder till sin barndomsö för att tömma dödsboet efter sin styvfar Johannes. Där tvingas han konfronteras med sina minnen  och bilden av vem han själv är och kanske framförallt, vilka hans föräldrar var. Steve Sem-Sandberg väver in minnen från sin egen barndom i denna berättelse. Liksom huvudpersonen i Stormen tillbringade författaren själv sommarhalvåret på en ö utanför Oslos kust. Där fanns en man som samarbetat med tyskarna under kriget och som ägde mycket mark på ön. De vuxna brukade säga till barnen att de skulle akta sig för nazisten och rädslan för gubben var ständigt närvarande. Och så läste han ett stycke där Andreas och hans syster stöter på en annan läskig markägare på ön där de bor, som verkligen fångade mig!

Sist ut för kvällen var Annika Lantz som är aktuell med självbiografin Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd. Boken startar som en skildring av den åldrade kroppens förfall men övergår i något helt annat. Under skrivandets gång får den neurotiska hypokondrikern Annika Lantz beskedet om att hon har cancer. Den första lärdomen blir således att bara för att du ständigt oroar dig för att drabbas av katastrofer, betyder det inte att du slipper undan! I behandlingen blir orden och skrivandet det som fortfarande är friskt. Annika Lantz är ju Annika Lantz och därför blir ju även det svåraste lite roligt när hon berättar. Emellanåt blixtrar allvaret till och jag hade önskat at hon vågat (orkat?) vara kvar lite längre i den känslan för hon är ju så skarp och har lätt för att uttrycka sig. Det blir lätt lite glättigt.

Jag gillar verkligen, verkligen konceptet med Bokens dag och hoppas att jag får möjlighet att gå nästa år!

 

 

 

 

 

Annonser
 

När Bengt Ohlsson var i stan 

I onsdags förra veckan gästade Bengt Ohlsson Litteratursällskapet och jag var där med min vän L. Jag har egentligen inte läst något av Bengt Ohlsson sen Gregorius, tror jag, men den romanen uppslukade mig fullkomligt. Nu är han aktuell med en ny roman som heter Drick värmen ur min hand. En vacker titel om något pretentiös. Först var arbetsnamnet på boken kort och gott Rulle, för det är så hunden i boken heter. Det gillade inte förlaget. Så en dag när Bengt Ohlsson satt och bläddrade i en antologi av Edit Södergran så föll hans blick på orden Drick värmen ur min hand ur dikten Dagen svalnar och tyckte de passade.

Tanken med boken var att undersöka det starka bandet mellan hund och människa. Bengt Ohlsson är själv hundägare sen sex år tillbaka och fortfarande förundrad över hur mycket kärlek man kan känna till en hund. Han har sett många duktiga författare som försökt skildra detta, men misslyckats, enligt honom själv. T. ex. Steinbeck, Håkan Nesser, Pija Lindenbaum… Det blir ofta alldeles för puttenuttigt och faller in i det kåserande tilltalet. Att läsa berättelsen om det blir lite som att sitta och bläddra i någons fotoalbum, menar Bengt Ohlsson. Själv har jag inte läst någon av dessa tre författares hundskildringar, men jag kan förstå lite hur han tänker. En annan tanke som fascinerar Bengt Ohlsson är att det här med hund egentligen är något väldigt otidsenligt i vårt samhälle. Alla strävar vi efter vårt oberoende, men i hunden möter man en varelse som inte skäms för att vara totalt beroende av någon annan. Hunden förväntar sig ingen bikt eller förlåtelse. Den lever här och nu och skulle älska sin matte och husse, även om hen kom tillbaka och hade begått något fruktansvärt brott. img_0144Så länge hen kommer tillbaka och tar hand om sin vän; ger hunden mat, motionerar den, klappar den…

Det var ett mycket intressant samtal att ta del av och jag blev så klart otroligt nyfiken på boken, hundägare som jag är! Sen avslutningsvis så kom Bengt Ohlsson in på Bokmässan i Göteborg. Jag tror att det var en i publiken som ställde en fråga först, men jag minns inte riktigt hur den löd. Men apropå Bokmässa så sa han att det värsta för en författare är att 1. inte komma till Bokmässan 2. Att faktiskt komma till Bokmässan Det svaret är ju kanske inte så uppmuntrande för en som älskar Bokmässan, men samtidigt var det lite kul, tycker jag. Jag kan förstå att man kan känna sig hemskt utsatt som författare bland en massa andra, kanske mer framgångsrika och populära, kollegor och på så sätt är detta citat ganska talande ju. Hur som, en intressant författare att lyssna på, god mat och vin samt utmärkt sällskap gjorde kvällen fantastiskt trevlig! Det är ett sånt trevligt koncept att först äta middag och sen lyssna på en författare att det inte kan bli misslyckat, tror jag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 oktober, 2016 i Böcker, Författare IRL, Kärlek

 

Barhäng med Lars Kepler

I förrgår kväll var det dags för ett nytt författarbesök med Litteratursällskapet som arrangör! Lars Kepler eller Alexander och Alexandra Ahndoril gästade Kafé de Lux och jag var där med vännen S. Vi var inte med innan på middagen utan kom till eftersläppet. Det var fullt med folk så vi parkerade oss i baren med varsitt glas vin.

De berättade att de hade valde att skriva under pseudonym för att Hypnotisören skulle vara ett blankt blad för alla och få stå på egna ben. Men så väckte boken stor uppmärksamhet redan före dess publicering och en stark orsak till detta var att manuset såldes internationellt för en stor summa pengar. Aftonbladet och andra tidningar hakade på och upprättade till och med en ”hot line” dit man kunde ringa in tips på vilka som kunde dölja sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Paret Ahndoril ringde till och med in ett (påhittat) tips själva!

”Vi anser själva att vi skriver positiva böcker”. Det uttalandet utlöste många skratt bland publiken. Deras thrillers är ju så mörka och fulla av ondska. Men Alexandra Coelho Ahndoril förklarade det med att de skriver om människor som tar sitt öde i sina egna händer, människor som faktiskt försöker göra något i en besvärlig situation. Paret gör också mycket research inför varje bok, som t ex provskjuter vapnen eller spelar upp slagsmålsscener i slow motion för att få dem rätt. Jag tror definitivt att det är en stor anledning till att deras berättelser alltid känns så filmiska. Vi får också veta att det är en ny planerad Joona Linna-deckare på gång till nästa höst. Det var helt enkelt lite för tidigt för Joona Linna att dra sig tillbaka. De var bara lediga en dag när manuset till Playground hade skickats in till förlaget och då städade de ur ett förråd. Dagen efter började de skriva på den kommande boken. När de skriver sitter de bredvid varandra vid ett gammalt köksbord med sina Macdatorer och skriver. De väljer själva vilka scener de vill skriva och mejlar sen över scenerna till varandra. Och så förbättrar den andra scenen, lägger till egna saker, viker ut texten och skickar tillbaka den. Och så där fortsätter de tills texten känns färdig. Överhuvudtaget ger Lars Kepler ett intryck av att verkligen vara en enhet. De känns så otroligt tighta och överens om allting. Väldigt fascinerande.

Jag har ju läst Playground och återkommer med mina tankar i ett annat inlägg. Men jag kan ju säga att de fick den att verka så mycket bättre när de pratade om den, än den faktiskt är.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 november, 2015 i Böcker, Författare IRL

 

Bratwurst unt Kartoffelsalat när Herr Nesser får bestämma

I våras bildades en ny förening här i Staden, Litteratursällskapet. Grundarna hade tröttnat på att författarbesök alltid sker på bibliotek, utan möjlighet att ta ett glas vin medan man lyssnar eller att den enda gång man ser en författare så är det när hen sitter i nån galleria och signerar. Litteratursällskapet har istället satsat på att bjuda in författare till Stadens populäraste krog och låta dem komponera middagsmenyn. Till onsdagens besök av Håkan Nesser var middagsbiljetterna utsålda, men då fanns möjlighet att skinka in på eftersläpp och lyssna på samtalet med författaren.

Jag och min kära vän L hade köpt middagsbiljetter och på vägen ner så skämtade jag om att det säkert blir nåt rustikt, typ palt, när Håkan får välja. Riktigt så illa blev det inte, men kartoffelsalat, bratwurst och surkål blev det! Precis som maten huvudpersonen Arne Murberg i Nessers senaste roman Elva dagar i Berlin käkar. En bok jag köpt i tid för att få signerad, men som jag först nu (två dagar senare) börjat läsa.

”Om man inte tycker om Arne är man ingen bra människa, tror jag.”

Den senaste är den tredje boken i en storstadstrilogi. Först skrev han om New York i  Maskarna på Carmine Street, sen om London i Himmel över London. I dessa båda städer har Håkan Nesser bott med sin fru och sin hund, i Berlin har han endast varit besökare. Därför lät han också sim huvudperson vara någon som ser på staden med turistens blick.

Det finns något av Herr Nesser själv i alla karaktärer han skriver om i sina romaner. Elva dagar i Berlin beskriver han ”som en saga för barn över 18 år”, vilket förstås ska ses som en homage till Tage Danielsson. Håkan Nesser beskriver den som en osedvanligt ljus roman och tycker inte att den liknat något annat han skrivit tidigare.

Jag njuter av att lyssna på Håkan Nesser! Han är verkligen full av goda berättelser och hans röst har en förmåga att trollbinda lyssnaren. Der är bara den hårda stolen och den oundvikliga träsmaken som får mig att skruva lite påhitt efter en dryg timme. När jag lämnar resturangen gör jag en mental anteckning om att definitivt läsa hans kommande roman, Eugene Kallmans ögon, som författaren verkar riktigt belåten med. Och visst var det riktigt mysigt att dricka vin medan man lyssnat på en intressant författare. Mer sånt i mitt liv, tack! 🙂

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 oktober, 2015 i Böcker, Författare IRL

 

Bokens dag på min dag!

Igår fyllde jag år! Jag älskar att fylla år! Min familj är helt enkelt bäst på att fixa fina födelsedagar! 🙂 Och för första gången någonsin (förmodligen) så vaknade jag först när de hade börjat sjunga i trappan! Så mysigt att bli firad direkt på sängen! Till kvällen hade Herr E fixat biljetter till Bokens Dag. Det kändes lite extra kuli år eftersom jag inte lyssnat på någon av författarna tidigare. Dessutom blev det ju inte någon Bokmässa för mig i år, så det här var en liten kompensation. Olle Larsson var som vanligt konferencier. Författarna som tagit sig till den fina gamla teatern i stan var: Niklas Källner, Katarina O´Nils Franke, Aris Fioretos, Karin Bojs, Camilla Grebe samt Carl Johan Vallgren.Först ut var Niklas Källner som pratade om sin bok Tills man dör lever man. Han är ju den där reportern från tv-programmet Skavlan som intervjuar människor om stort och smått. Nu kände han att han hade arbetat med Skavlan i sex år och det korta intervjuformatet kändes inte längre tillräckligt. Han brukade diskutera med fotografen varför personerna hade svarat som de gjorde och vad det egentligen stod för. Särskilt mindes han Marianne, 74 år, som han stannade vid Östermalmstorg en gång. Hon hade svarat att den största lögnen hon hade sagt till alla karlar hon mött genom livet var ”I love you” och de hade trott på hennes ord. Varför hade Marianne sagt så?

IMG_3989
Katarina O´Nils Franke är en debutant och det kan ju förklara varför hon var helt okänd för mig. Hennes roman kom i slutet av sommaren och heter Kollisionen. Den handlar om tre personer som sitter på samma café en dag. Alla sitter där för att Café Storken är en plats där man kan vara ensam tillsammans med andra. Studenten Rikard sitter och pluggar historia. Badde sitter i rökrummet och Magistern sitter och funderar på sin forskning som gått i stå. Alla tvivlar på om de livsval de gjort verkligen varit de rätta. Tyvärr läste Katarina O´Nils Franke i stort sett innantill under hela sitt framträdande och det gjorde att det lite grann förlorade sin charm, trots att hon hade förberett sitt tal väl med punch lines å allt.

En som verkligen väckte min nyfikenhet var Aris Fioretos, som jag inte tidigare läst någonting av. Verkligen roligt att två av författarna under kvällen nominerats till Augustpriset (Karin Bojs är den andra)! Jag pplevde honom som otroligt vältalig och en författare som verkligen tänkt igenom symbolerna han använder. Inte minst gäller detta omslaget till hans roman Mary, som pryds av ett rött granatäpple. Granatäpplet är som en bok, många kärnor men inget direkt centrum. Dessutom är det precis så som den unga studenten i arkitektur, som är huvudpersonen i romanen, skulle vilja rita sina flerfamiljshus som. Det finns två teman som Aris Fioretos ville undersöka närmare när han skrev boken. Det första var graviditeten, som ju per definition är en kropp i förvandling och det är något män aldrig riktigt kommer kunna förstå hur det känns att bära på ett liv, att dela samma utsida men ha olika insidor, som Aris Fioretos själv beskriver det. Jag blev så nyfiken på hans roman att jag köpte den efteråt, fint signerad så klart!

Sen var det paus! Vilken jättemiss att inte ha någon servering! Jag gick alltså miste om kulturtantens givna attribut rödvinsglaset! Shame on me. Nåja, Karin Bojs kom in med frisk energi och berättade om sin fackbok Min  europeiska familj de senaste 54 000 åren. Hon är också en debutant, trots att hon skrivit mycket som vetenskapsredaktör i Dagens Nyheter under nästan tjugo års tid. Hennes bok handlar om släktforskning med hjälp av modern DNA-teknik. På så sätt har hon lyckats spåra sin genetiska arvsmassa 54 000 år tillbaka och tekniken har revolutionerat forskning och man har fått helt andra svar på folkvandringen än de so som varit förhärskande så länge. Spännande, men lite komplicerat!

Camilla Grebe har jag läst någon bok av, men den hade hon skrivit tillsammans med en vän. Med den sjunde romanen Älskaren från huvudkontoret skrev hon för första gången en bok på egen hand. Det har visserligen varit skönt att ha stöd från en annan när hon skriver, men mest njöt hon av att det var hon själv som hade full kontroll över manuset. Hon behövde inte kompromissa. Det lät väldigt spännande när hon berättade om sin bok. Särskilt det där om att ingenting i berättelsen är vad det synes vara…
Sist ut var Carl Johan Vallgren med sin thrillerserie om Danny Katz. Nu har del två kommit ut, Svinen. Vi har fått den till jobbet och vi har konstaterat av Carl Johan Vallgren verkar ha övergivit den pseudonym under vilken han gav ut den första boken i serien, Lucifer. Det ställer till det lite för oss på biblioteket. Ska vi ha en bok under bokstaven L och den andra under V? Hur tänkte han där egentligen? Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att fråga honom heller. Svinen handlar om ett värdetransportrån som går fel, en gammal bekant från förr till Danny Katz som hittas död av en överdos samt en försvunnen flickvän som kanske vet någonting.Det var många intressanta och spännande tankar som vi i publiken fick ta del av denna kväll och jag kunde inte firat min födelsedag på ett bättre sätt! Läsinspiration – check!

 
3 kommentarer

Publicerat av på 21 oktober, 2015 i Böcker, Debutant, Författare IRL

 

Miss Hazel and the Rosa Parks League

I början av februari i år var jag och Herr E och lyssnade på en, för oss, helt okänd författare med det svenskklingande namnet Jonathan Odell (ett taget namn, visade det sig) och vi blev helt betagna i denna kloka man! Så sympatisk, så mycket vettigt att säga. Intelligent och analytisk! Ja, för att ha presenterat sig som en introvert person så framstod han som ytterst charmant och vältalig! Men så berättade han också hur hemma han kände sig på FoxTale Bookshoppe och det var verkligen en härligt familjär och avslappnad stämning den kvällen.

Jonathan Odell är 63 år gammal och arbetade som organisationskonsult i många år, ett arbete han avskydde men tjänade en bra slant på. Han är nykter alkoholist, för som han påpekade med glimten i ögat: ”Försök att växa upp som bög i Mississippi utan att supa!” Livet fick en vändning när han började gå i terapi. Han sa upp sig från sitt konsultjobb och började skriva romaner. Och begav sig till Costa Rica för där kunde han inte språket och skulle bli tvungen att förlita sig på andra människor. Och släppa den förbannade kontrollen.

Hans senaste roman heter Miss Hazel and the Rosa Parks League och är en omarbetning av en annan roman han skrivit, The View from Delphi. Den utspelar sig i Delphi, Mississippi på 1950-talet. Hazel är en vit kvinna som kom på att hon kunde bli bäst på att vara snygg när hon var i tonåren. På så sätt kunde hon också gifta sig med en man på väg uppåt på samhällsstegen och lämna den fattiga landsbygden bakom sig. Hennes man är bilhandlare och besatt av floskler om hur livet ska levas o hur man når framgång. De får två söner och när en av dem dör i en tragisk olycka, rämnar den polerade fasaden och Hazel hamnar på mentalsjukhus. Parallellt med Hazels historia, får vi också möta Vida, en ung svart kvinna dotter, till en pastor som fick sin kyrka nerbränd. Hon har också förlorat en son, en pojke som kom till genom en våldtäkt när hon var 14 år gammal. Så småningom korsas de två kvinnornas vägar när Vida blir Hazels hembiträde.

MissHazel_300_450Det är en fantastisk roman! Jag älskar dialogerna! Hazel påminner lite om karaktären i Kathryn Stocketts Niceville, ni vet hon som inte får vara med och som drabbas av ständiga missfall. Ja, det finns förstås andra likheter mellan dessa två romaner. De svarta hembiträdena har en stor roll även i båda och båda handlar om hur kvinnor går samman och utmanar samhällets strukturer. Jonathan Odell poängterade att de förkastliga Jim Crow-lagarna i Södern även drabbade de vita kvinnorna, vars enda uppgift skulle vara att ta hand om maken, barnen och hushållet. Inte utbilda sig, inte förvärvsarbeta utan vara sin makes trofé som han kunde stoltsera med. Karaktären Hazel bygger på Jonathan Odells egen mamma, som han länge haft ett mycket komplicerat förhållande med.

Miss Hazel and the Rosa Parks League kom till efter sammanlagt tio års intervjuer med svarta i Mississippi. Jonathan Odell reste tillbaka till sin hembygd för att han insåg att det var nödvändigt för att komma till rätta med sig själv. Han är noga med att understryka att han inte ville prata med den svarta befolkningen för att skriva en roman där den vite mannen ”hjälper” den svarte, utan för att bättre förstå sig själv och var han kom ifrån. Själv blev han medveten om raspolitiken när han var i femårsåldern. En svart äldre man arbetade i trädgården hos en grannfru som han tyckte mycket om. I värmen bar mannen en tjock flanellskjorta och svetten rann om honom. När Jontahan frågade mannen varför han hade en sån varm skjorta på sig när det var så varmt ute, förklarade mannen att när han svettas blir skjortan blöt och när vinden blåser, så kyler skjortan ner hans kropp. När grannfrun kommer ut, frågar hon vad Jonathan gör och han svarar att han pratar med Mister Joe, varpå grannfrun svarar ”Joe isn´t a mister, he´s a nigger.” (En scen som för övrigt återfinns i boken) Och hon säger det inte alls föraktfullt utan kärleksfullt. Det är det som kanske är det mest obegripliga och samtidigt väldigt talande. Segregationen genomsyrade hela samhället och sågs som naturligt. (Och tyvärr är rasfrågan fortfarande brännande aktuell) ”That´s just the way thing are”, som Jonathan Odells föräldrar sa när han ville diskutera saken.

Så även om Miss Hazel and the Rosa Parks League aldrig kommer på svenska, så tycker jag att du absolut ska leta upp den och läsa! Det är en så fin roman, gripande läsning på så många plan.

Författare: Jonathan Odell
Titel: Miss Hazel and the Rosa Parks League
Förlag: Maiden Lane Press

 

Lunch med författaren Laura Lippman

Nu var det ett tag sen, men jag har varit p[ lunch med författaren Laura Lippman! Inför denna hade jag precis läst hennes första deckare i serien om Tess Monaghan (finns inte översatt till svenska tyvärr, däremot finns flera av hennes stand alones på svenska). Den heter Baltimore Blues. Laura Lippman förknippas mest med staden Baltimore, Maryland, men egentligen är hon faktiskt från början från Atlanta, Georgia.

I Charm City, som staden också kallas, mördas nästan en person om dagen. baltimore-blues-the-first-tess-monaghan-novelOftast blir morden inte förstasidestoff, men det blir det när den berömde åklagaren Michael Abramowitz hittas död. Alla journalister är som galna och skriver spaltmeter om fallet. Så när den unga journalisten Tess Monahans roddpartner blir misstänkt, går hon med på att försöka rentvå honom. Men ju mer Tess gräver i fallet, desto större blir hotbilden mot henne själv.

Ärligt talat tyckte jag att det här var så där. Det är något jag med stilen jag inte gillade och jag tyckte inte att jag kom Tess nära. Det kändes som en typisk första-i-en-serie-bok, du vet, när persongalleriet ska introduceras och en massa trådar för framtida intriger lämnas hängande i luften? Ändå såg jag fram emot lunchen, Laura Lippmans böcker har jag ju plockat med i hyllorna på mitt jobb. Sen är det ju alltid så otroligt trevliga tillställningar på min favvo-bokhandel, The FoxTale Bookshoppe! Ett mycket trevligt koncept med författarbesök och lunch! (Och iste till förstås, vi är ju i Södern!)

Laura Lippman arbetade som journalist innan hon blev författare. Hon uppmanade alla i publiken som ville skriva, att bara sätta igång. Sen tillade hon med en liten tunnare röst: Sen så kanske inte alla ska bli publicerade och log lite snett. Men att skriva är inget annat än hårt arbete, bara skriv på! Och när du stöter på ett problem i skrivandet, då är det detta du ska hålla fast vid och utveckla. Och så berättade hon lite om hur hon kom på storyn till sin senaste Tess Monaghan-deckare (den första på flera år!), Hush Hush. Hon läste om fallet Andrea Yates, som mördade sina fem barn genom att dränka dem i badkaret. Hon dömdes för morden, men bedömdes som psykisk otillräknelig till vård istället för fängelse. När hon så småningom skrevs ut försökte hon börja om och fick jobb på Walmart. Men så fick en reporter reda på det och snart var drevet igång. Laura Lippman gillar att vända och vrida på saker och ting. Hur skulle det vara om kvinnan som mördat sina barn inte ville dölja det, utan tvärtom berätta om det för så många som möjligt? Och det var så idén till Hush Hush väcktes. Den handlar just om hur en morddömd mamma friges och bestämmer sig för att göra en dokumentärfilm om den tragiska händelsens i stället.

hush-hushJag tyckte väldigt mycket mer om Hush Hush. Karaktären Tess Monaghan hade utvecklats betydligt och gift sig och själv blivit mamma. Det gjorde ingenting för läsförståelsen att det finns elva andra delar före Hush Hush, men jag tror att det var ett smart beslut att läsa del 1 först i alla fall. Den morddömda mamman, Melisandre, har också två äldre döttrar som pappan fick vårdnaden om. När hon återvänder till hemstaden är hon fast besluten att få tillbaka döttrarna som hon inte har träffat sen de var små. Tess Monaghans uppdrag blir att vara ansvarig för säkerheten. Det är många som vill se Melisandre död för det hon gjorde mot sitt barn. Samtidigt försöker Tess hitta en fungerande familjerytm. Inte lätt med en treåring och en make som mest arbetar kvällar och nätter. Men så inträffar en rad mystiska händelser och ett nästan-dödsfall, blir till slut ett mord bland kretsen kring Melisandre och Tess blir allt mer indragen i fallet. Hush Hush är en fascinerande berättelse och engagerande. Riktigt spännande emellanåt och jag gillar verkligen skildringen av de överlevande döttrarna. Det kan absolut bli en till Tess Monaghan-bok för mig!

Författare: Laura Lippman
Titel: Baltimore Blues, Hush Hush
Förlag: William Morrow