Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När Johannes Anyuru kom till stan

I förrgår kväll blev jag lite förälskad faktiskt. Eller ja, helt betagen är nog en mer korrekt beskrivning. Johannes Anyuru gästade Växjö stadsbibliotek för att prata om sitt skrivande och sin senaste, augustprisnominerade roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Direkt när han ska börja prata skriker ett par tanter längst bak i publiken att mikrofonen som han har på sig inte hörs ordentligt (varför sätter sig de med sämst hörsel alltid sig längst bak?) och det blir ett litet avbrott när ljudet ska korrigeras. Till slut får Anyuru helt enkelt byta mick innan han kan fortsätta där han blev avbruten, nämligen med sin uppväxt i Araby i Växjö där han bodde från det att han var sju tills dess att han fyllt 18. Han berättade om ögonblicket där han blev poet och det var fint. Det var på Katedralskolan där han satt med sin lärare Sture och hade svenskalektion. Anyuru bläddrade i en antologi som fanns i klassrummet och hittade ett kapitel med rubriken Underground poesi  som fångade hans uppmärksamhet. För precis som alla andra sjuttonåringar kände Anyuru en frihetslängtan, en längtan ut i världen. Han och hans kompis Martin var medlemmar i ett hiphopband som kallade sig Red October efter ubåtsfilmen Jakten på Röd oktober. Anyuru kände också en riktningslös ilska, som kom sig mycket av pappans olyckliga bbbakgrund och det faktum att han tvingades i exil just när han hade utbildat sig till sitt drömjobb (något Anyuru skriver om i sin roman En storm kom från paradiset). Men där, just då i klassrummet, upptäckte Anyuru poesin. Dikten som grep tag i honom och gjorde så starkt intryck var skrivet av beat-generationsförfattaren Allen Ginsberg och sårbarheten i meningen ”jag gråter för jag inte hittar rätt ord”. Det vill säga, precis som Anyuru själv känt så finns det något bortom materien, det osynliga. Lär du dig se det osynliga, kommer du se det i livet som är vackert. Ungefär så berättade Johannes Anyuru om det ögonblicket. Fantastiskt gripande och vacker historia!

Sen fortsatte han att tala om hans författarblivande och hade en kul anekdot om när det endast kom en enda åhörare vid en diktuppläsning på ABF i Sundbyberg utanför Stockholm när han hade debuterat med sin diktsamling Det är bara gudarna som är nya. Denna debut vann han dessutom ett författarstipendium från restaurang Prinsen i Stockholm och sade upp sig från sitt jobb inom vården. Men titeln på diktsamlingen visade sig vara för lång och besvärlig för att berätta om och ledde hela tiden till en massa missförstånd, så därför fick nästa diktsamling kort och gott heta Omega, som kom ut i skuggan av hans bäste väns bortgång i cancer. Sedan pratade han också om sitt religiösa uppvaknande. För 10 år sen konverterade han till islam, som han fått inblick i via sin far som själv hade konverterat från katolicismen till islam. Anyuru beskrev väldigt fint om vad religionen betydde för honom och refererade till Tranströmers rader ur dikten Vermeer:

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen. Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss och viskar:
”Jag är inte tom, jag är öppen.”

Hans senaste bok heter alltså De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och handlar bland annat om ett terrorattentat som avstyrs av en ung tjej från framtiden. Läskigt nog kom den ut endast två månader före terrorattentatet i Stockholm då en lastbil körde över människor på Drottninggatan. Ändå är Johannes Anyuru positiv till framtiden och tror att det vi upplever nu med ökade grupperingar i samhälle. Det är en naturlig utveckling av ett samhälle i stark förändring som vårt är. Vi är den första generationen som ska lära oss att leva med personer från andra kulturer i en långt större utsträckning än tidigare och att det i sin tur leder till friktion är inte alls konstigt, men att vi, majoriteten av alla människor, trots allt vill varandra väl och att vår naturliga instinkt är att skydda och ta hand om varandra.

Själv är jag mer en försiktig optimist kanske, men Anyrus ord kändes trygga och precis vad som behövdes en fuktig och mörk novemberkväll. Dessutom fick han en massa frågor om varför muslimska länder inte har mänskliga rättigheter och demokrati i samma utsträckning som kristna länder…! Oerhört komplexa frågor, men han lyckades formulera ett klokt svar, som jag inte tänker gå in på här. Överhuvudtaget imponerades jag väldigt av hans välformulerade rfamträdande och att han var så rapp i tanken. Trots att ganska allvarliga ämnen avhandlades, så fick vi ändå skratta vid flera tillfällen. En fantastisk kväll! PS. Utan att ha läst boken så är jag väldigt säker på att Johannes Anyurus bok vinner Augustpriset i år! PS2. Fasiken vad snygg han är!

 

Bokens dag i min stad

För ganska exakt en vecka sen var jag och lyssnade på olika författare i min stad. Arrangemanget är återkommande varje höst och jag tror att det var fjärde gången jag gick i år. Det är så trevligt och intressant att få lyssna till författare som berättar om sina verk! Men någonstans vet jag att jag läst en skildring om en författare som ”tvingas” delta på Bokens dag av sitt förlag och jag kan aldrig låta bli att tänka: Hur många av dessa författare gör detta för att de tycker det är roligt? Vanligtvis brukar det vara en moderator, men i år hade de ett annat upplägg med två från lokaltidningens kulturredaktion som turades om att intervjua. Det var ett mycket bra upplägg, tycker jag. Det kändes mer jämlikt och de författare som kanske inte tar lika mycket plats, kom fram på ett annat sätt.

PC Jersild började med att yttra orden ”Jag är författaren som blev läkare, inte tvärtom”. Appropå på att han också är läkare, men enligt egen utsago han sin första roman när han var femton. Han fortsatte även skriva när han började arbeta som läkare. Innan jobbet på morgnarna parkerade han sin bil vid Hagaparken och skrev en timme innan han åkte till sjukhuset. Hans senaste roman heter Tivoli och utspelar sig inom en nära framtid, ca 20-25 år bort. Nöjesparken Gröna Lund i Stockholm har köpts upp av kineser. Trygghet, sjukvård och nöje är de tre saker som äldre värdesätter mest, enligt undersökningar. En änka anförtror sig åt sin robot. Denne blir den väninnan hon aldrig haft. Hjärtstartare på hjul rör sig runt de äldre och lyssnar av EKG:n. Emellanåt blir det kaotiskt när de sätter igång fullt fungerande hjärtan. PC Jersild själv beskriver Tivoli som ”en munter dystopi med vissa tragiska inslag”. Själv blir jag lite förbluffad över hur vital och kvicktänkt denne äldre herre är!

Ester Roxberg skrev ju en uppmärksammad bok om sin pappa häromåret . Hon är ju också från trakten. Hennes senaste roman heter Barnvagnsblues och handlar mycket om föräldraskap. Själv väntar hon sitt tredje barn och har funderat mycket på frågeställningar som Vad är en förälder? Vilka förväntningar finns det på en mamma? Den här boken skulle egentligen blivit en helt annan från början, var det tänkt. Den skulle handla om sin kompis’ mamma som aldrig blev accepterad i samhället som Ester växte upp ioch inte sågs som en ”god mor”. I Esters ögon var hon dock den perfekta mamman på alla sätt. Den nya romanen handlar också om den klaustrofobi som Ester menar att hon känt under föräldraledigheten med de tidigare barnen.

Sist ut innan pausen var Pascal Engman. Han fick tyvärr mest prata om sin egen bakgrund som halv-Chilenare. Hans pappa och dennes dåvarande fru flydde militärkuppen i Chile i början av 1970-talet och hamnade i Sverige. Där gick de snart skillda vägar och pappan träffade kvinnan som kom att bli Pascal Engmans mamma. Pascal åkte själv till Chile när han hade bestämt sig för att skriva en bok. Det blev mycket vin och skrivande under vistelsen i Chile. Han är också journalist och som sådan har han bli medveten om hur mycket hot journalister får utstå och hur otrygga de är, inte minst kvinnliga journalister. Hans debutroman Patrioterna är en thriller som handlar just om detta ämne. Tre nynazister bildar en cell i Stockholm och sätter upp 10 journalister på sin dödslista. Huvudpersonen August upptäcker att hans flickvän finns med på denna lista och blir indragen. Blev genast lite lässugen!

Efter pausen var Emma Ångström först att intervjuas. Hon är en mångsysslare! På sitt CV skilda yrken som journalist, ljusarkitekt och kommunikationschef. Väldigt brokig bakgrund, spännande! Hennes senaste skräckroman heter Det sista experimentet. Handlingen utspelar sig i Sundborn, Dalarna. Bakgrunden till detta är att Emma Ångströms farfar hade ett hus där när Emma var liten, så boken är en hyllning till honom. Huvudpersonen heter Dante. Han ser tillbaka på sin barndomssomrar uppe hos sin farfar. Det handlar en del om farfar och hans excentriske hustru, men också om bästisen som sysslar med svartkonst. Det finns också en parallell berättelse. Den om kvinnan som vaknar upp ensam, nästintill helt utan kläder, i ett kall och trångt utrymme. Hur har hon hamnat där? Författaren berättar att hon inte läser särskilt mycket skräck själv, hon är egentligen ganska mörkrädd, men samtidigt är hon fascinerad av den psykologiska skräcken. Ibland blir hon själv rädd för det hon skriver.

Näst på tur var Christer Björkman som är aktuell med en självbiografi som heter Generalen – bara jag vet vem som vinner. Den handlar förstås mycket om melodifestivalen och allt arbetet med att utveckla den, men också en del om uppväxten som var lite speciell. Han är uppvuxen i Borås med sin mamma, som var egenföretagare i spelbranschen, vilket på den tiden var väldigt ovanligt, särskilt som ensamstående kvinna. Hon var en mycket målmedveten kvinna som resta mycket i sitt jobb. En dag satte hon därför ut en annons och sökte efter en fosterfamilj som kunde ta hand om Christer några år. Därför bodde han i ett fosterhem under några år innan mamman hämtade hem honom igen. Christer Björkman har ”alltid” sjungit och uppträtt. Sitt första framträdande gjorde han i Folkets Park när han var fem år gammal. År 1967 såg han melodifestivalen på en tv i en hotellfoajé där han väntade på sin mamma. När han såg vinnaren förstod han direkt att det är därför man sjunger, för att vinna. Tjugofem år senare gjorde han just det med låten Imorgon är en annan dag och han berättade också mycket livfullt hur j***a nervös han var! Intressant att lyssna på och Christer Björkman framstod definitivt som en mer ödmjuk man än jag hade tänkt mig. Positivt överraskad!

Sist ut för kvällen var Tina Nordström som skrivit sin elfte (!) kokbok. Den heter Mitt kök och förhoppningen är att det ska bli en matbibel som finns i många svenska kök framöver. Det var väldigt intressant att se hur hon verkligen gick in i en roll när det var hennes tur att intervjuas. Personen som reste sig hade en helt annan utstrålning än kvinnan som satt i soffan och väntade på sin tur. Jag måste säga att jag alltid har haft lite, lite svårt för Tina Nordström. Jag tycker att hon blir lite hysterisk emellanåt och entusiasmen är mer enerverande än charmig. Tyvärr kände jag likadant den här gången. När hon hade fått prata om sin kokbok var jag helt matt och det passade bra att kvällen var slut för den här gången. Vi ses nästa år!

 

 

 

Bokens dag i staden där jag bor

Förra tisdagen var det Bokens dag i staden där jag bor. Åtta författare, varav två författarpar, berättar om sina senaste böcker. Konferencier var som vanligt den duktige lokalprofilen Olle Larsson och sedan några år tillbaka håller man till på den gamla teatern, som är en otroligt vacker byggnad från tidigt 1900-tal. Förutsättningarna för en lyckad kväll är alltså de allra bästa!

Och det var fantastiskt trevligt! Jag hade också det bästa sällskapet i form av Herr E. Först ut var Cilla och Rolf Börjlind. De kom ut i år med den fjärde boken om Tom Stilton och Olivia Rönning, Sov du lilla videung. När de skulle komma på nästa romanprojektet funderade över allt otäckt som sker runtomkring oss just nu och kom fram till att verkligheten är tillräckligt skrämmande för att man ska behöva konstruera något utifrån fantasin. Till exempel så försvinner tusentals av ensamkommande barn i Sverige varje år och ingen vet vart de tar vägen. Detta blev ett centralt tema i den nya boken där Olivia Rönning arbetar sida vid sida med Mette Olsäter vid polisen och Tom Stilton anlitas som konsult.

Lite plågsamt var det att höra och se nästa författare, Sara Mannheimer, som var så uppenbart malplacerad i sammanhanget där de andra författarna hade skrivit händelsebaserad underhållningslitteratur och hon en roman där språket, och allt det förmår kommunicera, är det väsentliga. Hon valde att enbart läsa olika stycken högt från sin nya bok Urskilja oss där en tågresa och varje stopp väcker olika ihågkomster från en kvinnas liv. I mina öron tycktes texterna närmast som prosalyrik. Lite tungsint, men vackert på samma gång. Men som sagt, hur tänkte man där? Tyvärr vet jag inte riktigt vad fotografen (d v s Herr E) sysslade med riktigt för han tog aldrig några bilder av dessa författare…

Lena Ebervall och Per E. Samuelsson har skrivit Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk som jag har läst och som ligger på vänt för blogginlägg (snart, snart!). Huseby bruk ligger ju precis utanför Växjö och där har jag varit flera gånger på både opera och julmarknad. Det var verkligen kul att läsa om Huseby bruks historia och Florence Stephens var sannerligen en färgstark kvinna! Hon blir ekonomisk grundlurad och mister hela sin förmögenhet på 20 år. Mer om boken kommer som sagt i ett eget inlägg… Men också ett gott exempel på när verkligheten är tillräckligt rafflande! Sen var det dags för en paus!

Efter pausen var Stefan Einhorn först ut. Ska jag vara ärlig så har jag alltid haft lite svårt för honom. Han har verkat så självgod! Men han gjorde ett helt annat intryck ikväll, kanske för att hans roman Pappan delvis är självbiografisk? Stefan Einhorn berättar om sin pappa Jerry Einhorn som var en känd läkare och chef över Radiumhemmet i Stockholm, men tillåter sig också att fabulera så läsaren ska inte veta riktigt vad som är sant och inte. Öppen är han i alla fall med att trots att han älskade sin pappa, kände han sig sällan sedd, lyssnad på eller respekterad av honom. Och det säger väl en hel del om deras relation, tänker jag… Händelsen som leder till att boken handlade om pappan sägs i alla fall vara sann och riktig! En författare som heter Stefan Einhorn sitter i en hotellbar i Stockholm. Han har skrivkramp. Då möter han en man som föreslår att han ska skriva om sin pappa. Författaren tvekar eftersom pappan är en offentlig person som många redan har en uppfattning om, men mannen föreslår att låta berättelsen bli ett mellanting mellan fantasi och verklighet. Då kan ingen veta när du berättar sanningen och när du bara hittar på.

Sen var det Steve Sem-Sandbergs tur! Jag tror att han tyckte att det var jättejobbigt att stå och prata inför en publik. Åtminstone lät det så på hans röst! Men han gjorde det väldigt bra och undertecknad köpte boken efteråt för att hon blev så lässugen… Just saying!  Hans nya roman heter i alla fall Stormen och till en del anspelar titeln förstås på Shakespeares berömda verk med samma namn. En man som heter Andreas återvänder till sin barndomsö för att tömma dödsboet efter sin styvfar Johannes. Där tvingas han konfronteras med sina minnen  och bilden av vem han själv är och kanske framförallt, vilka hans föräldrar var. Steve Sem-Sandberg väver in minnen från sin egen barndom i denna berättelse. Liksom huvudpersonen i Stormen tillbringade författaren själv sommarhalvåret på en ö utanför Oslos kust. Där fanns en man som samarbetat med tyskarna under kriget och som ägde mycket mark på ön. De vuxna brukade säga till barnen att de skulle akta sig för nazisten och rädslan för gubben var ständigt närvarande. Och så läste han ett stycke där Andreas och hans syster stöter på en annan läskig markägare på ön där de bor, som verkligen fångade mig!

Sist ut för kvällen var Annika Lantz som är aktuell med självbiografin Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd. Boken startar som en skildring av den åldrade kroppens förfall men övergår i något helt annat. Under skrivandets gång får den neurotiska hypokondrikern Annika Lantz beskedet om att hon har cancer. Den första lärdomen blir således att bara för att du ständigt oroar dig för att drabbas av katastrofer, betyder det inte att du slipper undan! I behandlingen blir orden och skrivandet det som fortfarande är friskt. Annika Lantz är ju Annika Lantz och därför blir ju även det svåraste lite roligt när hon berättar. Emellanåt blixtrar allvaret till och jag hade önskat at hon vågat (orkat?) vara kvar lite längre i den känslan för hon är ju så skarp och har lätt för att uttrycka sig. Det blir lätt lite glättigt.

Jag gillar verkligen, verkligen konceptet med Bokens dag och hoppas att jag får möjlighet att gå nästa år!

 

 

 

 

 

 

När Bengt Ohlsson var i stan

I onsdags förra veckan gästade Bengt Ohlsson Litteratursällskapet och jag var där med min vän L. Jag har egentligen inte läst något av Bengt Ohlsson sen Gregorius, tror jag, men den romanen uppslukade mig fullkomligt. Nu är han aktuell med en ny roman som heter Drick värmen ur min hand. En vacker titel om något pretentiös. Först var arbetsnamnet på boken kort och gott Rulle, för det är så hunden i boken heter. Det gillade inte förlaget. Så en dag när Bengt Ohlsson satt och bläddrade i en antologi av Edit Södergran så föll hans blick på orden Drick värmen ur min hand ur dikten Dagen svalnar och tyckte de passade.

Tanken med boken var att undersöka det starka bandet mellan hund och människa. Bengt Ohlsson är själv hundägare sen sex år tillbaka och fortfarande förundrad över hur mycket kärlek man kan känna till en hund. Han har sett många duktiga författare som försökt skildra detta, men misslyckats, enligt honom själv. T. ex. Steinbeck, Håkan Nesser, Pija Lindenbaum… Det blir ofta alldeles för puttenuttigt och faller in i det kåserande tilltalet. Att läsa berättelsen om det blir lite som att sitta och bläddra i någons fotoalbum, menar Bengt Ohlsson. Själv har jag inte läst någon av dessa tre författares hundskildringar, men jag kan förstå lite hur han tänker. En annan tanke som fascinerar Bengt Ohlsson är att det här med hund egentligen är något väldigt otidsenligt i vårt samhälle. Alla strävar vi efter vårt oberoende, men i hunden möter man en varelse som inte skäms för att vara totalt beroende av någon annan. Hunden förväntar sig ingen bikt eller förlåtelse. Den lever här och nu och skulle älska sin matte och husse, även om hen kom tillbaka och hade begått något fruktansvärt brott. Så länge hen kommer tillbaka och tar hand om sin vän; ger hunden mat, motionerar den, klappar den…

Det var ett mycket intressant samtal att ta del av och jag blev så klart otroligt nyfiken på boken, hundägare som jag är! Sen avslutningsvis så kom Bengt Ohlsson in på Bokmässan i Göteborg. Jag tror att det var en i publiken som ställde en fråga först, men jag minns inte riktigt hur den löd. Men apropå Bokmässa så sa han att det värsta för en författare är att 1. inte komma till Bokmässan 2. Att faktiskt komma till Bokmässan Det svaret är ju kanske inte så uppmuntrande för en som älskar Bokmässan, men samtidigt var det lite kul, tycker jag. Jag kan förstå att man kan känna sig hemskt utsatt som författare bland en massa andra, kanske mer framgångsrika och populära, kollegor och på så sätt är detta citat ganska talande ju. Hur som, en intressant författare att lyssna på, god mat och vin samt utmärkt sällskap gjorde kvällen fantastiskt trevlig! Det är ett sånt trevligt koncept att först äta middag och sen lyssna på en författare att det inte kan bli misslyckat, tror jag.

 

Barhäng med Lars Kepler

I förrgår kväll var det dags för ett nytt författarbesök med Litteratursällskapet som arrangör! Lars Kepler eller Alexander och Alexandra Ahndoril gästade Kafé de Lux och jag var där med vännen S. Vi var inte med innan på middagen utan kom till eftersläppet. Det var fullt med folk så vi parkerade oss i baren med varsitt glas vin.

De berättade att de hade valde att skriva under pseudonym för att Hypnotisören skulle vara ett blankt blad för alla och få stå på egna ben. Men så väckte boken stor uppmärksamhet redan före dess publicering och en stark orsak till detta var att manuset såldes internationellt för en stor summa pengar. Aftonbladet och andra tidningar hakade på och upprättade till och med en ”hot line” dit man kunde ringa in tips på vilka som kunde dölja sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Paret Ahndoril ringde till och med in ett (påhittat) tips själva!

”Vi anser själva att vi skriver positiva böcker”. Det uttalandet utlöste många skratt bland publiken. Deras thrillers är ju så mörka och fulla av ondska. Men Alexandra Coelho Ahndoril förklarade det med att de skriver om människor som tar sitt öde i sina egna händer, människor som faktiskt försöker göra något i en besvärlig situation. Paret gör också mycket research inför varje bok, som t ex provskjuter vapnen eller spelar upp slagsmålsscener i slow motion för att få dem rätt. Jag tror definitivt att det är en stor anledning till att deras berättelser alltid känns så filmiska. Vi får också veta att det är en ny planerad Joona Linna-deckare på gång till nästa höst. Det var helt enkelt lite för tidigt för Joona Linna att dra sig tillbaka. De var bara lediga en dag när manuset till Playground hade skickats in till förlaget och då städade de ur ett förråd. Dagen efter började de skriva på den kommande boken. När de skriver sitter de bredvid varandra vid ett gammalt köksbord med sina Macdatorer och skriver. De väljer själva vilka scener de vill skriva och mejlar sen över scenerna till varandra. Och så förbättrar den andra scenen, lägger till egna saker, viker ut texten och skickar tillbaka den. Och så där fortsätter de tills texten känns färdig. Överhuvudtaget ger Lars Kepler ett intryck av att verkligen vara en enhet. De känns så otroligt tighta och överens om allting. Väldigt fascinerande.

Jag har ju läst Playground och återkommer med mina tankar i ett annat inlägg. Men jag kan ju säga att de fick den att verka så mycket bättre när de pratade om den, än den faktiskt är.

 

Bratwurst unt Kartoffelsalat när Herr Nesser får bestämma

I våras bildades en ny förening här i Staden, Litteratursällskapet. Grundarna hade tröttnat på att författarbesök alltid sker på bibliotek, utan möjlighet att ta ett glas vin medan man lyssnar eller att den enda gång man ser en författare så är det när hen sitter i nån galleria och signerar. Litteratursällskapet har istället satsat på att bjuda in författare till Stadens populäraste krog och låta dem komponera middagsmenyn. Till onsdagens besök av Håkan Nesser var middagsbiljetterna utsålda, men då fanns möjlighet att skinka in på eftersläpp och lyssna på samtalet med författaren.

Jag och min kära vän L hade köpt middagsbiljetter och på vägen ner så skämtade jag om att det säkert blir nåt rustikt, typ palt, när Håkan får välja. Riktigt så illa blev det inte, men kartoffelsalat, bratwurst och surkål blev det! Precis som maten huvudpersonen Arne Murberg i Nessers senaste roman Elva dagar i Berlin käkar. En bok jag köpt i tid för att få signerad, men som jag först nu (två dagar senare) börjat läsa.

”Om man inte tycker om Arne är man ingen bra människa, tror jag.”

Den senaste är den tredje boken i en storstadstrilogi. Först skrev han om New York i  Maskarna på Carmine Street, sen om London i Himmel över London. I dessa båda städer har Håkan Nesser bott med sin fru och sin hund, i Berlin har han endast varit besökare. Därför lät han också sim huvudperson vara någon som ser på staden med turistens blick.

Det finns något av Herr Nesser själv i alla karaktärer han skriver om i sina romaner. Elva dagar i Berlin beskriver han ”som en saga för barn över 18 år”, vilket förstås ska ses som en homage till Tage Danielsson. Håkan Nesser beskriver den som en osedvanligt ljus roman och tycker inte att den liknat något annat han skrivit tidigare.

Jag njuter av att lyssna på Håkan Nesser! Han är verkligen full av goda berättelser och hans röst har en förmåga att trollbinda lyssnaren. Der är bara den hårda stolen och den oundvikliga träsmaken som får mig att skruva lite påhitt efter en dryg timme. När jag lämnar resturangen gör jag en mental anteckning om att definitivt läsa hans kommande roman, Eugene Kallmans ögon, som författaren verkar riktigt belåten med. Och visst var det riktigt mysigt att dricka vin medan man lyssnat på en intressant författare. Mer sånt i mitt liv, tack! 🙂

 

Bokens dag på min dag!

Igår fyllde jag år! Jag älskar att fylla år! Min familj är helt enkelt bäst på att fixa fina födelsedagar! 🙂 Och för första gången någonsin (förmodligen) så vaknade jag först när de hade börjat sjunga i trappan! Så mysigt att bli firad direkt på sängen! Till kvällen hade Herr E fixat biljetter till Bokens Dag. Det kändes lite extra kuli år eftersom jag inte lyssnat på någon av författarna tidigare. Dessutom blev det ju inte någon Bokmässa för mig i år, så det här var en liten kompensation. Olle Larsson var som vanligt konferencier. Författarna som tagit sig till den fina gamla teatern i stan var: Niklas Källner, Katarina O´Nils Franke, Aris Fioretos, Karin Bojs, Camilla Grebe samt Carl Johan Vallgren.Först ut var Niklas Källner som pratade om sin bok Tills man dör lever man. Han är ju den där reportern från tv-programmet Skavlan som intervjuar människor om stort och smått. Nu kände han att han hade arbetat med Skavlan i sex år och det korta intervjuformatet kändes inte längre tillräckligt. Han brukade diskutera med fotografen varför personerna hade svarat som de gjorde och vad det egentligen stod för. Särskilt mindes han Marianne, 74 år, som han stannade vid Östermalmstorg en gång. Hon hade svarat att den största lögnen hon hade sagt till alla karlar hon mött genom livet var ”I love you” och de hade trott på hennes ord. Varför hade Marianne sagt så?

Katarina O´Nils Franke är en debutant och det kan ju förklara varför hon var helt okänd för mig. Hennes roman kom i slutet av sommaren och heter Kollisionen. Den handlar om tre personer som sitter på samma café en dag. Alla sitter där för att Café Storken är en plats där man kan vara ensam tillsammans med andra. Studenten Rikard sitter och pluggar historia. Badde sitter i rökrummet och Magistern sitter och funderar på sin forskning som gått i stå. Alla tvivlar på om de livsval de gjort verkligen varit de rätta. Tyvärr läste Katarina O´Nils Franke i stort sett innantill under hela sitt framträdande och det gjorde att det lite grann förlorade sin charm, trots att hon hade förberett sitt tal väl med punch lines å allt.

En som verkligen väckte min nyfikenhet var Aris Fioretos, som jag inte tidigare läst någonting av. Verkligen roligt att två av författarna under kvällen nominerats till Augustpriset (Karin Bojs är den andra)! Jag pplevde honom som otroligt vältalig och en författare som verkligen tänkt igenom symbolerna han använder. Inte minst gäller detta omslaget till hans roman Mary, som pryds av ett rött granatäpple. Granatäpplet är som en bok, många kärnor men inget direkt centrum. Dessutom är det precis så som den unga studenten i arkitektur, som är huvudpersonen i romanen, skulle vilja rita sina flerfamiljshus som. Det finns två teman som Aris Fioretos ville undersöka närmare när han skrev boken. Det första var graviditeten, som ju per definition är en kropp i förvandling och det är något män aldrig riktigt kommer kunna förstå hur det känns att bära på ett liv, att dela samma utsida men ha olika insidor, som Aris Fioretos själv beskriver det. Jag blev så nyfiken på hans roman att jag köpte den efteråt, fint signerad så klart!

Sen var det paus! Vilken jättemiss att inte ha någon servering! Jag gick alltså miste om kulturtantens givna attribut rödvinsglaset! Shame on me. Nåja, Karin Bojs kom in med frisk energi och berättade om sin fackbok Min  europeiska familj de senaste 54 000 åren. Hon är också en debutant, trots att hon skrivit mycket som vetenskapsredaktör i Dagens Nyheter under nästan tjugo års tid. Hennes bok handlar om släktforskning med hjälp av modern DNA-teknik. På så sätt har hon lyckats spåra sin genetiska arvsmassa 54 000 år tillbaka och tekniken har revolutionerat forskning och man har fått helt andra svar på folkvandringen än de so som varit förhärskande så länge. Spännande, men lite komplicerat!

Camilla Grebe har jag läst någon bok av, men den hade hon skrivit tillsammans med en vän. Med den sjunde romanen Älskaren från huvudkontoret skrev hon för första gången en bok på egen hand. Det har visserligen varit skönt att ha stöd från en annan när hon skriver, men mest njöt hon av att det var hon själv som hade full kontroll över manuset. Hon behövde inte kompromissa. Det lät väldigt spännande när hon berättade om sin bok. Särskilt det där om att ingenting i berättelsen är vad det synes vara…
Sist ut var Carl Johan Vallgren med sin thrillerserie om Danny Katz. Nu har del två kommit ut, Svinen. Vi har fått den till jobbet och vi har konstaterat av Carl Johan Vallgren verkar ha övergivit den pseudonym under vilken han gav ut den första boken i serien, Lucifer. Det ställer till det lite för oss på biblioteket. Ska vi ha en bok under bokstaven L och den andra under V? Hur tänkte han där egentligen? Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att fråga honom heller. Svinen handlar om ett värdetransportrån som går fel, en gammal bekant från förr till Danny Katz som hittas död av en överdos samt en försvunnen flickvän som kanske vet någonting.Det var många intressanta och spännande tankar som vi i publiken fick ta del av denna kväll och jag kunde inte firat min födelsedag på ett bättre sätt! Läsinspiration – check!

 

Miss Hazel and the Rosa Parks League

I början av februari i år var jag och Herr E och lyssnade på en, för oss, helt okänd författare med det svenskklingande namnet Jonathan Odell (ett taget namn, visade det sig) och vi blev helt betagna i denna kloka man! Så sympatisk, så mycket vettigt att säga. Intelligent och analytisk! Ja, för att ha presenterat sig som en introvert person så framstod han som ytterst charmant och vältalig! Men så berättade han också hur hemma han kände sig på FoxTale Bookshoppe och det var verkligen en härligt familjär och avslappnad stämning den kvällen.

Jonathan Odell är 63 år gammal och arbetade som organisationskonsult i många år, ett arbete han avskydde men tjänade en bra slant på. Han är nykter alkoholist, för som han påpekade med glimten i ögat: ”Försök att växa upp som bög i Mississippi utan att supa!” Livet fick en vändning när han började gå i terapi. Han sa upp sig från sitt konsultjobb och började skriva romaner. Och begav sig till Costa Rica för där kunde han inte språket och skulle bli tvungen att förlita sig på andra människor. Och släppa den förbannade kontrollen.

Hans senaste roman heter Miss Hazel and the Rosa Parks League och är en omarbetning av en annan roman han skrivit, The View from Delphi. Den utspelar sig i Delphi, Mississippi på 1950-talet. Hazel är en vit kvinna som kom på att hon kunde bli bäst på att vara snygg när hon var i tonåren. På så sätt kunde hon också gifta sig med en man på väg uppåt på samhällsstegen och lämna den fattiga landsbygden bakom sig. Hennes man är bilhandlare och besatt av floskler om hur livet ska levas o hur man når framgång. De får två söner och när en av dem dör i en tragisk olycka, rämnar den polerade fasaden och Hazel hamnar på mentalsjukhus. Parallellt med Hazels historia, får vi också möta Vida, en ung svart kvinna dotter, till en pastor som fick sin kyrka nerbränd. Hon har också förlorat en son, en pojke som kom till genom en våldtäkt när hon var 14 år gammal. Så småningom korsas de två kvinnornas vägar när Vida blir Hazels hembiträde.

Det är en fantastisk roman! Jag älskar dialogerna! Hazel påminner lite om karaktären i Kathryn Stocketts Niceville, ni vet hon som inte får vara med och som drabbas av ständiga missfall. Ja, det finns förstås andra likheter mellan dessa två romaner. De svarta hembiträdena har en stor roll även i båda och båda handlar om hur kvinnor går samman och utmanar samhällets strukturer. Jonathan Odell poängterade att de förkastliga Jim Crow-lagarna i Södern även drabbade de vita kvinnorna, vars enda uppgift skulle vara att ta hand om maken, barnen och hushållet. Inte utbilda sig, inte förvärvsarbeta utan vara sin makes trofé som han kunde stoltsera med. Karaktären Hazel bygger på Jonathan Odells egen mamma, som han länge haft ett mycket komplicerat förhållande med.

Miss Hazel and the Rosa Parks League kom till efter sammanlagt tio års intervjuer med svarta i Mississippi. Jonathan Odell reste tillbaka till sin hembygd för att han insåg att det var nödvändigt för att komma till rätta med sig själv. Han är noga med att understryka att han inte ville prata med den svarta befolkningen för att skriva en roman där den vite mannen ”hjälper” den svarte, utan för att bättre förstå sig själv och var han kom ifrån. Själv blev han medveten om raspolitiken när han var i femårsåldern. En svart äldre man arbetade i trädgården hos en grannfru som han tyckte mycket om. I värmen bar mannen en tjock flanellskjorta och svetten rann om honom. När Jontahan frågade mannen varför han hade en sån varm skjorta på sig när det var så varmt ute, förklarade mannen att när han svettas blir skjortan blöt och när vinden blåser, så kyler skjortan ner hans kropp. När grannfrun kommer ut, frågar hon vad Jonathan gör och han svarar att han pratar med Mister Joe, varpå grannfrun svarar ”Joe isn´t a mister, he´s a nigger.” (En scen som för övrigt återfinns i boken) Och hon säger det inte alls föraktfullt utan kärleksfullt. Det är det som kanske är det mest obegripliga och samtidigt väldigt talande. Segregationen genomsyrade hela samhället och sågs som naturligt. (Och tyvärr är rasfrågan fortfarande brännande aktuell) ”That´s just the way thing are”, som Jonathan Odells föräldrar sa när han ville diskutera saken.

Så även om Miss Hazel and the Rosa Parks League aldrig kommer på svenska, så tycker jag att du absolut ska leta upp den och läsa! Det är en så fin roman, gripande läsning på så många plan.

Författare: Jonathan Odell
Titel: Miss Hazel and the Rosa Parks League
Förlag: Maiden Lane Press

 

Lunch med författaren Laura Lippman

Nu var det ett tag sen, men jag har varit p[ lunch med författaren Laura Lippman! Inför denna hade jag precis läst hennes första deckare i serien om Tess Monaghan (finns inte översatt till svenska tyvärr, däremot finns flera av hennes stand alones på svenska). Den heter Baltimore Blues. Laura Lippman förknippas mest med staden Baltimore, Maryland, men egentligen är hon faktiskt från början från Atlanta, Georgia.

I Charm City, som staden också kallas, mördas nästan en person om dagen. Oftast blir morden inte förstasidestoff, men det blir det när den berömde åklagaren Michael Abramowitz hittas död. Alla journalister är som galna och skriver spaltmeter om fallet. Så när den unga journalisten Tess Monahans roddpartner blir misstänkt, går hon med på att försöka rentvå honom. Men ju mer Tess gräver i fallet, desto större blir hotbilden mot henne själv.

Ärligt talat tyckte jag att det här var så där. Det är något jag med stilen jag inte gillade och jag tyckte inte att jag kom Tess nära. Det kändes som en typisk första-i-en-serie-bok, du vet, när persongalleriet ska introduceras och en massa trådar för framtida intriger lämnas hängande i luften? Ändå såg jag fram emot lunchen, Laura Lippmans böcker har jag ju plockat med i hyllorna på mitt jobb. Sen är det ju alltid så otroligt trevliga tillställningar på min favvo-bokhandel, The FoxTale Bookshoppe! Ett mycket trevligt koncept med författarbesök och lunch! (Och iste till förstås, vi är ju i Södern!)

Laura Lippman arbetade som journalist innan hon blev författare. Hon uppmanade alla i publiken som ville skriva, att bara sätta igång. Sen tillade hon med en liten tunnare röst: Sen så kanske inte alla ska bli publicerade och log lite snett. Men att skriva är inget annat än hårt arbete, bara skriv på! Och när du stöter på ett problem i skrivandet, då är det detta du ska hålla fast vid och utveckla. Och så berättade hon lite om hur hon kom på storyn till sin senaste Tess Monaghan-deckare (den första på flera år!), Hush Hush. Hon läste om fallet Andrea Yates, som mördade sina fem barn genom att dränka dem i badkaret. Hon dömdes för morden, men bedömdes som psykisk otillräknelig till vård istället för fängelse. När hon så småningom skrevs ut försökte hon börja om och fick jobb på Walmart. Men så fick en reporter reda på det och snart var drevet igång. Laura Lippman gillar att vända och vrida på saker och ting. Hur skulle det vara om kvinnan som mördat sina barn inte ville dölja det, utan tvärtom berätta om det för så många som möjligt? Och det var så idén till Hush Hush väcktes. Den handlar just om hur en morddömd mamma friges och bestämmer sig för att göra en dokumentärfilm om den tragiska händelsens i stället.

Jag tyckte väldigt mycket mer om Hush Hush. Karaktären Tess Monaghan hade utvecklats betydligt och gift sig och själv blivit mamma. Det gjorde ingenting för läsförståelsen att det finns elva andra delar före Hush Hush, men jag tror att det var ett smart beslut att läsa del 1 först i alla fall. Den morddömda mamman, Melisandre, har också två äldre döttrar som pappan fick vårdnaden om. När hon återvänder till hemstaden är hon fast besluten att få tillbaka döttrarna som hon inte har träffat sen de var små. Tess Monaghans uppdrag blir att vara ansvarig för säkerheten. Det är många som vill se Melisandre död för det hon gjorde mot sitt barn. Samtidigt försöker Tess hitta en fungerande familjerytm. Inte lätt med en treåring och en make som mest arbetar kvällar och nätter. Men så inträffar en rad mystiska händelser och ett nästan-dödsfall, blir till slut ett mord bland kretsen kring Melisandre och Tess blir allt mer indragen i fallet. Hush Hush är en fascinerande berättelse och engagerande. Riktigt spännande emellanåt och jag gillar verkligen skildringen av de överlevande döttrarna. Det kan absolut bli en till Tess Monaghan-bok för mig!

Författare: Laura Lippman
Titel: Baltimore Blues, Hush Hush
Förlag: William Morrow