RSS

Kategoriarkiv: Författare IRL

När Johannes Anyuru kom till stan

I förrgår kväll blev jag lite förälskad faktiskt. Eller ja, helt betagen är nog en mer korrekt beskrivning. Johannes Anyuru gästade Växjö stadsbibliotek för att prata om sitt skrivande och sin senaste, augustprisnominerade roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Direkt när han ska börja prata skriker ett par tanter längst bak i publiken att mikrofonen som han har på sig inte hörs ordentligt (varför sätter sig de med sämst hörsel alltid sig längst bak?) och det blir ett litet avbrott när ljudet ska korrigeras. Till slut får Anyuru helt enkelt byta mick innan han kan fortsätta där han blev avbruten, nämligen med sin uppväxt i Araby i Växjö där han bodde från det att han var sju tills dess att han fyllt 18. Han berättade om ögonblicket där han blev poet och det var fint. Det var på Katedralskolan där han satt med sin lärare Sture och hade svenskalektion. Anyuru bläddrade i en antologi som fanns i klassrummet och hittade ett kapitel med rubriken Underground poesi  som fångade hans uppmärksamhet. För precis som alla andra sjuttonåringar kände Anyuru en frihetslängtan, en längtan ut i världen. Han och hans kompis Martin var medlemmar i ett hiphopband som kallade sig Red October efter ubåtsfilmen Jakten på Röd oktober. Anyuru kände också en riktningslös ilska, som kom sig mycket av pappans olyckliga bbbakgrund och det faktum att han tvingades i exil just när han hade utbildat sig till sitt drömjobb (något Anyuru skriver om i sin roman En storm kom från paradiset). Men där, just då i klassrummet, upptäckte Anyuru poesin. Dikten som grep tag i honom och gjorde så starkt intryck var skrivet av beat-generationsförfattaren Allen Ginsberg och sårbarheten i meningen ”jag gråter för jag inte hittar rätt ord”. Det vill säga, precis som Anyuru själv känt så finns det något bortom materien, det osynliga. Lär du dig se det osynliga, kommer du se det i livet som är vackert. Ungefär så berättade Johannes Anyuru om det ögonblicket. Fantastiskt gripande och vacker historia!

Sen fortsatte han att tala om hans författarblivande och hade en kul anekdot om när det endast kom en enda åhörare vid en diktuppläsning på ABF i Sundbyberg utanför Stockholm när han hade debuterat med sin diktsamling Det är bara gudarna som är nya. Denna debut vann han dessutom ett författarstipendium från restaurang Prinsen i Stockholm och sade upp sig från sitt jobb inom vården. Men titeln på diktsamlingen visade sig vara för lång och besvärlig för att berätta om och ledde hela tiden till en massa missförstånd, så därför fick nästa diktsamling kort och gott heta Omega, som kom ut i skuggan av hans bäste väns bortgång i cancer. Sedan pratade han också om sitt religiösa uppvaknande. För 10 år sen konverterade han till islam, som han fått inblick i via sin far som själv hade konverterat från katolicismen till islam. Anyuru beskrev väldigt fint om vad religionen betydde för honom och refererade till Tranströmers rader ur dikten Vermeer:

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen. Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss och viskar:
”Jag är inte tom, jag är öppen.”

Hans senaste bok heter alltså De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och handlar bland annat om ett terrorattentat som avstyrs av en ung tjej från framtiden. Läskigt nog kom den ut endast två månader före terrorattentatet i Stockholm då en lastbil körde över människor på Drottninggatan. Ändå är Johannes Anyuru positiv till framtiden och tror att det vi upplever nu med ökade grupperingar i samhälle. Det är en naturlig utveckling av ett samhälle i stark förändring som vårt är. Vi är den första generationen som ska lära oss att leva med personer från andra kulturer i en långt större utsträckning än tidigare och att det i sin tur leder till friktion är inte alls konstigt, men att vi, majoriteten av alla människor, trots allt vill varandra väl och att vår naturliga instinkt är att skydda och ta hand om varandra.

Själv är jag mer en försiktig optimist kanske, men Anyrus ord kändes trygga och precis vad som behövdes en fuktig och mörk novemberkväll. Dessutom fick han en massa frågor om varför muslimska länder inte har mänskliga rättigheter och demokrati i samma utsträckning som kristna länder…! Oerhört komplexa frågor, men han lyckades formulera ett klokt svar, som jag inte tänker gå in på här. Överhuvudtaget imponerades jag väldigt av hans välformulerade rfamträdande och att han var så rapp i tanken. Trots att ganska allvarliga ämnen avhandlades, så fick vi ändå skratta vid flera tillfällen. En fantastisk kväll! PS. Utan att ha läst boken så är jag väldigt säker på att Johannes Anyurus bok vinner Augustpriset i år! PS2. Fasiken vad snygg han är!

Annonser
 
4 kommentarer

Publicerat av på 10 november, 2017 i Augustpriset 2017, Författare IRL

 

Bokens dag i min stad

För ganska exakt en vecka sen var jag och lyssnade på olika författare i min stad. Arrangemanget är återkommande varje höst och jag tror att det var fjärde gången jag gick i år. Det är så trevligt och intressant att få lyssna till författare som berättar om sina verk! Men någonstans vet jag att jag läst en skildring om en författare som ”tvingas” delta på Bokens dag av sitt förlag och jag kan aldrig låta bli att tänka: Hur många av dessa författare gör detta för att de tycker det är roligt? Vanligtvis brukar det vara en moderator, men i år hade de ett annat upplägg med två från lokaltidningens kulturredaktion som turades om att intervjua. Det var ett mycket bra upplägg, tycker jag. Det kändes mer jämlikt och de författare som kanske inte tar lika mycket plats, kom fram på ett annat sätt.

PC Jersild började med att yttra orden ”Jag är författaren som blev läkare, inte tvärtom”. Appropå på att han också är läkare, men enligt egen utsago han sin första roman när han var femton. Han fortsatte även skriva när han började arbeta som läkare. Innan jobbet på morgnarna parkerade han sin bil vid Hagaparken och skrev en timme innan han åkte till sjukhuset. Hans senaste roman heter Tivoli och utspelar sig inom en nära framtid, ca 20-25 år bort. Nöjesparken Gröna Lund i Stockholm har köpts upp av kineser. Trygghet, sjukvård och nöje är de tre saker som äldre värdesätter mest, enligt undersökningar. En änka anförtror sig åt sin robot. Denne blir den väninnan hon aldrig haft. Hjärtstartare på hjul rör sig runt de äldre och lyssnar av EKG:n. Emellanåt blir det kaotiskt när de sätter igång fullt fungerande hjärtan. PC Jersild själv beskriver Tivoli somen munter dystopi med vissa tragiska inslag”. Själv blir jag lite förbluffad över hur vital och kvicktänkt denne äldre herre är!

Ester Roxberg skrev ju en uppmärksammad bok om sin pappa häromåret . Hon är ju också från trakten. Hennes senaste roman heter Barnvagnsblues och handlar mycket om föräldraskap. Själv väntar hon sitt tredje barn och har funderat mycket på frågeställningar som Vad är en förälder? Vilka förväntningar finns det på en mamma? Den här boken skulle egentligen blivit en helt annan från början, var det tänkt. Den skulle handla om sin kompis’ mamma som aldrig blev accepterad i samhället som Ester växte upp ioch inte sågs som en ”god mor”. I Esters ögon var hon dock den perfekta mamman på alla sätt. Den nya romanen handlar också om den klaustrofobi som Ester menar att hon känt under föräldraledigheten med de tidigare barnen.

Sist ut innan pausen var Pascal Engman. Han fick tyvärr mest prata om sin egen bakgrund som halv-Chilenare. Hans pappa och dennes dåvarande fru flydde militärkuppen i Chile i början av 1970-talet och hamnade i Sverige. Där gick de snart skillda vägar och pappan träffade kvinnan som kom att bli Pascal Engmans mamma. Pascal åkte själv till Chile när han hade bestämt sig för att skriva en bok. Det blev mycket vin och skrivande under vistelsen i Chile. Han är också journalist och som sådan har han bli medveten om hur mycket hot journalister får utstå och hur otrygga de är, inte minst kvinnliga journalister. Hans debutroman Patrioterna är en thriller som handlar just om detta ämne. Tre nynazister bildar en cell i Stockholm och sätter upp 10 journalister på sin dödslista. Huvudpersonen August upptäcker att hans flickvän finns med på denna lista och blir indragen. Blev genast lite lässugen!

Efter pausen var Emma Ångström först att intervjuas. Hon är en mångsysslare! På sitt CV skilda yrken som journalist, ljusarkitekt och kommunikationschef. Väldigt brokig bakgrund, spännande! Hennes senaste skräckroman heter Det sista experimentet. Handlingen utspelar sig i Sundborn, Dalarna. Bakgrunden till detta är att Emma Ångströms farfar hade ett hus där när Emma var liten, så boken är en hyllning till honom. Huvudpersonen heter Dante. Han ser tillbaka på sin barndomssomrar uppe hos sin farfar. Det handlar en del om farfar och hans excentriske hustru, men också om bästisen som sysslar med svartkonst. Det finns också en parallell berättelse. Den om kvinnan som vaknar upp ensam, nästintill helt utan kläder, i ett kall och trångt utrymme. Hur har hon hamnat där? Författaren berättar att hon inte läser särskilt mycket skräck själv, hon är egentligen ganska mörkrädd, men samtidigt är hon fascinerad av den psykologiska skräcken. Ibland blir hon själv rädd för det hon skriver.

Näst på tur var Christer Björkman som är aktuell med en självbiografi som heter Generalen – bara jag vet vem som vinner. Den handlar förstås mycket om melodifestivalen och allt arbetet med att utveckla den, men också en del om uppväxten som var lite speciell. Han är uppvuxen i Borås med sin mamma, som var egenföretagare i spelbranschen, vilket på den tiden var väldigt ovanligt, särskilt som ensamstående kvinna. Hon var en mycket målmedveten kvinna som resta mycket i sitt jobb. En dag satte hon därför ut en annons och sökte efter en fosterfamilj som kunde ta hand om Christer några år. Därför bodde han i ett fosterhem under några år innan mamman hämtade hem honom igen. Christer Björkman har ”alltid” sjungit och uppträtt. Sitt första framträdande gjorde han i Folkets Park när han var fem år gammal. År 1967 såg han melodifestivalen på en tv i en hotellfoajé där han väntade på sin mamma. När han såg vinnaren förstod han direkt att det är därför man sjunger, för att vinna. Tjugofem år senare gjorde han just det med låten Imorgon är en annan dag och han berättade också mycket livfullt hur j***a nervös han var! Intressant att lyssna på och Christer Björkman framstod definitivt som en mer ödmjuk man än jag hade tänkt mig. Positivt överraskad!

Sist ut för kvällen var Tina Nordström som skrivit sin elfte (!) kokbok. Den heter Mitt kök och förhoppningen är att det ska bli en matbibel som finns i många svenska kök framöver. Det var väldigt intressant att se hur hon verkligen gick in i en roll när det var hennes tur att intervjuas. Personen som reste sig hade en helt annan utstrålning än kvinnan som satt i soffan och väntade på sin tur. Jag måste säga att jag alltid har haft lite, lite svårt för Tina Nordström. Jag tycker att hon blir lite hysterisk emellanåt och entusiasmen är mer enerverande än charmig. Tyvärr kände jag likadant den här gången. När hon hade fått prata om sin kokbok var jag helt matt och det passade bra att kvällen var slut för den här gången. Vi ses nästa år!

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 oktober, 2017 i Böcker, Debutant, Författare IRL

 

Bokens dag i staden där jag bor

Förra tisdagen var det Bokens dag i staden där jag bor. Åtta författare, varav två författarpar, berättar om sina senaste böcker. Konferencier var som vanligt den duktige lokalprofilen Olle Larsson och sedan några år tillbaka håller man till på den gamla teatern, som är en otroligt vacker byggnad från tidigt 1900-tal. Förutsättningarna för en lyckad kväll är alltså de allra bästa!

Och det var fantastiskt trevligt! Jag hade också det bästa sällskapet i form av Herr E. Först ut var Cilla och Rolf Börjlind. De kom ut i år med den fjärde boken om Tom Stilton och Olivia Rönning, Sov du lilla videung. När de skulle komma på nästa romanprojektet funderade över allt otäckt som sker runtomkring oss just nu och kom fram till att verkligheten är tillräckligt skrämmande för att man ska behöva konstruera något utifrån fantasin. Till exempel så försvinner tusentals av ensamkommande barn i Sverige varje år och ingen vet vart de tar vägen. Detta blev ett centralt tema i den nya boken där Olivia Rönning arbetar sida vid sida med Mette Olsäter vid polisen och Tom Stilton anlitas som konsult.

Lite plågsamt var det att höra och se nästa författare, Sara Mannheimer, som var så uppenbart malplacerad i sammanhanget där de andra författarna hade skrivit händelsebaserad underhållningslitteratur och hon en roman där språket, och allt det förmår kommunicera, är det väsentliga. Hon valde att enbart läsa olika stycken högt från sin nya bok Urskilja oss där en tågresa och varje stopp väcker olika ihågkomster från en kvinnas liv. I mina öron tycktes texterna närmast som prosalyrik. Lite tungsint, men vackert på samma gång. Men som sagt, hur tänkte man där? Tyvärr vet jag inte riktigt vad fotografen (d v s Herr E) sysslade med riktigt för han tog aldrig några bilder av dessa författare…

Lena Ebervall och Per E. Samuelsson har skrivit Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk som jag har läst och som ligger på vänt för blogginlägg (snart, snart!). Huseby bruk ligger ju precis utanför Växjö och där har jag varit flera gånger på både opera och julmarknad. Det var verkligen kul att läsa om Huseby bruks historia och Florence Stephens var sannerligen en färgstark kvinna! Hon blir ekonomisk grundlurad och mister hela sin förmögenhet på 20 år. Mer om boken kommer som sagt i ett eget inlägg… Men också ett gott exempel på när verkligheten är tillräckligt rafflande! Sen var det dags för en paus!

Efter pausen var Stefan Einhorn först ut. Ska jag vara ärlig så har jag alltid haft lite svårt för honom. Han har verkat så självgod! Men han gjorde ett helt annat intryck ikväll, kanske för att hans roman Pappan delvis är självbiografisk? Stefan Einhorn berättar om sin pappa Jerry Einhorn som var en känd läkare och chef över Radiumhemmet i Stockholm, men tillåter sig också att fabulera så läsaren ska inte veta riktigt vad som är sant och inte. Öppen är han i alla fall med att trots att han älskade sin pappa, kände han sig sällan sedd, lyssnad på eller respekterad av honom. Och det säger väl en hel del om deras relation, tänker jag… Händelsen som leder till att boken handlade om pappan sägs i alla fall vara sann och riktig! En författare som heter Stefan Einhorn sitter i en hotellbar i Stockholm. Han har skrivkramp. Då möter han en man som föreslår att han ska skriva om sin pappa. Författaren tvekar eftersom pappan är en offentlig person som många redan har en uppfattning om, men mannen föreslår att låta berättelsen bli ett mellanting mellan fantasi och verklighet. Då kan ingen veta när du berättar sanningen och när du bara hittar på.

Sen var det Steve Sem-Sandbergs tur! Jag tror att han tyckte att det var jättejobbigt att stå och prata inför en publik. Åtminstone lät det så på hans röst! Men han gjorde det väldigt bra och undertecknad köpte boken efteråt för att hon blev så lässugen… Just saying!  Hans nya roman heter i alla fall Stormen och till en del anspelar titeln förstås på Shakespeares berömda verk med samma namn. En man som heter Andreas återvänder till sin barndomsö för att tömma dödsboet efter sin styvfar Johannes. Där tvingas han konfronteras med sina minnen  och bilden av vem han själv är och kanske framförallt, vilka hans föräldrar var. Steve Sem-Sandberg väver in minnen från sin egen barndom i denna berättelse. Liksom huvudpersonen i Stormen tillbringade författaren själv sommarhalvåret på en ö utanför Oslos kust. Där fanns en man som samarbetat med tyskarna under kriget och som ägde mycket mark på ön. De vuxna brukade säga till barnen att de skulle akta sig för nazisten och rädslan för gubben var ständigt närvarande. Och så läste han ett stycke där Andreas och hans syster stöter på en annan läskig markägare på ön där de bor, som verkligen fångade mig!

Sist ut för kvällen var Annika Lantz som är aktuell med självbiografin Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd. Boken startar som en skildring av den åldrade kroppens förfall men övergår i något helt annat. Under skrivandets gång får den neurotiska hypokondrikern Annika Lantz beskedet om att hon har cancer. Den första lärdomen blir således att bara för att du ständigt oroar dig för att drabbas av katastrofer, betyder det inte att du slipper undan! I behandlingen blir orden och skrivandet det som fortfarande är friskt. Annika Lantz är ju Annika Lantz och därför blir ju även det svåraste lite roligt när hon berättar. Emellanåt blixtrar allvaret till och jag hade önskat at hon vågat (orkat?) vara kvar lite längre i den känslan för hon är ju så skarp och har lätt för att uttrycka sig. Det blir lätt lite glättigt.

Jag gillar verkligen, verkligen konceptet med Bokens dag och hoppas att jag får möjlighet att gå nästa år!

 

 

 

 

 

 

När Bengt Ohlsson var i stan 

I onsdags förra veckan gästade Bengt Ohlsson Litteratursällskapet och jag var där med min vän L. Jag har egentligen inte läst något av Bengt Ohlsson sen Gregorius, tror jag, men den romanen uppslukade mig fullkomligt. Nu är han aktuell med en ny roman som heter Drick värmen ur min hand. En vacker titel om något pretentiös. Först var arbetsnamnet på boken kort och gott Rulle, för det är så hunden i boken heter. Det gillade inte förlaget. Så en dag när Bengt Ohlsson satt och bläddrade i en antologi av Edit Södergran så föll hans blick på orden Drick värmen ur min hand ur dikten Dagen svalnar och tyckte de passade.

Tanken med boken var att undersöka det starka bandet mellan hund och människa. Bengt Ohlsson är själv hundägare sen sex år tillbaka och fortfarande förundrad över hur mycket kärlek man kan känna till en hund. Han har sett många duktiga författare som försökt skildra detta, men misslyckats, enligt honom själv. T. ex. Steinbeck, Håkan Nesser, Pija Lindenbaum… Det blir ofta alldeles för puttenuttigt och faller in i det kåserande tilltalet. Att läsa berättelsen om det blir lite som att sitta och bläddra i någons fotoalbum, menar Bengt Ohlsson. Själv har jag inte läst någon av dessa tre författares hundskildringar, men jag kan förstå lite hur han tänker. En annan tanke som fascinerar Bengt Ohlsson är att det här med hund egentligen är något väldigt otidsenligt i vårt samhälle. Alla strävar vi efter vårt oberoende, men i hunden möter man en varelse som inte skäms för att vara totalt beroende av någon annan. Hunden förväntar sig ingen bikt eller förlåtelse. Den lever här och nu och skulle älska sin matte och husse, även om hen kom tillbaka och hade begått något fruktansvärt brott. img_0144Så länge hen kommer tillbaka och tar hand om sin vän; ger hunden mat, motionerar den, klappar den…

Det var ett mycket intressant samtal att ta del av och jag blev så klart otroligt nyfiken på boken, hundägare som jag är! Sen avslutningsvis så kom Bengt Ohlsson in på Bokmässan i Göteborg. Jag tror att det var en i publiken som ställde en fråga först, men jag minns inte riktigt hur den löd. Men apropå Bokmässa så sa han att det värsta för en författare är att 1. inte komma till Bokmässan 2. Att faktiskt komma till Bokmässan Det svaret är ju kanske inte så uppmuntrande för en som älskar Bokmässan, men samtidigt var det lite kul, tycker jag. Jag kan förstå att man kan känna sig hemskt utsatt som författare bland en massa andra, kanske mer framgångsrika och populära, kollegor och på så sätt är detta citat ganska talande ju. Hur som, en intressant författare att lyssna på, god mat och vin samt utmärkt sällskap gjorde kvällen fantastiskt trevlig! Det är ett sånt trevligt koncept att först äta middag och sen lyssna på en författare att det inte kan bli misslyckat, tror jag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 oktober, 2016 i Böcker, Författare IRL, Kärlek

 

Barhäng med Lars Kepler

I förrgår kväll var det dags för ett nytt författarbesök med Litteratursällskapet som arrangör! Lars Kepler eller Alexander och Alexandra Ahndoril gästade Kafé de Lux och jag var där med vännen S. Vi var inte med innan på middagen utan kom till eftersläppet. Det var fullt med folk så vi parkerade oss i baren med varsitt glas vin.

De berättade att de hade valde att skriva under pseudonym för att Hypnotisören skulle vara ett blankt blad för alla och få stå på egna ben. Men så väckte boken stor uppmärksamhet redan före dess publicering och en stark orsak till detta var att manuset såldes internationellt för en stor summa pengar. Aftonbladet och andra tidningar hakade på och upprättade till och med en ”hot line” dit man kunde ringa in tips på vilka som kunde dölja sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Paret Ahndoril ringde till och med in ett (påhittat) tips själva!

”Vi anser själva att vi skriver positiva böcker”. Det uttalandet utlöste många skratt bland publiken. Deras thrillers är ju så mörka och fulla av ondska. Men Alexandra Coelho Ahndoril förklarade det med att de skriver om människor som tar sitt öde i sina egna händer, människor som faktiskt försöker göra något i en besvärlig situation. Paret gör också mycket research inför varje bok, som t ex provskjuter vapnen eller spelar upp slagsmålsscener i slow motion för att få dem rätt. Jag tror definitivt att det är en stor anledning till att deras berättelser alltid känns så filmiska. Vi får också veta att det är en ny planerad Joona Linna-deckare på gång till nästa höst. Det var helt enkelt lite för tidigt för Joona Linna att dra sig tillbaka. De var bara lediga en dag när manuset till Playground hade skickats in till förlaget och då städade de ur ett förråd. Dagen efter började de skriva på den kommande boken. När de skriver sitter de bredvid varandra vid ett gammalt köksbord med sina Macdatorer och skriver. De väljer själva vilka scener de vill skriva och mejlar sen över scenerna till varandra. Och så förbättrar den andra scenen, lägger till egna saker, viker ut texten och skickar tillbaka den. Och så där fortsätter de tills texten känns färdig. Överhuvudtaget ger Lars Kepler ett intryck av att verkligen vara en enhet. De känns så otroligt tighta och överens om allting. Väldigt fascinerande.

Jag har ju läst Playground och återkommer med mina tankar i ett annat inlägg. Men jag kan ju säga att de fick den att verka så mycket bättre när de pratade om den, än den faktiskt är.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 november, 2015 i Böcker, Författare IRL

 

Bratwurst unt Kartoffelsalat när Herr Nesser får bestämma

I våras bildades en ny förening här i Staden, Litteratursällskapet. Grundarna hade tröttnat på att författarbesök alltid sker på bibliotek, utan möjlighet att ta ett glas vin medan man lyssnar eller att den enda gång man ser en författare så är det när hen sitter i nån galleria och signerar. Litteratursällskapet har istället satsat på att bjuda in författare till Stadens populäraste krog och låta dem komponera middagsmenyn. Till onsdagens besök av Håkan Nesser var middagsbiljetterna utsålda, men då fanns möjlighet att skinka in på eftersläpp och lyssna på samtalet med författaren.

Jag och min kära vän L hade köpt middagsbiljetter och på vägen ner så skämtade jag om att det säkert blir nåt rustikt, typ palt, när Håkan får välja. Riktigt så illa blev det inte, men kartoffelsalat, bratwurst och surkål blev det! Precis som maten huvudpersonen Arne Murberg i Nessers senaste roman Elva dagar i Berlin käkar. En bok jag köpt i tid för att få signerad, men som jag först nu (två dagar senare) börjat läsa.

”Om man inte tycker om Arne är man ingen bra människa, tror jag.”

Den senaste är den tredje boken i en storstadstrilogi. Först skrev han om New York i  Maskarna på Carmine Street, sen om London i Himmel över London. I dessa båda städer har Håkan Nesser bott med sin fru och sin hund, i Berlin har han endast varit besökare. Därför lät han också sim huvudperson vara någon som ser på staden med turistens blick.

Det finns något av Herr Nesser själv i alla karaktärer han skriver om i sina romaner. Elva dagar i Berlin beskriver han ”som en saga för barn över 18 år”, vilket förstås ska ses som en homage till Tage Danielsson. Håkan Nesser beskriver den som en osedvanligt ljus roman och tycker inte att den liknat något annat han skrivit tidigare.

Jag njuter av att lyssna på Håkan Nesser! Han är verkligen full av goda berättelser och hans röst har en förmåga att trollbinda lyssnaren. Der är bara den hårda stolen och den oundvikliga träsmaken som får mig att skruva lite påhitt efter en dryg timme. När jag lämnar resturangen gör jag en mental anteckning om att definitivt läsa hans kommande roman, Eugene Kallmans ögon, som författaren verkar riktigt belåten med. Och visst var det riktigt mysigt att dricka vin medan man lyssnat på en intressant författare. Mer sånt i mitt liv, tack! 🙂

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 oktober, 2015 i Böcker, Författare IRL

 

Bokens dag på min dag!

Igår fyllde jag år! Jag älskar att fylla år! Min familj är helt enkelt bäst på att fixa fina födelsedagar! 🙂 Och för första gången någonsin (förmodligen) så vaknade jag först när de hade börjat sjunga i trappan! Så mysigt att bli firad direkt på sängen! Till kvällen hade Herr E fixat biljetter till Bokens Dag. Det kändes lite extra kuli år eftersom jag inte lyssnat på någon av författarna tidigare. Dessutom blev det ju inte någon Bokmässa för mig i år, så det här var en liten kompensation. Olle Larsson var som vanligt konferencier. Författarna som tagit sig till den fina gamla teatern i stan var: Niklas Källner, Katarina O´Nils Franke, Aris Fioretos, Karin Bojs, Camilla Grebe samt Carl Johan Vallgren.Först ut var Niklas Källner som pratade om sin bok Tills man dör lever man. Han är ju den där reportern från tv-programmet Skavlan som intervjuar människor om stort och smått. Nu kände han att han hade arbetat med Skavlan i sex år och det korta intervjuformatet kändes inte längre tillräckligt. Han brukade diskutera med fotografen varför personerna hade svarat som de gjorde och vad det egentligen stod för. Särskilt mindes han Marianne, 74 år, som han stannade vid Östermalmstorg en gång. Hon hade svarat att den största lögnen hon hade sagt till alla karlar hon mött genom livet var ”I love you” och de hade trott på hennes ord. Varför hade Marianne sagt så?

IMG_3989
Katarina O´Nils Franke är en debutant och det kan ju förklara varför hon var helt okänd för mig. Hennes roman kom i slutet av sommaren och heter Kollisionen. Den handlar om tre personer som sitter på samma café en dag. Alla sitter där för att Café Storken är en plats där man kan vara ensam tillsammans med andra. Studenten Rikard sitter och pluggar historia. Badde sitter i rökrummet och Magistern sitter och funderar på sin forskning som gått i stå. Alla tvivlar på om de livsval de gjort verkligen varit de rätta. Tyvärr läste Katarina O´Nils Franke i stort sett innantill under hela sitt framträdande och det gjorde att det lite grann förlorade sin charm, trots att hon hade förberett sitt tal väl med punch lines å allt.

En som verkligen väckte min nyfikenhet var Aris Fioretos, som jag inte tidigare läst någonting av. Verkligen roligt att två av författarna under kvällen nominerats till Augustpriset (Karin Bojs är den andra)! Jag pplevde honom som otroligt vältalig och en författare som verkligen tänkt igenom symbolerna han använder. Inte minst gäller detta omslaget till hans roman Mary, som pryds av ett rött granatäpple. Granatäpplet är som en bok, många kärnor men inget direkt centrum. Dessutom är det precis så som den unga studenten i arkitektur, som är huvudpersonen i romanen, skulle vilja rita sina flerfamiljshus som. Det finns två teman som Aris Fioretos ville undersöka närmare när han skrev boken. Det första var graviditeten, som ju per definition är en kropp i förvandling och det är något män aldrig riktigt kommer kunna förstå hur det känns att bära på ett liv, att dela samma utsida men ha olika insidor, som Aris Fioretos själv beskriver det. Jag blev så nyfiken på hans roman att jag köpte den efteråt, fint signerad så klart!

Sen var det paus! Vilken jättemiss att inte ha någon servering! Jag gick alltså miste om kulturtantens givna attribut rödvinsglaset! Shame on me. Nåja, Karin Bojs kom in med frisk energi och berättade om sin fackbok Min  europeiska familj de senaste 54 000 åren. Hon är också en debutant, trots att hon skrivit mycket som vetenskapsredaktör i Dagens Nyheter under nästan tjugo års tid. Hennes bok handlar om släktforskning med hjälp av modern DNA-teknik. På så sätt har hon lyckats spåra sin genetiska arvsmassa 54 000 år tillbaka och tekniken har revolutionerat forskning och man har fått helt andra svar på folkvandringen än de so som varit förhärskande så länge. Spännande, men lite komplicerat!

Camilla Grebe har jag läst någon bok av, men den hade hon skrivit tillsammans med en vän. Med den sjunde romanen Älskaren från huvudkontoret skrev hon för första gången en bok på egen hand. Det har visserligen varit skönt att ha stöd från en annan när hon skriver, men mest njöt hon av att det var hon själv som hade full kontroll över manuset. Hon behövde inte kompromissa. Det lät väldigt spännande när hon berättade om sin bok. Särskilt det där om att ingenting i berättelsen är vad det synes vara…
Sist ut var Carl Johan Vallgren med sin thrillerserie om Danny Katz. Nu har del två kommit ut, Svinen. Vi har fått den till jobbet och vi har konstaterat av Carl Johan Vallgren verkar ha övergivit den pseudonym under vilken han gav ut den första boken i serien, Lucifer. Det ställer till det lite för oss på biblioteket. Ska vi ha en bok under bokstaven L och den andra under V? Hur tänkte han där egentligen? Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att fråga honom heller. Svinen handlar om ett värdetransportrån som går fel, en gammal bekant från förr till Danny Katz som hittas död av en överdos samt en försvunnen flickvän som kanske vet någonting.Det var många intressanta och spännande tankar som vi i publiken fick ta del av denna kväll och jag kunde inte firat min födelsedag på ett bättre sätt! Läsinspiration – check!

 
3 kommentarer

Publicerat av på 21 oktober, 2015 i Böcker, Debutant, Författare IRL