RSS

Kategoriarkiv: Bokcirkel på nätet

Första tankar om Kerets noveller

God morgon!

Skrev precis så här i facebook-gruppen för Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret, som vi bokcirklar om.

”Plötsligt knackar det på dörren.
Jag börjar med några tankar kring den första novellen i samlingen. Jag tycker att det är genialt av Keret att ha den som öppningsnovell och jag gillar den llågmälda humorn (”detta händer aldrig Amos Oz eller David Grossman” – kanske inte korrekt citerat, har inte boken till hands just nu). Den blir ett startskott för det som komma skall, en författare som hittar på historier för att underhålla sin publik. Och det är så jag tror att man ska se Kerets noveller. Han använder sin fantasi på ett alldeles underbart sätt. Det finns inga gränser, samtidigt finns det ett korn av trovärdighet i dem som gör att det absurda inte ligger så långt bortom det rimligas gränser ändå. Jag har läst drygt halva och har väldigt roligt.”

Det är nämligen så att i titelnovellen kidnappas författaren av tre män som kräver att han berättar en historia. Stämningen är väldigt hotfull och författaren, som förtvivlat försöker förklara att han inte berättar historier, han skriver dem (men inte på order) gör ett tappert försök:

” ‘Fyra män sitter i ett rum. Det är varmt. De är uttråkade. Luftkonditioneringen är trasig och en av männen vill att någon av dem ska berätta en historia.'(…) ‘ Det där är ingen historia’, protesterar marockanen. ‘Det är en ögonvittnesskildring. Det är ju exakt vad som har hänt här idag! Det är ju precis den skiten vi vill fly ifrån. Kom inte och dumpa nån jävla realism på oss nu också. Du måste anstränga dig lite, mannen. Skapa, hitta på. Använd din fantasi…’ ”

 

PS. Är du osäker på det här med noveller – jag var själv skeptiskt väldigt länge – så är det här den perfekta novellsamlingen att testa på! De flesta novellerna är mycket korta och funkar säkert att läsa högt tillsammans med någon.

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 18 mars, 2014 i Bokcirkel på nätet, Noveller, Rec.ex.

 

Läs Kerets noveller i fb-bokcirkel med mig!

20140315-115429.jpg

Anna på bokbloggen och dagarna går skrev en efterlysning på Facebook om deltagare till en novellbokcirkel och jag nappade förstås! Valet föll på Etgar Kerets alldeles pinfärska novellsamling Plötsligt knackar det på dörren. I fredags fick jag mitt ex och efter rådfrågning på Twitter var det just den jag valde att påbörja sent igår kväll. Jag har läst fyra av dem och den lätt absurdistiska tonen känns igen från Kerets andra novellsamling på svenska, Åtta procent av ingenting. Det ska bli spännande att höra de andra deltagarnas tankar…

Men än finns det tid, om du är sugen på att hänga på, vi startar diskussionerna först på måndag!

 
3 kommentarer

Publicerat av på 15 mars, 2014 i Bokcirkel på nätet

 

”Innan vi pratade om det, visste jag precis vad jag läst”

Rubriken är en underbar kommentar som dök upp spontant under dagen hos en av deltagarna på utbildningen ”Hur leder man en bokcirkel?” som jag var på idag. Vi bibliotekarier som var där skulle läsa en novell av Jonas Hassen Khemiri, med världens (?) längsta titel Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog, inför dagen och den diskuterades sedan i mindre grupper (mer om den i ett senare inlägg). Vi hade också finbesök av bokcirklarnas drottning Immi Lundin, som skrivit två böcker i ämnet, samt Hanna Johansson, Regionbiblioteket i Stockholm och en av projektledarna bakom bokcirklar.se

Egentligen var det mest av allt en inspirationsdag för oss som antingen redan har eller funderar på att starta upp bokcirkel på biblioteket. Jag har redan en sen drygt två år tillbaka på mitt bibliotek. Man kan ha en bokcirkel på många olika sätt. Min fungerar så här: Vår cirkel består av jag och 10 läsvänner. Vi väljer en författare gemensamt. Ofta har jag några på förslag, men det har också hänt att deltagarna själva har föreslagit en. Därefter väljer jag ut några titlar och så läser minst två personer i gruppen, ofta 3-4 st., samma titel som vi sedan diskuterar gången efter. Först valde jag det här upplägget av enkelhet. Det är helt enkelt knepigt att få tag i 11 likadana böcker varje gång, men nu ser jag andra fördelar. Det är inte sällan så att deltagarna lockas av att läsa det någon annan läst och berättar om. Dessutom får man en bredare bild av ett författarskap. Ett utmärkt exempel är Aino Trosell, som vi läste till förra gången. Hon har ju skrivit både thrillers och historiska arbetarromaner. Vi förvånades så över hennes mångsidighet! Vi har inget tvång på att boken ska bli utläst, men man ska ha gjort ett ordentligt försök så att man vet vad man inte tyckte om. Ofta är mina cirkeldeltagare så plikttrogna så de läser ut böckerna som de inte gillar ändå. Vi har så trevligt när vi träffas och det ger mig så stort utbyte att leda bokcirkeln. Jag hade gärna haft fler om jag bara känt att jag hade tid (både att läsa men också ha utrymme till det i min tjänst).

Jag blev lite lockad av att testa att anordna en virtuell bokcirkel på bokcirklar.se, även om jag ser vissa begränsningar med att cirkla virtuellt. Först och främst så tror jag att en stor del av charmen med bokcirklar är att deltagarna träffas face-to-face. Dessutom så är det ofta svårare att formulera sina tankar i skrift. Det blir lätt kravfullt och det är svårt att veta på vilken språklig nivå man ska lägga sig eftersom man kanske inte vet något om deltagarna. Dessutom kan det bli väldigt tidskrävande eftersom det också bygger på att man ska läsa igenom det andra har skrivit. Annars blir det ingen dialog utan bara korta redovisningar över var och ens funderingar. Sist men inte minst, jag tror att det finns ett visst teknikmotstånd som gör det svårt att locka vissa läsare. Å andra sidan innebär en virtuell bokcirkel att fler kan delta när man inte måste infinna sig någonstans på en viss tid. Någon av de andra bibliotekarierna nämnde också möjligheten att använda bokcirklar.se som ett komplement till den fysiska bokcirkeln. En plats där bibliotekarien kunde skriva lite om vad som diskuterades. Ifall någon var tvungen att stå över en träff kunde hen enkelt följa diskussionerna som varit där. Dessutom finns det en annan möjlighet. Genom att komplettera med en virtuell bokcirkel kan samtalet kring läsupplevelsen fortsätta långt efter själva träffen!

Ja, bokcirklar är ett ämne som engagerar mig! Jag tror absolut att biblioteken har en viktig roll som litteraturförmedlare som säkert kommer bli alltmer betonad framöver om e-boksutlåningen så småningom går om utlåningen av pappersböcker. Tack Immi Lundin, Hanna Johansson och länsbiblioteket för en intressant utbildningsdag!

 
3 kommentarer

Publicerat av på 15 oktober, 2013 i Bokcirkel, Bokcirkel på nätet, Utbildning

 

Vi bokcirklar om Hatties liv!

Imorgon kör bokcirkeln om Ayana Mathis roman Hatties liv igång! Bokcirkelns upplägg är att vi ska diskutera boken, två kapitel i taget och veckahatties, genom att skriva ner våra tankar i google docs. Brombergs förlag har sponsrat alla deltagare med varsitt ex och skriver kanske något om våra tankar på förlagsbloggen. Kika gärna in där om du är nyfiken! Där finns också en lista över alla cirkeldeltagare (där jag fortfarande heter Fru E:s liv… hmpft!)

Jag bokcirklade om Nathan Englanders novellsamling på samma sätt och det blev mycket lyckat!

 
1 kommentar

Publicerat av på 14 oktober, 2013 i Böcker, Bokcirkel på nätet, Rec.ex.

 

Appropå Israel…

(enligt föregående inlägg)

… förlaget som ger ut Nathan Englanders novellsamling som vi bokcirklade om på nätet, Brombergs, har publicerat ett axplock från vår diskussion om den första novellen Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank, som också är titeln på samlingen. Varje fredag framöver kommer ett nytt inlägg med våra diskussioner om novellerna att publiceras på deras blogg. Jätteroligt, tycker jag! 🙂 Här hittar du första inlägget.

 

 

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 maj, 2013 i Bokcirkel på nätet, Kuriosa

 

#Englander: Novell nr 8 – den sista!

Nu börjar nätbokcirklandet om Nathan Englanders fina novellsamling gå mot sitt slut. Den allra sista novellen i Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Gratis frukt till unga änkor. Öppningsscenen är konflikten kring Suezkanalen 1956 då menige Shimmy sitter och äter med fyra andra vid ett bord närmenige Tandler rusar in och skjuter ihjäl de fyra männen. Förklaringen är kort: De var egyptier. Shimmy blir både häpen och förfärad över att Tandler inte sett något alternativ till att kallblodigt avrätta dem och slagsmål utbryter mellan de två.

Flera år senare är Shimmy grönsakshandlare och Tendler har blivit professor. Historien om männen som sköts ihjäl och det efterföljande bråket har gått i arv till Shimmys son Etgar som inte kan förstå varför professorn alltid får gratis grönsaker, som krigsänkorna. Men ju äldre sonen blir, desto mer komplicerad blir berättelsen:

”Vill du veta hur det kommer sig att jag bryr mig om en man som misshandlade mig? Därför att varje historia utspelas i en kontext. Det finns alltid en kontext att tänka på i livet.”

Och jag tror detta är novellens budskap, att vi inte ska vara för snabba att döma varandra, att en människa är så mycket mer än ens handlingar. Och att om vi vill ha tolerans så måste vi se till varandras brister också och dessa kan ha sina förklaringar. Det är en fin tanke, men Englander utmanar läsaren ordentligt när han låter Tendler handskas med sitt eget trauma på ett sånt brutalt sätt. Är våld någonsin acceptabelt? Och har vi inget ansvar hur vi handskas med våra dåliga erfarenheter av livet? Det finns mycket att fundera på kring den här sista novellen.

Slutligen, jag hoppas att jag lyckats finna nya, nyfikna läsare till Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank för det är en fanatstisk samling noveller på många sätt! Som läsare får man tänka till och se fenomen och händelser ur helt nya perspektiv! Jag tackar alla som bokcirklat med mig om boken och tipsar än en gång om att noveller är utmärkta att bokcirkla om! Over ‘n out!

 

#Englander: Novell nr 6 och 7

(Jag är hopplöst efter i novellbloggandet, jag vet. Men nu tar jag mig tid!)

Den sjätte novellen i Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Sommarlägret Solnedgången. Vi var ganska överens om att det här är en novell som har etsat sig fast. Det finns många intressanta trådar att nysta vidare på här. Solnedgången är ett rekreationscenter för seniorer där Josh är föreståndare. Som sådan står hans dörr alltid öppen när gästerna har bekymmer. En dag kommer Agnes och Arnie in. De är båda i 70-års åldern. De är bekymrade och upprörda. De säger sig känna igen en av de andra gästerna som en nazistisk lägervakt. Doley Falk, som mannen heter, beskrivs av Josh som

”(…) hur försynt och vän som helst. Han är inte en av bråkmakarna som beklagar sig för Josh dagarna i ända, från morgon till kväll, för vilka livet har förvandlats till en enda lång missräkning. Han är bara en seriös gammal bridgspelare från Toledo i Ohio och som inte vill något annat än att äta koshermat och spela kort (…).”

Men de äldre paret ger sig inte, de är övertygade om Doley Falks skuld. De minns kanske inte när barnbarnen fyller år, men ansiktena från lägret glömmer de aldrig. De dyker ständigt upp i medvetande när man minst anar det. Paret kräver att Josh tar tag i saken och vill ha en rättegång. Som Agnes säger till Josh: ”Om han är skyldig så är han din nazist också”.

Parallellerna till det oskyldiga sommarhemmet och förintelselägren blir tydliga. I sin jakt på upprättelse blir offren förövarna och blotta misstanken om att en av gästerna kan ha gjort sig skyldig till fasansfulla övergrepp räcker för att piska upp stämningen och till slut verkar det inte spela någon roll att man inte har några bevis – han är redan dömd på förhand.

Den sjunde och näst sista novellen heter Läsaren har en ganska sorgsen och uppgiven ton. Den handlar om en Författare utan läsare, förutom en man som troget besöker hans uppläsningar och fortfarande lyssnar uppmärksamt till honom och uppmanar honom att läsa vidar ur sina verk.

”Läs vidare, ja, men hur länge? Författaren är en man som lever på minnen och på prestigens dunster. (…) ´Den här boken´, säger Författaren, ´är inte en roman; den är en gravsten. Varför inte slå ner den i marken ovanför mitt huvud? Mitt namn står redan på den.”

Ärligt talat har jag lite svårt att förstå vad Englander vill säga med den här novellen. Kanske att så länge någon lyssnar har vi en skyldighet att tala?