Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

50 myter om hållbarhet

Jessica Cederberg Wodmar kanske är en av Sveriges främsta experter på hållbarhet. Under 28 år har hon arbetat med dessa frågor och, som hon skriver i förordet till sin bok 50 myter om hållbarhet, brinner hon för att rädda världen! Det är en mycket informativ bok som hon har skrivit och jag lär mig väldigt mycket nytt. Framförallt blir jag obehagligt varse om att så som vi lever idag oundvikligen får konsekvenser för vårt jordklot. Det är inte klokt vilket enormt resursslöseri vårt moderna levnadssätt i västvärlden leder till. Jag läser med häpnad – och förfäran – att för att odla 1 kg avokadon, krävs 1 173 liter vatten! Det har hänt att avokadoodlingarna har lett till vattenbrist i Chile, eftersom man tar så mycket vatten från floderna att de torrläggs. För att inte tala om kaffebönornas törst. 1 kopp kaffe kräver 140 liter vatten till kaffebönorna! Helt absurda siffror!

Jessica Cederberg Wodmar synar våra myter kring hållbarhet, men kommer inte med några pekpinnar som ska ge läsaren dåligt samvete. Tvärtom, så känns hon som en stöttande kompis. Jag behöver inte få dåligt samvete för att jag dricker mineralvatten på flaska ibland, istället för kranvatten. Inte heller behöver jag sluta flyga. Problemet med det sistnämnda är att flyget ökar i takt med att vi blir allt rikare och världen mer global. Den ökningen mäktar vi inte med om vi ska klara klimatmålet. Däremot om vi flyger i den omfattningen vi gör idag så skulle vi klara det. Beskatta gärna flyget, men ge inte den enskilde individen flygångest för en semesterresa! Flyget svarar idag för omkring 2 % av de globala utsläppen av koldioxid och i Sverige handlar det om 4-5 % av vårt totala utsläpp. Jag gillar att få siffror svart på vitt och en diskussion kring hållbarhetsfrågor som inte syftar till att fördöma, utan mer manar till eftertanke och en större medvetenhet hos läsaren. En del information förvånar, som till exempel den att kemtvätten inte är särskilt miljöfarlig. Idag återanvänds 99,99% av alla kemikalierna och verksamheten är noga reglerad med miljöregler och kemikalielagar.

Men det bästa med 50 myter om hållbarhet är att jag får tips hur jag ska tänka i vardagen och enkla sätt att spara på jordens sinande resurser. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något tycks vara det återkommande mottot. Det tror jag är en sund inställning att förhålla sig till. Det är lätt att dras med i en dysterhet att det redan är för sent för förändring, men Jessica Cederberg Wodmar pekar snarare på alla möjligheter vi har till att göra bättre val i vardagen och att det faktiskt har betydelse för utvecklingen framöver. Samtidigt som jag inte behöver få ångest av jag dricker kaffe eller gillar sushi. Det finns oerhört mycket matnyttigt att ta del av i boken. Dispositionen med tydliga frågerubriker med fetstilade svar inunder gör all information väldigt överskådlig och lättläst. Jag tar med mig oerhört mycket ifrån 50 myter om hållbarhet och inte minst kommer jag definitivt att njuta mer av avokadon framöver och tänka på den som den lyxvara den egentligen är.

Författare: Jessica Cederberg Wodmar
Titel: 50 myter om hållbarhet. Sant och falskt om allt från kaffe, shopping, flyg och återvinning till sushi och grannar
Förlag: Lava förlag

 

 

 

 

Gastkramande läsning!

Det här är boken som fick mig att ligga vaken alltför länge en torsdagskväll för ett par veckor sen: Blodlokan av Louise Boije af Gennäs! Den var så spännande, så krypande obehaglig och det gick inte att sluta läsa innan jag fått svar på alla mina frågor! Så jäkla bra, helt enkelt! Och kanske det bästa av allt, läsäventyret är inte slut än! det kommer att komma ytterligare två böcker i den här Motståndstrilogin. Jag är redan otroligt pepp på fortsättningen och nästa del kommer redan i september och heter Skendöda. Skönt att jag inte behöver vänta så länge!

Palmemordet. Bordellhärvan. Boforsskandalen. Det är några av våra politiska skandaler i svensk nutidshistoria. Gåtor och mörkläggningar som gäckat journalister, polisen och andra i årtionden, men som av olika anledningar aldrig blivit lösta. Trots att det bör finnas en hel del personer som sitter inne med viktiga pusselbitar. Dessa verkliga rättsfall bildar en fond till Louise Boije af Gennäs thriller som utspelar sig i ett samtida Stockholm dit Sara, en ung tjej från Örebro, flyttar för att fly sina traumatiska upplevelser. Saras pappa omkom nyligen i en tragisk brand och efterlämnade en bunt papper som Sara hittar och börjar läsa i. Samtidigt sker en massa mystiska händelser runt Sara och det är här det börjar krypa ordentligt i kroppen. Vad är verkligt och vad är inbillningar? Kan jag lita på att Sara är trovärdig? Slitet på caféet och rummet i Vällingby byts strax ut mot ett drömjobb och en lägenhet i innerstan när Sara möter Bella. Hon arbetar med olika events för kändisar och rika personer och allting är lite för bra för att vara sant. Sara vacklar lite över sin förmåga att räcka till, men bländas av det glamourösa livet och tycks så svältfödd på vänskap och allmänt flyt att hon sväljer allt med hull och hår. När hoten runt Sara ökar, är det svårt att veta vem hon, eller jag som läser, kan lita på. Mycket av det som inträffar verkar ha kopplingar till hennes fars anteckningar och urklipp. Det är så häftigt att allt material från pappans pappershög är autentiskt! jag var tvungen att avbryta läsningen och googla emellanåt för att jag blev så nyfiken och upptäckte då att allt verkligen är korrekt återgett, så coolt!

Mer än så vill jag inte berätta om handlingen. Jag läste boken själv utan att ha så mycket föreställningar om den innan och blev så överraskad och indragen i händelserna som man bara kan önska av läsupplevelse! Jag kan inte nog beskriva hur jag nästan bokstavligt talat, tittade mig över axeln och tände en extra lampa under läsningen. Jag fick gåshud av vissa partier! Helt underbart när läsningen blir så där fysisk, tycker jag! Slutet lämnar en del frågetecken som jag hoppas rätas ut i nästa bok. Åh, så jag längtar!

Författare: Louise Boije af Gennäs
Titel: Blodlokan
Förlag: Bookmark

 

 

 

 

 

 

De anhörigas kamp

I förmiddags var det dags för min bokcirkel på biblioteket där jag jobbar. Det var första träffen efter sommaruppehållet och extra kul att det var två nytillkomna damer med! Vi hade läst tre titlar av Susanna Alakoski. Själv hade jag läst April i anhörigsverige. De flesta tyckte att böckerna var för eländiga och jobbiga att läsa, men jag och en till deltagare tyckte att det var läsning som berörde!

April i anhörigsverige är en ytterst angelägen bok om missbruk och alla de anhöriga som drabbas. Det är ett slags dagbok, Susanna Alakoski skriver också om deadlines, middagar och olika framträdanden, men då och då blir texten mer åt essä-hållet. Både korta och långa utläggningar om det sociala arvet barn till missbrukande föräldrar bär med sig i olika grad. Men allt är inte nattsvart. Barn till missbrukare som inte själva faller i missbruk tenderar att bli oerhört kompetenta vuxna: ansvarstagande, en förmåga till överblick, god analysförmåga, lojala och empatiska. Men det är klart, priset för detta är oerhört högt.

Det finns många intressanta iakttagelser och information att ta till sig. Boken är väldigt självbiografisk i många stycken och någonstans skriver Alakoski att en annan möjlig titel hade varit Susannas kamp. Jag läste boken lite i taget och det var nog klokt, risken för känslomässig utmattning är hög. Det är bitvis oerhört tung läsning, men vardagligheterna som skildras ger små välbehövliga pauser. Avslutningsvis ett sånt vackert stycke angående att försonas:

”Känslan av att vara älskad är starkare än allt missbruk i världen. I detta ligger läkningen. De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”

Till nästa gång ska vi läsa en roman av Åsa Hellberg. Blir definitivt lite lättsammare! Älskar blandningen!

Författare: Susanna Alakoski
Titel: April i anhörigsverige
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

När är det ok att ge upp en bok egentligen?

På Litteraturkvalsters fina blogg pågår just nu en diskussion om när det är ok att sluta läsa en bok som man inte tycker verkar bra. Med tanke på hur många olästa böcker som finns därute och som vi aldrig kommer att hinna läsa under en livstid, borde ju det självklara svaret vara med en gång när man märker att man inte kommer någon vart eller till och med drar sig för att läsa. Men livet är ju sällan så enkelt och det finns inget enkelt svar i den här fråga heller.

För tänk om det är så att boken blir en riktigt fin läsupplevelse så småningom, en bok som man blir glad över att man aldrig gav upp? Det händer mig ganska ofta att det är lite trögt i början och sen tar det sig. Sist det hände, var det med På flykt från en sorgebud. Första 200 sidorna var svårlästa. Jag läste om vissa sidor flera gånger för att mina tankar sprang iväg på annat håll. Men sen, plötsligt! Jag blev fast! Och nu är jag jättetacksam mot mig själv och min envishet för den här romanen skulle jag inte vilja ha oläst. Det finns så mycket att fundera på från den.

Vanligtvis brukar jag följa 50 sidors-regeln, det vill säga: Om en bok inte har lyckats fånga mitt intresse på femtio sidor så ger jag upp. Det är inte alltid säkert att det är ett livslångt avsked. Det händer att jag försöker vid ett annat tillfälle igen. Ibland är det inte bokens fel utan tidpunkten eller humöret. Det gäller särskilt om någon boktipsarauktoritet* i mitt liv har hyllat den eller om den är skriven av en författare vars texter jag brukar gilla. Men det finns vissa undantag från den här principen.

1. Det är ett recensionsex. Jag tycker att om jag har skrivit till förlaget och bett att få boken så är jag också skyldig förlaget att läsa ut den. Hur dålig jag än tycker den är. Jag vill vara säker på att det inte är en bok som jag tycker om, innan jag uttrycker mig negativt om ett recex och eftersom det händer att jag ändrar uppfattning om jag fortsätter läsa. Likaså tycker jag att det gäller om jag tackar ja till ett recensionsex som en författare (eller förlag för all del) frågar om jag vill ha. Eventuella invändingar eller brasklappar får jag lämna innan jag tackar ja, i så fall. Däremot om boken kommer till mig ändå, utan att jag bett om det så gäller 50-sidors regeln igen.

2. Det är en bok i en serie som jag inte vill ge upp. Ibland, ja till och med ganska ofta, händer det att vissa böcker i en serie inte är så bra som de andra. Jag tänker mest på deckarserier nu för det är sällan jag läser andra serier. Ett gott exempel på detta är Viveca Stens Sandhamnsdeckare där I natt är du död är den fjärde i serien, som höll på att bli min sista. Där räddade Katarina Ewerlöfs fina uppläsning ljudboken från att bli avstängd för gott och det var jag glad över när jag läste den senaste, I stundens hetta, som jag tyckte var betydligt bättre. Och samma sak gäller faktiskt Louise Pennys deckare om samhället Three Pines, men där var det bok två i serien, Nådastöt, som var seg och konstig, men där oklarheternas dimma skingrades i uppföljaren Den grymmaste månaden.

3. Det är en bokcirkelbok. Jag är med i två stycken bokcirklar just nu. En är privat och en håller jag själv i på biblioteket där jag jobbar. Bokcirkelsamtalet bygger till viss del på att deltagarna har läst boken vi ska diskutera och jag gör verkligen mitt yttersta för att läsa ut även en skitdålig bok. 50 sidor är helt enkelt för lite när det gäller bokcirkelböcker, tycker jag. Åtminstone hälften vill jag ha läst för att ändå kunna diskutera varför jag inte läste ut. Det hör till god ton att verkligen försöka ta sig igenom den, tycker jag.

Detta är mitt svar på frågan När är det ok att ge upp en bok egentligen? Håller du med? Eller tycker du att jag har helt förkastliga principer? Är du mer radikal och slutar läsa ganska omgående? Eller tvärtom, anser du det en dödssynd att släppa taget om en bok innan den är utläst?

*kan vara alltfrån vänner, kollegor, #boblmaf eller kulturjournalister.