RSS

Kategoriarkiv: Diskussioner

De anhörigas kamp

I förmiddags var det dags för min bokcirkel på biblioteket där jag jobbar. Det var första träffen efter sommaruppehållet och extra kul att det var två nytillkomna damer med! Vi hade läst tre titlar av Susanna Alakoski. Själv hade jag läst April i anhörigsverige. De flesta tyckte att böckerna var för eländiga och jobbiga att läsa, men jag och en till deltagare tyckte att det var läsning som berörde!

April i anhörigsverige är en ytterst angelägen bok om missbruk och alla de anhöriga som drabbas. Det är ett slags dagbok, Susanna Alakoski skriver också om deadlines, middagar och olika framträdanden, men då och då blir texten mer åt essä-hållet. Både korta och långa utläggningar om det sociala arvet barn till missbrukande föräldrar bär med sig i olika grad. Men allt är inte nattsvart. Barn till missbrukare som inte själva faller i missbruk tenderar att bli oerhört kompetenta vuxna: ansvarstagande, en förmåga till överblick, god analysförmåga, lojala och empatiska. Men det är klart, priset för detta är oerhört högt.

Det finns många intressanta iakttagelser och information att ta till sig. Boken är väldigt självbiografisk i många stycken och någonstans skriver Alakoski att en annan möjlig titel hade varit Susannas kamp. Jag läste boken lite i taget och det var nog klokt, risken för känslomässig utmattning är hög. Det är bitvis oerhört tung läsning, men vardagligheterna som skildras ger små välbehövliga pauser. Avslutningsvis ett sånt vackert stycke angående att försonas:

”Känslan av att vara älskad är starkare än allt missbruk i världen. I detta ligger läkningen. De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”

Till nästa gång ska vi läsa en roman av Åsa Hellberg. Blir definitivt lite lättsammare! Älskar blandningen!

Författare: Susanna Alakoski
Titel: April i anhörigsverige
Förlag: Albert Bonniers förlag

Annonser
 
 

När är det ok att ge upp en bok egentligen?

På Litteraturkvalsters fina blogg pågår just nu en diskussion om när det är ok att sluta läsa en bok som man inte tycker verkar bra. Med tanke på hur många olästa böcker som finns därute och som vi aldrig kommer att hinna läsa under en livstid, borde ju det självklara svaret vara med en gång när man märker att man inte kommer någon vart eller till och med drar sig för att läsa. Men livet är ju sällan så enkelt och det finns inget enkelt svar i den här fråga heller.

För tänk om det är så att boken blir en riktigt fin läsupplevelse så småningom, en bok som man blir glad över att man aldrig gav upp? Det händer mig ganska ofta att det är lite trögt i början och sen tar det sig. Sist det hände, var det med På flykt från en sorgebud. Första 200 sidorna var svårlästa. Jag läste om vissa sidor flera gånger för att mina tankar sprang iväg på annat håll. Men sen, plötsligt! Jag blev fast! Och nu är jag jättetacksam mot mig själv och min envishet för den här romanen skulle jag inte vilja ha oläst. Det finns så mycket att fundera på från den.

Vanligtvis brukar jag följa 50 sidors-regeln, det vill säga: Om en bok inte har lyckats fånga mitt intresse på femtio sidor så ger jag upp. Det är inte alltid säkert att det är ett livslångt avsked. Det händer att jag försöker vid ett annat tillfälle igen. Ibland är det inte bokens fel utan tidpunkten eller humöret. Det gäller särskilt om någon boktipsarauktoritet* i mitt liv har hyllat den eller om den är skriven av en författare vars texter jag brukar gilla. Men det finns vissa undantag från den här principen.

1. Det är ett recensionsex. Jag tycker att om jag har skrivit till förlaget och bett att få boken så är jag också skyldig förlaget att läsa ut den. Hur dålig jag än tycker den är. Jag vill vara säker på att det inte är en bok som jag tycker om, innan jag uttrycker mig negativt om ett recex och eftersom det händer att jag ändrar uppfattning om jag fortsätter läsa. Likaså tycker jag att det gäller om jag tackar ja till ett recensionsex som en författare (eller förlag för all del) frågar om jag vill ha. Eventuella invändingar eller brasklappar får jag lämna innan jag tackar ja, i så fall. Däremot om boken kommer till mig ändå, utan att jag bett om det så gäller 50-sidors regeln igen.

2. Det är en bok i en serie som jag inte vill ge upp. Ibland, ja till och med ganska ofta, händer det att vissa böcker i en serie inte är så bra som de andra. Jag tänker mest på deckarserier nu för det är sällan jag läser andra serier. Ett gott exempel på detta är Viveca Stens Sandhamnsdeckare där I natt är du död är den fjärde i serien, som höll på att bli min sista. Där räddade Katarina Ewerlöfs fina uppläsning ljudboken från att bli avstängd för gott och det var jag glad över när jag läste den senaste, I stundens hetta, som jag tyckte var betydligt bättre. Och samma sak gäller faktiskt Louise Pennys deckare om samhället Three Pines, men där var det bok två i serien, Nådastöt, som var seg och konstig, men där oklarheternas dimma skingrades i uppföljaren Den grymmaste månaden.

3. Det är en bokcirkelbok. Jag är med i två stycken bokcirklar just nu. En är privat och en håller jag själv i på biblioteket där jag jobbar. Bokcirkelsamtalet bygger till viss del på att deltagarna har läst boken vi ska diskutera och jag gör verkligen mitt yttersta för att läsa ut även en skitdålig bok. 50 sidor är helt enkelt för lite när det gäller bokcirkelböcker, tycker jag. Åtminstone hälften vill jag ha läst för att ändå kunna diskutera varför jag inte läste ut. Det hör till god ton att verkligen försöka ta sig igenom den, tycker jag.

Detta är mitt svar på frågan När är det ok att ge upp en bok egentligen? Håller du med? Eller tycker du att jag har helt förkastliga principer? Är du mer radikal och slutar läsa ganska omgående? Eller tvärtom, anser du det en dödssynd att släppa taget om en bok innan den är utläst?

*kan vara alltfrån vänner, kollegor, #boblmaf eller kulturjournalister.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 12 maj, 2013 i Diskussioner