RSS

Kategoriarkiv: Kärlek

Den sorglöse hemsamariten

Den sorglöse hemsamariten av Mikael Bergstrand är egentligen ingen bok som jag skulle välja själv att läsa, men så fick jag den i present och ville förstås läsa. Och det är jag glad att jag gjorde! Den levde ju inte alls upp till Kazuo Ishiguros mästerverk Begravd jätte, som jag läste under samma premisser, men det är helt klart en mysig feelgood! Att den utspelar sig under 80-talet är extra kul. Kommer det någonsin en sådan tid åter? Ett decennium då allt kändes möjligt! Jag var mellan 6 och 16 år under 80-talet och vill inte påstå att jag hade så stor koll på omgivningen, men i början av 90-talet gick jag gymnasiet och året när vi gick ut sa de att vi var den första kullen som inte kunde räkna med att få ett jobb när vi tog studenten. Tiderna hade förändrats och samhällsklimatet var plötsligt tuffare.

Den sorglöse hemsamariten är en uppfriskande lättsam roman, men med lite lagom svärta. Upplösningen är väntad, såsom den ofta är i den här genren, men vägen dit är trivsamt underhållande. Berättelsen går i rappt tempo. Matz Zern (taget namn, förstås) är en fullständigt hopplös man: självupptagen, odräglig, sexistisk. Han drömmer stort, om kändisskap, berömmelse och pengar. Därför har han lämnat Skåne och sökt sig till Stockholm. Utfattig och arbetslös hankar han fram genom att ställa in sig hos tjejer med lägenhet. Det funkar ett tag att flytta runt, men till sist tröttnar han. När han hör talas om ett jobb som hemsamarit, så tar han det. Att dricka kaffe hos äldre damer och herrar verkar vara ganska slappt, tänker han. (Bara en sån sak! Har vårdpersonalen tid att fika med sina vårdtagare idag? Knappast! Som sagt, en helt annan tid…) Och visst, Matz’ strategier med att slippa undan grovgörat och ansvaret funkar även på arbetsplatsen. Ändå konfronteras Matz’ kanske för första gången med livets avigsidor. Att åldras och vara helt utelämnad till andras godtycke är ingen fröjd. Långsamt förändras faktiskt Matz och hans syn på livet. Men på helgerna festar han gärna ute på krogen i sällskap med en kompis. En sån utekväll försöker han haffa på en kvinna. Hon heter Carina Carlsson och är inte alls intresserad, vilket är ovanligt när Matz lägger på sin charm. Hennes avvisande gör honom än mer intresserad, nästan förälskad. Han kan inte glömma Carina och av en lycklig (?) slump är en av hans patienter hennes otrevliga dementa mamma…

Berättelsen är skriven utifrån både Carinas och Matz’ perspektiv. Carina är mer introvert, osäker och har en komplicerad relation till sin mamma. Man kan lugnt säga att hon är Matz’ motsats. Men kanske att Carina också har något att lära av Matz? Hur som helst, att motsatser attraherar är ju ett känt faktum!

Författare: Mikael Bergstrand
Titel: Den sorglöse hemsamariten
Förlag: Piratförlaget

 

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek

 

Fin debut om att våga stå upp för sig själv

Det är 1987. Jim sitter på ett flygplan, på väg till farbrodern och kusiner på Nya Zeeland. Han är på flykt från sitt gamla liv i Stockholm. En flykt från smärtsamma minnen av mobbningen under skolåren, från att ha svikit den person som betytt allt för honom. Men också en chans till omstart, att vara den han faktiskt är fullt ut, att våga stå upp för sig själv. Men livet ”down under” blir inte alls som Jim har tänkt sig. Vistelsen hos släktingarna blir inte alls som Jim föreställt sig och till slut blir han utkastad från hemmet och får flytta till ett vandrarhem. Där möter han amerikanen Adam som tar med honom på en omvälvande resa som också blir Jims räddning.

Parallellt får läsaren ta del av små fragment av Jims skoltid. Lite nämns om Jims familj utan det tycks vara vänner och mobbare som huvudsakligen påverkat honom. År 1977 går Jim i tredje klass. Väl medveten om att han inte är riktigt lika ”killig” som de andra grabbarna i hans klass. Noga med att inte leka för mycket med tjejerna för då kan han ju bli smittad av det där ”tjejiga” som flickor har. Denna eviga längtan efter att vara ”rätt” och att passa in. Att ständigt pejla av vad alla andra tycker och försöka rätta sig in i leder, inte sticka ut, vara ”normal”. Så fortsätter det egentligen för Jim ända till Det Största Sveket. Så hemskt att behöva skada den man älskar för att slå sig fri, men helt nödvändigt ändå, för Jim.

Johan Ehns smått självbiografiska (sägs det) debut Down under är inte så speciell till en början, faktiskt lite småseg. Men berättelsen växer ju mer bilden av Jim målas fram. Även om fokus mycket ligger på att Jim ska våga stå upp för sig själv och våga visa andra att han är faktiskt är gay, så rör mycket existentiella frågor vi alla brottats med någon gång i livet, inte minst under tonårstiden. Det är en fin roman som Johan Ehn har skrivit och jag ser fram emot fler berättelser från honom framöver.

Johan Ehn (f. 1967) är skådespelare och konstnärlig ledare för Teater Barbara i Stockholm. Han är också gift med författaren Mats Strandberg.

Författare: Johan Ehn
Titel: Down under
Förlag: Gilla böcker

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 augusti, 2017 i Debutant, Kärlek, Rec.ex., Resor, Ungdomar, Vänskap

 

Hur långt är du beredd att gå för att leva lyckligt?

Under juli månad hade bokförlaget Natur och kultur en tävling på Instagram varje fredag. I potten låg ett ex av Michelle Richmonds äktenskapsthriller (är det ens ett ord?) Pakten till dig och en taggad läskompis. Jag deltog och den tredje fredagen utsågs jag och Herr E till vinnare och fick varsitt förhandsex. i brevlådan.

Egentligen var det ju meningen att vi skulle läsa Pakten samtidigt, men jag läser ju så mycket mer och framförallt fortare än min herr E…

Ikväll blev jag klar – på vår bröllopsdag och tillika bloggens födelsedag! Idag är det 9 år sen det första inlägget på Fru E:s böcker!

Jag ska villigt erkänna att Pakten gjorde så att jag kom för sent till jobbet imorse. Det var en medveten handling, jag visste att jag var tvungen att lämna frukostbordet en viss tid för att hinna ta med hunden ut på en runda innan jobbet och vara där i tid. Men jag kunde faktiskt inte sluta läsa precis då. Det var så olidligt spännande! Boken handlar om det nygifta paret Jake och Alice som i bröllopspresent får en udda gåva. En liten låda med ett erbjudande om att gå med i något som kallas Pakten. Ett medlemsskap som skulle garantera dem ett lyckligt äktenskap i all framtid. Det känns så självklart för dem att tacka ja, även om manualen som följer till verkar lite väl… detaljerad.

Till en början är allt väldigt bra. De träffar nya vänner och vissa av Paktens regler tycks verkligen funka för att allt ska kännas underbart mellan dem. Att uppvakta varandra med presenter en gång i månaden och alltid svara när partnern ringer är ju inga uppoffringar. Men det är väldigt viktigt att man inte missar något av sina åtaganden för då utsätts man direkt för en bestraffning… När Jake träffar sin studiekamrat JoAnne på en fest för medlemmar beter hon sig mycket underligt. Hon verkar uppriktigt bekymrad över att Jake och Alice är med i Pakten. Tvivel väcks och när Jake och Alice upptäcker hur långt deras åtagande egentligen sträcker sig är det redan för sent och plötsligt framstår deras liv som en verklig mardröm utan lyckligt slut.

Själva intrigen är topp! Riktigt häftigt upplägg! Och som sagt, emellanåt är det isande nagelbitarspänning av högsta kaliber! Tyvärr tycker jag inte att det håller hela vägen. Upplösningen har faktiskt lite anti-klimax över sig. Utan att avslöja för mycket så tas allt ett litet steg för långt, enligt mig. Synd på så rara ärtor, men läs Pakten ändå och kom för sent till arbetet! Nu ser jag framemot att diskutera den med min käre make.

Författare: Michelle Richmond
Titel: Pakten
Förlag: Natur och kultur

 
2 kommentarer

Publicerat av på 14 augusti, 2017 i Böcker, Kärlek, Spänning

 

Kvinnorna på slottet

Måhända låter titeln på Jessica Shattucks roman Kvinnorna på slottet som en klassisk historisk kärleksroman, men det är det verkligen inte. Berättelsen om de tre tyska kvinnorna utspelar sig till största delen i efterkrigstidens Tyskland. Marianne von Lingenfels återvänder till slottet som en gång tillhörde hennes avlidne make för att hålla ett löfte. Hon ska samla de kvinnor som liksom hon har blivit änkor efter stupade motståndsmän. Tyskar inom överklassen som inte sympatiserade med nazisterna. Såren efter kriget måste läkas och själar få ro och vistelsen på slottet är tänkt att bli den fristad dessa kvinnor, och deras barn, så väl behöver. Men kriget har förändrat dem alla och de är inte längre samma personer som de en gång var. Benita är inte längre en ung levnadsglad kvinna. Hon tvingades leva som sexslav åt en rysk högt uppsatt militär när ryssarna och de allierade intog Berlin, förutom att hon skildes från sin son som fick växa upp på ett nazistiskt barnhem. Ania och hennes pojkar hittas i ett överfyllt flyktingläger på gränsen till Polen, undernärda och sjuka. För att överleva och gå vidare tvingas de ställas inför svars och försonas med de val de alla gjorde under och efter kriget.

Detta är en roman som skildrar efterkrigstiden i Tyskland ur ett ovanligt perspektiv. Den visar på hur många tyskar också föll offer för nazisternas illdåd och hur svårt livet var för dem efter andra världskrigets slut, inte minst under de allierades och de ryska truppernas ockupation. Det är en välskriven, gripande och ibland överraskande roman som Jessica Shattuck har skrivit. Läs den!

Författare: Jessica Shattuck
Titel: Kvinnorna på slottet
Förlag: Harper Collins Nordic

 

Överraskande bra bok!

Det är kul att få böcker i present! Särskilt kul är det att få en bok som man aldrig hade valt själv och upptäcka att man faktiskt tycker väldigt mycket om den! Jag fick Begravd jätte av Kazuo Ishiguro av Herr E och när man läser baksidestexten så ser man att den utspelar sig på 500-talet (alldeles för långt tillbaka i historien) och beskrivs som ”en lek med (…) riddarlegendens och fantasyns konventioner” (kan inte säga att jag exakt förstår betydelsen av detta men varken riddarlegender eller fantasy brukar vara mina koppar te).

Men en bok som man fått i present av sin käre make måste ju läsas! Och som sagt, det här var överraskande bra! Ett riktigt läsäventyr och det fantastiska hölls sig inom rimlighetens gränser ändå, så låt dig inte avskräckas av att det förekommer en del monster!

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lämnar allt det som är bekant för dem och ger sig ut på en sista resa för att finna sin son. Insikten att de har en försvunnen son att sakna har växt fram långsamt ur minnen som de trott var för alltid försvunna. Minnesförlustens dimma har nämligen svept över byn och det sägs att det är en drake som är anledningen till att människor inte längre minns det förflutna. Samtidigt blir berättelsen en metafor för åldrandet och glömskan. Språket är så vackert, utan att vara svårläst. Den rymmer också en otroligt vacker kärlekshistoria – bara det att Axl tilltalar sin fru med prinsessa utan att det känns töntigt! – och handlar mycket om grunderna för vår existens. Vad finns kvar utan våra minnen? Kan man fortfarande älska någon som man glömt? Och ytterst, vad är det för mening med allt?Allmängiltiga spörsmål som tycks lika aktuella i en roman som utspelar sig i en tid och en plats för väldigt längesen, som det är för mig själv. Men också, en spännande äventyrsberättelse! Det är skitsvårt att försöka sig på att återberätta Begravd jätte och försöka sälja in den till läsare som inte upptäckt den än, men du får helt enkelt lita på mig: Det här är en bok som du ångrar att du inte läst än!

Författare: Kazuo Ishiguro
Titel: Begravd jätte
Förlag: Bonnier pocket

 
 

När varje morgon är ett nytt liv

Och varje morgon blir vägen hem längre och längreFredrik Backman publicerade först Och varje morgon blir vägen hem längre och längre som en novell på sin blogg. Där låg den drygt ett år med uppmaning till alla läsare att skänka en slant till Hjärnfonden, en stiftelse som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Fredrik Backman skriver i inledningen att novellen ”var bara ett försök att sortera något som pågick i mig (…)”. Nu har novellen blivit en bok och alla pengar som författaren tjänar på boken kommer att gå till Hjärnfonden.

Titeln som Fredrik Backman har valt är så vacker och uttrycksfull tycker jag. Den beskriver så väl vad demens handlar om. Varje dag så blir sträckan till alla minnen och erfarenheter längre och längre för den som drabbats, liksom för de anhöriga.

En pojke och hans farfar sitter på ett torg. Farfar försöker förbereda pojken, sitt barnbarn, på hur det kommer att bli när hjärnan dör före kroppen. Att han, farfar, kommer att glömma bort allt och kanske inte känna igen sin älskade pojke igen. Det är inte lätt att begripa, men pojken är klok:

”- Och jag tror inte att du behöver vara rädd för att glömma mig, fastslår pojken efter viss betänketid.

– Inte?

Pojkens mungipor snuddar örsnibbarna.

– Nej. För om du glömmer mig så får du chansen att lära känna mig igen. Och du kommer att gilla det, för jag är faktiskt en rätt grym person att få lära känna.

Farfar skrattar så att torget skakar. Ingen välsignelse har varit honom större.”

Det finns också tillbakablickar på ett kärleksfullt äktenskap som är som bomull kring hjärtat att läsa. Om två stycken som älskade och respekterade varandra, trots sina olikheter. Där det fanns utrymme att vara sig själv och växa tillsammans. Här finns lite berättat om relationen till sin son Ted, pojkens far, som inte verkar ha helt okomplicerad. Mycket på grund av att farfar alltid jobbade så mycket när Ted växte upp, men kanske också för att man, som pappa, generellt inte tog sig tid för sina barn på samma sätt som idag.

Jag tycker verkligen att Fredrik Backman har ett vackert språk, små formuleringar som rör vid hjärttrakten på mig när jag läser. Och flera gånger läste jag berättelsen innan jag lämnade tillbaka den på biblioteket. Så mycket klokheter här finns! Jag kan verkligen, verkligen rekommendera den till alla som har en person i sin närhet som börjar få längre och längre väg hem. Både som tröst, men också som en förberedelse för att säga hej då.

Författare: Fredrik Backman
Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Förlag: Forum

 
7 kommentarer

Publicerat av på 31 maj, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek, Noveller, Sorg, Vänskap

 

Gick obemärkt förbi

Gick obemärkt förbiEgentligen läste jag ut Gick obemärkt förbi redan för en vecka sen, men jag har gått och funderat lite på hur jag ska kunna skriva om den på ett rättvist sätt. Jag blev så känslomässigt tagen av Ingrid Hedströms vackra, tragiska, grymma berättele! Vi har börjat med såna där ”Jag läser-skyltar” på jobbet. Under de dagar jag gick med den med den här boken på, så pratade jag ständigt om hur f a n t a s t i s k bok det var! När jag sen berättade för kollegor och låntagare att berättelsen handlar om hur vi behandlade ”sinneslöa”, eller idioter som de också kallades vid den här tiden, i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem, var det en del som såg förfärade ut och frågade om det inte var en otroligt mörk och dyster läsning. Och det klart, jag läser med både ilska och sorg i bröstet. Men en klar ljuspunkt är ändå alla de sympatiska människorna som finns omkring dessa barn i boken. Som till exempel prästen Gösta Lidelius. Han är själv en person som inte är som alla andra, även om han döljer det väl. Ibland pockar ångesten på och då tar han till flaskan, noga med att bevara även den hemligheten inför omvärlden. Sen har vi också de familjer som de här tre barnen som vi får följa tillhör. Kärleksfulla, rejäla familjer som inget hellre vill än att ta hand om sina missanpassade barn, men som tvingas böja sig inför myndighetsbestämmelser. Relativt godtyckligt väljs barnen ut att skickas till olika anstalter, varav en av de värsta tycks vara Haggården i Hedemora. Därifrån kommer i stort sett ingen och dödstalen är skyhöga bland de intagna.

Vi får följa tre barn och deras familjer Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 – 1941) och deras familjer. Alla tre barnen avslutar sina korta liv på Haggården. En annan gemensam nämnare är att de alla föds in i fattiga familjer, inte sällan har den ena föräldern dessutom avlidit. Mer förmögna familjer kunde lättare gömma undan sina söner och döttrar som inte riktigt var som andra. Hemskolning kunde lösas och man kunde avlöna någon som tog hand om dem, till skillnad från fattiga familjer som inte kunde avsätta tid och resurser på samma sätt till dessa barn. Klassperspektivet blir således väldigt tydligt.

Ingrid Hedström har skrivit en otroligt läsvärd, välformulerad roman. Kanske till och med årets viktigaste! Definitivt borde den vara obligatorisk läsning bland politiker och fungera som avskräckande exempel! Det är väldigt svårt och mentalt utmattande att inse vidden av den rasbiologiska politiken som var så dominerande ändå i 1930-talets Sverige. Det tycks som om både högerorienterade politiker och socialdemokrater var skrämmande överens om vikten av att rensa ut störande element ur den svenska befolkningsstammen. Det visar också att det fanns en tydlig schism inom arbetarrörelsen där anarkister och syndikalister var mer tveksamma till den rasbiologiska ideologin. Även liberalerna tycktes tveka inför att skicka iväg värnlösa barn till anstalter på livstid. Flera verkliga personer omnämns i boken, som t. ex. den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som hade det yttersta politiska ansvaret för Haggården och rasbiologen Gustaf Ankarcrona. Här och där finns också autentiska citat. Ingrid Hedström tycks ha gjort en gedigen research och bifogar en förteckning över de källor hon hämtat sina faktauppgifter ifrån. Snälla, läs och förfasas! Det är en obegriplig del av vår svenska historia, låt oss se till att den aldrig kommer igen!

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Gick obemärkt förbi
Förlag: Alfabeta