Är det inte en makalöst bra titel på en deckare: Dödens viskningar? Särskilt om denna verkligen handlar om det som kommuniceras när döden inträtt. Om ni undrar hur så läs Simon Becketts böcker om rättsantropologen David Hunter som är expert på lik!
Den tredje boken heter, som sagt, Dödens viskningar. Platsen är USA (till skillnad från de andra böckerna som utspelar sig i Storbritannien), närmare bestämt på Likfarmen som är en statlig antropologisk forskningsanläggning i Tennessee. Dit doneras lik till forskning. Man studerar vad som händer med kroppen när den naturliga föruttnelseprocessen sätts in. Kunskapen är av stor betydelse när man ska fastställa var och när ett dödsfall har ägt rum.
David Hunter kommer till Likfarmen för att förena sin konvalescens, till följd av vad han råkade ut för i förra boken. Dessutom har förhållandet med flickvännen tagit slut. Men det blir förstås ingen lugn studieresa för David Hunter. Snart hittas det första liket, illatilltygat och därefter följer snart en andra upptäckt. David Hunter kopplas in som Experten. Mördaren arbetar kallsinnigt och är mycket noggrann. Han visar dessutom en viss kunskap om döda kroppar. När en av utredarna blir kidnappad, står det klart att de måste vara försiktiga och att mördaren kan finnas alldeles i närheten.
Jag tycker inte att den här tredje boken är riktigt lika bra som de övriga två, Dödens kemi och Skrivet i eld, men naturligtvis är den mycket spännande. Det är nog bara det att jag saknar de brittiska miljöerna.
Fru E:s böcker 
Feuerzeug
26 augusti, 2010 at 09:29
Hur skulle du beskriva känslan i Simon Becketts romaner? Jag blir lite sugen på att läsa dem när jag hör att den tredje handlar om likfarmen i Tennessee. Jag går mest på känslan, och föredrar kanske till och med amerikansk miljö eftersom det blir lite skitigare då på något sätt.
frue
28 augusti, 2010 at 15:31
Jag tycker ju att trean skilde sig lite åt, men de är ganska våldsamma. Jag älskar att läsa om alla läskiga lik som ruttnar och ledtrådar David Hunter hittar genom att studera de döda kropparna (låter lite sjukt nu när jag ser vad jag skrivit…)! Annars är det ganska typiska engelska deckare, med fokus på karaktärerna snarare än huvudpersonens sociala inkompetens. Huvudpersonen David Hunter (böckerna är skrivna utifrån ett jag-perspektiv som jag egentligen inte brukar gilla, men här funkar det oerhört bra, ökar liksom trovärdigheten) känns väldigt ”verklig” och han är ingen supertuffing utan rätt vanlig. Dock med ett annorlunda specialintresse. 😉 Hoppas du vågar testa – men läs dem i ordning!
Annika
26 augusti, 2010 at 22:04
Jag har precis tagit ner en engelska versionen av den här boken från bokhyllan. Jag är lite skeptisk med tanke på att jag inte blev imponerad över hans två tidigare böcker, men man vet ju aldrig … 🙂
frue
28 augusti, 2010 at 15:24
Ja, Annika. Trodde aldrig jag skulle säga detta men under de här omständigheterna skulle jag inte råda dig att läsa Dödens viskningar… Jag tycker nämligen att den var sämst av de tre, men fortfarande BRA (han håller ju hög klass över lag). Vad är det du inte har tyckt om med böckerna?