En kortfattad Nesbø funkar så där

En ny thriller av Jo Nesbø på 182 sidor hör inte till vanligheterna. En del tycker han är lite väl ordrik och breder ut sina berättelser alldeles för mycket. Jag gillar det!

Blod på snö är ingen ny Harry Hole-deckare (berättigad fråga: när ska jag sluta tråna efter honom?) utan här börjar författaren om med en helt ny romanfigur, yrkesmördaren Olav. Det är tänkt att bli en serie och redan nu i höst kommer uppföljaren, Midnattssol.

En kall december i Oslo får Olav i uppdrag att mörda sin chefs hustru, Corina Hoffman. Han hyr ett rum mittemot huset där hon bor och börjar kartlägga henne. Direkt han ser henne blir han blixtförälskad. Hon är det vackraste han någonsin sett. Han stirrar som förhäxad på henne. Lägger märke till att hon rör sig som ett kattdjur. Tycker att hon verkar uttråkad. Nästa dag ringer det på dörren och Olav ser i sin kikare hur hon verkar stelna till. Mannen som kommer in slår henne och har sen sex med henne med en hand mot hennes strupe. Det är inte hennes make, utan någon annan. När Olav vaknar den femte dagen har han bestämt sig. Han måste mörda mannen som gör Corina illa.

Texten är sparsmakad, minst sagt. Enda avvikelserna är Olavs inre monologer, som handlar om existensen, kärleken och där språket plötsligt blir poetiskt. Jag tycker inte riktigt att det funkar och får verkligen inget grepp om Olav. Kanske att bilden av honom klarnar framöver i serien, men jag tror jag lämnar honom här. Jag skulle gissa att Jo Nesbø själv haft väldigt roligt när han prövat på ett helt nytt sätt för honom att berätta sina historier, men jag tror att jag inte är ensam om att känna att det här inte var särskilt lyckat, även om jag tycker slutet är genialiskt och nästan lite Nesserskt!

Författare: Jo Nesbø
Titel: Blod på snö
Förlag: Piratförlaget