1793 av Niklas Natt och Dag – och en intervju!

Jag har läst Niklas Natt och Dags fantastiska debutroman 1793! Jag, som sällan läser historiska romaner, fastnade rejält i den här berättelsen. Vilken häftig debut! Otroligt att någon lyckas så väl med en roman vid första försöket! Emellanåt var 1793 dock så otäck och ruskig att jag nästan inte förmådde läsa. Boken är inget för klenmagade! Jag levde mig in i boken och kunde inte sluta prata om den med min man, som ju inte har läst den (än)… Helt hopplöst! Nu har jag köpt in den till ”mitt” bibliotek och ser fram emot att hitta nya läsare till den! Det är en bladvändare av högsta klass!

Året är 1793 (förstås). Stockholm är skitigt och kallt. Vintern 1793 ska bli den kallaste på länge. I sjön Fatburen på Södermalm hittas en svårt lemlästad man av en polispalt vid namn Cardell. Han kontaktar Stockholms poliskammare och Cecil Winge tar över fallet. Trots att han är döende i lungsoten är han fast besluten att ta reda på mannens identitet och vem som bragt honom om livet. Hans efterforskningar leder honom in i samhällets mörkaste vrår. Genom fyra olika berättelser, väver Niklas Natt och Dag ihop ett slags gotisk mordmysterium. Det är väldigt spännande på många plan! Här finns alla samhällsklasser representerade och deras olika öden väver ihop intrigen på ett mycket uppfinningsrikt sätt. Miljöbeskrivningen är otroligt bra! Den tacksamheten jag känner, efter avslutad läsning, att jag faktiskt lever idag – 2017 – och inte då, är väldigt stor! Inte minst som kvinna, eftersom det, i kombination med fattigdom, innebar en enorm risk att råka illa ut på alla tänkbara sätt.

Jag fick också möjligheten att ställa några frågor till författaren. Stort tack för det till både Niklas och Forum bokförlag! Här är vår mejlkonversation:

Stort tack för att jag får skriva till dig och ställa några frågor! Men först och främst, tusen tack för en fantastisk läsupplevelse! Vilken makalös debutroman du har skrivit! Jag älskade den, även om jag stundtals hade svårt att läsa vissa scener, och jag kände ett sånt behov av att prata om min läsning med min omgivning! Stackarna har ju inte läst boken än, men jag vet att jag gjort dem nyfikna! Jag har också köpt in boken till ”mitt” bibliotek, där jag jobbar som bibliotekarie. Här ska boktipsas! Det är verkligen en berättelse som kom mig nära. Jag hade svårt att släppa tankarna på den, även efter att jagar slutat läsa. Ja, och så bloggar jag om min läsning också på Fru E:s böcker sen nio år och det är där jag kommer publicera dina svar tillsammans med min ”recension”. Hoppas att det är ok?

– Det är jag som ska tacka!

Ok, första frågan kommer här: Du skriver i efterordet att du trodde att du skulle behöva tvinga in din berättelse i verklighetens 1793, men upptäckte att det ofta blev precis tvärtom. Jag är väldigt nyfiken på hur din skrivprocess såg ut. Varför blev det en historisk roman? Hur länge har du skrivit på den här berättelsen? Hade du hela berättelsen klar i huvudet innan du började skriva eller utvecklades intrigen allt eftersom?

– Som barn, ung vuxen och – handen på hjärtat – än idag är jag både en stor anhängare och produkt av fantasy och science fiction. Jag såg alltid den historiska romanen som en nära släkting till dessa genrer; de har gemensamt en exotisk miljö som kräver viss fokus på detaljer för att hjälpa till att göra läsaren hemmastadd. För att nämna några har jag fått väldigt starka läsupplevelser av James Clavell, av Patrick O’Brian, av Hilary Mantel (kanske främst A Place of Greater Safety), av Alan Moores From Hell och – främsta referensen bakom 1793 vad mig anbelangar – av Umberto Ecos Rosens Namn, och titlar som dem inspirerade mig att skriva historiskt. Sedan trodde jag i och för sig inte riktigt att 1793 skulle bli publicerad, utan att det mest var en personlig helig ko jag var tvungen att slakta för att kunna gå vidare och skriva någonting annat.

Berättelsen var från början inte speciellt klar. Jag visste hur den började och hur den slutade, hur den skulle kännas och hur jag ville ha stämningen. Sedan gjorde jag det lätt för mig genom att dela upp skeendet i fyra delar som liksom utgjorde egna separata mikrokosmos och kunde bearbetas var för sig. Anna Stinas del, den nästa sista, var från början den mest diffusa, då det enda viktiga för övriga handlingen är dess slut, och länge utgjordes de första nittio procenten av den delen av en snabb anteckning som löd ungefär ”spännande saker händer här, ca 80 sidor”. Och det var där verkligheten klev in och räddade mig mer än någon annanstans: Det hände en hel del spännande saker på spinnhuset just det året, av en märklig slump som jag aldrig lär bli klok på. Kristofer Blix del, den andra, som är den enda som är berättad i första person och i imperfekt, var den enklaste och snabbaste att skriva, och också den som är minst förändrad från första till sista utkast. Jag tror att det beror på att han är den karaktär som har mest av mig själv – åtminstone som jag var en gång – i sig.

Tidsmässigt? Det tog ett år att skriva första utkastet och ytterligare tre år att få det publicerat, med många refuseringar, en del uppmuntrande lektörsutlåtanden, diverse olika förlagskontakter, omskrivningar, strykningar och tillägg. Jag gick i vad jag förstått är den fälla som drabbar många som försöker skriva någonting historiskt: För mycket historia. Du hittar mängder av detaljer som du förälskar dig i och försöker få in din prosa på bekostnad av tempot. Redan i version två rök 250 000 tecken, nästan en tredjedel av första utkastet, av mer eller mindre ovidkommande historiebeskrivning.

Har du alltid varit historieintresserad? Var det något i dina efterforskningar som överraskade dig särskilt?

– Allt började med Carl Michael Bellman för mig. En i raden av mina många plastbrorsor läste på 90-talet mycket Arne Anka, seriealbum som kanske var lite i mognaste laget för mig då, men Charlie Christensen, som både skrev och tecknade serien, var en stor Bellmanbeundrare, och mitt bland alla tecknade djur som söp, slogs och låg runt i Stockholms uteliv kunde det plötsligt dyka upp en illustrerad Fredmansepistel med ett väldigt annorlunda anslag. Det gjorde mig intresserad, och fick mig att köpa min första skiva: Fred Åkerströms Vila Vid Denna Källa. Därpå snodde jag en Bellmanantologi från mitt högstadiebibliotek och lärde mig spela gitarr efter ackordanalysen på sista sidan. Efter tjugo år av Bellmanlyssning kändes nog 1700-talet aningen mindre exotiskt för mig än många andra eror, och därför föll det sig naturligt att skriva om just denna tid.

Den stora överraskningen var nog hur mycket av 1700-talets Stockholms som finns kvar än idag, även om man bortser från Gamla Stan. Jag tränade inför Stockholm Maraton kring den tid då jag skrev som mest, och på träningsrundorna gick det att springa mellan malmgårdar byggda under stormaktstiden som står kvar än idag. Bara ett stenkast från mitt kontor på Odenplan finns Observatoriet, nedanför ligger en idag väldigt anonym vägkorsning som heter Spelbomskans Torg efter en kvarn som en gång stod där, på andra sidan kullen ligger det som idag kallas Spökslottet, lite längre ner ligger Adolf Fredriks kyrka, på väg hem går jag förbi ett främmande träd på Hälsingegatan som fäller underligt fjärilsformade löv om höstarna, som visade sig vara en kvarleva från den forna bergianska trädgården från 1700-talet, som flyttades ut till Brunnsviken i takt med att staden bredde ut sig.

Dessutom införde stadsarkitekten i början av 1700-talet tvång på inlämning av ritningar för bygglov, och hela den samlingen finns kvar i Riksarkivet, idag klassad som världsarvsminne. Det är helt fantastiskt: Varje version av Stockholm från 1713 och framåt, sparad på papper!

När jag läser 1793 så lever jag mig in mycket i händelserna och dina beskrivningar av miljön gör att jag huttrar av kyla, rynkar på näsan åt stanken. Min läsning blir nästan en fysisk upplevelse! Hur har du gjort för att komma dåtiden så nära?

– Hur nära dåtiden jag faktiskt kommit går ju inte att veta. Jag har utgått från historiska källor, och målsättningen är att om en detalj nämns i boken – gata, hus, politiska skeenden, krogar, maträtter, klädesplagg och så vidare – ska det i möjligaste mån spegla faktiska förhållanden, och många faktiska förhållanden framstår som väldigt grisiga med våra dagars mått mätt. Hygienrutiner och medicin höll inga berömvärda nivåer. Stockholm växte snabbt, och man visste ingenting om hur en gryende storstad behövde administreras för att fungera, från latrinlogistik och så vidare.

Men så mycket handlar ju också om vilket perspektiv du väljer som berättare: Luktar Moodgallerian i Stockholm parfym, nybakt bröd, ekologisk vegomat? Eller luktar den ospolad pissränna och hundbajs som någon dragit in från gatan? Det får du välja själv, beroende på vilken stämning du eftersträvar i din historia. Jag har valt att fokusera på samhällets avigsidor, och eventuell säger det mer om mig än om året 1793. Frågar du Christopher O’Regan, som är historiker och expert på just den här perioden, lär du få en helt annan bild, inte nödvändigtvis mer eller mindre sann. Men igen, jag kommer från Bellmandiktningen, och den är bitvis väldigt hemsk, något som ofta glöms bort när man ska sjunga Fjäriln Vingad Syns På Haga på skolavslutningen. Hans skildring av lungsot är nästan klinisk, och oändligt otäck, och dess enda botemedel är en sista fylla före graven: ”Drick ur ditt glas/se döden på dig väntar/slipar sitt svärd, och vid din tröskel står…/guldguler hy, matt blomstrande små kinder/nedkramat bröst och platta skulderblad./Lät se din hand, var ådra blå och trinder/ligger så sväld och fuktig som i bad;/handen är svettig och ådrorna stela/knäpp nu och spela! /Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad…”

En annan sak jag tänkte på var hur våldet ständigt fanns närvarande på den tiden. Slagsmål var vardagsmat och tänderna rök ofta. Cardell känns väldigt representativ. Medan Cecil Winge är mer atypisk med sitt mer analyserande och resonerande sätt. Har det med hans sjukdomstillstånd att göra? Skulle en frisk Winge vara mer våldsam, tror du? Å andra sidan känns han också väldigt osjälvisk som mer eller mindre förmår sin hustru att bli kär i en annan man. 

– Cecil Winge och jag har en rätt komplicerad historia. Till att börja med tror jag inte att jag har skrivit hans namn en enda gång utan att slinta med mitt vänstra ringfinger så att efternamnet blir Einge. Varenda gång. Jag har ingen rimlig förklaring till varför. Han ändrade också personlighet minst en gång under skrivandet. I det första utkastet – det sista och även publicerade har numret åtta – hade han exempelvis humor och var inte rädd för att använda den, och han fick i slutändan bara behålla två väldigt torra små skämt, ett i första delens sista kapitel och ett i del fyra som handlar om Cardells favoriträtt. Han är på gott och ont bokens huvudperson, och för att berättelsen alls skulle fungera behövde han bli någon som jag kunde hysa verkliga känslor för, vilket ju är förutsättningen för att försöka lura också en läsare att känna samma sak. Det var svårt. Jag vet inte hur väl det lyckats, heller.

Det sena 1700-talet är en ganska välexploaterad mark för historiska skildringar, och jag inbillar mig att anledningen är brytpunkten mellan gammalt och nytt. Å ena sidan har vi ett nästan medeltida feodalsamhälle där titlar och mark går i arv, klassamhället är en självklarhet, de mänskliga rättigheterna ett skämt och rättsskipningen brutal och skoningslös. Å andra sidan, upplysningen! Alla de idéer som under de kommande två seklen skulle förändra samhället i grunden, och som blev plattform för allt vad vi har av humanism och demokrati. Cecil Einge – men för helvete! – Winge var tänkt att vara en upplysningsman ut i fingerspetsarna, och som sådan främmande för våld. I delar som sedermera ströks var Winges stora käpphäst en milanesisk filosof vid namn Cesare Beccaria, som redan 1764 skrev ett verk om brott och straff där han noterade att tortyr – som fortfarande förekom – var ett helt värdelöst sätt att få fram information, åtminstone om det var sanningen man var ute efter: Gör du någon tillräckligt illa kommer hen att säga precis vad som helst, erkänna vad som helst. Så själva tortyren blir en garant för att aldrig få veta sanningen, helt kontraproduktiv. Men hur rätt Cesare än hade så brydde sig ingen förstås förrän långt senare (och många fortsätter att inte bry sig än idag). Hur som helst: I min värld är Winges principer oberoende av hans åkomma. Däremot får den honom under berättelsens gång att tvivla på sin livslånga övertygelse.

Vissa scener är rent plågsamma att läsa. Jag tänker särskilt på stympningen och Drakens plågsamma dans. Hur var det att skriva om detta? Var du också tvungen att pausa från alla otäckheter och skriva om mer oskyldiga saker emellanåt?

– Från det att jag började skriva 1793 till dess att den blev publicerad hann jag få två barn. Det är lite skillnad, tycker jag, på att skriva på den typen av scener före och efter man förökat sig. Kanske får man lite mer respekt för livet. Men om 1793 kändes lite väl svart ibland fanns det i alla fall minst en bebis inom räckhåll, i vars sammetslena underhudsfett man kunde borra ner näsan. Under de knappt nio månader jag hann skriva barnlös vill jag tröstmässigt utöver min hustru nämna Mozart Katt, min mycket kärvänliga, sex och ett halv kilo tunga sibiriska katt, och om ingen om dem fanns till hands fanns ju alltid My Little Pony: Friendship is Magic på Netflix.

Till sist, när får vi läsa nästa bok av dig? Har du en berättelse som väntar på att bli skriven redan? Blir det en ny historisk roman, tror du?

– Jag håller på att avveckla delar av mitt yrkesliv för att friställa tid att skriva mer skönlitterärt, och planen är att börja skriva på vad jag tror kommer bli 1794 – eller vad den nu kommer heta – efter årsskiftet. Min förhoppning är att den kommer bli klar under 2018, baserat på att den är ungefär lika färdig i huvudet nu som 1793 var när jag började, men det beror ju helt och hållet på hur väl skrivandet flyter på, och hur nöjd jag blir med resultatet. Jag har ingen som helst lust att släppa ifrån mig någonting som jag inte själv tycker lika bra om som 1793, så det får ta den tid det tar. Och går det inte alls hoppas jag att det blir något annat i stället.

Tusen tack för alla frågorna och för att jag fick tillfälle att svara på dem!

Författare: Niklas Natt och Dag
Titel: 1793
Förlag: Forum bokförlag