Ge mig arsenik

Femtonåriga Elisabeth lyssnar på Carola och Håkan Hellström, samtidigt som hon drömmer om ett helt annat liv. Hon, Elsa, är ett geni och ska bli författare. Hennes tankar skivs ner i en pantermönstrad skrivbok som hon snott. Elisabeth är en tjej som inte tar mycket plats. Hon är intelligent, men skolkar ganska mycket för att hon inte vill vara i skolan och tvingas ha Katrinas blickar brännande i nacken. Katrina och hon var bästisar förrut, innan Katrina föstod att tillsammans med Elisabeth skulle hon aldrig räknas in bland det populära i skolan och övergav henne. Men i skolan finns också en lärare, Anders, som nästan verka lika ensam som hon själv. Även Anders är ute och går på nätterna när han inte kan sova och kanske är han den ende som förstår Elisabeth. 

Hemma finns mamma som jobbar jättemycket och var den som ville lämna Öland och flytta till Säby utanför Stockholm. Ingen annan ville flytta, men eftersom mamman fick ett mycket intressantare arbete så fick hela familjen följa med. Fast efter ett tag flyttade hennes pappa ifrån dem och nu bor han i en etta i Huddinge. Elisabeth träffar honom nästan aldrig och när han ringer, svarar hon inte. Mamman vill väl men är alltför upptagen med sitt för att se hur Elisabeth har det. Man skulle nästan kunna säga att Elisabeth är är ensammast i världen.

Det här är en fin debut av Klara Krantz och liksom många andra ungdomsböcker nu som inte handlar om vampyrer eller dystopier, är denna om en ung tjej med stora funderingar om livet som ingen vuxen verkar vara intresserad av. Det gör mig så oerhört ledsen. För egentligen har Elisabeth alla förutsättningar för att känna sig älskad. Hennes föräldrar är ”vanliga föräldrar” utan synliga problem, men ändå verkar de inte alls känna sin dotter. Och framförallt, Elisabeth verkar inte se att de är särskilt viktiga i hennes liv. Det är bland kompisar och i skolan allt händer och det är i deras ögon ens öde beseglas. Om man är någon eller inte. Och visst, i frigörelseprocessen från ung till vuxen är det andra referensramar man söker sig till än de egna föräldrarna, men det gör mig ont att de inte alls verkar prata med varandra på ett djupare plan. Som mamma till en tonårsdotter är det här min mardröm, jag vill att hon alltid ska känna att hon kan anförtro sig till mig, men hur når man egentligen dit? Jag tror det är så viktigt att man aldrig slutar att prata med varandra för att det är svårt och tar tid! Titeln på boken, Ge mig arsenik, syftar på Håkan Hellströms låt Känn ingen sorg för mig Göteborg. En av textraderna därifrån lyder:

”Ge mig nåt som tar mig någonstans
För jag vill veta om kärlek finns”

Och dessa ord sammanfattar ganska väl Elisabeths längtan till något annat, till det riktiga livet som finns någonstans därute och väntar på henne.

Ge mig arsenik är absolut läsvärd, men jag saknar den där lilla extra som gör att berättelsen skiljer sig från andra i samma genre. Det känns lite grann som om jag redan läst den förut.

Författare: Klara Krantz
Titel: Ge mig arsenik
Förlag: Alfabeta

‘