När allt ställs på sin spets

Susanne Boll är en tidigare helt okänd författare för mig, men hon debuterade med Morgongåva för några år sen. Jag blir imponerad av hennes goda berättarteknik och klara språk i hennes nya roman, Det enda rätta. Texten flyter som en lavaström och bränner ibland till. Det finns ett driv i handlingen som gör att jag nästan upplever den som en thriller, trots att relationsroman nog är en mer korrekt beskrivning. Tyvärr är omslaget till den här fina berättelsen illa valt. Jag vet inte alls hur förlaget tänkte här. Vem är kvinnan på bilden? Är det någon av romanens huvudpersoner: Maria, Helmi eller Isabelle? En riktig mismatch tyvärr.

Berättelsen kretsar som sagt kring tre kvinnor som, oberoende av varandra, brottas med existentiella frågor. Det är Maria, en lyckligt gift psykolog, som drabbas av dödsångest när hon en morgon upptäcker en knöl i bröstet. Hon känner sig inte alls redo för vad det kan innebära och bär sin stora rädsla ensam, samtidigt som hon försöker vara lika lycklig som vanligt tillsammans med sin familj.

Onkologen Helmi arbetar dagligen med att dela ut dödsdomar till de patienter som kommer till kliniken. Till vilken nytta? Hon ser ju vilken dödsångest det skapar! Är det då inte bättre att säga att de är friska så att de stackars människorna kan njuta lite till av att livet är som vanligt utan att behöva planera för sin förestående död. Det gör ju ändå ingen skillnad, patienterna är redan bortom all räddning ändå.

Isabelle är förskolläraren som drömmer om en egen familj med Jerker, som dessvärre tycks nöjd med sakernas tillstånd och inte tycker att det finns anledning att skynda på förhållandet. De har väl det bra som det är? En dag får Isabelle plötsligt kontakt med sin stora ungdomskärlek som hon trodde att hon aldrig mer skulle återse. En kärlekshistoria som fick ett plötsligt slut och där Isabelle fortfarande saknar svar på vad det var som egentligen hände.

Dessa tre kvinnor möts så småningom och deras berättelser tvinnas samman med varandra. Vilka val de kommer att göra är läsaren ovetande om ända fram till slutet och jag gillar att nyfikenheten inte stillas under hela läsningen. Ibland när man läser romaner med liknande upplägg kan jag känna att alla sidohistorier inte är lika intressanta. Det finns ofta någon som jag vill läsa mer om och då kan jag bli frustrerad över att behöva vänta i några kapitel, innan fortsättningen kommer. Vet du vad jag menar? Men så är det inte i Det enda rätta! Här är alla tre kvinnors livsberättelser lika intressanta och det är det som gör boken så bra.

Författare: Susanne Boll
Titel: Det enda rätta
Förlag: Damm