Gilla böcker i höst!

Lagom till helgen damp SVB:s nya katalog över Höstens böcker ner i min brevlåda. Jag har förstås redan börjat att kolla upp vad hösten har att bjuda på i läsväg. Nu har turen kommit till förlaget Gilla böcker!

Jonathan Troppers roman Boken om Joe gillade jag väldigt mycket så jag har lite förväntningar på Fördelarna med en hjärtattack som kommer ut i oktober. Storyn verkar kul! Den handlar om Silver som får en stroke. Men i stället för att låta sig opereras, så låter han bli. Och medan hjärnan förändras så gör Silver det också och genom hans mun kommer sanningar ut ocensurerade. Sånt som aldrig borde ha yttrats högt.

Johanna Lindbäck och Lisa Järbos böcker för unga brukar jag gilla och därför är jag särskilt nyfiken på deras gemensamma bokprojekt Vi måste sluta ses på det här sättet. Jag tror det kan bli riktigt bra, hör bara:

Hanna går i trean på gymnasiet och träffar Jens ute på en bar, där de nästan blir osams men kommer desto bättre överens på tunnelbanan hem… Nästa gång de ses är när Jens börjar arbeta på Hannas skola.

Jag tycker det låter som en mysig och lite spännande kärlekshistoria. Dessutom tycker jag att båda författarna är väldigt duktiga på dialoger och skriver dem på ett sätt som känns äkta och autentiskt.

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen tilldelades Finlandia Junior-priset, som är en svensk motsvarighet till vårt Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok, år 2011. Den utspelar sig på finländska landsbygden strax efter Tjernobylkatastrofen inträffade. Maria blir vettlöst förälskad i Mimi som bär på ett mörker. Och i förlagets beskrivning om boken så står det så här vackert om Ljus ljus ljus: ”Det olyckligaste slutet är inte det där alla dör. Det olyck­ligaste slutet är när bara en blir kvar.”

Kan man bli annat än nyfiken?

 

The man, the myth, the legend: Harry Hole

I en sjukhussäng ligger en man vars identitet hålls hemlig, till och med för läsaren. Han står under sträng bevakning men har inte vaknat upp ur koman. Samtidigt mördas en polis vid en gammal brottsplats där ett bestialiskt mord flera år tidigare begicks och som aldrig klarades upp. Snart sker ytterligare ett polismord under liknande premisser. Beate Lønn och hennes kolleger står handfallna och vet inte i vilken ände de ska börja. Och Harry Hole finns inte behjälplig.

Så börjar Jo Nesbøs senaste deckare Polis som kommit ut i dagarna. Ett efterlängtat återseende för oss Hole-fans som längtat efter fortsättningen på Gengångare. Enligt @piratforlaget på twitter så sålde första upplagan av Polis - 270 000 ex. – slut på bara två dagar i Norge! Det säger väl en hel del om hur många hängivna fans han har, den där Nesbø! Polis tar vid precis där den förra slutade och det gör mig lite vilsen till en början. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände exakt, men det klarnar allteftersom. Men det är alltså en absolut nödvändighet att läsa Nesbøs deckare i ordning! Annars går man miste om väldigt mycket.

Förutom en svacka ungefär i mitten på den 600-sidor långa berättelsen, är det högt tempo och cliffhanger på cliffhanger, men utan att det känns krystat (som jag ibland tycker det kan göra i vissa böcker, t ex Harlan Cobens…).  Det går bara inte att sluta att läsa! Polis är en smart deckare med många olika vändningar som lurar mig mer än en gång och i sin helhet tycker jag att storyn hålls ihop bra. Men det finns vissa frågetecken som jag inte vill yppa här, av rädsla för att sabba för er som ännu inte läst, men vi kan väl säga att det inte riktigt framgår vad som händer med alla inblandade. Kanske kommer svaren i en fortsättning?

Författare: Jo Nesbø
Titel: Polis
Förlag: Piratförlaget

 

Årets sommarlovsrysare heter Barnkolonin!

Jag älskar omslaget till Kerstin Lundberg Hahns ungdomsrysare Barnkolonin! Jag kan berätta att det är ett skelett från en varg. Det spöklika huset i nederkanten är vandrarhemmet som Joels familj köper. En riktigt idyll kan tyckas! Omgiven av skogen och precis intill en fin badsjö. Lite renovering är allt som behövs innan gästerna kan börja anlända.

I ett skåp inne på vandrarhemmet finns en massa uppstoppade djur. Det är nästan det första Joel lägger märke till med det nya hemmet. Därför är det också naturligt att han lägger skelettet varghuvudet som han hittar i skogen en dag tillsammans med de andra djuren. Men vad Joel inte anar är att han aldrig borde ha rört det skelettet från början, än mindre dra in det i huset…

Snart börjar mystiska saker att hända Joel. Han ser sånt som ingen annan verkar se. Bland annat en otäck gubbe i rutg skjorta som börjar dyka upp lite varstans när Joel är ensam. Och han hör någon gråta i de tomma rummen på övervåningen och ser ljusfläckar när det är mörkt runtomkring. När han lär känna Nina och hennes mormor får han andra saker att till en början tänka på. Nina är ett par år äldre än Joel och har precis slutat nian. Ändå verkar hon tycka om att hänga med honom. Och hon är rätt söt och rolig. Men de oförklarliga händelserna fortsätter och till slut anförtror han sig åt Nina, vars mormor verkar känna till en hel del om vandrarhemmets historia. Ett vandrarhem som en gång i tiden var en barnkoloni där underliga saker pågick…

Barnkolonin är riktigt bra och väldigt spännande! Ganska så läskigt är det att läsa om Joels märkliga uppenbarelser som ingen annan tror på. Och gråtande barn är ju bara en sån tacksam ingrediens i en rysare, eller hur?! Jag hade gärna sett att Kristina Lundberg Hahn hade tagit ut svängarna ännu lite mer och gjort det lite läskigare ändå. Förlaget rekommenderar den till ungdomar i åldern 12-15 år och om de har läst böcker som Hungerspelen och Divergent så pallar de nog en hel del. Hur som helst, Barnkolonin är en perfekt bok för både killar och tjejer att läsa under ficklampan i sommar eller på badstranden. Varför inte ge den till någon för att fira att skolan är slut och sommarlovet här?

Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Titel: Barnkolonin
Förlag: Rabén & Sjögren

 

Historisk höst!

Historiska media ger mestadels ut historiska fackböcker, men brukar också ha några romaner/deckare med varje säsong. Det var Historiska media som gav mig en av förra årets allra starkaste läsupplevelser med romanen Mississippi. Därför blir jag onekligen deras höstutgivning tillsammans med Karneval förlag och hittar flera böcker jag skulle vilja läsa:

Carolines arv av Katherine Webb verkar påminna om Kate Mortons romaner som nystar samman berättelser från nutid och dåtid. Två systrar, Beth och Erica, ärver ett släktgods och när de sorterar gammelmormor Carolines saker väller minnena fram över dem. De minns idylliska barndomssomrar men också sådant man inte pratade högt om, som t. ex. kusins Henry spårlösa försvinnande. Carolines arv är författarens debutroman.

Jag blir också påmind om att jag har en oläst roman av Katherine Webb här hemma som nog får bli sommarläsning för mig: A half forgotten song.

Stig Lindberg är en av mina favoriter när det gäller formgivning. Hans mönster tycks tidlösa och han hade en sällsynt begåvning. Jag vet nästan ingenting om hans person så därför blir jag väldigt nyfiken på Anna Larsdotters biografi över Stig Lindberg som kommer ut i oktober. Stig Lindberg. Formgivaren och människan är kort och gott titeln. 

Ett annat New York blir defintivt mitt resesällskap nästa gång jag åker till New York! Daniel Sverdberg gjorde succé med sin annorlunda reseblogg med samma namn, som sedan också blev bok. Hans styrka är att han guidar oss bortom alla turistställen och ger oss möjligheten att upptäcka det genuina New York, på ett högst personligt vis. Känslan av att få uppleva något unikt, även som turist. Nu vill han guida oss på nya resmål som San Fransisco, Rom och nu i höst Ett annat Florida. Jag gör en mental anteckning om att defintivt läsa denna om jag någonsin styr min kosa mot Florida!

 

Allt jag önskar mig

Grègoire Delacourt får läsaren att fundera över vad som egentligen är viktigt i livet i romanen Allt jag önskar mig.

Jocelyne lever ett lugnt och harmoniskt liv med maken Jocelyn. De är ett medelålderspar med utflugna barn. Jocelyne har en sybehörsaffär och bloggar om sömnad på Tioflinkafingrar. Livet blev kanske inte riktigt som de drömde om en gång, men är rätt bra ändå. Det är anledningen till att Jocelyne gömmer sin stora check på drygt 18 miljoner euro i sin garderob, utan att lösa ut den och utan att berätta något om den för någon. Eller jo, hon berättar för sin demente far av just den anledningen att han ändå strax glömmer bort allt. Men hennes man får inget veta för vad gott kan komma av så mycket pengar? Vem vet vad hann får för sig att köpa och göra med sitt liv om han får reda på hur mycket pengar de har! En sån stor rikedom föder bara elände med sig. Hennes släkt och vänner skulle bara bli avundsjuka och obekanta skulle dyka upp med tiggarbrev i händerna. Nej, bättre att låta allt vara som vanligt istället. Jocelyne tänker tillbaka på sitt stillsamma liv och inser att hon varit lycklig, trots att hon ibland gått miste om en del och det enda hon vill nu är att allt ska fortsätta som förut och så kan hon dagdrömma lite om vad hon skulle kunna köpa för pengarna. Gott så. Men trots Jocelynes tappra försök att få livet att fortsätta i samma hjulspår gör hon en dag en fasansfull upptäckt!

Vem av oss har inte drömt om Den Stora Vinsten någon gång? Varje vecka basunerar tidningar ut nya storvinster och rekordvinnare, ibland så hisnande stora vinstsummor att det är svårt att föreställa sig alla dessa pengar. Men vi kan också läsa om tvister då släktingarna kräver varandra på vinstpengar som de anser sig vara rättmätiga ägare till. Såriga konflikter som nog får de inblandade att önska att de aldrig vunnit överhuvudtaget, åtminstone med facit i handen. Det är ett enkelt och rakt budskap i Allt jag önskar mig: Lev i nuet och gläds åt allt du redan har. Tro inte att pengar är lösningen på allt, var tacksam för det lilla. Jag tror att det kan vara svårt när livet förändras i ett ögonblick hur som, även om det är positiva nyheter som en lottovinst. Och det gamla ordstävet ”gräset är inte alltid grönare på andra sidan” är nog ganska sant ändå. Jag tror Jocelyne är enig om det.

Författare: Grégoire Delacourt
Titel: Allt jag önskar mig
Förlag: Sekwa

 

När allt ställs på sin spets

Susanne Boll är en tidigare helt okänd författare för mig, men hon debuterade med Morgongåva för några år sen. Jag blir imponerad av hennes goda berättarteknik och klara språk i hennes nya roman, Det enda rätta. Texten flyter som en lavaström och bränner ibland till. Det finns ett driv i handlingen som gör att jag nästan upplever den som en thriller, trots att relationsroman nog är en mer korrekt beskrivning. Tyvärr är omslaget till den här fina berättelsen illa valt. Jag vet inte alls hur förlaget tänkte här. Vem är kvinnan på bilden? Är det någon av romanens huvudpersoner: Maria, Helmi eller Isabelle? En riktig mismatch tyvärr.

Berättelsen kretsar som sagt kring tre kvinnor som, oberoende av varandra, brottas med existentiella frågor. Det är Maria, en lyckligt gift psykolog, som drabbas av dödsångest när hon en morgon upptäcker en knöl i bröstet. Hon känner sig inte alls redo för vad det kan innebära och bär sin stora rädsla ensam, samtidigt som hon försöker vara lika lycklig som vanligt tillsammans med sin familj.

Onkologen Helmi arbetar dagligen med att dela ut dödsdomar till de patienter som kommer till kliniken. Till vilken nytta? Hon ser ju vilken dödsångest det skapar! Är det då inte bättre att säga att de är friska så att de stackars människorna kan njuta lite till av att livet är som vanligt utan att behöva planera för sin förestående död. Det gör ju ändå ingen skillnad, patienterna är redan bortom all räddning ändå.

Isabelle är förskolläraren som drömmer om en egen familj med Jerker, som dessvärre tycks nöjd med sakernas tillstånd och inte tycker att det finns anledning att skynda på förhållandet. De har väl det bra som det är? En dag får Isabelle plötsligt kontakt med sin stora ungdomskärlek som hon trodde att hon aldrig mer skulle återse. En kärlekshistoria som fick ett plötsligt slut och där Isabelle fortfarande saknar svar på vad det var som egentligen hände.

Dessa tre kvinnor möts så småningom och deras berättelser tvinnas samman med varandra. Vilka val de kommer att göra är läsaren ovetande om ända fram till slutet och jag gillar att nyfikenheten inte stillas under hela läsningen. Ibland när man läser romaner med liknande upplägg kan jag känna att alla sidohistorier inte är lika intressanta. Det finns ofta någon som jag vill läsa mer om och då kan jag bli frustrerad över att behöva vänta i några kapitel, innan fortsättningen kommer. Vet du vad jag menar? Men så är det inte i Det enda rätta! Här är alla tre kvinnors livsberättelser lika intressanta och det är det som gör boken så bra.

Författare: Susanne Boll
Titel: Det enda rätta
Förlag: Damm

 

Moskva noir

Det är imponerande hur man lyckas skriva en hel roman tillsammans utan att läsaren märker att det är två författare. Camilla Grebe har stor vana av det efter att ha skrivit en deckartrilogi tillsammans med sin syster Åsa Träff. Om jag har förstått det rätt så var det Paul Leander Engström som tog kontakt med C G eftersom han hade en historia som han behövde få hjälp med att berätta. PLE har stor erfarenhet av Ryssland efter att ha levt och arbetat där inom finanssektorn i mer än ett decennium. Det är lite otäckt att tänka att en del av händelserna i Dirigenten från Sankt Petersburg har en viss verklig förankring…

Huvudpersonen i Dirigenten från Sankt Petersburg heter Tom Blixen. Han arbetar på landets ledande investmentbank. Möjligheterna att bli snuksigt rik i dagens Ryssland finns för den som håller sig framme. Trots detta så har Tom Blixen stått och stampat på samma ställe karriärsmässigt i flera år. Han måste framåt, uppåt. En personligt tragedi i det förflutna gör att han inte ser sig ha något annat val än att fortsätta sona sin skuld genom att arbeta så hårt som möjligt. Först om han lyckas kanske han kan se sig själv i spegeln utan skamkänslor för sin egen person. Det gäller att hålla sig framme vid rätt tillfälle. Det rätta tillfället visar sig vara affärsmannen Romanov som är intresserad av att köpa ett oljebolag som därigenom, genom företagets storlek, skulle innebära ett monopol på den ryska oljemarknaden. Tom Blixen tror han har kontroll på det smutsiga spelet bakom kulisserna och att han kan hantera den omfattande korruptionen. Han kunde inte ha haft mer fel.

Som thriller är den här riktigt ruskig, med tanke på att händelserna som utspelar sig i boken inte känns alltför orealistiska. Det är en föga smickrande bild av dagens Ryssland som målas upp och jag känner instinktivt en glädje över att slippa bo där, om det är så här det är där: enorm rikedom och samtidigt extrem fattigdom, falskspel, våld, kriminalitet och korruption. Jag skulle vara livrädd varje dag! Och det är just tankarna på att leva i ett sådant samhälle som skrämmer mig mest med Dirigenten från Sankt Petersburg. Annars tycker jag att intrigen är lite väl invecklad och tillkrånglad. Många personer passerar genom berättelsen och det är lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Det är precis som när jag läser franska romaner. Det är svårare för mig att hålla reda på personerna om jag inte kan uttala namnen, har jag märkt. Jag undrar lite över hur fortsättningen kommer att se ut. Är det Tom Blixen vi kommer att möta igen? Kommer han någonsin att återvända till Sverige och försonas med sitt förflutna? Dirigenten från Sankt Petersburg är nämligen den första delen i en planerad trilogi. Count me in! säger jag när det gäller fortsättningen.

Författare: Camilla Grebe & Paul Leander Engström
Titel: Dirigenten från Sankt Petersburg
Förlag: Damm