Bratwurst unt Kartoffelsalat när Herr Nesser får bestämma

I våras bildades en ny förening här i Staden, Litteratursällskapet. Grundarna hade tröttnat på att författarbesök alltid sker på bibliotek, utan möjlighet att ta ett glas vin medan man lyssnar eller att den enda gång man ser en författare så är det när hen sitter i nån galleria och signerar. Litteratursällskapet har istället satsat på att bjuda in författare till Stadens populäraste krog och låta dem komponera middagsmenyn. Till onsdagens besök av Håkan Nesser var middagsbiljetterna utsålda, men då fanns möjlighet att skinka in på eftersläpp och lyssna på samtalet med författaren.

Jag och min kära vän L hade köpt middagsbiljetter och på vägen ner så skämtade jag om att det säkert blir nåt rustikt, typ palt, när Håkan får välja. Riktigt så illa blev det inte, men kartoffelsalat, bratwurst och surkål blev det! Precis som maten huvudpersonen Arne Murberg i Nessers senaste roman Elva dagar i Berlin käkar. En bok jag köpt i tid för att få signerad, men som jag först nu (två dagar senare) börjat läsa.

”Om man inte tycker om Arne är man ingen bra människa, tror jag.”

Den senaste är den tredje boken i en storstadstrilogi. Först skrev han om New York i  Maskarna på Carmine Street, sen om London i Himmel över London. I dessa båda städer har Håkan Nesser bott med sin fru och sin hund, i Berlin har han endast varit besökare. Därför lät han också sim huvudperson vara någon som ser på staden med turistens blick.

Det finns något av Herr Nesser själv i alla karaktärer han skriver om i sina romaner. Elva dagar i Berlin beskriver han ”som en saga för barn över 18 år”, vilket förstås ska ses som en homage till Tage Danielsson. Håkan Nesser beskriver den som en osedvanligt ljus roman och tycker inte att den liknat något annat han skrivit tidigare.

Jag njuter av att lyssna på Håkan Nesser! Han är verkligen full av goda berättelser och hans röst har en förmåga att trollbinda lyssnaren. Der är bara den hårda stolen och den oundvikliga träsmaken som får mig att skruva lite påhitt efter en dryg timme. När jag lämnar resturangen gör jag en mental anteckning om att definitivt läsa hans kommande roman, Eugene Kallmans ögon, som författaren verkar riktigt belåten med. Och visst var det riktigt mysigt att dricka vin medan man lyssnat på en intressant författare. Mer sånt i mitt liv, tack! 🙂